SweKarlXII1873 - Job - 29

29:1  Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

29:2  Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

29:3  Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

29:4  Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

29:5  Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

29:6  Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

29:7  Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

29:8  Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

29:9  Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

29:10  Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

29:11  Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

29:12  Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

29:13  Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

29:14  Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

29:15  Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

29:16  Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

29:17  Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

29:18  Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

29:19  Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

29:20  Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

29:21  De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

29:22  Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

29:23  De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

29:24  Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

29:25  När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.