Jag har faktiskt kant mig sorgsen for min egen skull, da jag forestallt mig min slanka, nakna, bleka kropp dar den flot fram strax under stromvirvlarna pa ytan, hur en klunga sniglar sugit sig fast vid ett av de nakna benen och hur mitt har flot som sjogras anda tills jag nadde fram till havet och sjonk ner, ner, ner till havsbottnen, hur mina sa gott som upplosta muskler skalades av i mjuka strimmor och hur jag likt en akvarell langsamt lostes upp i strommarna anda tills bara skelettet fanns kvar.