Swe1917 - Job - 10

10:1  Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

10:2  Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

10:3  Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

10:4  Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

10:5  Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

10:6  eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

10:7  du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

10:8  Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

10:9  Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10:10  Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

10:11  Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

10:12  Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

10:13  Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

10:14  om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

10:15  Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

10:16  Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

10:17  Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

10:18  Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

10:19  hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

10:20  Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

10:21  innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

10:22  till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.