Swe1917 - Sirach - 1

1:1  Jesu Syraks sonson berättar om tillkomsten av sin farfaders bok och av sin egen översättning av boken från hebreiska till grekiska. Genom lagen och profeterna och de övriga som följde efter dessa hava många stora gåvor kommit oss till del; och för deras skull må man med rätta berömma Israel för tukt och vishet. Nu är det ju tillbörligt att de som läsa dem icke allenast själva skaffa sig insikt därigenom, utan att dessa, som söka kunskap för egen del, också finna möjlighet att både genom tal och skrift bliva de utomstående till gagn. Det var därför som också min farfader Jesus, vilken med stor iver hade ägnat sig åt studiet av lagen och profeterna och de övriga fäderneärvda böckerna och så gjort sig synnerligen förtrogen med dem, kände sig manad att författa en skrift som hade avseende på tukt och vishet. Och detta gjorde han, för att de som söka kunskap skulle inhämta också vad han hade skrivit, och så ännu mycket mer kunna göra framsteg i livet efter lagen. Vi bedja eder nu att med välvilja och uppmärksamhet läsa detta och att hava överseende med oss, om vi någon gång, trots all den möda vi hava gjort oss med översättningen, tyckas hava misslyckats med några enskilda uttryck. Ty något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett annat språk. Och icke allenast om denna bok, utan också om själva lagen och profetskrifterna och de övriga böckerna gäller det att de på grundspråket taga sig ganska annorlunda ut. När jag under det trettioåttonde året av konung Evergetes’ regering kom till Egypten och sedan uppehöll mig där en tid, fann jag därstädes tecken på en ganska hög bildning. Själv ansåg jag det då vara högeligen nödvändigt att nedlägga en viss iver och flit på att utföra en översättning av denna bok. Jag använde också verkligen, under den tid som stod mig till buds, mycken möda och skicklighet för att få boken färdig och så giva ut den, till gagn jämväl för dem som, där de leva i främmande land, gärna söka vinna ökad kunskap, allt under det att de redan förut sträva att inrätta sitt liv till en vandel efter lagen. All vishet kommer från Herren, och hos honom förbliver hon till evig tid.

1:2  Vem kan räkna havets sand och regnets droppar och evighetens dagar?

1:3  Vem kan utrannsaka himmelens höjd och jordens bredd och havets djup — eller visheten?

1:4  Före allting är visheten skapad; insikt och förstånd äro till av evighet.

1:6  För vem har vishetens rot blivit blottad, och vem har lärt känna hennes kloka rådslag? [

1:7  ]

1:8  En finnes, som är vis, en övermåttan fruktansvärd, han som sitter på sin tron, Herren.

1:9  Det var han som skapade henne, han såg och mätte henne och utgöt henne över alla sina verk.

1:10  Hos allt levande finnes hon, efter det mått som honom täcktes; men rikligen gav han henne åt dem som älska honom.

1:11  Herrens fruktan är ära och berömmelse och glädje och en fröjdekrans.

1:12  Herrens fruktan förnöjer hjärtat och giver glädje och fröjd och långt liv.

1:13  Den som fruktar Herren, honom skall det på sistone gå väl, och i sin dödsstund skall han varda välsignad.

1:14  Vishetens begynnelse är att frukta Gud, och de trogna är hon medfödd allt ifrån moderlivet.

1:15  Bland människor har hon byggt sig en evigt grundad boning, och i deras släkte sätter man sin lit till henne.

1:16  Vishetens fullhet är att frukta Herren, och av sina frukters saft giver hon de sina rikligen att dricka.

1:17  Hela sitt hus uppfyller hon med ljuvliga ting och förrådshusen med sina håvor.

1:18  Herrens fruktan är vishetens ärekrans, och den låter lycka och hälsa uppblomstra.

1:19  Ja, Herren såg och mätte henne; han lät förstånd och insiktsfylld kunskap flöda och gjorde deras ära stor, som hålla fast vid henne.

1:20  Vishetens rot är att frukta Herren, och hennes grenar äro långt liv.

1:22  Orättfärdig vrede kan icke bliva ostraffad, ty när vreden tager överhand, bringar den en människa på fall.

1:23  Den tålmodige härdar ut, till dess tiden är inne; därefter kommer honom glädje till del.

1:24  Till dess tiden är inne, håller han sina ord tillbaka, och mångas läppar skola förtälja om hans förstånd.

1:25  Bland vishetens skatter finnas sinnrika ordspråk, men för syndaren är gudsfruktan en styggelse.

1:26  Åstundar du visheten, håll då buden, så skall Herren förläna dig henne.

1:27  Ty Herrens fruktan är vishet och tukt, och vad han har behag till är trohet och ödmjukhet.

1:28  Var icke gensträvig mot Herrens fruktan, och slut dig ej till den med delat hjärta.

1:29  Skrymta icke inför människorna, och hav akt på dina läppar.

1:30  Upphöj icke dig själv, på det att du ej må falla och så draga vanära över dig. Herren kan ju uppenbara dina hemliga tankar och nedslå dig mitt i församlingen; ty du slöt dig icke till Herrens fruktan, och ditt hjärta var fullt av svek.