SweKarlXII - Job - 10

10:1  Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

10:2  Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

10:3  Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

10:4  Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

10:5  Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

10:6  Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

10:7  Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

10:8  Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

10:9  Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10:10  Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

10:11  Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

10:12  Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

10:13  Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

10:14  Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

10:15  Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

10:16  Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

10:17  Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

10:18  Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

10:19  Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

10:20  Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

10:21  Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

10:22  Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.