Swe1917 - Psalms - 109

109:1  För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

109:2  Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

109:3  Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

109:4  Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

109:5  De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

109:6  Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

109:7  När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

109:8  Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

109:9  Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

109:10  Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

109:11  Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

109:12  Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

109:13  Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

109:14  Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

109:15  Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

109:16  Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

109:17  Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

109:18  Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

109:19  Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

109:20  Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

109:21  Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

109:22  Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

109:23  Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

109:24  Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

109:25  Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

109:26  Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

109:27  och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

109:28  Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

109:29  Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

109:30  Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

109:31  Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.