Swe1917 - Matthew - 22

22:1  Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

22:2  »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

22:3  Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

22:4  Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

22:5  Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

22:6  Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

22:7  Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

22:8  Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

22:9  Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

22:10  Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

22:11  Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

22:12  Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

22:13  Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

22:14  Ty många äro kallade, men få utvalda.»

22:15  Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

22:16  Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

22:17  Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

22:18  Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

22:19  Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning[1].

22:20  Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

22:21  De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

22:22  När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

22:23  Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

22:24  och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

22:25  Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

22:26  Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

22:27  Sist av alla dog hustrun.

22:28  Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

22:29  Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

22:30  Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

22:31  Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

22:32  'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

22:33  När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

22:34  Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

22:35  och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

22:36  »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

22:37  Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

22:38  Detta är det yppersta och förnämsta budet.

22:39  Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

22:40  På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

22:41  Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

22:42  och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

22:43  Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

22:44  'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

22:45  Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

22:46  Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom. [1] Se Penning i Ordförklaringarna.