Swe1917 - I Maccabees - 2

2:1  Vid den tiden uppträdde Mattatias, som var son av Johannes, Simeons son, en präst av Joaribs söner, från Jerusalem. Han bodde i Modein.

2:2  Och han hade fem söner: Johannes, med tillnamnet Gaddis,

2:3  Simon, som kallades Tassis,

2:4  Judas, som kallades Mackabeus,

2:5  Eleasar, som kallades Avaran, och Jonatan, som kallades Apfus.

2:6  Då han nu fick höra vilka hädiska gärningar som förövades i Judeen och i Jerusalem,

2:7  sade han: »Ve mig! Varför har jag blivit född till att se mitt folks undergång och den heliga stadens undergång och till att sitta här stilla, medan den är given i fienders hand och helgedomen i främlingars hand?

2:8  Dess tempel har blivit såsom en Vanärad man,

2:9  dess präktiga kärl hava förts bort såsom rov; dess späda barn hava dödats på dess gator, och dess unga män genom fiendens svärd.

2:10  Finnes något folk som icke har tagit dess borg i besittning och icke har bemäktigat sig dess egendom såsom byte?

2:11  All dess prydnad är borttagen, i stället för fri har den nu blivit en träl.

2:12  Ja, allt vad vi ägde heligt och skönt och härligt är förött, hedningarna hava oskärat det.

2:13  Varförr skulle vi längre leva?»

2:14  Och Mattatias och hans söner revo sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och sörjde djupt.

2:15  Men konungens utsända, som skulle tvinga folket till avfall, kommo till staden Modein, för att invånarna där skulle offra.

2:16  Och många israeliter trädde fram till dem. Också Mattatias och hans söner kommo allasammans ditfram.

2:17  Då togo konungens utsända till orda och talade så till Mattatias och sade: »Du är en styresman här i staden, en ansedd och betydande man, och du har ett starkt stöd i söner och fränder.

2:18  Så träd nu du först fram och gör efter vad konungen har påbjudit, såsom alla folk och övriga judar och de som äro kvar i Jerusalem redan hava gjort. Då skall du och ditt hus få räknas bland konungens vänner, och du och dina söner skolen bliva ärade med silver och guld och många skänker.»

2:19  Men Mattatias svarade och sade med hög röst: »Om än alla folk inom konungens rike äro honom hörsamma, så att envar avfaller från sina fäders gudsdyrkan och villigt fogar sig i hans bud,

2:20  så vilja dock jag och mina söner och mina fränder vandra efter förbundet med våra fäder.

2:21  Bort det, att vi skulle övergiva lagen och våra rätter!

2:22  Konungens förordning ämna vi icke hörsamma; vi vilja icke vika av ifrån vår gudsdyrkan, vare sig till höger eller till vänster.»

2:23  Just då han hade sagt detta, trädde en judisk man i allas åsyn fram för att offra på altaret i Modein, såsom konungen hade påbjudit.

2:24  När Mattatias såg detta, blev han uppfylld av nitälskan, och hans innersta kom i uppror, och han gav fritt lopp åt sin vrede, såsom rätt och tillbörligt var, och skyndade fram och dräpte mannen där på altaret.

2:25  Också konungens sändebud, som sökte tvinga folket att offra, dödade han samtidigt; och altaret rev han ned.

2:26  Så nitälskade han för lagen, i det att han gjorde såsom Finees en gång hade gjort med Sambri, Saloms son.

2:27  Och Mattatias ropade i staden med hög röst och sade: »Var och en som nitälskar för lagen och vill upprätthålla förbundet, han må följa mig och draga bort härifrån.»

2:28  Så flydde han med sina söner till bergen; och allt vad de ägde i staden lämnade de i sticket.

2:29  Då drogo många, som foro efter rättfärdighet och rätt, ut i öknen för att uppehålla sig där;

2:30  och de togo med sig sina barn och sina hustrur och sin boskap. Ty förföljelserna mot dem blevo mycket svåra.

2:31  När det blev berättat för konungens män och det krigsfolk som fanns i Davids stad i Jerusalem, att en skara män, sådana som hade föraktat konungens bud, hade dragit ut till grottorna i öknen,

2:32  begåvo de sig med hast i stort antal efter dem. När de då träffade på dem, lägrade de sig gent emot dem och beredde sig till att anfalla dem på sabbatsdagen.

2:33  Och de sade till dem: »Må det nu vara nog. Kommen ut, och gören såsom konungen har befallt, så skolen I få leva.»

2:34  Men de svarade: »Vi vilja icke komma ut, och vi vilja icke göra såsom konungen har befallt och därmed ohelga sabbatsdagen.»

2:35  Då begynte de andra strax att strida mot dem.

2:36  Men de försvarade sig icke och kastade icke en sten mot dem och spärrade icke igen ingångarna till grottorna,

2:37  utan sade: »Vi vilja allasammans dö i vår oskuld. Himmel och jord äro vittnen till att I förgören oss utan all rätt.»

2:38  Men de andra gingo till angrepp mot dem under sabbatsdagen; och så dödades de, tillika med sina hustrur och sina barn och sin boskap, till ett antal av vid pass ett tusen personer.

2:39  När Mattatias och hans vänner fingo veta detta, sörjde de dem djupt.

2:40  Och de sade till varandra: »Om vi alla göra såsom våra bröder hava gjort och underlåta att strida mot hedningarna, till försvar för våra liv och våra rätter, så skola de snart hava utrotat oss från jorden.»

2:41  Därför fattade de den dagen följande beslut: »Om någon drager ut till strid mot oss på sabbatsdagen, så vilja vi försvara oss mot honom; vi vilja icke allasammans omkomma, såsom våra bröder omkommo i grottorna.»

2:42  Vid den tiden församlade sig hos dem en skara asidéer, tappra stridsmän i Israel, alla de som voro villiga att försvara lagen.

2:43  Och alla som flydde undan förföljelserna slöto sig till dem och ökade ytterligare deras styrka.

2:44  Så fingo de en här till stånd. Och de dräpte syndarna i sin vrede och avfällingarna i sin förtörnelse. Och de som blevo kvar efter dem flydde till hedningarna för att rädda sig.

2:45  Och Mattatias och hans vänner drogo omkring och revo ned deras altaren

2:46  och läto med våld omskära alla oomskurna gossebarn som de träffade på inom Israels område;

2:47  och de övermodiga förföljde de. Så hade företaget god framgång under deras ledning.

2:48  Och de togo lagen i skydd mot hedningarnas angrepp och mot konungarnas angrepp, och de tillstadde icke syndarna att upphöja sitt horn.

2:49  Men då tiden närmade sig att Mattatias skulle dö, sade han till sina söner: »Nu härska övermod och hemsökelse och en tid av omstörtning och en svår vrede.

2:50  Så nitälsken då, mina barn, för lagen, och given edra liv till försvar för förbundet med edra fäder.

2:51  Tänken på vad fäderna hava utfört i sin tid, så skolen I ock vinna stor ära och ett evärdligt namn.

2:52  Abraham blev ju befunnen trogen, när han sattes på prov, och det räknades honom till rättfärdighet.

2:53  Josef höll budet, när han var i trångmål, och han blev herre över Egypten.

2:54  Med Finees, vår fader, gjordes för hans nitälskans skull ett förbund, med löfte om ett evärdligt prästadöme.

2:55  Josua blev, därför att han hade efterkommit befallningen, domare i Israel.

2:56  Kaleb fick ett stycke land såsom arvedel för det vittnesbörds skull som han hade avlagt inför menigheten.

2:57  David fick för sin fromhets skull en konungatron till arvedel, för evärdlig tid.

2:58  Elias blev upptagen till himmelen, därför att han hade nitälskat för lagen.

2:59  Ananias, Asarias och Misael blevo för sin tros skull frälsta ur lågorna.

2:60  Daniel blev på grund av sin oskuld räddad ur lejonens gap.

2:61  Betänken på detta sätt huru det alltid går, släkte efter släkte: ingen som hoppas på Honom dukar under.

2:62  Frukten därför icke för en syndig mans befallning, ty hans härlighet skall släpas i smutsen och bliva maskars föda.

2:63  I dag förhäver han sig, och i morgon skall man icke mer finna honom, ty han har vänt åter till det stoft varav han är kommen, och hans anslag har blivit om intet.

2:64  Men I, mina barn, våren frimodiga och oförfärade i att värna lagen, ty I skolen genom den vinna ära.

2:65  Här står eder broder Simeon. Jag vet att han är en rådvis man. Lyssnen alltid till honom; han skall vara för eder såsom en fader.

2:66  Och Judas Mackabeus, han som har varit en tapper stridsman allt ifrån sin ungdom, han skall bliva eder härförare och kämpa vårt folks strid.

2:67  Och samlen omkring eder alla dem som hålla lagen, och utkräven hämnd för edert folk.

2:68  Vedergällen hedningarna vad de hava gjort, och akten på lagens stadgar.»

2:69  Därefter välsignade han dem. Och så blev han samlad till sina fäder.

2:70  Han dog år 146; Och hans söner begrovo honom i hans fäders grav i Modein, och hela Israel höll stor dödsklagan efter honom.