SweKarlXII - Jonah - 4

4:1  Det förtröt Jona ganska storliga, och wardt wred;

4:2  Och bad till HErran, och sade: Ack! HErre, det är det som jag sade, då jag ännu war i mitt land; derföre jag ock wille det förekomma, och fly till hafs; ty jag wet att du äst en nådelig Gud, barmhertig, långmodig, och af stor mildhet, och låter dig ångra det onda.

4:3  Så tag då nu mina själ ifrå mig, HErre; ty jag will heldre wara död, än lefwa.

4:4  Men HErren sade: Menar du, att du skäliga wredgas?

4:5  Och Jona gick utu staden, och satte sig östan för staden, och gjorde sig der ena hyddo; der satte han sig neder i skuggan, till dess han måtte se hwad stadenom wederfaras skulle.

4:6  Men HErren Gud förskaffade en kurbits; den wäxte öfwer Jona, att hon skulle skygga öfwer hans hufwud, och wederqwicka honom i hans wedermödo; och Jona gladdes fast öfwer den kurbitsen.

4:7  Men Gud förskaffade en matk om morgonen, då morgonrodnen uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.

4:8  Men då solen uppgången war, förskaffade Gud ett torrt östanwäder, och solen stack Jona uppå hufwudet, så att han wanmägtig wardt. Då önskade han sine själ döden, och sade: Jag wille heldre wara död, än lefwandes.

4:9  Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäliga wredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må wäl wredgas allt intill döden.

4:10  Och HErren sade: Du jämrar dig om kurbitsen, der du intet uppå arbetat hafwer, och hafwer ej heller låtit henne uppwäxa, hwilken i ene natt wardt, och i ene natt förgicks;

4:11  Och jag skulle icke jämra mig öfwer Nineve, en sådana stor stad, der mer uti är än hundradetusend och tjugutusend menniskor, som intet weta åtskilja mellan sina högra hand och den wenstra; dertill ock mycken djur?