Swe1917 - Wisdom - 17

17:1  Stora och svårbegripliga äro ju dina domar; därför fara ock de vilse, som icke hava velat låta undervisa sig.

17:2  Så var det med dessa orättfärdiga: de menade sig väl vara herrar över det heliga folket, men i stället fingo de själva ligga där fångna i mörker och fjättrade genom en lång natt, instängda inomhus, förvisade ifrån den eviga försynen.

17:3  Ty under det att de med sina lönnliga synder trodde sig vara dolda under glömskans dunkla täckelse, blevo de försänkta i mörker; de voro slagna av svår skräck, och de skrämdes genom spöksyner.

17:4  Icke ens den vrå som gömde dem kunde skydda dem för fruktan, utan dån såsom av vattenfall kringbrusade dem, och dystra skepnader med bistra drag uppenbarade sig.

17:5  Och ingen eld var stark nog till att kunna sprida ljus; ej heller de klart strålande st järnlågorna hade kraft att lysa upp denna hemska natt.

17:6  Det enda sken som visade sig för dem var en självlysande eld, full av fasa. Och storligen förfärade över denna syn, som de icke tydligt uppfattade, höllo de det som de sågo för värre än själva mörkret.

17:7  Och trolldomskonstens gyckelverk lågo slagna till marken, och vishetsskrytet fick en snöplig vederläggning.

17:8  Ty de som gåvo sig ut för att kunna fördriva all skräck och bävan från sjuka sinnen, de voro själva angripna av en rädsla värd att le åt:

17:9  också utan att något verkligt farligt fanns där, som kunde väcka deras fruktan, jagades de upp, när smådjur kröpo förbi och ormar väste.

17:10  De höllo på att förgås av skräck, ja, de vågade icke ens att se upp i luften, som man dock ingenstädes kan undkomma.

17:11  Ty ondskan är i sig själv feg; den vittnar därom, i det att den dömer sig själv, och anfäktad av samvetet gör den alltid det svåra värre.

17:12  Fruktan är nämligen intet annat än att man uppgiver de hjälpmedel som eftertanken erbjuder;

17:13  och när tilliten till dem inne i hjärtat är försvagad, räknar man rådvillheten för värre än den sak som vållar plågan.

17:14  Så var det ock med dessa, när de under denna natt, som i verkligheten var vanmäktig, och som hade kommit över dem från det vanmäktiga dödsrikets gömslen, voro försänkta i samma sömn:

17:15  än jagades de genom vidunderliga spöksyner, än höllos de förlamade av den yttersta förtvivlan. Ty en plötslig och Oförtänkt förskräckelse hade fallit över dem.

17:16  Så sjönk nu var och en, vem han än månde vara, ned på stället och hölls under bevakning, innesluten i ett fängelse utan lås.

17:17  Ty vare sig det var en åkerman eller en herde, eller en dagakarl som hade sitt arbete långt borta på marken, så blev han överraskad och måste underkasta sig det oundvikliga nödtvånget.

17:18  Ja, med en och samma kedja av mörker blevo de alla bundna. En susande vindfläkt eller välljudande fågelsång bland lummiga grenar eller bruset av våldsamt forsande vatten

17:19  eller det vilda dånet av nedstörtande klippblock eller hoppande djurs osynliga lopp eller rytande vilda rovdjurs läten eller genljudet som återkastades från bergsklyftorna - allt gjorde dem förlamade av skräck.

17:20  Hela den övriga världen låg belyst av klart solsken och ägnade sig ostörd åt sina sysslor.

17:21  Allenast över dessa låg en tung natt utbredd, en avbild av det mörker som en gång skulle taga emot dem. Dock voro de sig själva en tyngre börda än mörkret var.