SweKarlXII1873 - Job - 19

19:1  Job svarade, och sade:

19:2  Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

19:3  I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

19:4  Far jag vill, så far jag mig vill.

19:5  Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

19:6  Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

19:7  Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

19:8  Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

19:9  Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

19:10  Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

19:11  Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

19:12  Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

19:13  Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

19:14  Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

19:15  Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

19:16  Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

19:17  Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

19:18  Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19:19  Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

19:20  Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

19:21  Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

19:22  Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

19:23  Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

19:24  Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

19:25  Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

19:26  Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

19:27  Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

19:28  Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

19:29  Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.