SweFolk - II Samuel - 18

18:1  David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och andra över hundra.

18:2  Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abishajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: ”Jag själv vill också dra ut med er.”

18:3  Men folket sade: ”Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och även om hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du är redo att komma och hjälpa oss från staden.”

18:4  Då sade kungen till dem: ”Jag gör som ni anser vara bäst.” Kungen ställde sig vid sidan av porten medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.

18:5  Men kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sade: ”För min skull, var försiktiga med min pojke Absalom.” Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

18:6  Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det blev strid i Efraims skog.

18:7  Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen.

18:8  Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen slukade fler bland folket den dagen än svärdet.

18:9  Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare.

18:10  En man såg det och berättade det för Joab och sade: ”Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint.”

18:11  Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte.”

18:12  Men mannen svarade Joab: ”Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom.

18:13  Hade jag handlat svekfullt och tagit hans liv skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen.”

18:14  Joab sade: ”Jag tänker inte slösa tid här med dig.” Han tog tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv där under terebinten.

18:15  Och tio unga män, Joabs väpnare, omringade Absalom och högg honom till döds.

18:16  Sedan blåste Joab i hornet, och folket slutade förfölja Israel eftersom Joab höll tillbaka sina trupper.

18:17  De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

18:18  Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa åt sig en minnessten som står i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn.” Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten.

18:19  Ahimaas, Sadoks son, sade: ”Låt mig springa och ge kungen glädjebudet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand.”

18:20  Men Joab sade till honom: ”I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du komma med goda nyheter, men i dag bär du inga goda nyheter eftersom kungens son är död.”

18:21  Därefter sade Joab till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett.” Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.

18:22  Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: ”Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern.” Joab sade: ”Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön.”

18:23  Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sade Joab till honom: ”Spring då.” Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

18:24  Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam.

18:25  Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: ”Är han ensam så har han ett glädjebud”. Och han kom allt närmare.

18:26  Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: ”Se! En man till kommer springande ensam.” Kungen sade: ”Han kommer också med glädjebud.”

18:27  Väktaren sade: ”Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son”. Då sade kungen: ”Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap.”

18:28  Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl!” Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: ”Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!”

18:29  Då frågade kungen: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.”

18:30  Kungen sade: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Då gick han åt sidan och väntade.

18:31  Just då kom nubiern, och han sade: ”Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig.”

18:32  Kungen frågade nubiern: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Nubiern svarade: ”Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig.”

18:33  Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”