SweKarlXII1873 - Ecclesiastes - 1

1:1  Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.

1:2  Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.

1:3  Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?

1:4  En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.

1:5  Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.

1:6  Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.

1:7  Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.

1:8  All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.

1:9  Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.

1:10  Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.

1:11  Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.

1:12  Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;

1:13  Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.

1:14  Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.

1:15  Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.

1:16  Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.

1:17  Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.

1:18  Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.