SweFolk - Job - 10

10:1  Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.

10:2  Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.

10:3  Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag?

10:4  Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?

10:5  Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?

10:6  Du letar ju efter min skuld och söker min synd,

10:7  du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.

10:8  Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!

10:9  Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!

10:10  Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.

10:11  Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.

10:12  Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.

10:13  Men detta gömde du i ditt hjärta – jag vet att du tänkte så –

10:14  att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad.

10:15  Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande.

10:16  Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig.

10:17  Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig.

10:18  Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig!

10:19  Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven!

10:20  Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje

10:21  innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land,

10:22  till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.