Swe1917 - Job - 6

6:1  Då tog Job till orda och sade:

6:2  Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

6:3  Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

6:4  Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

6:5  Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6:6  Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

6:7  Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

6:8  Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

6:9  O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

6:10  Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

6:11  Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

6:12  Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

6:13  Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

6:14  Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

6:15  Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

6:16  som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

6:17  men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

6:18  Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

6:19  Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

6:20  men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

6:21  Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

6:22  Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

6:23  att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

6:24  Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

6:25  Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

6:26  Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

6:27  Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

6:28  Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

6:29  Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

6:30  Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?