SweFolk - Job - 7

7:1  Har inte människan ett slitsamt liv på jorden? Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?

7:2  Hon är som en slav som flämtar efter skugga, som en daglönare som väntar på sin lön.

7:3  Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott.

7:4  Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp? När ska natten ta slut?” Jag mättas av oro ända till morgonen.

7:5  Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av.

7:6  Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp.

7:7  Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda.

7:8  Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre.

7:9  Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriket kommer inte upp igen.

7:10  Aldrig mer återvänder han till sitt hus, hans plats känner honom inte längre.

7:11  Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

7:12  Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

7:13  När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska lindra min oro”,

7:14  då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner.

7:15  Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel.

7:16  Jag är trött på det här, jag kommer inte att leva för evigt. Låt mig vara, för mina dagar är en vindfläkt.

7:17  Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga,

7:18  synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

7:19  När ska du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv?

7:20  Har jag syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv?

7:21  Varför förlåter du inte min synd och tar bort min skuld? Snart ska jag ligga i stoftet, du kommer att söka efter mig men jag finns inte mer.