SweKarlXII1873 - Psalms - 104

104:1  Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

104:2  Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

104:3  Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

104:4  Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

104:5  Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

104:6  Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

104:7  Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

104:8  Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

104:9  Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

104:10  Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

104:11  Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

104:12  När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

104:13  Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

104:14  Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

104:15  Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

104:16  Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

104:17  Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

104:18  De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

104:19  Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

104:20  Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

104:21  De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

104:22  Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

104:23  Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

104:24  Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

104:25  Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

104:26  Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

104:27  Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

104:28  Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

104:29  Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

104:30  Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

104:31  Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

104:32  Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

104:33  Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

104:34  Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

104:35  Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.