Swe1917 - Baruch

Chapter 1

1:1  Detta är vad som stod i den bok som Baruk, son till Nerias, son till Maaseas, son till Sedekias, son till Hasadias, son till Kelkias, skrev i Babylonien

1:2  i det femte året, på sjunde dagen i månaden, vid den tid då kaldéerna hade intagit Jerusalem och uppbränt det i eld.

1:3  Och Baruk läste upp det som stod i denna bok inför Jekonias, Joakims son, Juda konung, och inför allt folket, så många som kommo för att höra därpå,

1:4  och inför de mäktige och konungasönerna och inför de äldste och inför allt folket, både små och stora, alla dem som bodde i Babylonien, vid floden Sud.

1:5  Och de gräto och fastade och bådo inför Herren.

1:6  Och de samlade in penningar, efter som var och en förmådde,

1:7  och sände dem till Jerusalem, till översteprästen Joakim, son till Kelkias, son till Salom, och till prästerna och till allt folket, så många som med honom befunno sig i Jerusalem.

1:8  Och samtidigt, på tionde dagen i månaden Sivan, lät Baruk hämta de kärl som hade tillhört Herrens hus, men som hade blivit bortförda från templet, och sände dem tillbaka till Juda land, nämligen ett antal silverkärl som Sedekias, Josias' son, Juda konung, hade låtit göra,

1:9  sedan Nebukadnessar, konungen i Babylonien, hade fört bort ifrån Jerusalem Jekonias, så ock furstarna och fångarna och de mäktige och det meniga folket, och låtit dem komma till Babylonien.

1:10  Och de skrevo följande: Här sända vi till eder penningar; köpen nu för dessa penningar djur till brännoffer och syndoffer, så ock rökelse, och reden till spisoffer, och frambären så offer på Herrens, vår Guds, altare,

1:11  och bedjen för den babyloniske konungen Nebukadnessars liv och för hans son Baltasars liv, att deras levnad må räcka lika länge som himmelen välver sig över jorden.

1:12  Då skall Herren giva oss styrka och låta ljus gå upp för våra ögon; och vi skola få leva under den babyloniske konungen Nebukadnessars skugga och under hans son Baltasars skugga och skola tjäna dem i lång tid och finna nåd inför dem.

1:13  Och bedjen för oss till Herren, vår Gud, ty vi hava syndat mot Herren, vår Gud; och Herrens förtörnelse och vrede har icke vänt sig ifrån oss ända till denna dag.

1:14  Och den skrivelse som vi nu här sända eder mån I läsa upp i Herrens hus, såsom en syndabekännelse, på högtidsdagen och på övriga festdagar;

1:15  sägen så: »Herren, vår Gud, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu göra, vi, Juda män och Jerusalems invånare,

1:16  våra konungar och våra furstar, våra präster och våra profeter och våra fäder.

1:17  Ty vi hava syndat mot Herren

1:18  och varit olydiga mot honom och hava icke hört Herrens, vår Guds, röst, så att vi hava vandrat efter de stadgar som Herren har förelagt oss.

1:19  Nej, ända ifrån den dag då Herren förde våra fäder ut ur Egyptens land och intill denna dag hava vi varit olydiga mot Herren, vår Gud, och varit svårt försumliga i att höra hans röst.

1:20  Så har nu ock den olycka och den förbannelse kommit att vila på oss, som Herren förkunnade för sin tjänare Moses, på den dag då han förde våra fäder ut ur Egyptens land, för att giva oss ett land som flöt av mjölk och honung, såsom ock nu har skett.

1:21  Ja, vi hava icke hört Herrens, vår Guds, röst i enlighet med allt vad de profeter hava talat, som han har sänt till oss,

1:22  utan vi hava gått bort, var och en i sitt onda hjärtas tankar, till att tjäna andra gudar och göra vad ont är i Herrens, vår Guds, ögon.»

Chapter 2

2:1  Och så lät Herren det ord gå i uppfyllelse, som han hade talat mot oss och mot våra domare, dem som dömde Israel, och mot våra konungar och mot våra furstar och mot Israels och Juda män.

2:2  Han lät nämligen en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem, i enlighet med vad som står skrivet i Moses' lag,

2:3  att vi skulle nödgas äta, den ene sin sons och den andre sin dotters kött.

2:4  Ja, han gav dem i alla de rikens våld, som lågo runt omkring oss, och gjorde dem till ett föremål för smälek och till ett exempel på förödelse bland alla de folk som bodde runt omkring oss, bland vilka Herren förströdde dem.

2:5  Och de måste ’ligga under’ och fingo icke ’ligga över’, eftersom vi hade syndat mot Herren, vår Gud, och icke hört hans röst.

2:6  Herren, vår Gud, är rättfärdig, men vi och våra fäder måste blygas, såsom vi ock nu göra.

2:7  All den olycka som Herren lät förkunna mot oss, den har nu kommit över oss.

2:8  Och vi bönföllo icke inför Herren och vände icke om, var och en från sitt onda hjärtas tankar.

2:9  Därför vakade ock Herren över att olyckan drabbade oss; ty Herren är rättfärdig i alla de gärningar som han har beslutit att göra med oss.

2:10  Men vi hörde icke Herrens röst, så att vi vandrade efter de stadgar som han har förelagt oss.

2:11  Och nu, Herre, du Israels Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och med tecken och under och med stor kraft och upplyft arm och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag!

2:12  Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga, vi hava varit orättfärdiga, o Herre, vår Gud, i fråga om allt vad du har stadgat såsom rätt.

2:13  Låt nu din förtörnelse vända sig ifrån oss, ty vi äro allenast några få som hava lämnats kvar bland de folk bland vilka du har förstrött oss.

2:14  Hör, o Herre, vår åkallan och vår bön, och befria oss för din egen skull, och låt oss finna nåd för deras ögon, som hava fört oss bort i fångenskap,

2:15  på det att hela jorden må få lära känna att du är Herren, vår Gud, eftersom ju Israel och hans ätt äro uppkallade efter ditt namn.

2:16  Herre, skåda ned från din heliga boning, och akta på oss; böj, o Herre, ditt öra härtill och hör.

2:17  Öppna, Herre, dina ögon och se; ty de döda i dödsriket, de vilkas ande är tagen bort ur deras bröst, giva ju icke Herren ära och erkänna icke hans rätt.

2:18  Men den själ som är djupt bedrövad, den som går där nedböjd och maktlös, och de ögon som förtvina, och den själ som hungrar, de giva dig ära och erkänna din rättfärdighet, o Herre.

2:19  Det är ju icke i förlitande på vad rättfärdigt våra fäder och våra konungar hava gjort, som vi bönfalla inför dig, Herre, vår Gud.

2:20  Ty du har släppt lös din vrede och förtörnelse över oss, i enlighet med vad du har talat genom dina tjänare profeterna. Du sade ju:

2:21  'Så säger Herren: Bojen edra skuldror och tjänen konungen i Babylonien, så skolen 1 få bo kvar i det land som jag har givit åt edra fäder.

2:22  Men om I icke hören Herrens röst och tjänen konungen i Babylonien,

2:23  så skall jag i Juda städer och i Jerusalem göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, och hela landet skall bliva ödelagt, så att ingen mer bor däri.’

2:24  Men vi hörde icke din röst och tjänade icke konungen i Babylonien; och då lät du de ord gå i uppfyllelse, som du hade talat genom dina tjänare profeterna, nämligen att våra konungars ben och våra fäders ben skulle kastas ut ur deras gravar.

2:25  Och se, nu ligga de kringströdda, prisgivna åt hettan om dagen och åt kölden om natten. Och de hade omkommit genom svåra plågor, genom hunger och svärd och andra hemsökelser.

2:26  Och du har gjort det hus som är uppkallat efter ditt namn till vad det nu är, för Israels hus’ och Juda hus’ ondskas skull.

2:27  Men med oss har du, Herre, vår Gud, handlat efter all din mildhet och efter all din stora barmhärtighet,

2:28  i enlighet med vad du har talat genom din tjänare Moses, på den tid då du bjöd honom att uppteckna din lag inför Israels barn, i det att du sade: 29 ’Om I icke hören min röst, så skall förvisso denna stora och talrika brusande folkskara varda till en ringa hop bland de folk bland vilka jag skall förströ dem.

2:30  Ty jag vet att de icke skola höra mig, eftersom det är ett hårdnackat folk. Men de skola besinna sig i det land där de leva i fångenskap,

2:31  och de skola förnimma att jag är Herren, deras Gud. Och jag skall giva dem hjärtan, och öron som höra,

2:32  och de skola prisa mig i det land där de leva i fångenskap och skola tänka på mitt namn.

2:33  Och de skola omvända sig från sin hårdnackenhet och från sina onda gärningar, ty de skola komma ihåg huru det gick deras fäder, när dessa syndade mot Herren.

2:34  Då skall jag låta dem komma tillbaka till det land som jag med ed har lovat deras fäder, Abraham, Isak och Jakob; och de skola bemäktiga sig det. Och jag skall föröka dem, och de skola icke vidare förminskas.

2:35  Och jag skall med dem upprätta ett evigt förbund, att jag skall vara deras Gud, och att de skola vara mitt folk; och jag skall icke vidare låta mitt folk Israel flytta bort ifrån det land som jag har givit dem.'

Chapter 3

3:1  Herre, du Allsmäktige, du Israels Gud, ett betryckt sinne och en bedrövad ande ropar till dig.

3:2  Hör, o Herre, och förbarma dig, ty du är en barmhärtig Gud; ja, förbarma dig, ty vi hava syndat mot dig.

3:3  Du tronar ju till evig tid, men vi förgås till evig tid.

3:4  Herre, du Allsmäktige, du Israels Gud, hör den bön som uppsändes av de döda bland Israel och av barnen till dem som syndade mot dig, dessa som icke hörde på vad du, deras Gud, hade talat, varför ock olyckan nu vilar på oss.

3:5  Tänk icke på våra fäders missgärningar, utan tänk nu i denna tid på din arm och på ditt namn.

3:6  Ty du är Herren, vår Gud, och vi vilja prisa dig, o Herre;

3:7  det är ju därför som du har ingivit din fruktan i våra hjärtan, så ock förmågan att åkalla ditt namn. Ja, vi vilja prisa dig i det land där vi leva i fångenskap, ty vi hava från våra hjärtan skilt all den orättfärdighet som våra fäder begingo, de som syndade mot dig.

3:8  Se, ännu i denna dag leva vi här i vår fångenskap, i det land dit du har fördrivit oss, till att vara ett föremål för smälek och förbannelse, och till att göra bot för alla de missgärningar som våra fäder hava begått, de som avföllo från Herren, vår Gud.»

3:9  Hör, o Israel, livets bud, lyssnen, så att I lären förstånd.

3:10  Varav kommer det, Israel, varav kommer det att du är i fiendeland, att du har åldrats i främmande land, att du har blivit oren likasom de döda,

3:11  att du har blivit aktad lik dem som hava farit ned i dödsriket?

3:12  Jo, du har övergivit vishetens källa.

3:13  Om du hade vandrat på Guds väg, så skulle du hava fått bo i trygghet för alltid.

3:14  Så låt nu lära dig var man finner förstånd, var man finner styrka och insikt, för att du tillika må förnimma var man finner lång levnad och liv, var ljus för ögonen och var frid äro att finna.

3:15  Vem har funnit den plats där visheten bor, och vem har trätt in i hennes förrådshus?

3:16  Var äro folkens furstar och de som härskade över markens djur?

3:17  Var äro de som lekte med himmelens fåglar och samlade silver och guld, som människorna satte sin lit till? Ja, det fanns icke någon gräns för deras förvärv.

3:18  Var äro de som arbetade i silver med sådan omsorg att man icke kan utgrunda deras verk?

3:19  De hava försvunnit och farit ned i dödsriket, och andra hava uppstått i deras ställe.

3:20  Yngre släkten fingo se ljuset, och de fingo bo på jorden, men vishetens väg lärde de icke känna

3:21  och förstodo icke hennes stigar; ej heller deras barn vinnlade sig om henne, utan de höllo sig fjärran ifrån hennes väg.

3:22  Icke hörde man om henne i Kanaan, och ej skådade man henne i Teman.

3:23  Och Hagars barn, som sökte efter insikt på jorden, köpmännen från Merran och Teman, och fabeldiktarna och kunskapssökarna - vishetens väg lärde de icke känna, och hennes stigar hade de icke i minne.

3:24  O Israel, huru stor är icke Guds boning, och huru vidsträckt det hus som han besitter!

3:25  Stort är det och utan ände, högt är det och utan mått.

3:26  Där blevo jättarna till, de allt ifrån urtiden namnkunniga; väldiga voro de till gestalt, förfarna i att strida.

3:27  Men icke var det dessa som Gud utvalde, och icke var det för dem som han öppnade väg till visheten.

3:28  Nej, de förgingos, eftersom de icke hade förstånd, de förgingos för sin oförnuftighets skull.

3:29  Vem har farit upp till himmelen och hämtat visheten och fört henne ned från molnen?

3:30  Vem har farit tvärs över havet och funnit henne, och vem kan förvärva henne för utvalt guld?

3:31  Ingen finnes, som känner hennes väg, och ingen som aktar på hennes stig.

3:32  Men han som vet allting, han känner henne; han har funnit henne genom sin insikt, han som har danat jorden för evig tid och uppfyllt den med fyrfotadjur;

3:33  han som sänder ljungelden åstad, och den går, som kallar på den, och den lyder honom med bävan.

3:34  Och stjärnorna lysa på sina poster och glädja sig; 35

3:35  han kallar på dem, och de svara: »Här äro vi.» De lysa med glädje inför honom som har skapat dem.

3:36  Sådan är vår Gud; ingen annan gäller något i jämförelse med honom.

3:37  Han utrönte all vishetens väg och gav henne åt Jakob, sin tjänare, och åt Israel, sin älskade.Därefter blev hon skådad på jorden och hade sin umgängelse bland människorna.

Chapter 4

4:1  Hon är boken med Guds stadgar och lagen som består evinnerligen. Alla de som hålla fast vid henne, de skola vinna liv, men de som Övergiva henne skola dö.

4:2  Vänd om, du Jakob, och sök att vinna henne; vandra framåt efter hennes sken, i det ljus hon sprider.

4:3  Giv icke din ära åt en annan eller dina förmåner åt ett främmande folk.

4:4  O Israel, saliga äro vi, ty det som täckes Gud har blivit oss kunnigt.

4:5  Var vid gott mod, mitt folk, du som bär namnet Israel.

4:6  I haven blivit sålda åt hednafolken, dock icke till undergång; därför att I haven förtörnat Gud, haven I blivit givna till pris åt edra motståndare.

4:7  I haven ju retat honom som har skapat eder, genom att offra åt onda andar i stället för åt Gud.

4:8  I haven förgätit honom som har fostrat eder, den evige Guden, I haven ock bedrövat henne som har uppfött eder, Jerusalem.

4:9  Ty hon såg den vredesdom som nu har kommit över eder från Gud. Hon sade: »Lyssnen härtill, I som bon omkring Sion, ty Gud har låtit en svår bedrövelse drabba mig.

4:10  Jag har sett mina söner och döttrar föras bort i den fångenskap som den Evige har låtit drabba dem.

4:11  Ty med glädje har jag uppfött dem, men med gråt och bedrövelse har jag måst släppa dem ifrån mig.

4:12  Må ingen glädja sig över mig, i en värnlös änka, som har övergivits av så många. Det är för mina barns synders skull som jag har lämnats ensam, därför att de veko av ifrån Guds lag

4:13  och icke ville veta av hans stadgar; de vandrade ju icke på Guds buds vägar och trädde ej in på de stigar där han ville fostra dem i rättfärdighet.

4:14  Kommen hit, I som bon omkring Sion, och betänken huru mina söner och döttrar hava blivit bortförda i den fångenskap som den Evige har låtit drabba dem.

4:15  Ty han har skickat över dem ett folk fjärran ifrån, ett fräckt folk, med främmande tungomål, som icke hade försyn för de gamla och ej någon misskund med de unga,

4:16  utan ryckte bort ifrån änkan hennes älskade söner och berövade den ensamma hennes döttrar.

4:17  Men jag - huru skulle väl jag förmå att hjälpa eder?

4:18  Nej han som nar låtit olyckan drabba eder, han skall ock befria eder ur edra fienders hand.

4:19  Dragen bort, mina barn, dragen bort; jag måste ju vara övergiven och ensam.

4:20  Jag har tagit av mig lyckans skrud och iklätt mig min böndräkt av säcktyg; jag vill ropa till den Evige, så länge jag är till.

4:21  Varen vid gott mod, mina barn, och ropen till Gud, så skall han befria eder från övermakten, ifrån fiendernas hand.

4:22  Ty på den Evige har jag grundat mitt hopp om eder frälsning, och glädje har kommit mig till del från den Helige, för den barmhärtighets skull som inom kort skall vederfaras eder från den Evige, eder frälsare.

4:23  Väl måste jag släppa eder ifrån mig med bedrövelse och gråt, men Gud skall giva eder tillbaka åt mig, med fröjd och glädje till evig tid.

4:24  Ty likasom de som bo omkring Sion nu hava sett eder föras bort såsom fångar, så skola de inom kort få skåda den frälsning ifrån eder Gud, som skall komma eder till del, med stor härlighet och glans från den Evige.

4:25  Mina barn, fördragen med tålamod den vredesdom som har kommit över eder från Gud. Ty väl har din fiende hårt ansatt dig, men du skall inom kort få skåda hans undergång, och du skall få sätta din fot på hans hals.

4:26  Mina förklemade barn fingo vandra oländiga vägar, de blevo bortförda såsom en hjord som har rövats av fiender.

4:27  Men våren vid gott mod, mina barn, och ropen till Gud. Ty han som har låtit detta ske, han skall åter tänka på eder.

4:28  Ja, såsom eder håg förut stod till att gå bort ifrån Gud, så vänden nu om och söken honom med tiofaldig iver.

4:29  Ty han som har låtit denna olycka vederfaras eder, han skall ock låta den eviga glädjen vederfaras eder, då när han förlänar eder frälsning.»

4:30  Var vid gott mod, Jerusalem! Han som har givit dig ditt namn, han skall trösta dig.

4:31  Olyckliga de som misshandlade dig, och som gladde sig över ditt fall!

4:32  Olyckliga de städer som dina barn måste tjäna! Olycklig hon som tog emot dina söner!

4:33  Ty såsom hon gladde sig över ditt fall och fröjdade sig över din undergång, så skall hon få sörja över att själv vara övergiven.

4:34  Och jag skall taga bort ifrån henne den larmande mängdens jubel, och hennes stolta skryt skall vändas i bedrövelse.

4:35  Ty eld skall från den Evige komma över henne intill en avlägsen framtid, och av onda andar skall hon bliva bebodd i lång tid.

4:36  Lyft upp dina ögon mot öster, Jerusalem, och skåda den glädje som kommer till dig från Gud.

4:37  Se, där komma dina söner, de som du måste släppa ifrån dig; de komma, församlade från både öster och väster, på den Heliges bud, uppfyllda av glädje över Guds härlighet.

Chapter 5

5:1  Tag av dig, Jerusalem, den bedrövelsens och lidandets dräkt du bär, och ikläd dig för evigt Guds härlighets sköna skrud.

5:2  Hölj dig i Guds rättfärdighets mantel, sätt på ditt huvud den Eviges härlighets diadem.

5:3  Ty Gud skall visa din glans för all världen.

5:4  Ja, det namn du skall få ifrån Gud för evig tid skall vara »Rättfärdighetens frid» och »Gudsfruktans härlighet».

5:5  Stå upp, Jerusalem, och ställ dig på höjden; lyft upp dina ögon mot öster och se dina barn komma, församlade från både väster och öster, på den Heliges bud, uppfyllda av glädje över att Gud har kommit ihåg dem.

5:6  Ty väl drogo de bort ifrån dig till fots, drivna åstad av fienderna, men Gud för dem nu åter till dig, högt burna i härlighet såsom på en konungatron.

5:7  Ja, Gud har bjudit att alla höga berg skola sänkas, så ock de eviga kullarna, och att dalarna skola fyllas, så att det bliver slät mark, på det att Israel må vandra framåt i trygghet, under hägnet av Guds härlighet.

5:8  Och skogarna och alla doftande träd skänka skugga åt Israel på Guds befallning,

5:9  Ja, Gud skall leda Israel under glädje, i ljuset av sin härlighet, med den barmhärtighet och rättfärdighet som kommer från honom.

Chapter 6

6:1  Detta är en avskrift av ett brev som Jeremias sände till dem som av babyloniernas konung skulle föras bort såsom fångar till Babylonien, och vari han kungjorde för dem vad som hade blivit honom befallt av Gud. För de synders skull som I haven begått mot Gud skolen I av Nebukadnessar, babyloniernas konung, föras bort såsom fångar till Babylonien.

6:2  När I nu haven kommit till Babylonien, skolen I stanna där i många år, ja, under en lång tid, intill dess sju mansåldrar hava gått till ända. Men sedan skall jag föra eder ut därifrån i frid.

6:3  Nu skolen I där i Babylonien få se avgudar av silver och guld och trä, som man bär på sina axlar, men som likväl väcka fruktan hos hedningarna.

6:4  Tagen eder då till vara, så att icke också I bliven lika främlingarna och låten eder intagas av fruktan för avgudarna,

6:5  när I fån se huru människoskarorna framför dem och bakom dem falla ned och tillbedja dem. Tanken i stället i edert sinne: »Dig, Herre, skall man tillbedja.»

6:6  Ty min ängel är med eder, och han skall skydda edra liv.

6:7  Avgudabildernas tungor äro snidade av hantverkare, och själva äro de överdragna med guld och silver; lögn äro de, och de kunna icke tala.

6:8  Och såsom gällde det en jungfru som gärna smyckar sig, så taga de guld

6:9  och förfärdiga därav kransar till att sätta på sina avgudars huvuden. Det händer till och med att prästerna från sina avgudar taga undan guld och silver och använda det för sitt eget behov;

6:10  ja, att de jämväl åt skökorna i skökohuset giva av sina avgudars egendom. Vidare pryda de dem, dessa avgudar av silver och avgudar av guld och trä, med kläder såsom människor.

6:11  Men de kunna icke skydda sig för rost och maskar, fastän de äro höljda i purpmr-dräkter.

6:12  Man måste avtorka deras ansikten för det damms skull som röres upp i tempelbyggnaden, och som i ymnighet lägger sig på dem.

6:13  En spira har avguden också, likasom en styresman över ett land, han som dock icke kan förgöra den som förbryter sig mot honom.

6:14  Och en yxa håller han i handen, så ock ett annat stridsredskap, men han kan icke rädda sig själv från krig och rövare. Härav kan nian förstå att de inga gudar äro. Frukten alltså icke för dem.

6:15  Såsom ett kärl som en människa brukar bliver odugligt, när det går sönder,

6:16  så är det ju ock med deras avgudar. Där de stå uppställda i templen, äro deras ögon fulla av dammet som röres upp av de inträdandes steg.

6:17  Och såsom man spärrar igen alla utgångar för någon som har förbrutit sig mot en konung, då ju en sådan har förverkat sitt liv, så stänga prästerna till avgudarnas hus med dörrar, riglar och bommar, för att de icke skola stjälas bort av rövare.

6:18  De tända lampor åt dem, till och med flera än åt sig själva; och dock kunna avgudarna icke se en enda av dem.

6:19  Det är med dem såsom med bjälkarna som sitta i tempelbyggnaden. Det säges att de uppfrätas i sitt inre; och maskarna ur jorden äta upp både dem och deras kläder, utan att de förnimma det.

6:20  De äro svärtade i sina ansikten av röken i tempelbyggnaden.

6:21  Flädermöss, svalor och andra fåglar komma flygande och slå ned på deras kroppar och huvuden; ja, till och med kattor komma och sätta sig där.

6:22  Härav kunnen I förstå att de inga gudar äro. Frukten alltså icke för dem.

6:23  De äro visserligen överdragna med guld för att se sköna ut; men om man icke gnider av rostfläckarna, så blänka de alls icke. De hade ju ej heller, medan de blevo gjutna, någon förnimmelse därav.

6:24  De hava blivit köpta till vad pris som helst, dessa som dock icke hava någon livsande i sig.

6:25  Eftersom de icke hava några fötter, måste man bära dem på axlarna; och så lägga de sin ömklighet i dagen för människorna. Och jämväl de som göra tjänst inför dem måste skämmas.

6:26  Ty avgudarna kunna icke resa upp sig av sig själva, om de skulle falla till marken, och de kunna icke röra sig av sig själva, om man en gång har ställt dem upprätt, ej heller kunna de räta upp sig, om de komma i lutande ställning; nej, såsom för de döda får man sätta fram sina offergåvor för dem.

6:27  Och det som offras åt dem avyttra deras präster och använda till sin egen nytta. Likaledes taga ock deras hustrur av offerköttet och salta in, men de dela icke med sig åt den fattige eller behövande.

6:28  Kvinnor som hava sin månadsrening och barnaföderskor få vidröra deras offer. Då I alltså härav kunnen förstå att de inga gudar äro, så mån I icke frukta för dem.

6:29  Ja, varför skulle de kallas gudar? Kvinnor sätta ju fram mat åt dessa avgudar av silver och guld och trä.

6:30  Och i deras tempel sitta prästerna med sönderrivna kläder och med avrakat hår och skägg och blottade huvuden

6:31  och tjuta och ropa inför sina avgudar, såsom somliga göra vid dödsmåltider.

6:32  Prästerna taga sig stycken av avgudarnas kläder och bekläda sina hustrur och barn därmed.

6:33  Vare sig man låter dem få röna något ont eller något gott, äro de ur stånd att vedergälla det. De kunna varken tillsätta eller avsätta en konung.

6:34  Lika litet kunna de förläna gods eller penningar. Om någon gör ett löfte åt dem och icke infriar det, så kunna de aldrig utkräva det som har blivit dem lovat.

6:35  De förmå icke att rädda en människa från döden, ej heller att befria en svagare från hans överman.

6:36  Åt en blind kunna de icke giva tillbaka hans syn; en människa som befinner sig i nöd kunna de icke hjälpa därur.

6:37  En änka kunna de icke bevisa barmhärtighet, ej heller kunna de öva välgörenhet mot en som är faderlös.

6:38  Lika stenar som hava huggits ur klippan äro dessa träbeläten och dessa med guld eller silver överdragna bilder; de som göra tjänst inför dem komma ock på skam.

6:39  Huru skulle alltså dessa kunna anses för gudar eller kallas så?

6:40  Ja, än mer; kaldéerna själva draga vanära över dem, i det att de, när de se någon som är stum och icke kan tala, föra fram en bild av Bel och bedja den att den stumme skall kunna tala, som om den kunde förstå något.

6:41  Och dessa kunna icke inse detta och så vända dem ryggen; ty de hava intet förstånd.

6:42  Och kvinnorna sitta där vid vägarna, med bindor på sig, och bränna sitt rökverk av kli.

6:43  Men när en av dem har blivit förd avsides och lägrad av någon som går därförbi, då smädar hon den kvinna som sitter näst intill henne, därför att icke denna har rönt samma heder som hon själv och icke har fått sin binda avsliten.

6:44  Allt vad som sker med avgudarna är bedrägeri. Huru skulle alltså dessa kunna anses för gudar eller kallas så?

6:45  Av hantverkare och guldsmeder äro de förfärdigade, och de kunna aldrig bliva något annat än vad konstnärerna vilja att de skola bliva.

6:46  Då nu de som förfärdiga dem icke själva hava någon lång tillvaro,

6:47  huru kan man väl då vänta att de som hava blivit förfärdigade av dem kunna få det? Nej, lögn och smälek är vad de lämna efter sig åt de efterlevande.

6:48  Ty när dessa avgudar hemsökas av krig och annan olycka, rådslå prästerna med varandra om var de skola kunna gömma sig tillsammans med dem.

6:49  Huru kan man alltså undgå att märka att de inga gudar äro, dessa som icke kunna rädda sig själva vare sig undan krig eller annan olycka?

6:50  Eftersom de ju äro allenast träbeläten och bilder överdragna med guld eller silver, skall det en gång bliva kunnigt att de äro lögn. För alla folk och konungar skall det bliva uppenbart att de inga gudar äro, utan verk av människohänder, och att ingen gudomlig kraft finnes i dem.

6:51  Vem skulle alltså kunna undgå att inse att de inga gudar äro?

6:52  De kunna ju icke tillsätta en konung i ett land; ej heller kunna de giva regn åt människorna.

6:53  I sin vanmakt kunna de varken skaffa sig själva rätt eller avvärja en oförrätt.

6:54  Ja, de äro lika kråkorna, som flyga mellan himmel och jord. Och om eld kommer lös i avgudarnas hus, dessa avgudars vilka äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver, så fly deras präster och rädda sig undan, men de själva förbrinna ända igenom såsom träbjälkar.

6:55  Mot en konung eller mot fiender kunna de icke göra något motstånd.

6:56  Huru skulle man då kunna gå in på eller anse att de äro gudar? Varken undan tjuvar eller undan rövare kunna de rädda sig, dessa avgudar som äro av trä eller äro överdragna med silver eller guld.

6:57  De som få dem i sitt våld taga bort guldet, och silvret på dem och gå sin väg med de kläder som de äro iförda, utan att de kunna hjälpa sig själva.

6:58  Således är det bättre att vara en konung, som lägger sin tapperhet i dagen, eller ett husgeråd, som är nyttigt för det ändamål vartill dess ägare vill begagna det, än att vara en sådan falsk gud. Ja, till och med en dörr i ett hus, vilken skyddar det som finnes därinne, är förmer än dessa falska gudar; och en träpelare i ett palats är förmer än dessa falska gudar.

6:59  Solen och månen och stjärnorna, som lysa och utsändas för sina ändamål, lyda villigt.

6:60  Likaså är ljungelden, när den visar sig, skön att skåda. Så är det ock med vinden, som blåser i alla länder.

6:61  Och när molnen få befallning av Gud att fara ut över hela jordkretsen, då fullborda de det som har blivit dem befallt.

6:62  Och när elden sändes ut från ovan till att förtära berg och skogar, då gör den det som har blivit den bjudet. Men dessa avgudar, de hava varken till skapnad eller verkningskraft någon likhet med dem.

6:63  Fördenskull böra de varken anses för gudar eller kallas så; de äro ju ej heller i stånd till att vare sig fälla dom eller göra väl mot människor.

6:64  Då I alltså kunnen förstå att de inga gudar äro, så mån I icke frukta för dem.

6:65  Konungar kunna de ju varken förbanna eller välsigna.

6:66  De kunna icke låta några tecken visa sig på himmelen för folken; ej heller kunna de lysa såsom solen eller skina såsom månen.

6:67  Djuren på marken äro bättre än de; ty dessa kunna fly in i sina gömslen och så hjälpa sig själva.

6:68  På intet sätt visar det sig alltså för oss att de äro gudar. Frukten fördenskull icke för dem.

6:69  Ja, såsom en fågelskrämma på ett gurkfält, vilken icke giver något skydd, äro deras avgudar, dessa som äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver.

6:70  Vid en törnhäck omkring en trädgård, som alla slags fåglar slå ned på, eller vid en död kropp som ligger utkastad i mörkret kunna de sammalunda förliknas, dessa deras avgudar, som äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver.

6:71  Redan deras multnande kläder av purpur och linne lära oss förstå att de inga gudar äro. Till sist bliva de också själva sönderfrätta och bliva till smälek i landet.

6:72  Bättre är alltså den som är rättfärdig och icke har några avgudabilder. Ty han går fri ifrån försmädelse.