SweKarlXII1873 - Isaiah - 2

2:1  Detta är det Esaia, Amos son, såg om Juda och Jerusalem:

2:2  Uti yttersta tiden skall det berget, der Herrans hus är, tillredt varda, högre än all berg, och öfver all berg upphöjdt varda; och alle Hedningar skola löpa dertill;

2:3  Och mycket folk gå dit, och säga: Kommer, och låter oss gå upp på Herrans berg, till Jacobs Guds hus, att han lärer oss sina vägar, och vi vandrom på hans stigar; ty af Zion skall lagen utgå, och Herrans ord af Jerusalem.

2:4  Och han skall döma ibland Hedningarna, och straffa mång folk; då skola de göra sin svärd till plogbillar, och sin spjut till liar; ty intet folk skall upplyfta svärd emot det andra, och skola nu intet lära mer att örliga.

2:5  Kommer, I af Jacobs hus, låt oss vandra uti Herrans ljus.

2:6  Men du hafver låtit fara ditt folk, Jacobs hus; ty de bedrifvat mer än de österländningar, och äro dagaväljare såsom de Philisteer; och låta de främmande barn varda mång.

2:7  Deras land är fullt med silfver och guld, och på deras rikedom är ingen ände; deras land är fullt med hästar, och på deras vagnar är ingen ände.

2:8  Deras land är också fullt med afgudar, och de tillbedja sitt handaverk, det deras finger gjort hafva.

2:9  Der bugar den menige man, der ödmjuka sig de myndige; det varder du icke förlåtandes dem.

2:10  Gack in uti bergen, och bortgöm dig uti jordene, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät.

2:11  Förty all hög ögon skola förnedrad varda, och hvad högt är ibland menniskor, det måste bocka sig; men Herren skall på den tid allena hög vara.

2:12  Ty Herrans Zebaoths dag skall gå öfver allt högfärdigt och högt, och öfver allt upphäfvet, att det skall förnedradt varda;

2:13  Och öfver all hög och upphäfven cedreträ i Libanon, och öfver alla ekar i Basan;

2:14  Öfver all hög berg, och öfver alla upphöjda backar;

2:15  Öfver all hög torn, och öfver alla fasta murar;

2:16  Öfver all skepp i hafvet, och öfver all kostelig skepps baner;

2:17  Att sig böja måste all höghet, och sig ödmjuka hvad högt är ibland menniskorna; och Herren allena hög vara på den tiden.

2:18  Och afgudarna skola platt förgås.

2:19  Så skall man gå in uti bergskrefvor, och uti jordkulor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

2:20  På den tiden skall hvar och en bortkasta sina silfverafgudar, och gyldene afgudar, som han sig hafver göra låtit till att tillbedja, och till att ära mullvärplar och flädermöss;

2:21  På det han må krypa in uti stenklyftor, och i bergskrefvor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

2:22  Så befatter eder intet med menniskone, som anda hafver i näsone; ty I veten icke, huru högt han är aktad.