SweKarlXII1873 - Psalms - 109

109:1  En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

109:2  Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

109:3  Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

109:4  Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

109:5  De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

109:6  Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

109:7  Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

109:8  Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

109:9  Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

109:10  Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

109:11  De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

109:12  Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

109:13  Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

109:14  På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

109:15  Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

109:16  Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

109:17  Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

109:18  Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

109:19  Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

109:20  Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

109:21  Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

109:22  Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

109:23  Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

109:24  Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

109:25  Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

109:26  Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

109:27  Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

109:28  Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

109:29  Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

109:30  Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

109:31  Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.