SweKarlXII - Job - 14

14:1  Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

14:2  Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

14:3  Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

14:4  Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

14:5  Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

14:6  Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

14:7  Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

14:8  Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

14:9  Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

14:10  Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

14:11  Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

14:12  Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

14:13  Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig.

14:14  Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

14:15  Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

14:16  Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

14:17  Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

14:18  Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

14:19  Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

14:20  Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

14:21  Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

14:22  Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.