Swe1917 - I Maccabees - 1

1:1  Sedan Alexander av Macedonien, Filippus’ son, som drog ut från kittéernas land, hade slagit Darius, persernas och medernas konung, blev han konung efter denne. (Redan förut var han konung över Grekland.)

1:2  Han förde många krig, och han intog fästningar och dräpte konungar.

1:3  Och han trängde fram intill jordens ändar och tog byte från en mängd folk. Då nu jorden låg där kuvad inför honom, blev han högmodig, och hans hjärta förhävde sig.

1:4  Och han samlade en mycket stark här och gjorde sig till herre över länder och folk och riken, och de blevo skattskyldiga under honom.

1:5  Men därefter blev han sängliggande sjuk. Då han nu kände sitt slut nalkas,

1:6  kallade han till sig sina anseddaste tjänare, dem som från hans ungdom hade blivit uppfostrade tillsammans med honom, och fördelade sitt rike mellan dem, medan han ännu levde.

1:7  Alexander hade vid sin död regerat i tolv år.

1:8  Hans tjänare togo så väldet efter honom, var och en i sitt område.

1:9  Och de antogo alla efter hans död konungavärdighet, så ock deras söner efter dem, i många år. Och de förövade mycket ont på jorden.

1:10  Från dem utgick en syndfull telning, Antiokus Epifanes, konung Antiokus’ son, som tidigare hade varit sänd såsom gisslan till Rom Han blev konung i det grekiska konungadömets ett hundra trettio sjunde år.

1:11  På den tiden uppstodo i Israel ogudaktiga män; och de vunno många på sin sida, då de sade: »Låt oss gå åstad och sluta förbund med hedningarna som bo runt omkring oss; ty alltsedan vi hava avskilt oss från dem, hava vi drabbats av många olyckor.»

1:12  Man fann behåg i det talet.

1:13  Och några av folket förklarade sig villiga att begiva sig åstad till konungen; och han gav dem myndighet till att införa hedniska bruk.

1:14  De uppförde nu i Jerusalem en byggnad för kroppsövningar, enligt hednisk sed.

1:15  Och de skaffade sig åter förhud och avföllo från det heliga förbundet; de gingo i ok tillsammans med hedningarna och sålde sig till att göra vad ont var.

1:16  Då nu Antiokus såg sitt välde befäst, fick han i sinnet att bliva konung också i Egypten, för att så bliva konung över båda rikena.

1:17  Han föll alltså in i Egypten med en stor härsmakt, med vagnar och elefanter och ryttare, och med en stor flotta,

1:18  och inlät sig i strid med Ptolemeus, konungen i Egypten. Och Ptolemeus kunde icke hålla stånd mot honom, utan flydde, och många föllo slagna.

1:19  Antiokus’ folk intog nu de fasta städerna i Egypten; och han lät plundra Egypten.

1:20  Sedan Antiokus så hade slagit Egypten, vände han, år 143, tillbaka och drog då med en stor härsmakt upp till Israel och Jerusalem.

1:21  Och i sitt övermod trädde han in i helgedomen; och han tog bort det gyllene altaret och ljusstaken, med alla dess tillbehör,

1:22  och skådebrödsbordet och kannorna och skålarna och de gyllene fyrfaten och förlåten och kransarna och de gyllene prydnaderna på framsidan av templet och all pålagd metall.

1:23  Och han tog silvret och guldet och de dyrbara kärlen; han tog ock de undangömda skatter som han träffade på

1:24  och drog med alltsammans hem till sitt land, sedan han förut hade anställt ett blodbad och fört ett högeligen övermodigt tal.

1:25  Då kom en stor sorg över Israel i alla dess landsändar,

1:26  och furstarna och de äldste suckade; jungfrur och ynglingar blevo maktlösa, och kvinnornas fägring försvann.

1:27  Var brudgum stämde upp klagosång, och bruden i brudgemaket blev försänkt i sorg;

1:28  landet bävade för sina inbyggares skull, och Jakobs hela hus blev höljt med skam.

1:29  Två år därefter sände konungen en högste skattindrivare till Juda städer; och han kom till Jerusalem med en stor härsmakt.

1:30  Han gav dem svikligen fredliga försäkringar, och de satte tro till honom. Men sedan överföll han plötsligt staden och anställde en stor manspillan där och förgjorde mycket folk i Israel.

1:31  Och han plundrade staden och brände upp den i eld och bröt ned dess hus och dess murar runt omkring.

1:32  Och de förde kvinnorna och barnen bort såsom fångar och bemäktigade sig boskapen.

1:33  Sedan befäste de Davids stad med en hög och stark mur och fasta torn; så fingo de där en borg.

1:34  Och de lade i den in en besättning av syndigt folk, ogudaktiga män, vilka förskansade sig där.

1:35  De lade där ock upp förråd av vapen och livsmedel; och bytet från Jerusalem samlade de tillhopa och lade i förvar där. Den borgen blev en farlig snara;

1:36  den blev ett bakhåll för helgedomen och en svår motståndare för Israel, hela tiden.

1:37  Och de utgöto oskyldigt blod runt omkring helgedomen; ja, helgedomen oskärade de.

1:38  Jerusalems inbyggare flydde för deras skull, och staden blev ett hemvist för främlingar; den blev främmande för sin egen avkomma, och dess barn övergåvo den.

1:39  Dess helgedom blev öde såsom en ödemark, dess högtider förvandlades till sorgedagar, dess sabbater till smälek, dess heder till förakt,

1:40  Så stor som dess härlighet hade varit, blev nu dess vanheder, och dess höghet förvandlades till sorg.

1:41  Och konungen utfärdade ett påbud för hela sitt rike att alla skulle vara ett enda folk,

1:42  och att var och en skulle övergiva sina egna seder och bruk. Och alla hednafolk fogade sig efter konungens befallning.

1:43  Jämväl många israeliter funno behag i hans gudsdyrkan och offrade åt avgudarna och ohelgade sabbaten.

1:44  Därjämte sände konungen ut budbärare med skrivelser till Jerusalem och Juda städer, med befallning att de skulle vandra efter sedvänjor som voro främmande för landet,

1:45  och upphöra med brännoffer och slaktoffer och drickoffer i helgedomen, och ohelga sabbater och högtider,

1:46  och besmitta helgedomen och de heliga.

1:47  Vidare skulle de bygga altaren och helgedomar och avgudahus, och offra kött av svin och andra orena djur,

1:48  och lämna sina gossebarn oomskurna; ja, de skulle besudla sina själar med allt vad orent och befläckat var,

1:49  och så förgäta lagen och upphäva alla dess rätter.

1:50  Och var och en som icke gjorde efter konungens befallning, han skulle straffas till livet.

1:51  Sådant var innehållet av de skrivelser som han lät utfärda i sitt rike. Han insatte ock tillsyningsmän över hela folket och bjöd Juda städer att offra, var stad för sig.

1:52  Och många av folket, alla de som ville övergiva lagen, slöto sig till dem. Och de foro illa fram i landet

1:53  och tvingade israeliterna att gömma sig, varhelst de kunde finna en tillflyktsort.

1:54  På femtonde dagen i månaden Kisleu år 145 satte de upp »förödelsens styggelse» på brännoffersaltaret; och runt omkring i Juda städer byggde de avgudaaltaren

1:55  och tände offereld framför husens dörrar och på gatorna.

1:56  Och de lagböcker som de träffade på revo de sönder och brände upp i eld.

1:57  Och envar hos vilken förbundets bok påträffades och envar som höll sig till lagen var enligt konungens förordning hemfallen åt döden.

1:58  I sin våldsamma framfart förforo de så i städerna, månad efter månad, mot Israel, mot dem som ertappades.

1:59  Och på tjugufemte dagen i var månad offrade de på det avgudaaltare som var uppfört på brännoffersaltaret.

1:60  Och de kvinnor som hade låtit omskära sina barn dödade de, såsom det var befallt;

1:61  och därvid hängde de de späda barnen vid mödrarnas halsar. Också dem som hörde till deras hus och de män som hade omskurit barnen dödade de.

1:62  Men många israeliter togo mod till sig och föresatte sig att icke äta något orent;

1:63  de underkastade sig hellre döden, än de ville besmitta sig genom maten och ohelga det heliga förbundet. Och de måste så lida döden.

1:64  Ja, en övermåttan svår vredesdom drabbade Israel.