SweKarlXII1873 - Romans - 9

9:1  Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;

9:2  Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.

9:3  Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;

9:4  Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;

9:5  Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen.

9:6  Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;

9:7  Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;

9:8  Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.

9:9  Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.

9:10  Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.

9:11  Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),

9:12  Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;

9:13  Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.

9:14  Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.

9:15  Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.

9:16  Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.

9:17  Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.

9:18  Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.

9:19  Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?

9:20  O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?

9:21  Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?

9:22  Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;

9:23  På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;

9:24  Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;

9:25  Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.

9:26  Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.

9:27  Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.

9:28  Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.

9:29  Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.

9:30  Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.

9:31  Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.

9:32  Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;

9:33  Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.