SweKarlXII1873 - Daniel

Chapter 1

1:1  Uti tredje årena af Jojakims, Juda Konungs, rike kom NebucadNezar, Konungen i Babel, in för Jerusalem, och belade det.

1:2  Och Herren gaf Jojakim, Juda Konung, honom i händer, och en hop af kärile utu Guds hus; hvilken han lät föra in uti Sinears land, i sins guds hus, och lade de kärilen uti sins guds fatabur.

1:3  Och Konungen sade till Aspenas, sin öfversta kamererare, att han skulle utsöka honom af Israels barnom, af Konungsliga slägt, och herrabarnom,

1:4  Några unga drängar, som ingen vank hade; utan dägelige voro, förnuftige, vise, kloke och förståndige; hvilke skickelige voro till att tjena i Konungens gård, och till att lära Chaldeiska skrift och mål.

1:5  Dessom beställde Konungen, hvad man dem dageliga gifva skulle af hans spis, och af det vin der han sjelf af drack; på det att, då de så i tre år uppfödde voro, skulle de sedan tjena inför Konungenom.

1:6  Så voro ibland dem Daniel, Hanania, Misael och Asaria, af Juda barnom.

1:7  Och den öfverste kamereraren gaf dem namn; och nämnde Daniel Beltesazar, och Hanania Sadrach, och Misael Mesach, och Asaria AbedNego.

1:8  Men Daniel satte sig före i sitt hjerta, att han icke ville orena sig med Konungens spis, och med det vin, som han sjelf drack; och bad öfversta kamereraren, att han icke skulle orena sig.

1:9  Och Gud gaf Daniel, att öfverste kamereraren vardt honom gunstig och god.

1:10  Och han sade till honom: Jag fruktar för min Herra Konungen, den eder spis och dryck bestyrt hafver; om han får se, att edor ansigte äro magrare än de andra drängers, som eder jemnåldrige äro, så gören I mig brottsligan till döden inför Konungenom.

1:11  Då sade Daniel till Melzar, hvilkom öfverste kamereraren Daniel, Hanania, Misael och Asaria, befallt hade:

1:12  Försök dock der med dina tjenare i tio dagar, och låt gifva oss mos till att äta, och vatten till att dricka;

1:13  Och låt alltså komma för dig vår och de andra drängers ansigte, som af Konungens spis äta; och efter som du då ser, derefter gör med dina tjenare.

1:14  Och han hörde dem derutinnan, och försökte det med dem i tio dagar.

1:15  Och efter de tio dagar voro de dägeligare och bättre vid hull, än alle de dränger, som spisades af Konungens spis.

1:16  Så satte Melzar bort deras spis och dryck, den dem tillskickad var, och gaf dem mos.

1:17  Men dessa fyras Gud gaf dem konst och förstånd uti allahanda skrift och vishet; men Daniel gaf han förstånd i alla syner och drömmar.

1:18  Då tiden förlupen var, som Konungen förelagt hade, att de skulle hafvas inför honom, hade öfverste kamereraren dem in för NebucadNezar.

1:19  Och Konungen talade med dem; och vardt ingen ibland dem alla funnen, som Daniels, Hanania, Misaels och Asaria like var; och de vordo Konungens tjenare.

1:20  Och Konungen fann dem i alla saker, de han dem frågade, tio sinom klokare och förståndigare, än alla stjernokikare och visa i hela sino rike.

1:21  Och lefde Daniel intill Konung Cores första år.

Chapter 2

2:1  Uti andro årena af NebucadNezars rike såg NebucadNezar en dröm, af hvilkom han vardt förskräckt, så att han vaknade upp.

2:2  Då lät han tillhopakomma alla stjernokikare, och visa, och trollkarlar, och Chaldeer, att de skulle säga Konungenom sin dröm. De kommo, och trädde fram för Konungen.

2:3  Och Konungen sade till dem: Jag hafver haft en dröm, som mig förskräckt hafver, och jag vill gerna veta, hvad det för en dröm varit hafver.

2:4  Då sade de Chaldeer till Konungen, på Syriskt mål: Herre Konung, Gud låte dig länge lefva; säg dinom tjenarom drömmen, så vilje vi uttyda honom.

2:5  Konungen svarade, och sade till de Chaldeer: Det är fallet mig utu minnet; om I icke låten mig få veta drömmen, och uttyden honom, så skolen I platt förgöras, och edor hus skämliga förstörd varda.

2:6  Om I ock låten mig få drömmen veta, och uttyden honom, så skolen I få skänker, gåfvor och stora äro, af mig; derföre säger mig nu drömmen, och hans uttydning.

2:7  De svarade åter, och sade: Konungen säge sinom tjenarom drömmen, så vilje vi uttyda honom.

2:8  Konungen svarade, och sade: Sannerliga, jag förmärker att I fördröjen tiden, efter I sen dock, att det är fallet mig utu minnet.

2:9  Men om I icke sägen mig drömmen, så skall rätten gå öfver eder, lika som öfver de der taga sig före att tala lögn och drafvel för mig, så länge tiden skall förlöpa; derföre säger mig nu drömmen, så kan jag märka, att I ock finnen uppå uttydningen.

2:10  Då svarade de Chaldeer för Konungenom, och sade till honom: Ingen menniska är på jordene, den, det Konungen begärar, säga kan; och är ej heller någon Konung, ehuru stor eller mägtig han är, som sådant af någrom stjernokikare, visom eller Chaldee äskar.

2:11  Ty det Konungen uppå äskar, är för högt, och är ej heller någon, som detta för Konungenom säga kan, undantagna gudarna, hvilke icke bo när menniskomen.

2:12  Då vardt Konungen ganska vred, och böd förgöra alla de visa i Babel.

2:13  Och domen gick ut, att man skulle dräpa de visa; vardt också Daniel med sina stallbröder sökt, att man dem dräpa skulle.

2:14  Då förnam Daniel sådana dom och befallning, af Arioch, Konungens öfversta domare, hvilken utfor till att döda de visa i Babel.

2:15  Och han hof upp, och sade till Konungens befallningsman Arioch: Hvarföre är denne stränge domen utgången ifrå Konungenom? Och Arioch lät Daniel det förstå.

2:16  Så gick Daniel upp, och bad Konungen, att han skulle gifva honom tid till, att han måtte säga Konungenom uttydningena.

2:17  Sedan gick Daniel hem, och gaf det sina stallbröder, Hanania, Misael och Asaria, tillkänna;

2:18  Att de skulle bedja Gud af himmelen om nåd till denna hemlighet; att Daniel och hans medbröder, samt med de andra visa i Babel, icke förgöras skulle.

2:19  Då vardt denna hemlig ting Daniel genom ena syn om nattene uppenbarad; för hvilket Daniel lofvade Gud af himmelen.

2:20  Och Daniel tog till att tala, och säga: Lofvadt vare Guds Namn, ifrån evighet till evighet; ty hans är både vishet och starkhet.

2:21  Han förvandlar tider och stunder; han sätter Konungar af, och sätter Konungar upp; han gifver de visa deras vishet, och de förståndiga deras förstånd.

2:22  Han uppenbarar det djupt och hemligit är; han vet hvad i mörkrena ligger; ty när honom är alltsammans ljus.

2:23  Jag tackar och lofvar dig, mina fäders Gud, att du hafver förlänt mig vishet och starkhet, och hafver nu det uppenbarat, der vi dig om bedit hafve; det är, Konungens ärende hafver du oss uppenbarat.

2:24  Så gick Daniel upp till Arioch, den af Konungenom befallning hade till att dräpa de visa i Babel, och sade till honom alltså: Du skall icke förgöra de visa i Babel; utan haf mig upp till Konungen, jag vill säga Konungenom uttydelsen.

2:25  Arioch hade Daniel med hast upp för Konungen, och sade till honom alltså: En är funnen ibland Juda fångar, som Konungenom uttydningen säga kan.

2:26  Konungen svarade, och sade till Daniel, den de Beltesazar kallade: Äst du den samme, som mig kan säga den dröm, som jag hafver, och hans uttydning?

2:27  Daniel svarade inför Konungenom, och sade: Den hemlighet, som Konungen äskar af de visa, lärda, stjernokikare och spåmän, står icke i deras magt att säga Konungenom;

2:28  Utan Gud af himmelen, han kan uppenbara hemlig ting; han hafver tett Konungenom NebucadNezar, hvad i tillkommande tider ske skall; din dröm och din syn, då du sof, var denna;

2:29  Du Konung tänker i dine säng, huru det måtte tillgå i framtiden; och den som hemlig ting uppenbarar, han tedde dig, huru det gå skulle.

2:30  Så är mig denna hemlighet uppenbarad, icke igenom mina vishet, lika som hon större vore än allas de som lefva; utan derföre, att uttydningen måtte Konungenom undervist varda, och du dins hjertas tankar veta få.

2:31  Du Konung sågst, och si, ett ganska stort och högt beläte stod för dig; det var grufveligit att uppå se.

2:32  Dess belätes hufvud var af klart guld, dess bröst och armar voro af silfver, buken och länderna voro af koppar;

2:33  Dess ben voro af jern, dess fötter voro somt af jern, och somt af ler.

2:34  Sådant sågst du, tilldess en sten nederrifven vardt utan händer; han slog belätet uppå dess fötter, som af jern och ler voro, och förkrossade dem.

2:35  Då vordo all tillhopa förkrossad, jernet, leret, kopparen, silfret och guldet, och vordo såsom agnar på enom sommarloga, och vädret bortförde det, så att man kunde intet mer finna det; men stenen, som slog belätet, vardt till ett stort berg, så att det uppfyllde hela verldena.

2:36  Detta är drömmen. Nu vilje vi säga uttydningen för Konungenom.

2:37  Du Konung äst en Konung öfver alla Konungar, den Gud af himmelen rike, magt, starkhet och äro gifvit hafver.

2:38  Och allt det, der menniskor bo, och djuren på markene, och foglarna under himmelen, hafver han gifvit i dina händer, och förlänt dig magt öfver detta allt; du äst det gyldene hufvudet.

2:39  Efter dig skall ett annat Konungarike uppkomma, sämre än ditt; derefter det tredje Konungarike, som af koppar är, hvilket öfver all land regera skall.

2:40  Det fjerde skall vara hårdt såsom jern; ty lika visst som jern sönderslår och sönderkrossar all ting; ja, lika som jern sönderslår all ting, så skall ock detta sönderkrossa och sönderslå alltsamman.

2:41  Men att du sågst fötterna och tårna, somt af ler, och somt af jern, det skall vara ett söndradt Konungarike; dock skall af jerns planto blifva deruti, såsom du sågst jern beblandadt med ler.

2:42  Och att tårna på dess fötter, somt af jern, och somt af ler voro, det skall vara endels ett starkt, och endels ett svagt rike.

2:43  Och att du sågst jern beblandadt med ler, skola de väl beblanda sig efter menniskos blod tillsammans; men de skola likväl intet hänga tillhopa, lika som jern icke kan bemängas med ler.

2:44  Men uti dessa Konungarikes tid skall Gud af himmelen upprätta ett Konungarike, det aldrig skall förlagdt varda; och hans rike skall icke komma till något annat folk; det skall förkrossa och förstöra all dessa riken; men det skall blifva i evig tid.

2:45  Såsom du sågst en sten nederrifven af ett berg utan händer, hvilken sönderslog jernet, kopparen, leret, silfret och guldet, alltså hafver nu den store Gud tett Konungenom, hvad som framdeles ske skall; och detta är visserliga drömmen, och uttydningen är rätt.

2:46  Då föll Konungen NebucadNezar uppå sitt ansigte, och tillbad inför Daniel; och befallde, att man skulle göra honom spisoffer och rökoffer.

2:47  Och Konungen svarade Daniel, och sade: Det är intet tvifvel, edar Gud är en Gud öfver alla gudar, och en Herre öfver alla Konungar, den hemlig ting uppenbara kan; efter du dessa hemlig ting hafver kunnat uppenbara.

2:48  Och Konungen upphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker; och gjorde honom till en Första öfver hela landet Babel, och satte honom till en öfversta öfver alla de visa i Babel.

2:49  Och Daniel bad Konungen, att han måtte sätta Sadrach, Mesach och AbedNego öfver de landskap i Babel; men Daniel sjelf blef när Konungenom i hans gård.

Chapter 3

3:1  Konung NebucadNezar lät göra ett gyldene beläte, sextio alnar högt, och sex alnar bredt; och lät sätta det i Babels land på en skön plan.

3:2  Och Konung NebucadNezar sände efter Förstar, herrar, landshöfdingar, domare, fogdar, rådherrar, ämbetsmän, och alla väldiga i landet, att de skulle komma tillsammans, och viga det belätet, som Konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.

3:3  Då kommo Förstarna, herrarna, landshöfdingarna, domarena, fogdarna, rådherrarna, ämbetsmännerna, och alle väldige i landet tillsamman, till att viga belätet som Konung NebucadNezar hade uppsätta låtit, och de måste gå fram för belätet som NebucadNezar hade uppsätta låtit.

3:4  Och härolden ropade öfverljudt: Det låter eder sagdt vara, I all folk, slägter och tungomål;

3:5  Att, när I hören basuner, trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda strängaspel, så skolen I nederfalla, och tillbedja det gyldene belätet, som Konung NebucadNezar hafver uppsätta låtit.

3:6  Men den som då icke nederfaller och tillbeder, han skall på samma stund kastas uti en brinnande ugn.

3:7  Då de nu hörde ljudet af basuner, trummeter, gigor, psaltare och allahanda strängaspel, föllo neder all folk, slägter och tungomål, och tillbådo det gyldene belätet, som Konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.

3:8  Straxt på samma stund gingo någre Chaldeiske män fram, och anklagade Judarna;

3:9  Begynte, och sade till Konungen NebucadNezar: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva.

3:10  Du hafver, o Konung, låtit utgå ett bud, att alla menniskor, då de hörde ljudet af basuner, trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda strängaspel, skulle de nederfalla, och tillbedja det gyldene belätet;

3:11  Och den som icke nederfölle och tillbåde, han skulle kastas uti en brinnande ugn.

3:12  Nu äro här någre Judiske män, hvilka du öfver de ämbete i Babels land satt hafver, Sadrach, Mesach och AbedNego; de samme förakta ditt bud, o Konung, och vörda icke dina gudar, och tillbedja icke det gyldene belätet, som du hafver uppsätta låtit.

3:13  Då befallde NebucadNezar, med grymhet och vrede, att man skulle hafva fram för honom Sadrach, Mesach och AbedNego; och männerne vordo framhafde för Konungen.

3:14  Då talade NebucadNezar till dem, och sade: Huru är det? Viljen I, Sadrach, Mesach och AbedNego, icke vörda min gud, och icke tillbedja det gyldene belätet, som jag hafver uppsätta låtit?

3:15  Nu väl, reder eder till, så snart I hören ljudet af basuner, trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda strängaspel, så faller neder, och tillbeder belätet, som jag hafver uppsätta låtit; om I icke tillbedjen det, så skolen I på samma stund varda kastade uti en brinnande ugn. Låt se, hvilken den Guden är, som eder utu mina händer tager.

3:16  Då svarade Sadrach, Mesach och AbedNego, och sade till Konung NebucadNezar: Det är icke af nödene, att vi svare dig deruppå.

3:17  Si, vår Gud, den vi dyrke, kan väl hjelpa oss utu den brinnande ugnen, och frälsa oss utu dine hand, o Konung.

3:18  Och om han än icke det göra vill, så skall du ändå veta, o Konung, att vi dina gudar intet vörde, ej heller det gyldene beläte, som du hafver uppsätta låtit, tillbedja viljom.

3:19  Då vardt NebucadNezar full med grymhet, så att hans ansigte förvandlade sig öfver Sadrach, Mesach och AbedNego; och befallde, att man skulle göra ugnen sju resor hetare, än han eljest plägade vara;

3:20  Och böd de bästa krigsmän, som uti hans här voro, att de skulle binda Sadrach, Mesach och AbedNego, och kasta dem uti den brinnande ugnen.

3:21  Alltså vordo desse männerna, uti deras mantlar, skor, hattar och annor kläder, bundne, och kastade uti den brinnande ugnen.

3:22  Ty Konungens befallning måste man med hast fullgöra; och elden vardt så stark i ugnen, att de män, som Sadrach, Mesach och AbedNego uppbränna skulle, blefvo döde af eldslåganom.

3:23  Men de tre männerna, Sadrach, Mesach och AbedNego, föllo neder uti den brinnande ugnen, så bundne som de voro.

3:24  Då förskräckte sig Konung NebucadNezar, och gick hastigt upp, och sade till sitt Råd: Hafve vi icke låtit kasta tre män i elden bundna? De svarade, och sade till Konungen: Ja, Herre Konung.

3:25  Han svarade, och sade: Ser jag dock fyra män lösa gå i eldenom, och dem skadar intet; och den fjerde är lika som han vore en Gudason.

3:26  Och NebucadNezar gick fram för gapet på den brinnande ugnen, och sade: Sadrach, Mesach och AbedNego, högsta Guds tjenare, går härut, och kommer hit. Så gingo Sadrach, Mesach och AbedNego, utur eldenom.

3:27  Och Förstarna, herrarna, fogdarna, och Konungens Råd kommo tillsamman, och sågo uppå, huru elden ingen magt uppå dessa männernas kroppar bevisat hade; och deras hufvudhår icke ens afsvedet var, och deras kläder intet skadd; ja, man kunde icke känna någon eldslukt uppå dem.

3:28  Då hof NebucadNezar sin röst upp, och sade: Lofvad vare Sadrachs, Mesachs och AbedNegos Gud, den sin Ängel utsändt hafver, och halp sina tjenare, som uppå honom trodde, och icke gjorde efter Konungens bud, utan utgåfvo deras lekamen, att de ingen gud ära eller tillbedja ville, utan allena sin Gud.

3:29  Så är nu detta mitt bud: Att ho som helst ibland all folk, slägter och tungomål, försmäder Sadrachs, Mesachs och AbedNegos Gud, han skall förgöras, och hans hus skamliga förstördt varda; ty det är ingen annar gud, som så hjelpa kan, som denne.

3:30  Och Konungen gaf Sadrach, Mesach och AbedNego, stort välde i Babels land. Konung NebucadNezar, allom landom, folkom och tungomålom: Gud gifve eder mycken frid! Mig synes godt vara, att jag förkunnar de tecken och under, som Gud den Högste med mig gjort hafver; Ty hans tecken äro stor, och hans under äro mägtig, och hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar ifrå slägte till slägte.

Chapter 4

4:1  Jag NebucadNezar, då jag god ro hade i mitt hus, och allt väl tillstod i mitt palats;

4:2  Såg en dröm, och vardt förskräckt; och de tankar, som jag i mine säng hade, öfver synena, som jag sett hade, bedröfvade mig.

4:3  Och jag befallde, att alle de vise i Babel skulle komma upp för mig, att de måtte säga mig, hvad drömmen betydde.

4:4  Då hade man fram de stjernokikare, visa, Chaldeer och spåmän, och jag förtäljde drömmen för dem; men de kunde intet säga mig, hvad han betydde;

4:5  Intilldess Daniel, på det sista, kom för mig, hvilken Beltesazar kallas, efter mins guds namn, den de helga gudars anda hafver; och jag förtäljde för honom drömmen:

4:6  Beltesazar, du öfverste ibland de stjernokikare, jag vet att du hafver de helga gudars andars anda, och dig är intet fördoldt; säg mins dröms syn, den jag sett hafver, och hvad han betyder.

4:7  Så är detta synen, som jag såg i mine säng: si, ett trä stod midt i landet; det var ganska högt,

4:8  Stort och tjockt; dess höjd räckte upp i himmelen, och utvidgade sig allt intill landsens ända;

4:9  Dess qvistar voro dägelige, och båro mycken frukt, der alle af äta kunde; all djur i markene funno skugga under thy, och foglarna under himmelen satte sig på dess qvistar, och allt kött hade sin födo deraf.

4:10  Och jag såg en syn i mine säng; och si, en helig väktare kom neder af himmelen.

4:11  Han ropade öfverljudt, och sade alltså: Hugger trät omkull, och hugger bort qvistarna, och rifver bort löfvet, och förströr dess frukt, så att djuren, som derunder ligga, löpa sin väg, och foglarna flyga bort af dess qvistar;

4:12  Dock, låter stubban blifva i jordene med rötterna; men han skall gå i jern och kopparkädjor i gräset på markene, han skall ligga under himmelens dagg, och varda våt, och skall föda sig ibland djuren af gräset på jordene.

4:13  Och det menniskliga hjertat skall varda ifrå honom taget, och ett vilddjurs hjerta gifvas honom igen, tilldess att sju tider framgångne äro öfver honom.

4:14  Detta är beslutit i väktarenas råd, och i de heligas tal rådslagit; på det de som lefva, måga känna att den Högste hafver magt öfver menniskors rike, och gifver dem hvem han vill, och upphöjer de förnedrada dertill.

4:15  Sådana dröm hafver jag, Konung NebucadNezar, sett; men du Beltesazar, säg hvad han betyder; ty alle de vise, som i mitt rike äro, kunna icke säga mig hvad han betyder; men du kan det väl; ty de helga gudars ande är i dig.

4:16  Då vardt Daniel, den ock Beltesazar het, häpen deröfver, vid en timma långt, och hans tankar bedröfvade honom; men Konungen sade: Beltesazar, låt icke drömmen och hans uttydning bedröfva dig. Då hof Beltesazar upp, och sade: Ack! min herre, att denne drömmen gulle dina fiendar uppå, och hans uttydning dina ovänner.

4:17  Trät, som du sågst, att det var stort och tjockt, och dess höjd räckte upp till himmelen, och utvidgade sig öfver hela landet;

4:18  Och dess qvistar dägelige, och dess frukt mycken var, der alle sina födo af hade, och djuren på markene bodde derunder, och himmelens foglar på dess qvistar såto;

4:19  Det äst du, Konung, som så stor och mägtig äst; ty din magt är stor, och räcker upp till himmelen, och ditt välde sträcker sig intill verldenes ända.

4:20  Men det, att Konungen såg en helig väktare komma neder af himmelen, och säga: Hugger trät omkull, och förgörer det; dock låter stubban med sina rötter blifva i jordene; men han skall gå i jern och kopparkädjor i gräset på markene, och ligga under himmelens dagg, och varda våter, och föda sig ibland djuren på markene, tilldess sju tider öfver honom framlidne äro;

4:21  Detta är uttydningen, herre Konung, och sådana dens Högstas råd går öfver min herra Konungen:

4:22  Man skall drifva dig bort ifrå folk, och du måste blifva med vilddjur på markene, och man skall dig låta äta gräs såsom oxar, och skall ligga under himmelens dagg, och varda våter, tilldess sju tider öfver dig framlidne äro; på det du skall besinna, att den Högste hafver våld öfver menniskors rike, och gifver dem hvem han vill.

4:23  Men det som sagdt är, att man ändå skall låta blifva stubban af trät med sina rötter qvar; ditt rike skall blifva dig, då du känt hafver magten i himmelen.

4:24  Derföre, herre Konung, låt mitt råd täckas dig, och går dig lös ifrå dina synder, genom rättfärdighet, och ledig ifrå dina missgerningar, genom välgerningar emot de fattiga; så hafver han tålamod med dina synder.

4:25  Allt detta vederfors Konung NebucadNezar.

4:26  Ty efter tolf månader, då Konungen gick på Konungsborgene i Babel,

4:27  Hof han upp, och sade: Detta är den store Babel, som jag uppbyggt hafver till ett Konungshus, genom mina stora magt, mine härlighet till äro.

4:28  Förr än Konungen dessa orden uttalat hade, kom en röst af himmelen: Dig, Konung NebucadNezar, vare sagdt: Ditt rike skall dig aftaget varda;

4:29  Och man skall drifva dig bort ifrå folk, och du skall blifva med vilddjur, som på markene gå; gräs skall man dig äta låta såsom oxar, tilldess sju tider öfver dig framledne äro; på det du skall förnimma, att den Högste hafver våld öfver menniskors rike, och gifver dem hvem han vill.

4:30  I samma stund vardt ordet fullkomnadt öfver NebucadNezar, så att han vardt bortdrifven ifrå folk, och han åt gräs såsom oxar, och hans lekamen låg under himmelens dagg, och vardt våter, tilldess hans hår växte såsom örnafjädrar, och hans naglar vordo såsom foglaklor.

4:31  Efter den tiden hof jag, NebucadNezar, upp min ögon till himmelen, och kom åter till sinne igen, och lofvade den Högsta; jag prisade och ärade honom, som lefver evinnerliga, hvilkens välde är evigt, och hans rike varar slägte ifrå slägte.

4:32  Emot hvilkom alle de, som på jordene bo, för intet räknas; han gör allt såsom han vill, både med krafterna i himmelen, och med dem som bo på jordene; och ingen kan stå hans hand emot, eller säga till honom: Hvad gör du?

4:33  På samma tid kom jag till sinne igen, och till mina Konungsliga äro, till mina härlighet, och till min skapnad; och mitt Råd och väldige sökte mig: och jag vardt åter satt uti mitt rike igen, och fick ännu större härlighet.

4:34  Derföre lofvar jag, NebucadNezar, och ärar och prisar Konungen i himmelen; ty alla hans gerningar äro sanning, och hans vägar äro rätte, och den som stolt är, kan han ödmjuka.

Chapter 5

5:1  Konung Belsazar gjorde ett härligit gästabåd till sina väldiga och höfvitsmän, och drack sig drucken med dem.

5:2  Och då han drucken var, böd han bära fram de gyldene och silfverkärile, som hans fader, NebucadNezar, utu templet i Jerusalem borttagit hade, att Konungen, med sina väldiga, med sina hustrur, och med sina frillor, skulle dricka deraf.

5:3  Alltså vordo framburne de gyldene kärile, som utu templet, utu Guds huse, i Jerusalem tagne voro; och Konungen, hans väldige, hans hustrur och frillor, drucko deraf.

5:4  Och då de så drucko, lofvade de de gyldene, silfver, koppar, jern, trä och stengudar.

5:5  På samma stund syntes finger, såsom ene menniskos hand, de skrefvo tvärsöfver ifrå ljusastakan, på den hvitmenade väggene i Konungssalenom; och Konungen vardt varse handena som skref.

5:6  Då förvandlades Konungens ansigte, och hans tankar förskräckte honom, så att hans länder bäfvade, och hans ben darrade.

5:7  Och Konungen ropade öfverljudt, att man skulle låta komma visa, Chaldeer och spåmän, och lät säga till de visa i Babel: Den menniska, som denna skriftena läs, och kan säga hvad hon betyder, han skall varda klädd i purpur, och bära en gyldene kedjo om halsen, och vara den tredje herren i mitt rike.

5:8  Så vordo alle Konungens vise upphafde; men de kunde hvarken läsa skriftena, eller undervisa Konungenom uttydningen.

5:9  Deraf förfärades Konungen Belsazar ännu fastare, och tappade platt sin hy; och hans väldige vordo illa tillfrids.

5:10  Då gick Drottningen, för sådana Konungens och hans väldigas ärendes skull, upp i salen, och sade: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva; låt dina tankar icke så förskräcka dig, och omskift icke så din hy.

5:11  Det är en man i ditt rike, som hafver de helga gudars anda; ty uti dins faders tid vardt i honom funnen upplysning, klokhet och vishet, sådana, som de gudars vishet är; och din fader, Konung NebucadNezar, satte honom öfver de stjernokikare, visa, Chaldeer och spåmän;

5:12  Derföre, att en hög ande vardt funnen i honom; dertill förstånd och klokhet till att uttyda drömmar, råda uppå mörkt tal, och uppenbara hemlig ting, nämliga Daniel, den Konungen lät Beltesazar kalla. Så låt nu kalla Daniel; han varder väl sägandes uttydningen.

5:13  Då hade man Daniel upp för Konungen; och Konungen sade till Daniel: Äst du Daniel, en af de fångar utaf Juda, hvilka Konungen, min fader, utu Juda fört hafver?

5:14  Jag hafver hört sägas om dig, att du hafver de helga gudars anda, och att upplysning, förstånd och hög vishet i dig funnen är.

5:15  Nu hafver jag låtit komma för mig kloka och visa, att de skola läsa mig denna skriftena, och undervisa mig hvad hon betyder, och de kunna intet säga mig hvad sådant betyder;

5:16  Men om dig hörer jag att du kan gifva uttydning, och uppenbara det hemligit är, kan du nu läsa denna skriftena, och undervisa mig hvad hon betyder, så skall du med purpur klädd varda, och bära en gyldene kedjo om din hals, och vara den tredje herren i mitt rike.

5:17  Då svarade Daniel, och sade inför Konungen: Behåll dina gåfvor sjelf, och gif din skänk enom androm; jag vill dock väl läsa Konungenom skriftena, och undervisa hvad hon betyder.

5:18  Herre Konung, Gud den Högste gaf dinom fader, NebucadNezar, rike, magt, äro och härlighet.

5:19  Och för sådana magts skull, som honom gifven var, fruktade och räddes för honom all land, och folk, och tungomål; han drap hvem han ville, han upphöjde hvem han ville, han nedertryckte hvem han ville.

5:20  Men då hans hjerta upphof sig, att han vardt stolt och högmodig, vardt han kastad ifrå sin Konungsliga stol, och miste sina härlighet;

5:21  Och vardt drifven ifrå menniskor; och hans hjerta vardt likt vid vilddjur, och han måste löpa ibland vildåsnar, och åt gräs såsom oxar, och hans kropp låg under himmelens dagg, och vardt våt, tilldess han lärde veta, att den Högste hafver våld öfver menniskors rike, och gifver dem hvem han vill.

5:22  Och du Belsazar, hans son, hafver icke ödmjukat ditt hjerta, ändock du allt sådant vetst;

5:23  Utan hafver upphäfvit dig emot himmelens Herra, och man hafver måst bära hans hus kärile fram för dig, och du, dine väldige, dina hustrur och dina frillor, hafva druckit vin deraf; dertill lofvat de silfver, gyldene, koppar, jern, trä och stengudar, hvilke hvarken se, eller höra, eller känna; men den Guden, som hafver din anda och alla dina vägar i sine hand, hafver du intet ärat.

5:24  Derföre är denna handen sänd ifrå honom, och den skrift, som der upptecknad står.

5:25  Och detta är skriften, som der upptecknad är: Mene Mene, Thekel Upharsin.

5:26  Och hon betyder detta: Mene, det är: Gud hafver räknat ditt rike, och ändat det.

5:27  Thekel, det är: Man hafver vägit dig på ene våg, och funnit dig allt för lättan.

5:28  Peres, det är: Ditt rike är åtskildt, och gifvit de Meder och Perser.

5:29  Då befallde Belsazar, att man skulle kläda Daniel uti purpurkläde, och gifva honom ena gyldene kedjo om hans hals; och lät förkunna om honom, att han var den tredje herren i rikena.

5:30  I den samma nattene vardt de Chaldeers Konung Belsazar ihjälslagen.

5:31  Och Darios utaf Meden tog riket in, då han tu och sextio år gammal var.

Chapter 6

6:1  Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.

6:2  Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle.

6:3  Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket.

6:4  Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.

6:5  Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.

6:6  Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva.

6:7  De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena.

6:8  Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves.

6:9  Alltså underskref sig Konungen Darios.

6:10  Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.

6:11  Då kommo desse männerna hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.

6:12  Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafver du icke underskrifvit ett bud, att ho som helst i tretio dagar något både af någon gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen svarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfverträda.

6:13  De svarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hvarken dig, o Konung, eller ditt bud, som du underskrifvit hafver; ty han beder tre resor om dagen.

6:14  Då Konungen detta hörde, vardt han fast bedröfvad, och vinnlade sig storliga, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.

6:15  Men männerne kommo samman till Konungen, och sade till honom: Du vetst, herre Konung, att de Meders och Persers rätt är, att all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafver, skola oförvandlade blifva.

6:16  Då befallde Konungen, att man skulle hafva Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återvändo tjenar, han hjelpe dig.

6:17  Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina väldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.

6:18  Och Konungen gick sin väg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofva.

6:19  Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen upp, och gick med hast till gropena, der lejonen uti voro.

6:20  Och som han kom till gropena, ropade han till Daniel med sorgeliga röst; och Konungen sade till Daniel: Daniel, du lefvandes Guds tjenare, hafver ock din Gud, den du utan återvändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?

6:21  Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva!

6:22  Min Gud hafver sändt sin Ängel, hvilken lejonens mun tillhållit hafver, att de hafva ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafver jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.

6:23  Då vardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord vara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.

6:24  Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem inför lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.

6:25  Sedan lät Konungen Darios skrifva till all land, och folk, och tungomål: Gud gifve eder mycken frid!

6:26  Detta är min befallning, att uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefvande Gud, som blifver evinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafver ingen ända.

6:27  Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tecken och under, både i himmelen och på jordene; han hafver frälst Daniel ifrå lejonen.

6:28  Och Daniel var väldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.

Chapter 7

7:1  Uti första årena Belsazars, Konungens i Babel, hade Daniel en dröm och syn på sin säng; och han skref den samma drömmen, och författade honom alltså:

7:2  Jag, Daniel, såg en syn om nattene, och si, de fyra väder under himmelen stormade emot hvartannat på stora hafvena.

7:3  Och fyra stor djur stego upp utu hafvet, ju det ena annorlunda än det andra;

7:4  Det första såsom ett lejon, och hade vingar såsom en örn; jag såg till, intilldess att vingarne vordo thy afryckte, och det vardt tagit bort af jordene, och det stod på sina fötter såsom en menniska; och thy vardt ett menniskligit hjerta gifvet.

7:5  Och si, det andra djuret dernäst var likt enom björn, och stod på den ena sidone, och hade i sinom mun, ibland sina tänder, tre stora långa tänder; och man sade till det: Statt upp, och ät mycket kött.

7:6  Efter detta såg jag, och si, ett annat djur, likt enom parde, det hade fyra vingar, såsom en fogel, på sin rygg; och det samma djuret hade fyra hufvud, och thy vardt magt gifven.

7:7  Efter detta såg jag i denna synene om nattena, och si, det fjerde djuret var grufveligit och förskräckligit, och mägta starkt, och hade stora jerntänder; åt omkring sig, och förkrossade, och hvad qvart var, trampade det med sina fötter. Det var ock mycket annars än de förra, och hade tio horn.

7:8  Då jag nu skådade hornen, si, då gick der ut ibland dem ett annat litet horn, för hvilko de tre främsta hornen afstött vordo; och si, det samma hornet hade ögon såsom menniskoögon, och en mun, den stor ting talade.

7:9  Sådant såg jag, tilldess stolar framsatte vordo, och den gamle satte sig, hvilkens kläde var snöhvitt, och håret på hans hufvud såsom ren ull; hans stol var alltsammans eldslåge, och hans hjul brunno af eld.

7:10  Och af honom utgick en lång eldstrimma: Tusende sinom tusend tjente honom, och tio sinom hundrade tusend stodo för honom. Domen vardt hållen, och böckerna vordo upplåtna.

7:11  Jag såg till, för de stora ords skull, som det hornet talade; jag såg till, intilldess djuret dräpit vardt, och dess kropp förgicks, och i eld kastad vardt;

7:12  Och de andra djurs välde också ute var; ty dem var en tid och stund bestämd, huru länge hvartdera vara skulle.

7:13  Jag såg i denna synene om nattene; och si, en kom i himmelens sky, såsom ens menniskos Son, allt intill den gamla, och han vardt framhafd för honom.

7:14  Honom gaf han våld, äro och rike, att all land, och folk, och tungomål, skulle tjena honom: Hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike hafver ingen ända.

7:15  Jag, Daniel, förskräckte mig derföre, och sådana syn förfärade mig.

7:16  Och jag gick till en af dem som der stodo, och bad honom, att han skulle gifva mig en viss undervisning om allt detta; och han talade med mig, och tedde mig hvad det betydde:

7:17  Dessa fyra stora djur äro fyra rike, som på jordena komma skola;

7:18  Men dens Högstas helige skola intaga riket och skola besitta det i evig tid.

7:19  Sedan hade jag gerna vetat en viss undervisning om det fjerde djuret, hvilket platt annars var, än all de andra, ganska grufveligit; det jerntänder och kopparklor hade, det omkring sig åt, och förkrossade, och det qvart var med sina fötter trampade;

7:20  Och om de tio horn på dess hufvud, och om det andra som uppväxte, för hvilko tre afföllo; och om det samma hornet som ögon hade, och en mun, som stor ting talade, och större var än de der bredvid voro.

7:21  Och jag såg det samma hornet strida emot de heliga, och det behöll segren emot dem;

7:22  Tilldess den gamle kom, och höll dom för dens Högstas heligom, och tiden kom, att de helige intogo riket.

7:23  Han sade alltså: Det fjerde djuret skall vara det fjerde riket på jordene, hvilket mägtigare skall vara än all rike; det skall uppäta, förtrampa och förkrossa all land.

7:24  De tio horn betyda tio Konungar, som i de rikena uppkomma skola; efter dem skall en annan uppkomma, han skall vara mägtigare än någor af de förra, och skall undertrycka tre Konungar.

7:25  Han skall försmäda den Högsta, och för störa dens Högstas heliga; och skall taga sig före att förvandla tider och lag; men de skola varda gifne uti hans hand i en tid, och några tider, och en half tid.

7:26  Derefter skall domen hållen varda; så skall då hans välde borttaget varda, så att han skall i grund förderfvad och förgjord varda.

7:27  Men riket, magten och väldet under hela himmelen skall varda gifvit dens Högstas heligo folke, hvilkes rike evigt är; och allt välde skall tjena honom, och lyda honom.

7:28  Det var änden på talet. Men jag, Daniel, vardt svårliga bedröfvad i mina tankar, och mitt ansigte förvandlade sig uppå mig; dock behöll jag talet i mitt hjerta.

Chapter 8

8:1  Uti tredje årena af Konung Belsazars rike syntes mig, Daniel, en syn, efter den som mig i förstone synts hade.

8:2  Men jag var, då jag denna syn såg, i Susan, hufvudstadenom i Elams land, vid den älfven Ulai.

8:3  Och jag hof upp min ögon, och såg; och si, en vädur stod för älfvene, och han hade tu hög horn; dock det ena högre än det andra, och det högsta växte sist.

8:4  Jag såg, att väduren stötte med hornen vesterut, norrut och söderut; och intet djur kunde bestå för honom, eller fria sig ifrå hans hand, utan han gjorde hvad han ville, och vardt stor.

8:5  Och vid jag gaf der akt uppå, så kom en getabock, vestanefter, öfver hela jordena, så att han intet kom vid jordena; och den bocken hade ett skönt horn emellan sin ögon.

8:6  Och han kom allt intill den väduren som tu horn hade, den jag såg stå för älfvene, och han lopp i sine vrede väldeliga intill honom.

8:7  Och jag såg, att han kom hardt intill väduren, och förgrymmade sig öfver honom, och stötte till väduren, och sönderslog hans tu horn; och väduren hade ingen magt till att stå honom emot, utan han stötte honom till markena, och trampade uppå honom; och ingen förmåtte hjelpa väduren utu hans hand.

8:8  Och den getabocken vardt ganska stor, och då han som starkast vorden var, gick det stora hornet sönder, och i dess stad växte fyra sköna, emot fyra himmelens väder.

8:9  Och af enodera växte ett litet horn; det vardt ganska stort, söderut, österut, och inemot det lustiga landet.

8:10  Och det växte allt intill himmelens här, och kastade somliga neder dädan, och af stjernorna till jordena, och trampade uppå dem.

8:11  Ja, det växte allt intill Förstan för hären; och tog bort ifrå honom det dagliga offret, och förödde hans helgedoms boning.

8:12  Och sådana magt vardt honom gifven emot det dagliga offret för syndernas skull, så att han skulle slå neder sanningena, och hvad han gjorde, skulle framgång hafva.

8:13  Men jag hörde en heligan tala; och den samme helige sade till en som talade: Huru länge skall dock denna synen, om det dagliga offret, vara, och om synderna, för hvilkas skull denna förödning sker, så att både helgedomen och hären förtrampad varder?

8:14  Och han svarade mig: Det är tutusende och trehundrade dagar, efter afton och morgon räknandes, så skall helgedomen åter vigder varda.

8:15  Och då jag, Daniel, såg den synena, och hade gerna förståndit henne; si, då stod för mig såsom en man.

8:16  Och jag hörde emellan Ulai ene menniskos röst, som ropade och sade: Gabriel, uttyd dessom synena, så att han förstår henne.

8:17  Och han kom hardt intill mig; och jag vardt förskräckt, då han kom, och föll neder uppå mitt ansigte, och han sade till mig: Gif akt häruppå, du menniskobarn, ty denna synen lyder uppå ändans tid.

8:18  Och då han talade med mig, dignade jag af vanmägtighet neder på mitt ansigte till jordena; men han tog uppå mig, och rätte mig upp, så att jag blef ståndandes.

8:19  Och han sade: Si, jag vill visa dig, huru det gå skall på yttersta vredenes tid; ty änden hafver sin bestämda tid.

8:20  Väduren med de tu horn, som du sågst, äro de Konungar i Meden och Persien;

8:21  Men getabocken är Konungen i Grekeland; det stora hornet emellan hans ögon är den förste Konungen.

8:22  Men att fyra stodo i dess stad, då det sönderslagit vardt, betyder, att fyra rike skola uppkomma af det folket; men icke så mägtig som han var.

8:23  Efter dessa riken, när öfverträdelsen stor vorden är, skall uppkomma en arg och listig Konung.

8:24  Han skall vara mägtig, dock icke genom sina kraft; han skall underliga föröda, och skall hafva framgång, att han det uträttar; han skall förstöra de starka, och det heliga folket.

8:25  Och genom hans klokhet skall hans bedrägeri framgå, och han skall upphäfva sig i sitt hjerta, och genom framgång skall han många förderfva, och skall uppsätta sig emot alla Förstars Första; men han skall utan hand förlagd varda.

8:26  Denna synen, om afton och morgon, som dig sagd är, hon är sann; men du skall hålla synena hemliga, ty det är ännu en lång tid dit.

8:27  Och jag, Daniel, vardt svag, och låg i några dagar krank; sedan stod jag upp, och beställde Konungens ärende, och förundrade mig uppå synena; och ingen var, som kunde reda mig henne ut.

Chapter 9

9:1  Uti första årena Darios, Ahasveros sons, utaf de Meders slägte, hvilken öfver de Chaldeers rike Konung vardt;

9:2  Uti de samma första årena af hans rike förmärkte jag, Daniel, i böckerna, uppå det åratalet, der Herren om talat hade till Propheten Jeremia, att Jerusalem skulle öde ligga i sjutio år.

9:3  Och jag vände mig till Herran Gud, till att bedja och åkalla med fasto, uti säck och asko.

9:4  Och jag bad till Herran min Gud, bekände och sade: Ack! Herre, du store och förskräcklige Gud, du som håller förbund och nåde dem, som dig älska, och hålla din bud;

9:5  Vi hafve syndat, gjort orätt, hafve varit ogudaktige, och vordit affällige; vi hafve vikit ifrå din bud och rätter.

9:6  Vi lydde icke dina tjenare, Propheterna, som predikade i ditt Namn vårom Konungom, Förstom, fädrom, och allo folkena i landena.

9:7  Du, Herre, äst rättfärdig; men vi måstom skämma oss, såsom det ock nu går dem af Juda, och dem af Jerusalem, och hela Israel, både dem som när, och dem som fjerran äro, i all land, dit du dem utkastat hafver, för deras missgerningars skull, som de emot dig bedrifvit hafva.

9:8  Ja, Herre, vi, våre Konungar, våre Förstar och våre Fäder, måstom skämma oss, att vi hafve syndat emot dig;

9:9  Men din, Herre vår Gud, är barmhertighet och förlåtelse; ty vi äre affällige vordne;

9:10  Och lydde icke Herrans vår Guds röst, att vi hadom måst vandrat i hans lag, som han oss genom sina tjenare, Propheterna, förelade;

9:11  Utan hele Israel öfverträdde din lag, och veko af, så att de icke lydde dine röst; derföre hafver ock den förbannelse och ed kommit öfver oss, som i Mose, Guds tjenares, lag skrifven står; ty vi hafve syndat emot honom.

9:12  Och han hafver hållit sin ord, som han talat hafver emot oss, och våra domare, som oss döma skulle; så att han hafver låtit gå så stor olycko öfver oss, att sådant är icke skedt under hela himmelen, såsom öfver Jerusalem skedt är.

9:13  Såsom det skrifvit är i Mose lag, så är allt detta stora onda öfver oss gånget; icke bådom vi heller inför Herran vår Gud, att vi måttom vändt oss ifrå våra synder, och tänkt uppå dina sanning.

9:14  Derföre hafver icke heller Herren försummat sig med denna olyckone, utan hafver låtit henne gå oss utöfver; ty Herren vår Gud är rättfärdig i alla sina gerningar, som han gör; ty vi lydde icke hans röst.

9:15  Och nu, Herre vår Gud, du som ditt folk utur Egypti land med starka hand förde, och gjorde dig ett Namn såsom det nu är; vi hafve ju syndat, och hafve, (tyvärr) varit ogudaktige.

9:16  Ack Herre! för alla dina rättfärdighets skull, håll upp af dine vrede och grymhet öfver din stad Jerusalem, och öfver ditt helga berg; ty för våra synders skull, och för våra fäders missgerningars skull, lider Jerusalem och ditt folk försmädelse, när alla de som häromkring äro.

9:17  Och nu, vår Gud, hör dins tjenares bön och hans begäran, och var miskundsam öfver din helgedom, som förlagd är, för Herrans skull.

9:18  Böj neder din öron, min Gud, och hör; låt upp din ögon, och skåda, huru vi förstörde äro, och staden, som efter ditt Namn nämnder är; ty vi ligge inför dig med våra böner, icke uppå våra rättfärdighet, utan på dina stora barmhertighet.

9:19  Ack Herre! hör; ack Herre! var miskundsam; ack Herre! akta uppå, och gör det; fördröj icke, för din egen skull, min Gud; ty din stad och ditt folk är nämndt efter ditt Namn.

9:20  Som jag ännu så talade och bad, och mina och mins folks Israels synder bekände, och låg med mine bön inför Herranom minom Gud, för mins Guds helga bergs skull;

9:21  Rätt då jag så talade i mine bön, flög den mannen Gabriel fram, den jag tillförene i synene sett hade, och tog uppå mig i aftonoffrens tid.

9:22  Och han underviste mig, och talade till mig, och sade: Daniel, nu är jag utsänd till att undervisa dig.

9:23  Ty då du begynte att bedja, gick denna befallningen ut; och jag kommer fördenskull till att undervisa dig; ty du äst behagelig och täck; så märk nu till, att du må förstå synena.

9:24  Sjutio veckor äro bestämda öfver ditt folk, och öfver din helga stad; så skall öfverträdelsen blifva förtagen, och synden betäckt, och missgerningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhafd, och synen och Prophetien beseglad, och den Aldraheligaste smord varda.

9:25  Så vet nu, och märk till, ifrå den tiden då befallningen utgår, att Jerusalem skall igen uppbyggd varda, intill den Förstan Christum, äro sju veckor; och två och sextio veckor, så skola gatorna och murarna åter uppbyggde varda, ändock i bullersam tid.

9:26  Och efter de två och sextio veckor skall Christus dödad varda, och de skola icke vilja honom; och ett Förstans folk skall komma, och förstöra staden och helgedomen, så att det skall blifva ändadt, såsom igenom en flod, och efter stridena skall det öde blifva.

9:27  Men han skall mångom stadfästa förbundet i ena vecko långt; och midt i veckone skall offret och spisoffret återvända, och förödningens styggelse stå bredovid vingarna; och är beslutet, att det skall öde blifva allt intill ändan.

Chapter 10

10:1  Uti tredje årena Konungs Cores af Persien vardt Daniel, den Beltesazar het, något uppenbaradt, det visst och om dråplig ting är; och han aktade deruppå, och förstod synena väl.

10:2  På samma tid var jag, Daniel, sorgse i tre veckor långt.

10:3  Jag åt ingen kräselig mat; kött och vin kom intet i min mun, och jag smorde mig ej heller, tilldess tre veckor framledna voro.

10:4  På fjerde och tjugonde dagen i första månadenom var jag vid den stora älfvena Hiddekel;

10:5  Och upplyfte min ögon, och såg; och si, der stod en man i linnkläder, och hade ett gyldene bälte omkring sig.

10:6  Hans kropp var såsom en hyacinth, hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, hans armar och fötter såsom en glödandes koppar, och hans tal var såsom en stor dön.

10:7  Och jag, Daniel, såg sådana syn allena, och de män, som när mig voro, sågo henne intet; dock föll en stor förskräckelse öfver dem, så att de flydde bort och gömde sig.

10:8  Och jag blef allena, och såg den stora synena; men ingen magt blef uti mig, och min hy vardt förvandlad på mig, och jag hade ingen magt mer.

10:9  Och jag hörde hans tal; och i det jag det hörde, seg jag neder uppå mitt ansigte till jordena.

10:10  Och si, en hand tog uppå mig, och halp mig uppå knän, och uppå händerna;

10:11  Och sade till mig: Du älskelige Daniel, gif akt uppå orden, som jag med dig talar, och res dig upp; ty jag är nu sänder till dig. Och då han sådant sade till mig, reste jag mig upp, och darrade.

10:12  Och han sade till mig: Frukta dig intet Daniel; ty ifrå första dagenom, då du af hjertat begärade förstå, och betvingade dig inför din Gud, äro din ord hörd, och jag är för dina skull kommen.

10:13  Men den Försten öfver det riket i Persien hafver ståndit mig emot i en och tjugu dagar, och si, Michael, en af de ypperste Förstar, kom mig till hjelp; då behöll jag segren när Konungenom i Persien.

10:14  Men nu kommer jag till att undervisa dig, huru dino folke härefter gå skall, ty synen skall ske efter någon tid.

10:15  Och som han detta med mig talade, slog jag mitt ansigte neder åt jordena, och teg stilla.

10:16  Och si, en som var lik ene mennisko, tog uppå mina läppar. Då öppnade jag min mun, och talade, och sade till honom, som för mig stod: Min Herre, mine ledamöter bäfva mig öfver synena, och jag hafver ingen magt mer;

10:17  Och huru kan mins Herras tjenare tala med minom Herra, efter ingen magt är nu mer uti mig, och jag hafver ej heller någon anda mer?

10:18  Då tog åter en uppå mig, hvilken var såsom en menniska, och han stärkte mig;

10:19  Och han sade: Frukta dig intet, du älskelige man, frid vare med dig, var tröst, var tröst. Och som han med mig talade, förmannade jag mig, och sade: Tala, min Herre; ty du hafver stärkt mig.

10:20  Och han sade: Vetst du ock, hvarföre jag är kommen till dig? Nu vill jag åter mina färde, och strida med Förstanom i Persien; men när jag far mina färde, si, så skall Försten af Grekeland komma.

10:21  Dock vill jag låta dig förstå, hvad skrifvit är, det visserliga ske skall; och ingen är den mig hjelper derutinnan, utan edar Förste Michael.

Chapter 11

11:1  Jag stod ock med honom uti första årena Darios den Medens, till att hjelpa och styrka honom.

11:2  Och nu vill jag undervisa dig, hvad som i sanning ske skall: si, tre Konungar skola ännu blifva i Persien; men den fjerde skall få större rikedomar än alle andre. Och som han i sina rikedomar är aldramägtigast, skall han uppväcka alla emot det riket i Grekeland.

11:3  Sedan skall en mägtig Konung uppkomma, och regera med stora magt, och skall göra ehvad han vill.

11:4  Och som han är kommen uppå det högsta, skall hans rike brista, och dela sig i fyra himmelens väder; dock icke till hans affödo, ej heller med sådana magt, som hans varit hafver; ty hans rike varder utrotadt, och skall komma främmandom till lott.

11:5  Och Konungen i söderlanden, den en af hans Förstar är, skall mägtig varda; men emot honom skall ock en mägtig varda, och regera, hvilkens välde skall stort varda.

11:6  Efter någor år skola de befrynda sig tillhopa; och Konungens dotter i söderlanden skall komma till Konungen i nordlanden, till att göra en förening; men hon varder icke blifvandes vid arms magt, ej heller hennes säd ståndandes; utan hon skall varda öfvergifven, samt med dem som henne framförde, och med barnena, och med dem som henne en tid långt vid magt hållit hade.

11:7  Men en telning af hennes slägte skall uppkomma, han skall komma med härskraft, och falla in uti Konungens fäste i nordlanden, och skall blifva vid sig, och få öfverhandena.

11:8  Och han skall bortföra deras gudar och beläten, samt med de kosteliga klenodier, både af silfver och guld, in uti Egypten; och skall blifva väl ståndandes för Konungenom i nordlanden i någor år.

11:9  Och då han hafver dragit igenom det riket, skall han draga hem i sitt land igen.

11:10  Men hans söner skola varda vrede, och samka tillhopa många härar; och den ene skall komma, och fara framåt såsom en flod, och åter reta den andra till vrede inför hans fäste.

11:11  Då skall Konungen i söderlanden varda vred, draga ut och strida med Konungenom i nordlanden; och skall hemta tillhopa en så stor hop, att den andre hopen skall varda gifven honom i hans hand.

11:12  Och han skall föra samma hop bort; och skall hans hjerta förhäfva sig deraf, att han så mång tusend nederlagt hafver; men dermed får han intet öfverhandena med honom.

11:13  Ty Konungen af nordlanden skall åter samka en större hop tillsammans, än de förre var; och efter någor år skall han draga dit med stor härskraft, och med stora rikedomar.

11:14  Och på samma tid skola månge sätta sig upp emot Konungen af söderlanden; skola ock desslikes någre affällige af dino folke upphäfva sig, och uppfylla Prophetien och falla.

11:15  Alltså skall Konungen af nordlanden draga ut, och bålverk göra, och vinna fasta städer; och söderlandens armar skola icke kunna förtagat, och hans bästa folk skola icke kunna stå emot;

11:16  Utan han skall, när han kommer till honom, skaffa sin vilja, och ingen skall kunna stå honom emot; han skall ock komma in uti det lustiga landet, och skall förderfvat genom dess hand;

11:17  Och skall ställa der sitt ansigte efter, att han må komma med allo sins rikes magt; men han skall förlika sig med honom, och skall gifva honom sina dotter till hustru, på det han skall förderfva honom; dock skall det icke lyckas honom, och der varder intet af.

11:18  Derefter skall han vända sig emot öarna, och vinna många af dem; men en Förste skall tvinga honom, så att han måste vända igen med skam; på det honom icke skall vederfaras mer skam.

11:19  Alltså skall han vända tillbaka till sins lands fäste, och skall stöta sig och falla, så att man intet skall finna honom mer.

11:20  Och i hans stad skall en uppkomma, hvilken sitta skall uti Konungsliga äro, som en öfverträdare och tyrann; men efter få dagar skall han förgås, dock hvarken genom vrede eller strid.

11:21  Uti hans stad skall uppkomma en föraktelig man, hvilkom riksens ära intet betänkt var; han skall komma, och få sin vilja, och intaga riket med sötom ordom.

11:22  Och de armar, hvilke såsom en flod komma, skola för honom, såsom med ene flod, öfverfallne och sönderbrutne varda; dertill ock den Försten, som förbundet med gjordt var.

11:23  Ty sedan han med honom befryndad är, skall han listeliga handla med honom; och skall draga upp, och varda honom öfvermägtig med fögo folk.

11:24  Och der skall lyckas honom, så att han skall komma in uti bästa städerna i landena, och skall beskaffa, det hans fäder eller föräldrar icke göra kunde, med rof, skinneri och byte; och skall fara efter de fasta städer, och det en tid långt.

11:25  Och han skall uppväcka sina magt och sitt hjerta emot Konungen i söderlanden, med stor härskraft: Då skall Konungen af söderlanden upprett varda till strid, med en stor mägtig härskraft; men han blifver intet beståndandes; ty förräderi skall varda gjordt emot honom;

11:26  Ja, de som hans bröd äta, de skola hjelpa till att förderfva honom, och hans här undertrycka, så att ganska månge skola slagne varda.

11:27  Och båda Konungarnas hjerta skall tänka till, huru de skola göra hvarannan skada, och skola dock öfver ett bord tala falskeliga med hvarannan; men det skall fela dem; ty änden är ännu bestämd inuppå en annan tid.

11:28  Sedan skall han draga hem igen med stora rikedomar, och skall ställa sitt hjerta emot det helga förbundet; der varder han något beskaffandes; och sedan draga hem i sitt land igen.

11:29  Derefter skall han åter, på belägen tid, draga emot söderlanden; men det skall icke lyckas honom i den andra resone, såsom i den första.

11:30  Ty af Chittim skola skepp komma emot honom, så att han skall varda förtviflad, och måste vända tillbaka igen; då skall han förgrymma sig emot det helga förbundet, och skall beskaffat, och skall se sig om, och draga dem till sig, som det helga förbundet öfvergifva.

11:31  Och hans armar skola der stå; de skola oskära helgedomen i fästet, och aflägga det dageliga offret, och uppsätta en förödnings styggelse.

11:32  Och han skall skrymta, och gifva dem ogudaktigom, som förbundet öfverträda, god ord; men det folk, som sin Gud känna, skola förmanna sig, och beskaffat.

11:33  Och de förståndige i folket skola lära många andra; derföre skola de förföljde varda med svärd, eld, fängelse och rof, en tid långt.

11:34  Men i den samma förföljelsen skall dem likväl ske en liten hjelp; dock skola månge gifva sig till dem bedrägeliga.

11:35  Och de förståndige skola somlige förföljde varda, på det de skola varda bepröfvade, rene och klare, tilldess att det får en ända; ty det är ännu en annar tid för handene.

11:36  Och Konungen skall göra ehvad han vill, och skall upphäfva och uppkasta sig öfver allt det Gud är, och skall grufveliga tala emot den som är alla gudars Gud, och det skall lyckas honom, intilldess vreden är ute; ty det är beslutet, huru länge det skall vara.

11:37  Och sina fäders Gud skall han intet akta; han skall icke akta uppå qvinnokärlek, eller uppå någon gud; ty han skall uppsätta sig emot alla.

11:38  Men sin egen gud, Maussim, skall han dyrka; ty en gud, der hans fäder intet af visst hafva, den skall han ära, med guld, silfver, ädla stenar och klenodier.

11:39  Och han skall göra dem stora äro, som hjelpa honom stärka Maussim, med den främmande guden, som han utvalt hafver; och skall göra dem till herrar öfver stora rikedomar, och utskifta dem landet till lön.

11:40  Och på ändalyktene skall Konungen af söderlanden stötas med honom; och Konungen af nordlanden skall församla sig emot honom, med vagnar, resenärer, och mång skepp, och skall infalla i landen, och förderfva, och draga derigenom;

11:41  Och skall infalla uti det lustiga landet, och månge skola dräpne varda; men desse skola undslippa hans hand: Edom, Moab och Ammons barnas Förstar.

11:42  Och han skall sända sina magt i landen, och Egypten skall icke undslippa honom;

11:43  Utan han skall med sitt indragande varda rådandes öfver gyldene och silfverskatter, och öfver all klenodier i Egypten, Libyen och Ethiopien.

11:44  Men ett rykte skall förskräcka honom, af östan och af nordan; så att han skall draga ut med stora vrede, i det sinnet, att han skall många förgöra och förderfva.

11:45  Och han skall uppslå sins palatses tjäll emellan hafven, omkring det lustiga helga berget, tilldess med honom varder en ände; och ingen skall hjelpa honom.

Chapter 12

12:1  På samma tiden skall den store Försten Michael, som för ditt folk står, uppresa sig; ty en sådana bedröfvad tid skall komma, att ingen slik varit hafver, ifrå den tid menniskor hafva varit till, intill den tiden. Uti den samma tiden skall ditt folk frälst varda, alle de som i bokene skrefne äro.

12:2  Och månge de, som under jordene sofva ligga, skola uppvakna, somlige till evigt lif, somlige till evig försmädelse och blygd.

12:3  Men lärarena skola lysa såsom himmelens sken, och de som många undervisa till rättfärdighet, såsom stjernor i evighet.

12:4  Och du, Daniel, fördölj dessa orden och besegla denna skriftena intill den yttersta tiden; så skola månge deröfver komma, och finna ett stort förstånd.

12:5  Och jag, Daniel, såg, och si, der stodo två andre, en på denna strandene vid älfvena, en annar på den andra strandene.

12:6  Och han sade till den som i linnkläder ofvanuppå älfvenes vatten stod: När skall då änden varda med sådana under?

12:7  Och jag lydde till den mannen, som i linnkläden stod ofvanuppå vattnena; och han hof upp sina högra och venstra hand till himmelen, och svor vid honom som lefver evinnerliga, att det skulle vara till en tid, och några tider, och en half tid; och när dess heliga folkens förskingring en ända hafver, så skall allt sådant ske.

12:8  Och jag hörde det, men jag för stod det intet; och jag sade: Min Herre, hvad skall ske derefter?

12:9  Han sade: Gack, Daniel, ty det är fördoldt och besegladt intill yttersta tiden.

12:10  Månge skola renade, luttrade och bepröfvade varda; och de ogudaktige skola föra ett ogudaktigt väsende; och de ogudaktige skola intet aktat; men de förståndige skola aktat.

12:11  Och ifrå den tiden, när det dageliga offret borttaget, och förödelsens styggelse uppsatt varder, skall vara tusende tuhundrade och niotio dagar.

12:12  Väl är honom, som då förbidar, och räcker intill tusende trehundrad och fem och tretio dagar.

12:13  Men du, Daniel, gack bort, tilldess änden kommer, och hvila dig, att du må uppstå i dinom del, när dagarna hafva ända.