SweKarlXII1873 - Proverbs

Chapter 1

1:1  Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;

1:2  Till att deraf lära vishet och tukt;

1:3  Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;

1:4  Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.

1:5  Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;

1:6  Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.

1:7  Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.

1:8  Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;

1:9  Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.

1:10  Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;

1:11  Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;

1:12  Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara;

1:13  Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;

1:14  Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.

1:15  Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.

1:16  Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.

1:17  Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;

1:18  Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.

1:19  Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.

1:20  Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.

1:21  Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:

1:22  Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?

1:23  Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.

1:24  Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;

1:25  Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;

1:26  Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;

1:27  När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.

1:28  Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;

1:29  Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;

1:30  Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.

1:31  Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;

1:32  Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.

1:33  Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.

Chapter 2

2:1  Min son, vill du anamma mitt tal, och min bud när dig behålla,

2:2  Så låt din öron gifva akt på vishet, och böj ditt hjerta dertill med flit.

2:3  Ty om du far derefter med flit, och beder derom;

2:4  Om du söker efter henne, såsom efter silfver, och letar efter henne, såsom efter en skatt;

2:5  Så skall du förstå Herrans fruktan, och Guds kunskap finna.

2:6  Ty Herren gifver vishet, och utaf hans mun kommer vett och förstånd.

2:7  Han låter dem redeligom väl gå, och beskärmar de fromma;

2:8  Och bevarar dem som rätt göra, och bevarar sina heligas väg.

2:9  Då skall du förstå rättfärdighet, och dom; och fromhet, och allan godan väg.

2:10  Om vishet faller dig på hjertat, så att du gerna lärer,

2:11  Så skall godt råd bevara dig, och förstånd skall gömma dig;

2:12  Att du icke råkar in uppå de ondas väg, eller ibland dem som tala det vrångt är;

2:13  Och öfvergifva den rätta vägen, och gå mörka stigar.

2:14  De der glädjas att göra illa, och äro glade uti sitt onda och vrångvisa väsende;

2:15  Hvilke sin väg förvända, och följa villstigar;

2:16  Att du icke råkar in till ens annars hustru, och den icke din är, den slät ord gjfver;

2:17  Och öfvergi!ver sins ungdoms herra, och förgäter sins Guds förbund;

2:18  Ty hennes hus böjer sig till döden och hennes gånger till de förtappade;

2:19  Alle de som ingå till henne, de komma intet igen, och fatta icke lifsens väg;

2:20  Att du må vandra på en god väg, och blifva på rätta stråtene.

2:21  Ty de rättfärdige skola bo i landena, och de fromme skola derinne blifva;

2:22  Men de ogudaktige skola utu landena utrotade varda, och de föraktare skola derut förgjorde varda.

Chapter 3

3:1  Min son, förgät icke min lag, och ditt hjerta behålle min bud;

3:2  Ty de skola skaffa dig långt lif, och god år, och frid.

3:3  Nåd och trohet skola icke förlåta dig. Häng dem på din hals, och skrif dem uti dins hjertas taflo;

3:4  Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskom täck är.

3:5  Förlåt dig på Herran af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;

3:6  Utan tänk uppå honom i allom dinom vägom, så skall han föra dig rätt.

3:7  Låt dig icke tycka att du äst vis, utan frukta Herran, och vik ifrå det ondt är.

3:8  Det skall vara dinom nafla helsosamt, och vederqvicka din ben.

3:9  Hedra Herran af dina ägodelar, och af all dins årsväxts förstling;

3:10  Så skola dina lador fulla varda, och dine presser med must öfverflyta.

3:11  Min son, förkasta icke Herrans tuktan, och var icke otålig, då han straffar;

3:12  Ty hvilken Herren älskar, honom straffar han, och hafver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.

3:13  Säll är den menniska, som vishet finner, och den menniska, hvilko förstånd tillflyter.

3:14  Ty det är bättre hafva henne än silfver, och hennes frukt bättre än guld.

3:15  Hon är ädlare än perlor, och allt det du önska må, är henne icke likt.

3:16  Långt lif är på hennes högra hand, på hennes venstra är rikedom och ära.

3:17  Hennes vägar äro lustige vägar, och alle hennes stigar äro frid.

3:18  Hon är lifsens trä allom dem som fatta henne; och salige äro de som hålla henne;

3:19  Ty Herren hafver grundat jordena genom vishet, och genom sitt råd tillredt himmelen.

3:20  Genom hans ord äro djupen åtskild, och skyarna med dagg drypande vordne.

3:21  Min son, låt henne icke ifrå din ögon vika, så skall du lyckosam och klok varda.

3:22  Det skall vara dine själs lif, och din mun skall täck vara.

3:23  Då skall du på dinom väg säker vandra, att din fot icke stöter sig.

3:24  Lägger du dig, så skall du intet frukta dig, utan sofva sötliga;

3:25  Att du icke betorf frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då han kommer.

3:26  Ty Herren är din tröst; han bevarar din fot, att han icke fången varder.

3:27  Neka dig icke att göra dem torftiga godt, om din hand af Gudi hafver magt sådant göra.

3:28  Säg icke till din vän: Gack bort, och kom igen, i morgon vill jag gifva dig; der du dock det nu hafver.

3:29  Far icke efter att göra dinom vän ondt, den uppå god tro när dig bor.

3:30  Kifva med ingom utan sak, om han dig intet ondt gjort hafver.

3:31  Följ icke en vrång man efter, och utvälj ingen af hans vägar;

3:32  Ty Herren stygges vid den affälliga, och hans hemlighet är när de fromma.

3:33  Uti dens ogudaktigas hus är Herrans förbannelse; men dens rättfärdigas hus varder välsignadt.

3:34  Han skall bespotta de bespottare; men dem eländom skall han nåd gifva.

3:35  De vise skola ärfva äro; men om de galne än högt uppkomma, varda de likväl till skam.

Chapter 4

4:1  Hörer, min barn, edars faders tuktan, och akter uppå, att I mågen lära och kloke varda;

4:2  Ty jag gifver eder en god lärdom; öfvergifver icke min lag.

4:3  Ty jag var mins faders son, späd, och den endaste for mine moder.

4:4  Och han lärde mig, och sade: Låt ditt hjerta anamma min ord; håll min bud, så får du lefva.

4:5  Anamma vishet, anamma förstånd; förgät icke, och vik icke ifrå mins muns tal.

4:6  Öfvergif henne icke, så skall hon behålla dig; älska henne, så skall hon bevara dig;

4:7  Ty vishetenes begynnelse är, när man gerna hörer henne, och hafver klokhetena kärare, än alla ägodelar.

4:8  Akta henne högt, så skall hon upphöja dig, och skall komma dig till äro, om du hafver henne kär.

4:9  Hon skall ditt hufvud härliga pryda, och hedra dig med en dägelig krono.

4:10  Så hör, min son, och tag vid mitt tal, så skola din år mång varda.

4:11  Jag vill föra dig på vishetenes väg; jag vill leda dig på rätta stigen;

4:12  Så att, när du går, skall din gång icke varda dig tung, och när du löper, skall du icke stöta dig.

4:13  Anamma tuktan, öfvergif henne icke; bevara henne, ty hon är ditt lif.

4:14  Kom icke uppå de ogudaktigas stig, och träd icke uppå de ondas väg.

4:15  Låt fara honom, och gack icke på honom; vik ifrå honom, och gack framom.

4:16  Ty de sofva icke, utan de hafva gjort illa, och gifva sig icke ro, utan de hafva gjort skada.

4:17  Ty de föda sig af ogudaktigt bröd; och dricka af vrånghetenes vin.

4:18  Men de rättfärdigas stig skin såsom ett ljus, hvilket framgår, och lyser allt intill fullan dag.

4:19  Men de ogudaktigas väg är såsom mörker, och de veta icke, hvar de fallande varda.

4:20  Min son, akta uppå min ord, och böj din öron till mitt tal.

4:21  Låt dem icke komma ifrå din ögon; behåll dem i ditt hjerta.

4:22  Ty de äro lif dem som finna dem, och helsosam deras hela kroppe.

4:23  Bevara ditt hjerta med all flit; ty derutaf går lifvet.

4:24  Låt bort ifrå dig en ond mun, och vrånga läppar låt långt vara ifrå dig.

4:25  Låt din ögon se rätt fram för sig, och din ögnalock se rätt fram för dig.

4:26  Låt din fot gå lika, så går du visst.

4:27  Vik hvarken på högra eller på venstra sidona; vänd din fot ifrå det ondt är.

Chapter 5

5:1  Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;

5:2  Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.

5:3  Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;

5:4  Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.

5:5  Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet.

5:6  Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.

5:7  Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.

5:8  Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;

5:9  Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;

5:10  Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;

5:11  Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;

5:12  Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;

5:13  Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?

5:14  Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.

5:15  Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.

5:16  Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;

5:17  Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.

5:18  Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.

5:19  Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.

5:20  Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?

5:21  Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.

5:22  Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.

5:23  Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.

Chapter 6

6:1  Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;

6:2  Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.

6:3  Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.

6:4  Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.

6:5  Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.

6:6  Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.

6:7  Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,

6:8  Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.

6:9  Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?

6:10  Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;

6:11  Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.

6:12  En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;

6:13  Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;

6:14  Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.

6:15  Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.

6:16  Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:

6:17  Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;

6:18  Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;

6:19  Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.

6:20  Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.

6:21  Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;

6:22  När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.

6:23  Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;

6:24  På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.

6:25  Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.

6:26  Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.

6:27  Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?

6:28  Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?

6:29  Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.

6:30  Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;

6:31  Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.

6:32  Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.

6:33  Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.

6:34  Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;

6:35  Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.

Chapter 7

7:1  Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.

7:2  Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.

7:3  Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.

7:4  Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;

7:5  Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.

7:6  Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;

7:7  Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.

7:8  Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;

7:9  I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;

7:10  Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;

7:11  Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;

7:12  Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.

7:13  Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:

7:14  Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.

7:15  Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.

7:16  Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;

7:17  Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.

7:18  Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.

7:19  Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.

7:20  Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.

7:21  Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.

7:22  Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;

7:23  Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.

7:24  Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.

7:25  Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.

7:26  Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.

7:27  Hennes hus äro helvetes vägar, der man nederfar uti dödsens kammar.

Chapter 8

8:1  Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?

8:2  Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;

8:3  Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;

8:4  O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.

8:5  Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.

8:6  Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.

8:7  Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.

8:8  All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;

8:9  De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.

8:10  Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.

8:11  Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.

8:12  Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.

8:13  Herrans fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.

8:14  Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;

8:15  Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.

8:16  Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.

8:17  Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.

8:18  Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.

8:19  Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.

8:20  Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;

8:21  Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.

8:22  Herren hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.

8:23  Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.

8:24  Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.

8:25  Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.

8:26  Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.

8:27  Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;

8:28  Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;

8:29  Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;

8:30  Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;

8:31  Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.

8:32  Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.

8:33  Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.

8:34  Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.

8:35  Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af Herranom.

8:36  Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.

Chapter 9

9:1  Visheten byggde sitt hus, och högg sju pelare;

9:2  Och slagtade sin boskap, skänkte sitt vin, och tillredde sitt bord;

9:3  Och sände sina tjenarinnor ut, till att bjuda upp på stadsens palats:

9:4  Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon:

9:5  Kommer, äter af mitt bröd, och dricker af vinet, som jag skänker;

9:6  Öfvergifver det galna väsendet, så fån I lefva; och går på förståndsens väg.

9:7  Hvilken som tuktar bespottaren, han får skam igen; och den som straffar en ogudaktigan, han varder försmädad.

9:8  Straffa bespottaren intet, att han icke hatar dig; straffa den visa, han skall älska dig.

9:9  Gif dem visa, så skall han ännu visare varda; lär den rättfärdiga, så växer han till i lärdom.

9:10  Vishetenes begynnelse är Herrans fruktan, och förstånd lärer hvad heligt är;

9:11  Ty igenom mig skola dine dagar månge varda, och dins lifs år dig flere varda.

9:12  Äst du vis, så äst du dig vis; äst du en bespottare, så måste du umgälla det allena.

9:13  Men en galen ostadig qvinna, full med sqvaller, och fåvitsk;

9:14  Sitter i sins hus dörr, på en stol, högt uppe i stadenom;

9:15  Till att bjuda alla de der framom gå, och rättelliga vandra på sinom vägom:

9:16  Den der fåkunnig är, han komme hit. Och till de dårar säger hon:

9:17  Stulet vatten är sött, och fördoldt bröd är lustigt.

9:18  Men han vet icke, att der äro de döde, och hennes gäster uti djupa helvetet.

Chapter 10

10:1  En vis son är sins faders glädje; men en galen son är sine moders grämelse.

10:2  Orätt gods hjelper intet; men rättfärdighet friar ifrå döden.

10:3  Herren låter icke de rättfärdigas själar hunger lida; men han omstörter de ogudaktigas arghet.

10:4  En lat hand gör fattigan; men en idog hand gör rikan.

10:5  Den som församlar om sommaren, han är klok; men den som i andene sofver, han kommer på skam.

10:6  Välsignelse är öfver dens rättfärdigas hufvud; men de ogudaktigas mun skall deras vrånghet öfverfalla.

10:7  De rättfärdigas åminnelse blifver uti välsignelse; men de ogudaktigas namn skall förgås.

10:8  Den af hjertat vis är, han anammar buden; men den en galen mun hafver, han varder slagen.

10:9  Den der ostraffeliga lefver, han lefver säkert; men den der vrång är på sina vägar, han skall uppenbar varda.

10:10  Den der vinkar med ögonen, han kommer vedermödo åstad; och den en galen mun hafver, han varder slagen.

10:11  Dens rättfärdigas mun är en lefvandes källa; men de ogudaktigas mun skall deras vrånghet öfverfalla.

10:12  Hat uppväcker träto; men kärlek öfverskyler all öfverträdelse.

10:13  Uti de förståndigas läppar finner man vishet; men till ens dåras rygg hörer ris.

10:14  De vise bevara lärdom; men de dårars mun är hardt när förskräckelse.

10:15  Dens rikas gods är hans faste stad; men fattigdom gör de fattiga blödiga.

10:16  Den rättfärdige arbetar till lifvet; men den ogudaktige brukar sina tilldrägt till synd.

10:17  Hålla tuktan är vägen till lifvet; men den som bortkastar straff, han far vill.

10:18  Falske munnar skyla hat, och den der baktalar, han är en dåre.

10:19  Der mång ord äro, der är icke synden borto; men den sina läppar håller, han är klok.

10:20  Dens rättfärdigas tunga är kosteligt silfver; men de ogudaktigas hjerta är intet.

10:21  Dens rättfärdigas läppar föda många; men de galne skola dö uti deras galenskap.

10:22  Herrans välsignelse gör rikan utan mödo.

10:23  En dåre bedrifver det ondt är, och gör sig der ett löje af; men den man är vis, som tager der vara uppå.

10:24  Hvad den ogudaktige fruktar, det vederfars honom; och hvad de rättfärdige begära, det varder dem gifvet.

10:25  Den ogudaktige är såsom ett väder, det framom går, och är icke mer till; men den rättfärdige består evigliga.

10:26  Såsom ättika gör ondt tandomen, och rök ögonen, så gör en försummelig dem ondt, som sända honom.

10:27  Herrans fruktan förmerar dagarna; men de ogudaktigas år varda förkortad.

10:28  Dens rättfardigas väntan skall fröjd varda; men de ogudaktigas hopp skall förtappadt varda.

10:29  Herrans väg är dens frommas tröst; men de ogerningsmän äro blödige.

10:30  Den rättfärdige varder aldrig nederslagen; men de ogudaktige skola icke blifva i landena.

10:31  Dens rättfärdigas mun bär fram vishet; men de vrångas mun skall utrotad blifva.

10:32  Dens rättfärdigas läppar lära helsosam ting; men de ogudaktigas mun är vrång.

Chapter 11

11:1  Falsk våg är Herranom en styggelse; men en full vigt är honom behagelig.

11:2  Der stolthet är, der är ock föraktelse; men vishet är när de ödmjuka.

11:3  Oskyldighet skall ledade fromma; men ondskan skall förstöra de föraktare.

11:4  Gods hjelper intet på vredenes dag; men rättfärdighet frälsar ifrå döden.

11:5  Dens frommas rättfärdighet gör hans väg rättan; men den ogudaktige skall falla genom sitt ogudaktiga väsende.

11:6  De frommas rättfärdighet skall fria dem; men de föraktare varda fångne uti sine skalkhet.

11:7  När den ogudaktiga menniskan dör, så är hoppet borto; och det de orättfärdige vänta, blifver omintet.

11:8  Den rättfärdige varder förlossad utu nöd, och den ogudaktige kommer i hans stad.

11:9  Genom skrymtarens mun varder hans näste förderfvad; men de rättfärdige märka det, och varda förlossade.

11:10  En stad gläder sig, när dem rättfärdigom väl går, och der de ogudaktige förgöras varder man glad.

11:11  Genom de frommas välsignelse varder en stad upphöjd; men genom dens ogudaktigas mun varder han nederbruten.

11:12  Den som sin nästa skämmer, han är en dåre; men en förståndig man stillar det.

11:13  En baktalare röjer hvad han hemliga vet; men den som ett trofast hjerta hafver, han döljer det.

11:14  Der intet råd är, der far folket illa; men der månge rådgifvare äro, der går det väl till.

11:15  Den som för en annan i borgan går, han får skada; men den sig för borgan vaktar, han är säker.

11:16  Den qvinna hafver ynnest, som ärona bevarar; men det äro de starke, som rikedomar bevara.

11:17  En barmhertig man gör sinom kropp godt; men en obarmhertig bedröfvar ock sitt kött och blod.

11:18  De ogudaktigas verk skall fela; men den som rättfärdighet sår, det är icke fåfängt.

11:19  Ty rättfärdighet fordrar till lifs; men fara efter ondt, det fordrar till döden.

11:20  Herren hafver en styggelse till vrång hjerta, och ett behag till de fromma.

11:21  Dem ondom hjelper intet, om de än alle lade händer tillsamman; men de rättfärdigas säd skall hulpen varda.

11:22  En dägelig qvinna utan tukt är lika som en so med ett gyldene spann på näsone.

11:23  De rätträrdigas önskan måste dock väl gå, och det de ogudaktige vänta, är olycka.

11:24  Den ene skiftar ut, och får alltid mer; men den andre är nidsk, der han icke skall, och varder dock fattigare.

11:25  Den själ, som rikeliga välsignar, varder fet; och den som drucknan gör, han skall ock drucken varda.

11:26  Den som korn innehåller, honom banna menniskorna; men välsignelse kommer öfver honom, som det säljer.

11:27  Den som något godt söker, honom vederfars godt; men den som efter ondt far, det skall hända honom.

11:28  Den sig uppå sina rikedomar förlåter, han skall förgås; men de rättfärdige skola grönskas såsom löf.

11:29  Den som sitt eget hus bedröfvar, han skall få väder till arfvedel; och en dåre måste dens visas tjenare vara.

11:30  Dens rättfärdigas frukt är lifsens trä, och en vis man låter sig om menniskorna hjerteliga vårda.

11:31  Efter den rättfärdige på jordene lida måste; huru mycket mer den ogudaktige och syndaren?

Chapter 12

12:1  Den sig gerna straffa låter, han varder klok; men den der ostraffad vara vill, han blifver en dåre.

12:2  Den der from är, honom vederfars tröst af Herranom; men en ond man varder förkastad.

12:3  Ett ogudaktigt väsende främjar menniskona intet; men dens rättfärdigas rot skall blifva.

12:4  En idog qvinna är sins mans krona; men en oidog är såsom var i hans ben.

12:5  De rättfärdigas tankar äro redelige; men de ogudaktigas anslag äro bedrägeri.

12:6  De ogudaktigas anslag vakta efter blod; men de frommas mun friar dem.

12:7  De ogudaktige skola varda omstörte, och icke mer vara till; men dens rättfärdigas hus blifver beståndandes.

12:8  Ett godt råd varder (dock på ändalyktene) lofvadt; men arg list kommer på skam.

12:9  Den som ringa är, och tager vara uppå sitt, han är bättre än den der stor vill vara, och honom fattas bröd.

12:10  Den rättfärdige förbarmar sig öfver sin ök; men de ogudaktigas hjerta är obarmhertigt.

12:11  Den som sin åker brukar, han skall få bröd tillfyllest; men den som går efter de ting, som intet af nödene äro, han är en dåre.

12:12  Dens ogudaktigas lust är till att göra skada; men dens rättfärdigas rot skall bära frukt.

12:13  Den onde varder gripen i sin egen falska ord; men den rättfärdige undkommer ångest.

12:14  Mycket godt kommer enom genom munsens frukt; och menniskone varder vedergullet efter som hennes händer förtjent hafva.

12:15  Enom dåra behagar hans sed väl; men den der råde lyder, han är vis.

12:16  En dåre beviser sina vrede snarliga; men den der smälek fördöljer, han är vis.

12:17  Den som sannfärdig är, han säger hvad rätt är; men ett falskt vittne bedrager.

12:18  Den der ovarliga talar, han stinger såsom ett svärd; men de visas tunga är helsosam.

12:19  En sannfärdig mun består evigliga; men en falsk tunga består icke länge.

12:20  De som något ondt råda, bedraga sig sjelfva; men de som tillfrid råda, de skola glädja sig deraf.

12:21  Dem rättfärdiga varder intet ondt vederfarandes; men de ogudaktige skola med olycko fulla varda.

12:22  Falske munnar äro Herranom en styggelse; men de som troliga handla, de behaga honom väl.

12:23  En vis man gör icke mycket af sin klokhet; men de dårars hjerta utropar sin dårskap.

12:24  En trifven hand skall varda väldig; men den som som lat är, hon måste skatt gifva.

12:25  Sorg i hjertana kränker; men ett vänligit ord fröjdar.

12:26  Den rättfärdige hafver bättre än hans näste; men de ogudaktigas väg förförer dem.

12:27  Enom latom lyckas icke hans handel; men en trifven menniska varder rik.

12:28  På rättom väg är lif, och på farnom stig är ingen död.

Chapter 13

13:1  En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.

13:2  Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.

13:3  Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.

13:4  Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.

13:5  Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.

13:6  Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.

13:7  Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.

13:8  Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.

13:9  De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.

13:10  Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.

13:11  Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.

13:12  Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.

13:13  Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.

13:14  Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.

13:15  Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.

13:16  En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.

13:17  Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.

13:18  Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.

13:19  När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.

13:20  Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.

13:21  Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.

13:22  Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.

13:23  Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.

13:24  Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.

13:25  Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.

Chapter 14

14:1  Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.

14:2  Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.

14:3  Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.

14:4  Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.

14:5  Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.

14:6  Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.

14:7  Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.

14:8  Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.

14:9  De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.

14:10  När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.

14:11  De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.

14:12  Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.

14:13  Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.

14:14  Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.

14:15  En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.

14:16  En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.

14:17  En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.

14:18  De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.

14:19  De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.

14:20  En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.

14:21  Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.

14:22  De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.

14:23  Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.

14:24  Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.

14:25  Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.

14:26  Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.

14:27  Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.

14:28  Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.

14:29  Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.

14:30  Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.

14:31  Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.

14:32  Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.

14:33  Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.

14:34  Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.

14:35  En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.

Chapter 15

15:1  Ett mjukt svar stillar vrede; men ett hårdt ord kommer harm åstad.

15:2  De visas tunga gör lärdomen ljuflig; de dårars mun utsputar alltid galenskap.

15:3  Herrans ögon skåda i all rum, både onda och goda.

15:4  En helsosam tunga är lifsens trä; men en lögnaktig gör hjertans sorg.

15:5  En dåre lastar sins faders tuktan; men den som tager vid straff, han varder klok.

15:6  Uti dens rättfärdigas hus äro ägodelar nog; men uti dens ogudaktigas tilldrägt är förderf.

15:7  De visas mun utströr god råd; men de dårars hjerta är icke så.

15:8  Dens ogudaktigas offer är Herranom en styggelse; men de frommas bön är honom behagelig.

15:9  Dens ogudaktigas väg är Herranom en styggelse; men den der far efter rättfärdighet, han varder älskad.

15:10  Det är en ond tuktan, öfvergifva vägen; och den der straff hatar, han måste dö.

15:11  Helvete och förderf är för Herranom; huru mycket mer menniskornas hjerta?

15:12  En bespottare älskar icke den honom straffar, och går icke till den visa.

15:13  Ett gladt hjerta gör ett blidt ansigte; men när hjertat bekymradt är, så faller ock modet.

15:14  Ett klokt hjerta handlar visliga; men de öfverdådige dårar regera dårliga.

15:15  En bedröfvad menniska hafver aldrig en god dag; men ett godt mod är ett dageligit gästabåd.

15:16  Bättre är något lite med Herrans fruktan, än en stor skatt med oro.

15:17  Bättre är en rätt kål med kärlek, än en gödd oxe med hat.

15:18  En sticken man kommer träto åstad; men en tålig man stillar kif.

15:19  Dens latas väg är full med törne; men de frommas väg är väl slät.

15:20  En vis son fröjdar fadren, och en galen menniska skämmer sina moder.

15:21  Enom dåra är galenskapen en glädje; men en förståndig man blifver på rätta vägenom.

15:22  De anslag varda till intet, der icke råd är med; men der månge rådgifvare äro, blifva de beståndande.

15:23  Det är enom glädje, att man honom skäliga svarar, och ett ord i sinom tid är ganska täckeligit.

15:24  Lifsens väg leder den visa uppåt, på det han skall undvika helvetet, som nedatill är.

15:25  Herren skall nederslå de högfärdigas hus, och stadfästa enkones gränso.

15:26  De argas anslog äro Herranom en styggelse; men ett skäligit tal är täckt.

15:27  Men girige förstörer sitt eget hus; men den som mutor hatar, han skall lefva.

15:28  Dens rättfärdigas hjerta betänker, hvad svaras skall; men de ogudaktigas mun utöser ondt.

15:29  Herren är långt ifrå de ogudaktiga; men de rättfärdigas bön hörer han.

15:30  Ett blidt ansigte gläder hjertat; ett godt ryckte gör benen fet.

15:31  Det öra, som hörer lifsens straff, det skall bo ibland de visa.

15:32  Den som icke låter sig aga, han gör sig sjelf till intet; men den som straff hörer han varder klok.

15:33  Herrans fruktan är en tuktan till vishet, och förr än man till äro kommer, måste man lida.

Chapter 16

16:1  En menniska sätter sig väl före i hjertat; men af Herranom kommer, hvad tungan tala skall.

16:2  Hvarjom och enom tyckas hans vägar rene vara; men Herren allena gör hjertat visst.

16:3  Befalla Herranom din verk, så gå din anslag fram.

16:4  Herren gör all ting för sin egen skull; desslikes ock den ogudaktiga till en ondan dag.

16:5  All högmodig hjerta äro Herranom en styggelse, och skola icke ostraffad blifva, om de än alle tillhopa höllo.

16:6  Genom godhet och trohet varder en missgerning försonad, och genom Herrans fruktan undflyr man det onda.

16:7  Om någors mans vägar behaga Herranom, så gör han ock hans ovänner tillfrids med honom.

16:8  Bättre är litet med rättfärdighet, än mycken tilldrägt med orätt.

16:9  Menniskones hjerta sätter sig sina vägar före; men Herren allena gifver, att de framgår.

16:10  Prophetia (är) i Konungens mun; hans mun felar intet i domen.

16:11  Rätt våg och vigt är af Herranom; och all pund i säckenom äro hans verk.

16:12  Om Konungarna orätt göra, så äro de en styggelse; ty genom rättfärdighet varder Konungssätet fast.

16:13  Rätt råd behagar Konungenom, och den som rätt råder, han varder älskad.

16:14  Konungens vrede är dödsens bådskap, och en vis man försonar honom.

16:15  När Konungens ansigte är ljufligit, det är lifvet, och hans ynnest är såsom ett aftonregn.

16:16  Tag vishet till dig, ty hon är bättre än guld; och hafva förstånd är ädlare än silfver.

16:17  De frommas väg flyr det arga, och den sin väg bevarar, han behåller sitt lif.

16:18  Den som ett nederfall skall få, han varder tillförene högmodig, och stort sinne går för fallet.

16:19  Bättre är ödmjuk vara med de elända, än utskifta rof med de högfärdiga.

16:20  Den ena sak visliga företager, han finner lycko, och säll är den som sig förlåter på Herran.

16:21  En förståndig varder berömd for en vis man, och ljuft tal lärer väl.

16:22  Klokhet är en lefvandes källa honom, som hafver henne; men de dårars tuktan är galenskap.

16:23  Ett vist hjerta talar klokliga, och lärer väl.

16:24  Ljuftig ord äro en hannogskaka; de trösta själena, och uppfriska benen.

16:25  Mångom behagar en väg väl, men hans yttersta drager till döden.

16:26  Mången man kommer i stor olycko genom sin egen mun.

16:27  En lösaktig menniska gräfver efter olycko, och i hennes mun brinner eld.

16:28  En vrång menniska kommer träto åstad, och en lackare gör Förstar oens.

16:29  En arg menniska lockar sin nästa, och förer honom in på en ondan väg.

16:30  Den som blinkar med ögonen, han tänker intet godt; och den som biter läpparna, han fullkomnar ondt.

16:31  Gå hår äro en hederskrona, den på rättfärdighetenes väg funnen varder.

16:32  En tålig man är bättre än en stark; och den, som råder sitt sinne, är bättre än en som städer vinner.

16:33  Lotten varder kastad i skötet; men han faller hvart Herren vill.

Chapter 17

17:1  En torr bete, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt visthus med träto.

17:2  En klok tjenare skall råda öfver snöplig barn, och skall utskifta arfvet emellan bröder.

17:3  Såsom elden pröfvar silfret, och ugnen guld, alltså pröfvar Herren hjertan.

17:4  En ond menniska aktar uppå onda munnar, och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tungo.

17:5  Den som den fattiga bespottar, han försmäder hans skapare; och den som gläder sig af annars ofärd, han skall icke ostraffad blifva.

17:6  De gamlas krona äro barnabarn, och barnas ära äro deras fäder.

17:7  Det står icke en dåra väl att tala om hög ting, mycket mindre en Första, att han gerna ljuger.

17:8  Gåfva är en ädelsten; hvart man henne bär, så främjar hon väl.

17:9  Den som synd skyler, han förskaffar vänskap; men den som sakena röjer, han gör Förstar oens.

17:10  Ord förskräcka mer en förståndigan, än hundrade hugg en dåra.

17:11  Ett bittert hjerta söker efter att göra skada; men en grufvelig ängel skall komma öfver honom.

17:12  Bättre är möta en björn, den ungarna borttagne äro, än enom dåra i hans galenskap.

17:13  Den som vedergäller godt med ondo, af hans hus skall det onda icke återvända.

17:14  Begynnelse till träto är såsom ett vatten, det sig utskär; haf alltså du kif fördrag, förr än du der inmängd varder.

17:15  Den som den ogudaktiga dömer godan, och den som fördömer den rättfärdiga, de äro både Herranom en styggelse.

17:16  Hvad skall en dåre med penningar i handene, efter han icke hafver hjerta till att köpa vishet?

17:17  En vän älskar alltid, och en broder varder rönt i nödene.

17:18  Det är en dåre, som handena räcker, och går i borgan för sin nästa.

17:19  Den som kif älskar, han älskar synd; och den sina dörr höga gör, han far efter olycko.

17:20  Ett vrångt hjerta finner intet godt; och den som en ond tungo hafver, han faller i olycko.

17:21  En dåre gör sig sjelf sorg, och en dåras fader hafver ingen glädje.

17:22  Ett gladt hjerta gör lifvet lustigt; men ett bedröfvadt sinne uttorkar benen.

17:23  Den ogudaktige tager gerna hemliga gåfvor, till att böja rättsens väg.

17:24  En förståndig man bär sig visliga åt; en dåre kastar ögonen hit och dit.

17:25  En galen son är sins faders grämelse, och sine modets bedröfvelse, den honom födt hafver.

17:26  Det är icke godt att man oförrättar den rättfärdiga, eller att man slår Förstan, som rätt regerar.

17:27  En förnumstig man hafver hof med sitt tal, och en förståndig man håller sin anda.

17:28  Om en dåre tigde, vorde han ock vis räknad, och förståndig, om han munnen tillhölle.

Chapter 18

18:1  Den som lust hafver till att komma tvedrägt åstad, han söker efter träto, ehvar han kan.

18:2  En dåre hafver icke lust till förstånd, utan till hvad han hafver i hjertat.

18:3  Der den ogudaktige råder, der kommer föraktelse och försmädelse med hån.

18:4  Orden uti ens mun äro såsom djup vatten, och vishetenes källa är en full ström.

18:5  Det är icke godt att se till dens ogudaktigas person, till att nedertrycka den rättfärdiga i domen.

18:6  Ens dåras läppar komma med kif, och hans mun far efter hugg.

18:7  Ens dåras mun skämmer sig sjelf, och hans läppar fånga hans egen själ.

18:8  Ens lackares ord äro hugg, och de gå en genom hjertat.

18:9  Den som lat är i sitt arbete, han är hans broder som skada gör.

18:10  Herrans Namn är ett fast slott; den rättfärdige löper dit, och varder beskärmad.

18:11  Dens rikas gods är honom en fast stad, och såsom en hög mur allt omkring.

18:12  Då en skall ett nederfall få, så varder hans hjerta tillförene stolt; och förr än man till äro kommer, måste man lida.

18:13  Den som svarar förr än han hörer, honom är det en galenskap och skam.

18:14  Den som ett gladt hjerta hafver, han vet hålla sig uti sitt lidande; men när anden är bedröfvad, hvad kan en lida?

18:15  Ett förståndigt hjerta vet hålla sig förnufteliga; och de vise höra gerna, att man förnufteliga handlar.

18:16  Menniskones skänker göra honom rum, och hafva honom fram för de stora herrar.

18:17  Hvar och en är i förstone i sine sak rätt; men kommer hans nästa dertill, så finner det sig.

18:18  Lotten stillar träto, och skiljer emellan de mägtiga.

18:19  En broder, som fast står, han är såsom en fast stad; och de, som för hvarann strida, såsom en bom för ett slott.

18:20  Enom man varder lönt efter som hans mun talat hafver, och han varder mättad af sina läppars frukt.

18:21  Döden och lifvet står i tunganes våld; den henne älskar, han får äta af hennes frukt.

18:22  Den som ena ägta hustru finner, han finner godt, och får välsignelse af Herranom.

18:23  En fattig man talar med ödmjukhet; en rik man svarar stolteliga.

18:24  En trofast vän älskar mer, och står fastare, än en broder.

Chapter 19

19:1  En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.

19:2  Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.

19:3  Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.

19:4  Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.

19:5  Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.

19:6  Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.

19:7  Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.

19:8  Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.

19:9  Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.

19:10  Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.

19:11  Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.

19:12  Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.

19:13  En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.

19:14  Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.

19:15  Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.

19:16  Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.

19:17  Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.

19:18  Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;

19:19  Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.

19:20  Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.

19:21  Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.

19:22  Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.

19:23  Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.

19:24  Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.

19:25  Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.

19:26  Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.

19:27  Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.

19:28  Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.

19:29  Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.

Chapter 20

20:1  Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller; den som dertill lust hafver, han varder aldrig vis.

20:2  Konungens förskräckelse är såsom ens ungs lejons rytande; den honom förtörnar, han syndar emot sitt lif.

20:3  Det är enom man en ära, att han är utan träto; men de som gerna träta, de äro allesamman dårar.

20:4  För kölds skull vill den late icke plöja; så måste han i andene tigga och intet få.

20:5  Rådet uti ens mans hjerta är såsom djup vatten; men en förståndig kan märka, hvad han menar.

20:6  Månge menniskor varda fromme kallade; men ho skall finna en, den rättsliga from är?

20:7  En rättfärdig, den i sine fromhet vandrar, hans barnom varder väl gångandes efter honom.

20:8  En Konung, den på stolenom sitter till att döma, han förskingrar allt argt med sin ögon.

20:9  Ho kan säga: Jag är ren i mitt hjerta, och klar ifrå mina synder?

20:10  Mångahanda vigt och mått, både är Herranom en styggelse.

20:11  Man känner ock en dräng på hans väsende, om han from och redelig vara vill.

20:12  Ett hörande öra, och seende öga, Herren gör dem båda.

20:13  Älska icke sömn, att du icke skall fattig varda; låt din ögon vaken vara, så får du bröd nog.

20:14  Ondt, ondt säger man, då man hafver det; men då det borto är, så rosar man det.

20:15  Man finner guld och många perlor; men en förnuftig mun är ett ädla klenodium.

20:16  Tag honom sin kläde bort, som för en annan i borgan går, och panta honom för den okändas skull.

20:17  Stulet bröd smakar hvarjom och enom väl; men derefter skall honom munnen full varda med hvassa stenar.

20:18  Anslag bestå, då man förer dem med råd; och krig skall man med förnuft föra.

20:19  Var unbevarad med den som hemlighet uppenbarar, och med baktalare, och med falskom mun.

20:20  Den sinom fader och sine moder bannar, hans lykta skall utslockna midt i mörkret.

20:21  Det arf, der man allt för mycket hastar till det varder på sistone icke välsignadt.

20:22  Säg icke: Jag vill vedergälla det onda. Förbida Herran, han skall hjelpa dig.

20:23  Mångahanda vigt är Herranom en styggelse; och en falsk våg är icke god.

20:24  Hvars och ens gånger komma af Herranom; hvilken menniska förstår sin väg?

20:25  Det är menniskone en snara, lasta det helga, och sedan söka löfte.

20:26  En vis Konung förskingrar de ogudaktiga, och låter gå hjulet öfver dem.

20:27  Herrans lykta är menniskones ande; han går igenom hela hjertat.

20:28  Fromhet och sannfärdighet bevara Konungen, och hans säte består genom fromhet.

20:29  Unga mäns starkhet är deras pris, och de gamlas grå hår är deras prydning.

20:30  Sår fördrifver det onda, och hela hjertans skada.

Chapter 21

21:1  Konungens hjerta är uti Herrans hand, såsom vattubäcker; och han böjer det hvart han vill.

21:2  Hvar och en tycker sin väg rättan vara; men Herren allena gör hjertan viss.

21:3  Göra väl och rätt är Herranom kärare än offer.

21:4  Högfärdig ögon, och ett stolt sinne, och de ogudaktigas lykta, är synd.

21:5  En idogs mans anslag draga in ymnoghet; men den som allt för hastig är, han varder fattig.

21:6  Den som en skatt samkar med lögn, honom skall fela; och han skall falla ibland dem som döden söka.

21:7  De ogudaktigas röfvande skall förskräcka dem; ty de ville icke göra hvad rätt var.

21:8  Den en främmande väg går, han är vrångvis; men den som går i sine befallning, hans verk är rätt.

21:9  Bättre är bo uti en vrå på taket, än med en trätosam qvinna uti ett stort hus.

21:10  Dens ogudaktigas själ önskar ondt, och unnar sinom nästa intet godt.

21:11  När bespottaren straffad varder, varda de fåkunnige vise; och när man underviser en visan, så varder han förnuftig.

21:12  En rättfärdig håller sig visliga emot dens ogudaktigas hus; men de ogudaktige tänka till att göra skada.

21:13  Den som tillstoppar sin öron för dens fattigas rop, han skall ock ropa, och intet hörd varda.

21:14  En hemlig gåfva stillar vrede, och en skänk i skötet aldrastörsta ogunst.

21:15  Det är dem rättfärdiga en glädje, att göra det rätt är; men fruktan blifver dem som illa göra.

21:16  En menniska, som ifrå klokhetenes väg, hon skall blifva uti de dödas hop.

21:17  Den som gerna lefver i vällust, han skall blifva fattig; och den der vin och oljo älskar, han varder icke rik.

21:18  Den ogudaktige måste i dens rättfärdigas stad utgifven varda, och föraktaren för de fromma.

21:19  Bättre är att bo uti ett öde land, än när en trätosamma och ensinnada qvinno.

21:20  Uti dens visas hus är en lustig skatt, och olja; men en dåre förtärer det.

21:21  Den som far efter barmhertighet och godhet, han finner lif, barmhertighet och äro.

21:22  En vis man vinner de starkas stad, och omstörter hans magt genom hans säkerhet.

21:23  Den sin mun och tungo bevarar, han bevarar sina själ för ångest.

21:24  Den som stolt och öfverdådig är, han kallas en lösaktig menniska, den i vredene stolthet bevisar.

21:25  Den late dör öfver sine önsko; ty hans händer vilja intet göra.

21:26  Han önskar dagliga; men den rättfärdige gifver, och nekar intet.

21:27  De ogudaktigas offer är en styggelse; ty det varder i synd offradt.

21:28  Ett lögnaktigt vittne skall förgås; men den som höra gitter, honom låter man ock tala igen.

21:29  Den ogudaktige löper igenom med hufvudet; men den der from är, hans väg blifver beståndandes.

21:30  Ingen vishet, intet förstånd, ingen konst hjelper emot Herran.

21:31  Hästar varda tillredde till stridsdagen; men segren kommer af Herranom.

Chapter 22

22:1  Rykte är kosteligare än stor rikedom; och ynnest bättre än silfver och guld.

22:2  Rike och fattige måste vara ibland hvarannan; Herren hafver gjort dem alla.

22:3  Den kloke ser det onda, och tager sig vara; de oförnuftige löpa igenom, och få skada.

22:4  Der man lider i Herrans fruktan, der är rikedom, ära och lif.

22:5  Spjut och snaror äro på dens vrångas väg; men den som drager sig der långt ifrå, han bevarar sitt lif.

22:6  Såsom man vän ett barn, så låter det icke af, då det gammalt varder.

22:7  Den rike råder öfver de fattiga, och den som borgar, han är hans träl som lånar.

22:8  Den som orätt sår, han skall uppskära vedermödo, och skall igenom sins ondskos ris förgås.

22:9  Ett mildt öga varder välsignadt; ty han gifver af sitt bröd dem fattiga.

22:10  Drif ut bespottaren, så kommer kifvet bort; så vänder igen träta och smälek.

22:11  Den som ett trofast hjerta hafver, och täckeliga talar, hans vän är Konungen.

22:12  Herrans ögon bevara godt råd; men föraktarens ord omstörter han.

22:13  Den late säger: Ett lejon är ute; jag måtte varda dräpen på gatone.

22:14  Ens skökos mun är en djup grop; dem Herren ogunstig är, han faller deruti.

22:15  Galenskap är i piltens hjerta; men tuktans ris drifver den långt ifrå honom.

22:16  Den som den fattiga orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han skall ock gifva enom rikom, och fattig varda.

22:17  Böj din öron, och hör de visas ord, och lägg uppå hjertat mina läro.

22:18  Ty det skall väl bekomma dig, om du dem när dig behåller; och de skola tillsammans genom din mun väl lyckas.

22:19  Att ditt hopp skall vara intill Herran, måste jag dig om sådant dagliga förmana.

22:20  Hafver jag icke margfaldeliga skrifvit dig före, med råd och läro;

22:21  På det jag skulle visa dig en vissan grund till sanningena, att du måtte kunna rätteliga svara dem som dig sända?

22:22  Beröfva icke den fattiga, ändock han fattig är; och undertryck icke den elända i portenom.

22:23  Ty Herren skall handla deras sak, och skall förtrycka deras förtryckare.

22:24  Gif dig icke i sällskap med en vredsam man, och håll dig icke intill en grym man;

22:25  Att du tilläfventyrs icke lärer hans väg, och får dine själs förargelse.

22:26  Var icke när dem som sina hand förpligta, och för skuld i borgan gå.

22:27  Ty om du icke hafver till att betala, så tager man dina säng bort under dig.

22:28  För icke tillbaka de förra råmärke, som dine fäder gjort hafva.

22:29  Ser du en man endigan i sin ärende, han skall stå för Konungenom; och skall icke stå för de oädla.

Chapter 23

23:1  När du sitter och äter med enom herra, så gif akt uppå, hvad för dig handladt varder;

23:2  Och sätt en knif på din hals, om du vill behålla lifvet.

23:3  Önska dig icke af hans mat; ty det är falskt bröd.

23:4  Möd dig icke till att varda rik, och vänd igen af dina funder.

23:5  Låt icke din ögon flyga efter det som du icke få kan; ty detsamma gör sig vingar såsom en örn, och flyger upp åt himmelen.

23:6  Ät icke bröd med en afundsfull, och önska dig icke hans mat;

23:7  Ty såsom ett spökelse är han innantill. Han säger: Ät och drick; och hans hjerta är dock icke till dig.

23:8  Dine betar, som du ätit hafver, måste du utspy; och måste din vänliga ord förtappat hafva.

23:9  Tala icke för ens dåras öron; ty han föraktar dins tals klokhet.

23:10  För icke tillbaka de förra råmärke, och gack icke in uppå de faderlösas åker;

23:11  Ty deras förlösare är mägtig; han skall uträtta deras sak emot dig.

23:12  Gif ditt hjerta till tuktan, och din öron till förnuftigt tal.

23:13  Låt icke af att tukta pilten; ty om du slår honom med ris, så betorf man icke dräpa honom.

23:14  Du slår honom med ris; men du friar hans själ ifrå helvetet.

23:15  Min son, om du vis är, så gläder sig ock mitt hjerta;

23:16  Och mine njurar äro glade, när dina läppar tala det rätt är.

23:17  Ditt hjerta följe icke syndarom; utan var dagliga uti Herrans fruktan.

23:18  Ty det skall vara dig framdeles godt, och ditt väntande skall icke fela.

23:19  Hör, min son, och var vis; och styr ditt hjerta in på vägen.

23:20  Var icke ibland drinkare och slösare;

23:21  Ty de drinkare och slösare varda fattige, och en sofvare måste rifven kläder bära.

23:22  Hör din fader, den dig födt hafver, och förakta icke dina moder, då hon gammal varder.

23:23  Köp sanningena, och sälj icke bort henne; vishet, tuktan och förstånd.

23:24  Dens rättfärdigas fader gläder sig; och den som en visan födt hafver, han är glad deröfver.

23:25  Låt din fader och dina moder glädja sig, och glädje sig den dig födt hafver.

23:26  Gif mig, min son, ditt hjerta, och låt dinom ögom mina vägar behaga.

23:27  Ty en sköka är en djup grop, och horkonan är en trång grop.

23:28  Och vaktar hon såsom en röfvare, och de oaktsamma ibland menniskorna samkar hon till sig.

23:29  Hvar är ve? Hvar är sorg? Hvar är kif? Hvar är klagan? Hvar äro sår utan sak? Hvar äro röd ögon?

23:30  Nämliga der man dryckenskap öfvar, och kommer till att utdricka hvad inskänkt är.

23:31  Se icke till vinet, att det så rödt är, och står så dägeligit i glasena, och går lätteliga in;

23:32  Men på sistone biter det såsom en orm, och stinger såsom en huggorm.

23:33  Så se din ögon efter andra qvinnor; och ditt hjerta talar oskälig ting;

23:34  Och du blifver såsom en den der sofver midt i hafvet, och såsom den der sofver ofvanpå en mast.

23:35  De slå mig, och det gör mig intet ondt; de stöta mig, men jag känner det intet. När skall jag uppvaka, att jag måtte komma till drycks igen?

Chapter 24

24:1  Följ icke onda menniskor, och begär icke att vara när dem.

24:2  Ty deras hjerta står efter skada, och deras läppar råda till ondt.

24:3  Genom vishet varder ett hus bygdt, och genom förstånd vid magt hållet.

24:4  Genom skickelig hushållning varda husen full med allahanda kosteliga och härliga rikedomar.

24:5  En vis man är stark, och en förnuftig man är mägtig af krafter.

24:6  Ty med råd måste man örlig föra; och der månge rådgifvare äro, der är segren.

24:7  Vishet är dem galna allt för hög; han tör icke upplåta sin mun i portenom.

24:8  Den sig sjelfvom skada gör, honom kallar man väl en hufvudskalk.

24:9  Ens dåras tanke är synd, och en bespottare är en styggelse för menniskomen.

24:10  Den är icke stark, som i nödene icke fast är.

24:11  Hjelp dem som man döda vill, och drag dig icke undan för dem som man dräpa vill.

24:12  Säger du: Si, vi förståt intet; menar du, att den der hjertan vet, märker det icke; och den der på själena akt hafver, känner det icke; och lönar menniskone efter hennes gerningar?

24:13  Ät, min son, hannog, ty det är godt; och hannogskaka är söt i dinom hals.

24:14  Alltså lär vishetena för dina själ; när du finner henne, så varder det framdeles väl gåendes, och ditt hopp skall icke fåfängt vara.

24:15  Vakta icke, såsom en ogudaktig, uppå dens rättfärdigas hus; förspill icke hans hvilo.

24:16  Ty en rättfärdig faller sju resor, och står åter upp; men de ogudaktige falla uti olycko.

24:17  Gläd dig icke öfver dins oväns fall, och ditt hjerta fröjde sig icke öfver hans olycka.

24:18  Herren måtte det se, och honom det illa behaga, och vända sina vrede ifrå honom.

24:19  Vredgas icke öfver den onda, och haf icke nit öfver de ogudaktiga.

24:20  Ty den onde hafver intet till hoppandes, och de ogudaktigas lykta skall utslockna.

24:21  Min son, frukta Herran och Konungen, och blanda dig icke ibland de upproriska.

24:22  Ty deras förderf skall med hast uppstiga; och ho vet, när begges olycka kommer?

24:23  Detta kommer ock ifrå de visa. Anse personen i domenom är icke godt.

24:24  Den som till den ogudaktiga säger: Du äst from; honom banna menniskorna, och folket hatar honom.

24:25  Men de som straffa honom, de behaga väl; och en rik välsignelse kommer öfver dem.

24:26  Ett redeligit svar är såsom ett ljuft kyssande.

24:27  Beställ din ärende ute, och bruka din åker; sedan bygg ditt hus.

24:28  Var icke vittne utan sak emot din nästa, och bedrag icke med dinom mun.

24:29  Säg icke: Såsom man gör mig, så vill jag göra igen, och vedergälla hvarjom och enom hans gerning.

24:30  Jag gick framom dens latas åker, och om dens galnas vingård;

24:31  Och si, der var icke annat än nässlor på, och stod full med tistel, och muren var omkullfallen.

24:32  Då jag det såg, lade jag det på hjertat, och skådade, och lärde deraf.

24:33  Du vill ännu något litet sofva, och ännu något litet sömnig vara, och ännu litet sammanlägga händerna till att hvila;

24:34  Men din armod skall komma dig, såsom en vandrare, och din fattigdom, såsom en väpnad man.

Chapter 25

25:1  Desse äro ock Salomos Ordspråk, hvilka här tillsatt hafva Hiskia män, Juda Konungs.

25:2  Det är Guds ära ena sak fördölja; men Konungars ära är ena sak utransaka.

25:3  Himmelen är hög, och jorden djup; men Konungars hjerta är oransakeligit.

25:4  Man kastar bort slagget ifrå silfret, så varder der ett rent käril utaf.

25:5  Man kastar ett ogudaktigt väsende bort ifrå Konungenom, så varder hans säte med rättfärdighet befäst.

25:6  Pråla icke för Konungenom, och träd icke fram der de store stå.

25:7  Ty det är dig bättre, när man till dig säger: Gack hitupp; än att du skulle för Förstanom förnedrad varda, det din ögon se måste.

25:8  Var icke hastig till att träta: ty hvad vill du sedan göra, när din nästa dig skämt hafver?

25:9  Handla dina sak med din nästa, och uppenbara icke ens annars hemlighet;

25:10  På det att den det hörer icke skall tala dig illa till, och ditt onda rykte icke återvänder.

25:11  Ett ord i sinom tid taladt är såsom ett gyldene äple uti silfskålom.

25:12  Den som en visan straffar, och han lyder honom, det är såsom en gyldene örnaring, och ett gyldene halsband.

25:13  Lika som snököld i andstiden, så är ett troget bådskap honom, som det sändt hafver, och vederqvicker sins herras själ.

25:14  Den der mycket talar, och håller intet, är såsom ett moln och väder utan regn.

25:15  Genom tålamod varder en Förste blidkad, och en len tunga stillar hårdhetena.

25:16  Finner du hannog, så ät så mycket som behöfves af honom, att du icke för mätt varder, och spyr det ut.

25:17  Drag din fot tillbaka ifrå dins nästas hus; han måste ledas vid dig, och varda dig vred.

25:18  Den som emot sin nästa falskt vittnesbörd talar, han är ett spjut, svärd och skarp pil.

25:19  Föraktarens hopp i nödenes tid är såsom en rutten tand, och en oviss fot.

25:20  Den för ett bedröfvadt hjerta visor qväder, det är såsom en sönderrifven klädnad om vintren, och ättika på krito.

25:21  Hungrar din ovän, så spisa honom med bröd; törstar han, så gif honom vatten dricka;

25:22  Ty du samkar kol tillhopa uppå hans hufvud, och Herren vedergäller dig det.

25:23  Nordanväder gör storm, och en hemlig tunga gör ett oblidt ansigte.

25:24  Det är bättre att sitta uti en vrå på taket, än när en trätosamma qvinno i ett stort nus.

25:25  Ett godt rykte utaf fjerran land är lika som kallt vatten ene törstigo själ.

25:26  En rättfärdig, som för enom ogudaktigom faller, är såsom en rörd brunn och en förderfvad källa.

25:27  Den som för mycken hannog äter, det är icke godt; och den svår ting utransakar, det varder honom för svårt.

25:28  En man, som sin anda icke hålla kan, han är såsom en öppen stad utan murar.

Chapter 26

26:1  Lika som snö om sommaren, och regn i andene, så höfves icke enom dåra ära.

26:2  Lika som en fogel bortfar, och en svala flyger, alltså biter intet en oförtjent banna.

26:3  Hästenom en gissel, och åsnanom ett betsel, och dåranom ett ris på ryggen.

26:4  Svara icke dåranom efter hans dårskap, att du honom icke lik varder.

26:5  Men svara dåranom efter hans dårskap, att han icke skall låta sig tycka, att han är vis.

26:6  Den ena sak genom ett galet bådskap beställer, han är såsom en halter på fötterna, och tager skada.

26:7  Såsom enom krympling står att dansa, alltså står enom dåra tala om vishet.

26:8  Den enom dåra äro tillägger, det är lika som man kastade en ädla sten uppå en stenrösjo.

26:9  Ett ordspråk uti ens dåras mun är såsom en törneqvist, den uti ens druckens mans hand stinger.

26:10  En god mästare gör ett ting rätt; men den som en klåpare lejer, honom varder det förderfvadt.

26:11  Såsom en hund uppäter sina spyor igen, alltså är en dåre som sin galenskap på nytt bedrifver.

26:12  När du en ser, som sig tycker vis vara, det är mera hopp uppå en dåra, än på honom.

26:13  Den late säger: Det är ett ungt lejon på vägenom, och ett lejon på gatone.

26:14  En later vänder sig i sängene, lika som en dörr på dörrajernen.

26:15  Den late gömmer sina hand i barmen, och det varder honom tungt, att han skall bära henne åt munnen.

26:16  En later tycker sig visare vara än sju, som seder lära.

26:17  Den som framgår, och blandar sig uti annars kif, han är lika som en, den der drager en hund med öronen.

26:18  Lika som en hemliga med skott och pilar skjuter, och dräper;

26:19  Alltså gör en falsk menniska med sin nästa, och säger sedan: Det var mitt skämt.

26:20  Då intet mer ved är, slocknar elden; och när klaffaren är borta, vänder trätan åter.

26:21  Såsom kolen glöd, och veden eld, alltså kommer en trätosam man kif åstad.

26:22  Klaffarens ord äro såsom hugg, och de gå igenom hjertat.

26:23  En förgiftig mun, och ondt hjerta, är såsom en lerpotta med silfslagg öfverdragen.

26:24  Fienden varder känd vid sitt tal, och när han nalkas, far han med falskhet.

26:25  Då han smeker med sitt mjuka tal, tro honom intet; ty sju styggelser äro uti hans hjerta.

26:26  Den som hat hemliga håller, till att göra skada, hans ondska skall den meniga man uppenbar varda.

26:27  Den ena grop gör, han skall falla deruti; och den en sten välter, uppå honom skall han komma.

26:28  En falsk tunga hatar den henne straffar, och en smeken mun kommer förderf åstad.

Chapter 27

27:1  Beröm dig icke af morgondagen; ty du vetst icke hvad i dag hända kan.

27:2  Låt en annan lofva dig, och icke din mun; en främmande, och icke dina egna läppar.

27:3  Stenen är svår, och sanden är tung; men ens dåras vrede är svårare än de både.

27:4  Vrede är en grym ting, och harm är en storm; och ho kan bestå för afund?

27:5  Uppenbara straff är bättre än hemlig kärlek.

27:6  Älskarens slag äro trofast; men hatarens kyssande bedrägeligit.

27:7  En mätt själ trampar väl på hannogskakona; men ene hungrogo själ är allt bittert sött.

27:8  Såsom en fogel, den ifrå sitt näste viker, alltså är den som ifrå sitt rum viker.

27:9  Hjertat fröjdar sig af salvo och rökverk; men en vän är behagelig för själenes råds skull.

27:10  Din vän och dins faders vän förlåt icke, och gack icke uti dins broders hus, när dig illa går; ty en granne vid handena är bättre, än en broder långt borto.

27:11  Var vis, min son, så gläder sig mitt hjerta, så vill jag svara honom, som mig försmäder.

27:12  En vis man ser det onda, och gömmer sig undan; men de fåkunnige gå derigenom, och få skada.

27:13  Tag honom sin klädnad bort, som för en annan i borgan går, och panta honom för dens främmandes skull.

27:14  Den sin nästa med höga röst välsignar, och står bittida upp, det varder honom för en banno räknadt.

27:15  En trätosam qvinna, och ett stadigt drypande då fast regnar, varda väl vid hvarannan liknad.

27:16  Den henne uppehåller, han håller väder, och vill fatta oljona med handene.

27:17  En knif hvetter den andra, och en man den andra.

27:18  Den sitt fikonaträ bevarar, han äter frukten deraf; och den sin herra bevarar, han varder ärad.

27:19  Lika som skuggen i vattnet är emot ansigtet; alltså är ens menniskos hjerta emot den andra.

27:20  Helvetet och förderfvet varda aldrig full, och menniskornas ögon varda ock aldrig mätt.

27:21  En man varder igenom rosarens mun bepröfvad, såsom silfret i degelen, och guldet i ugnen.

27:22  Om du stötte en dåra i mortare, med stötare, såsom gryn, så går dock hans galenskap icke ifrå honom.

27:23  Tag vara uppå ditt får, och låt vårda dig om din hjord;

27:24  Ty gods varar icke evinnerliga, och kronan varar icke till evig tid.

27:25  Gräset är uppgånget, och hö är för handene, och på bergen varda örter församlade.

27:26  Lamben kläda dig, och bockarna gifva dig åkerhyrona.

27:27  Du hafver getamjölk nog till dins hus spis, och till dina tjenarinnors födo.

Chapter 28

28:1  Den ogudaktige flyr, och ingen jagar honom; men den rättfardige är frimodig, såsom ett ungt lejon.

28:2  För landsens synders skull varda många förvandlingar i Förstadömen; men för deras skull, som förståndige och förnuftige äro, blifva de länge.

28:3  En armling, som de fattiga oförrättar, är såsom väta, den fruktena förderfvar.

28:4  De som lagen öfvergifva, lofva den ogudaktiga; men de som bevara lagen, äro dem ogunstige.

28:5  Onde menniskor akta intet uppå rätt; men de som efter Herran fråga, de akta uppå all ting.

28:6  Bättre är en fattig, den i sine fromhet vandrar, än en rik man, den i vrångom vägom går.

28:7  Den der lagen bevarar, han är ett förståndigt barn; men den som slösare uppehåller, han skämmer sin fader.

28:8  Den sitt gods förmerar med ocker och vinning, han församlar det dem fattigom till nytto.

28:9  Den sitt öra afvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse.

28:10  Den som de fromma förförer in uppå en ond väg, han varder i sina grop fallandes; men de fromme skola det goda ärfva.

28:11  En rik man tycker, att han är vis; men en fattig förståndig märker honom.

28:12  När de rättfärdige hafva öfverhandena, så går det ganska väl till; men när ogudaktige uppkomma, så varder en omvändning i folkena.

28:13  Den sina missgerning nekar, honom varder icke väl gångandes; men den henne bekänner och öfvergifver, han skall få barmhertighet.

28:14  Säll är den som städse fruktar; men den som halsstyf är, han faller i olycko.

28:15  En ogudaktig, som öfver ett fattigt folk regerar, han är ett rytande lejon, och en girig björn.

28:16  När en Förste utan förstånd är, så sker mycken orätt; men den der girighet hatar, han skall länge lefva.

28:17  En menniska, som uppå ens själs blod orätt gör, han varder icke behållen, det han än i kulona fore.

28:18  Den der i fromhet vandrar, han blifver vid sig; men den en ond väg går, han måste engång falla.

28:19  Den sin åker brukar, han skall få bröd nog; men den der far efter att gå fåfäng, han skall få fattigdom nog.

28:20  En trofast man varder mycket välsignad; men den der fiker efter att varda rik, han skall icke oskyldig blifva.

28:21  Anse personen är icke godt; ty han gjorde väl illa för ett stycke bröd.

28:22  Den som hastar efter rikedom, och är nidsk, han vet icke, att honom skall nöd uppåkomma.

28:23  Den ena mennisko straffar, han skall sedan ynnest finna, mer än den der smekrar.

28:24  Den som tager ifrå fader eller moder, och säger: Det är icke synd; han är förderfvarens stallbroder.

28:25  En högmodig man uppväcker träto; men den som förlåter sig uppå Herran, han varder fet.

28:26  Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre; men den som går med vishet, han skall friad varda.

28:27  Den som den fattiga gifver, honom skall intet fattas; men den som sin ögon afvänder, med honom skall det fast tillbakagå.

28:28  När de ogudaktige uppkomma, så förgömmer sig folket; men när de förgås, så varda de rättfärdige månge.

Chapter 29

29:1  Hvilken som emot straff genstörtig är, han skall med hast förderfvad varda, utan all hjelp.

29:2  När de rättfärdige månge äro, så glädes folket; men när den ogudaktige regerar, så suckar folket.

29:3  Den som vishet älskar, han gläder sin fader; men den som skökor uppehåller, han mister sina ägodelar.

29:4  En Konung upprätter landet genom rätt; men en girig förderfvar det.

29:5  Den som smekrar med sin nästa, han utbreder ett nät för hans fötter.

29:6  När en ond syndar, besnärjer han sig sjelf; men en rättfärdig fröjdar sig, och hafver glädje.

29:7  Den rättfärdige känner den fattigas sak; den ogudaktige aktar ingen förnuft.

29:8  De bespottare föra en stad i olycko; men de vise stilla vrede.

29:9  När en vis med en dåra till handel kommer, han vare vred eller glad, så hafver han dock ingen ro.

29:10  De blodgirige hata den fromma; men de rättfärdige vårda sig om hans själ.

29:11  En dåre gjuter sin anda allan ut; men en vis man håller tillbaka.

29:12  En herre, som till lögn lust hafver, hans tjenare äro alle ogudaktige.

29:13  Fattige och ockrare bo ibland hvarannan; begges deras ögon upplyser Herren.

29:14  En Konung, som de fattiga troliga dömer, hans säte blifver evigliga beståndandes.

29:15  Ris och straff gifver vishet; men ett barn, som hafver sjelfsvåld, skämmer sina moder.

29:16  Der månge ogudaktige äro, der äro många synder; men de rättfärdige skola se deras fall.

29:17  Tukta din son, så skall han vederqvicka dig, och göra dine själ vällust.

29:18  När Prophetien ute är, så förskingras folket; men väl är honom, som lagen vid magt håller.

29:19  En tjenare låter icke näpsa sig med ordom; förty, om han än förstår det, så tager han sig dock intet deraf.

29:20  Ser du en, som snar är till att tala, det är mera hopp uppå en dåra, än uppå honom.

29:21  Om en tjenare varder af ungdom kräseliga hållen, så vill han sedan vara en herre.

29:22  En vredsam man kommer träto åstad, och en harmse man gör många synder.

29:23  Menniskones högfärd skall omstörta henne; men ära skall upphöja den ödmjuka.

29:24  Den som med tjufvar del hafver, hörer bannas; och säger icke till, han hatar sitt lif.

29:25  Den som rädes för menniskom, han kommer på fall; men den som sig förlåter uppå Herran, han varder beskyddad.

29:26  Månge söka ens Förstas ansigte; men hvars och ens dom kommer af Herranom.

29:27  En orättfärdig man är dem rättfärdigom en styggelse; och den som på en rätt väg är, han är dens ogudaktigas styggelse.

Chapter 30

30:1  Detta är Agurs, Jake sons, ord, lära och tal; dens mansens, till Ithiel, ja till Ithiel och Uchal.

30:2  Ty jag är den aldragalnaste, och menniskors förstånd är icke när mig.

30:3  Jag hafver icke lärt vishet; och hvad heligt är, vet jag icke.

30:4  Hvilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar vädret i sina händer? Ho binder vattnet uti ett kläde? Ho hafver stadfäst alla verldenes ändar? Huru heter han? Och huru heter hans Son? Vetst du det?

30:5  All Guds ord äro genomluttrad, och äro en sköld dem som tro uppå honom.

30:6  Lägg intet till hans ord, att han icke skall straffa dig, och du varder lögnaktig funnen.

30:7  Tu ting bedes jag af dig, att du dock icke ville neka mig dem, förr än jag dör:

30:8  Afguderi och lögn låt vara långt ifrå mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få.

30:9  Jag måtte eljest, om jag alltför mätt vorde, neka och säga: Ho är Herren? eller, om jag alltför fattig vorde, måtte stjäla, och förtaga mig på mins Guds Namn.

30:10  Förråd icke tjenaren för hans herra, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld.

30:11  Det är ett slägte, som banna sin fader, och icke välsigna sina moder;

30:12  Ett slägte, som sig tycker rent vara, och äro dock icke ifrå sinom träck rene tvagne;

30:13  Ett slägte, som sin ögon högt upphäfva, och sin ögnahvarf högt upphålla;

30:14  Ett slägte, som hafver svärd för tänder, hvilke med sina oxlatänder uppfräta och förtära de elända i landena, och de fattiga ibland menniskorna.

30:15  Iglen har två döttrar: Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta, och det fjerde säger icke: Det är nog:

30:16  Helvetet, en ofruktsam qvinnos lif; jorden varder icke af vattnet mätt; och elden säger icke: Det är nog.

30:17  Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modrene, det måste korparna vid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta.

30:18  Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke:

30:19  Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och ens mans väg till ena pigo.

30:20  Alltså är horkonones väg; hon uppsluker, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafver intet illa gjort.

30:21  Ett land varder igenom tre ting oroligit, och det fjerde kan det icke fördiaga:

30:22  En tjenare, då han Konung varder; en dåre, då han alltför mätt är;

30:23  En vanartig, då hon gift varder; och en tjenarinna, då hon sina frues artving varder.

30:24  Fyra äro små ting på jordene, och klokare än de vise:

30:25  Myrorna, ett svagt folk, likväl skaffa de om sommaren sin spis;

30:26  Kuniler, ett svagt folk, likväl göra de sitt hus i bergsklippomen;

30:27  Gräshoppor hafva ingen Konung, likväl draga de ut med hela hopar;

30:28  Spindelen virkar med sina händer, och är i Konungapalats.

30:29  Tre ting hafva en skön gång, och det fjerde går väl:

30:30  Lejonet mägtigt ibland djuren, och vänder icke tillbaka för någrom;

30:31  En vedehund med starka länder; och en vädur; och en Konung, dem ingen sig emotsätta tör.

30:32  Hafver du varit fåvitsk, och upphäfvit dig, och haft ondt för händer, så lägg handena på munnen.

30:33  Då man mjölk kärnar, gör man der smör utaf; och den der näsona trycker, han tvingar der blod ut; och den der vrede uppväcker, han tvingar der träto ut.

Chapter 31

31:1  Detta är Konung Lemuels ord, den lära, som honom hans moder lärde.

31:2  Ack! min utkorade; ack! du mins lifs son; ack! min önskade son.

31:3  Låt icke qvinnor få dina förmågo, och gack icke de vägar, der Konungar förderfva sig på.

31:4  O! icke Konungom, Lemuel; gif icke Konungom vin dricka, eller Förstom starka drycker;

31:5  Att de icke dricka, och förgäta rätthetena, och förvända de elända menniskors sak.

31:6  Gif starka drycker dem som förgöras skola, och vin bedröfvadom själom;

31:7  Att de måga dricka, och förgäta sina vedermödo, och icke mer ihågkomma sin jämmer.

31:8  Låt din mun upp för de dumbar, och för allas deras sak, som förlåtne äro.

31:9  Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elända och fattiga.

31:10  Hvilkom en dygdelig qvinna beskärd är, hon är mycket ädlare, än aldrakosteligaste perlor.

31:11  Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne, och bergning skall honom icke fattas.

31:12  Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.

31:13  Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.

31:14  Hon är såsom ett köpmanskepp, som sina bergning fjerranefter hemtar.

31:15  Hon står om nattene upp, och gifver sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.

31:16  Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en vingård af sina händers frukt.

31:17  Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.

31:18  Hon märker, hvar hennes handel kan hafva förkofring; hennes lykta utsläckes icke om nattena.

31:19  Hon räcker ut sina hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.

31:20  Hon utsträcker sina händer till den fattiga, och räcker sina hand dem torftiga.

31:21  Hon fruktar icke sino huse för snö; ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.

31:22  Hon gör sig täcken; hvitt silke, och purpur är hennes kläde.

31:23  Hennes man är prisad i portomen, när han sitter när landsens äldsta.

31:24  Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte får hon krämarenom.

31:25  Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är; och framdeles skall hon le.

31:26  Hon upplåter sin mun med vishet, och på hennes tungo är täckelig lära.

31:27  Hon ser till, huru det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.

31:28  Hennes söner komma upp, och prisa henne saliga; hennes man lofvar henne.

31:29  Många döttrar samka rikedom; men du öfvergår dem alla.

31:30  Täckeligt och dägelig vara är intet; en qvinna, som Herran fruktar, den skall man lofva.

31:31  Hon skall rosad varda af sina händers frukt, och hennes gerningar skola lofva henne i portomen.