Swe1917 - Sirach - 14

14:1  Säll är den man som icke felar med sin mun och ej gnages av sorg över någon synd.

14:2  Säll är den som icke fördömes av sin egen själ, och som ej har förlorat sitt hopp.

14:3  För gnidaren passar det icke att vara rik. Och vad har den snåle för gagn av penningar?

14:4  Den som samlar, men ej unnar sig själv något, han samlar åt andra, och av hans goda skola andra frossa.

14:5  Den som är hård mot sig själv, vem skulle han vara god emot? En sådan får aldrig någon glädje av sina penningar.

14:6  Ingen är värre än den som är missunnsam mot sig själv; just detta är straffet för hans ondska.

14:7  Gör han än något gott, så gör han det av glömska, och på sistone röjer han sin ondska.

14:8  En ond människa är den som har ett missunnsamt öga, den som vänder bort sitt ansikte och icke frågar efter andra.

14:9  Den giriges öga låter sig ej nöja med det som har blivit honom tilldelat, och usel orättfärdighet kommer själen att förtorka.

14:10  Ett ont öga ser missunnsamt på själva brödet och lider brist vid det egna bordet.

14:11  Min son, gör dig själv gott, efter måttet av vad du äger, och frambär åt Herren värdiga offergåvor.

14:12  Kom ihåg att döden icke fördröjer sig. Vad dödsriket har beslutit har ej blivit yppat för dig.

14:13  Gör din vän gott, förrän du går hädan; räck ut din hand och giv honom, efter din förmåga.

14:14  Försumma icke en glad dag, och försaka ej din del i en oskyldig njutning.

14:15  Måste du icke åt en annan lämna dina mödors lön, och ditt arbetes frukt till att fördelas genom lott?

14:16  Giv och tag, och gör dig inga betänkligheter; ty i dödsriket söker man förgäves goda dagar.

14:17  Allt levande åldras såsom en klädnad; sedan urminnes tid är ju så förordnat: »Du skall döden dö.»

14:18  Likt lövverket som grönskan på ett lummigt träd - en del faller av, och en annan del spricker ut - är det släkte som består av kött och blod: ett släkte dör bort, och ett annat födes till liv.

14:19  Vart människoverk multnar och tager en ände, och den som utförde det, han går bort med det.

14:20  Säll är den man som tänker på visheten, och som överlägger med sig själv i sitt förstånd,

14:21  den som begrundar hennes vägar i sitt hjärta och eftersinnar hennes hemligheter.

14:22  Begiv dig ut efter henne såsom en spanare, och ställ dig på lur där hon träder in.

14:23  Ja, säll är den som blickar in genom hennes fönster och lyssnar vid hennes dörrar:

14:24  som rastar nära hennes hus och slår ned sina tältpluggar vid hennes väggar;

14:25  som reser sitt tält invid henne och tager in i ett sådant ljuvligt härbärge;

14:26  som ställer sina barn under hennes skygd och tager sin viloplats under hennes grenar;

14:27  som söker skygd hos henne undan hettan och vilar ut i hennes härlighet.