Swe1917 - II Maccabees - 6

6:1  Icke lång tid därefter sände konungen åstad en gammal man, en atenare, för att tvinga judarna att övergiva sina fäders lag och att upphöra med att leva efter Guds lag.

6:2  Han skulle därjämte oskära templet i Jerusalem och inviga det åt den olympiske Jupiter, så ock templet på Garisim åt den Jupiter som var gästvänskapens beskyddare, eftersom de som bodde på den platsen hade ett så gästvänligt sinnelag.

6:3  Ett sådant ondskans anlopp kändes jämväl för den stora mängden svårt och olidligt.

6:4  Ty i liderliga, vilda sällskap uppfyllde hedningarna helgedomen; de levde i sus och dus tillsammans med skökor och hade i de heliga förgårdarna umgänge med kvinnor och förde därtill med sig ditin otillbörliga ting.

6:5  Och altaret var uppfyllt med otillåtna offer, sådana som voro förbjudna i lagen.

6:6  Man fick icke längre hålla sabbat eller taga de fäderneärvda högtiderna i akt; ja, man fick icke alls bekänna sig vara jude.

6:7  Och på konungens födelsedag, som firades i var månad, drevs folket med grymt tvång till att deltaga i offermåltiderna; och vid Backusfesten tvingades de att med murgrönskrans på huvudet gå med i festtåget till Backus' ära.

6:8  En förordning utgick också, på Ptolemeus' inrådan, till de närmast belägna grekiska städerna, att man där skulle gå till väga mot judarna på samma sätt och tvinga dem att deltaga i offermåltiderna,

6:9  men att man skulle dräpa alla dem som icke ville besluta sig för att antaga grekiska seder och bruk. Ja, man kunde nu tydligt se vilket elände som rådde där.

6:10  Så blevo en gång två kvinnor som hade låtit omskära sina gossebarn hämtade fram; och man hängde de späda barnen vid deras bröst och förde sedan mödrarna i allas åsyn omkring i staden och störtade dem slutligen utför muren.

6:11  Och andra, som hade skyndat tillsammans till grottorna där i närheten för att obemärkt fira den sjunde dagen, men som hade blivit förrådda för Filippus, blevo allasammans innebrända, därför att de på grund av den höga dagens härlighet hyste betänkligheter mot att försvara sig.

6:12  Nu vill jag uppmana alla dem som få denna bok i sina händer att icke bliva modfällda till följd av sådana olyckor, men att i stället besinna att hemsökelserna icke syfta till vårt folks fördärv, utan tvärtom tjäna till dess fostran.

6:13  Också är det ett bevis på stor nåd att de gudlösa icke under lång tid få gå fria, utan med hast drabbas av sitt straff.

6:14  När det gäller andra folk, väntar väl Herren i sin långmodighet med att tukta dem, till dess de hava hunnit fylla sina synders mått; men med oss har han däremot icke velat handla på samma sätt.

6:15  Han vill ju icke att vi i vår synd skola gå till den yttersta gränsen, för att han sedan skall nödgas straffa oss.

6:16  Därför undandrager han oss aldrig sin barmhärtighet, och han övergiver icke sitt folk, om han än fostrar det genom olyckor.

6:17  Dock, detta vare oss sagt allenast såsom en erinran. Efter detta korta avb rrott vilja vi nu åtgå till berättelsen.

6:18  En viss Eleasar, som hörde till de förnämsta bland de skriftlärde, en redan till hög ålder kommen man med mycket vördnadsbjudande utseende, tvingades att öppna munnen för att äta svinkött.

6:19  Men eftersom han hellre ville dö med ära än leva i skam, spottade han först ut köttet och gick sedan frivilligt fram mot pinbänken

6:20  på det sätt som det hövdes alla dem att vandra en sådan väg, vilka hade mod till att visa ifrån sig det som icke är tillstått att smaka, vore det ock för att få behålla livet.

6:21  Men då nu de som skulle hava tillsyn över den lagstridiga offermåltiden sedan länge voro bekanta med den gamle mannen, förde de honom avsides och uppmanade honom att låta skaffa dit kött som han hade lov till att förtära, och som han själv hade tillrett, men låtsa, som om han åte av det offerkött som konungen hade påbjudit.

6:22  Om han så gjorde, skulle han bliva befriad från dödsstraffet och tack vare den gamla vänskapen med dem få röna detta prov på välvilja.

6:23  Men han fattade nu ett ädelt beslut, ett sådant som hövdes hans år, och den värdighet som var förenad med hans höga ålder, och de grå hår som han hade vunnit med ära, och hans rättsinniga vandel allt ifrån ungdomen, ja, än mer, ett sådant som överensstämde med den heliga, av Gud inrättade lagordningen. I det han begärde att utan dröjsmål bliva sänd till dödsriket, förklarade han öppet: 24 »Det vore ju icke värdigt en ålder, sådan som min, att hyckla och därigenom komma många av de unga att tro att den nittioårige Eleasar hade övergått till hedendomen.

6:25  På det sättet skulle jag ju föra också dem på avvägar genom mitt hyckleri och draga skam och vanära över mina grå hår, allenast för att ännu få leva en helt kort och obetydlig tid.

6:26  Ty om jag än för tillfället undslipper det straff som människor utkräva, så skall jag dock varken såsom levande eller såsom död kunna fly undan den Allsmäktiges hand.

6:27  Därför vill jag nu modigt skiljas ifrån livet och så visa mig värdig min höga ålder

6:28  och lämna de unga ett ädelt föredöme huru man bör villigt och med ädelt mod gå en skön död till mötes för den höga och heliga lagen.» Han fick icke säga mer, förrän han strax släpades till pinbänken,

6:29  i det att de som förde honom bort nu förändrade sin kort förut visade välvilja till ovilja, eftersom de ansågo de ord som han nyss hade uttalat vittna om vanvett.

6:30  Då han nu var nära att uppgiva andan under slagen, drog han en djup suck och sade: »Herren, som äger den heliga kunskapen, han vet väl, att fastän jag kunde bliva befriad från dödsstraffet, jag genom gisselslagen utstår grymma kval i min kropp, men att jag i min själ med glädje lider detta, därför att jag fruktar honom.»

6:31  På detta sätt slutade alltså denne man sina dagar och efterlämnade så i sin död ett föredöme i ädelt mod och ett minnesvärt exempel på manlig dygd, icke allenast åt de unga, utan ock åt den stora hopen av sitt folk.