SweKarlXII1873 - Lamentations - 3

3:1  Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

3:2  Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

3:3  Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

3:4  Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

3:5  Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

3:6  Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

3:7  Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

3:8  Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

3:9  Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

3:10  Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

3:11  Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

3:12  Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

3:13  Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

3:14  Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

3:15  Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

3:16  Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

3:17  Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

3:18  Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

3:19  Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

3:20  Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

3:21  Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

3:22  Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

3:23  Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

3:24  Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

3:25  Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

3:26  Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

3:27  Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

3:28  Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

3:29  Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

3:30  Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

3:31  Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

3:32  Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

3:33  Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

3:34  Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

3:35  Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

3:36  Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

3:37  Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

3:38  Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

3:39  Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

3:40  Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

3:41  Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

3:42  Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

3:43  Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

3:44  Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

3:45  Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

3:46  Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

3:47  Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

3:48  Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

3:49  Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

3:50  Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

3:51  Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

3:52  Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

3:53  De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

3:54  De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

3:55  Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

3:56  Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

3:57  Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

3:58  Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

3:59  Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

3:60  Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

3:61  Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

3:62  Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

3:63  Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

3:64  Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

3:65  Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

3:66  Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.