SweFolk - Job - 17

17:1  Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig.

17:2  Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap.

17:3  Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag?

17:4  Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera.

17:5  Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort.

17:6  Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet.

17:7  Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga.

17:8  De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.

17:9  Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.

17:10  Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er.

17:11  Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär.

17:12  Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.”

17:13  Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret,

17:14  säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” –

17:15  var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig?

17:16  Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?