Swe1917 - Job - 32

32:1  De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

32:2  Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

32:3  och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job

32:4  Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

32:5  Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

32:6  Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

32:7  Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

32:8  Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

32:9  Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

32:10  Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

32:11  Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

32:12  Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

32:13  Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

32:14  Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

32:15  Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

32:16  Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

32:17  Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

32:18  Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

32:19  Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

32:20  Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

32:21  Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

32:22  Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!