Swe1917 - Tobit - 2

2:1  När jag hade kommit tillbaka hem och återfått min hustru Hanna och min son Tobias, lät jag vid pingsten, som är de sju veckornas högtid, tillreda en festlig måltid. Och jag lade mig till bords för att äta.

2:2  Då jag nu såg de många rätterna, sade jag till min son: »Gå ut i staden; och om du finner någon fattig bland våra bröder, som tänker på Herren, så för honom hitin; jag väntar på dig här.»

2:3  Och han kom tillbaka och sade: »Min fader, en av våra landsmän har blivit strypt och ligger utkastad på torget.»

2:4  Då stod jag med hast upp, innan jag ännu hade smakat något, och skaffade den döde under tak; och där fick han ligga, till dess solen hade gått ned.

2:5  Sedan vände jag tillbaka och tvådde mig och åt mitt bröd i sorg.

2:6  Och jag kom ihåg Amos’ profetia, huru han sade: »Edra högtider skola förvandlas till sorgetider och alla edra glädjesånger till klagovisor.»

2:7  Och jag brast i gråt. När sedan solen hade gått ned, gick jag bort och grävde en grav och begrov den döde.

2:8  Men grannarna gjorde spe av mig och sade: »Nu fruktar han icke längre för att bliva dödad för vad han här gör. Han fick en gång fly sin kos, men se, nu begraver han återigen de döda!»

2:9  Samma natt vände jag tillbaka efter förrättat värv; och eftersom jag hade ådragit mig orenhet, lade jag mig att sova invid gårdsmuren. Och mitt ansikte var obetäckt.

2:10  Men jag visste icke att sparvar höllo till i muren. Medan jag nu låg där med öppna ögon, släppte sparvarna varm träck i ögonen på mig. Då uppkommo vita fläckar i mina ögon; och jag gick till läkare, men de kunde icke hjälpa mig. Men Akiakar underhöll mig, ända till dess han for till Elymais.

2:11  Och min hustru Hanna utförde mot betalning kvinnoarbeten,

2:12  som hon sedan sände till dem som hade beställt sådana av henne. Då nu dessa en gång betalade henne arbetslönen, gåvo de henne därutöver en killing.

2:13  Men när hon kom tillbaka till mig, begynte den att bräka. Då frågade jag henne: »Var har du fått killingen ifrån? Den är väl icke stulen? Giv den tillbaka till dess ägare, ty det är icke rätt att äta något som är stulet.»

2:14  Hon svarade: »Jag har fått den till skänks utöver min lön.» Men jag trodde henne icke, utan tillsade henne att lämna den tillbaka till dess ägare; och jag var högeligen uppbragt på henne. Då svarade hon och sade till mig: »Var äro nu dina allmosor och dina rättfärdiga gärningar? Nu är det uppenbart hurudan du i grunden är.»