Swe1917 - Philippians - 2

2:1  Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,

2:2  gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,

2:3  fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv.

2:4  Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras.

2:5  Varen så till sinnes som Kristus Jesus var[1],

2:6  han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte,

2:7  utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa

2:8  och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.

2:9  Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn

2:10  för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden,

2:11  och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.

2:12  Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.

2:13  Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.

2:14  Gören allt utan att knorra och tveka,

2:15  så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen,

2:16  i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.

2:17  Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.

2:18  Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.

2:19  Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör om eder.

2:20  Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.

2:21  Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus till.

2:22  Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.

2:23  Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se huru det går med min sak.

2:24  Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få komma.

2:25  Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder, honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna åt mig vad jag kunde behöva.

2:26  Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I haven hört honom vara sjuk.

2:27  Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på bedrövelse.

2:28  Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.

2:29  Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen sådana män i ära.

2:30  Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst som jag måste sakna från eder personligen. [1] Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.