SweKarlXII1873 - Ecclesiastes - 6

6:1  Det är ett ondt ting, som jag såg under solene, och är allmänneligit med menniskorna:

6:2  En, hvilkom Gud hafver gifvit rikedom, ägodelar och äro, och honom fattas intet, det hans hjerta begärar, och Gud gifver honom dock icke magt till att nyttjat, utan en annar förtärer det; det är fåfängelighet, och en ond plåga.

6:3  Födde han än hundrade barn, och hade så långt lif, att han i mång år lefde, och hans själ kunde icke mätta sig af ägodelar, och blefve utan graf; om honom säger jag, att en otida född är bättre än han.

6:4  Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker far han bort, och hans namn blifver betäckt i mörker.

6:5  Han hafver ingen glädje af solene, och hafver ingen ro, hvarken här eller der.

6:6  Om han än lefde i tutusend år, så är han aldrig väl tillfrids. Kommer det icke allt uti ett rum?

6:7  Hvarjo och ene mennisko är arbete pålagdt, efter hennes mått; men hjertat kan icke blifva dervid.

6:8  Ty hvad uträttar en vis mer än en dåre? Hvad tager sig den fattige före, att han vill vara ibland de lefvande?

6:9  Det är bättre att bruka de ägodelar, som för handene äro, än fara efter andra; det är ock fåfängelighet och jämmer.

6:10  Hvad äret? Fastän en högt berömder är, så vet man dock, att han är en menniska, och kan icke träta med det som honom for mägtig är.

6:11  Ty fåfängeligheten är alltör mycken. Hvad hafver en menniska mer deraf?