SweKarlXII - Luke

Chapter 1

1:1  Efter månge hafwa tagit sig före at beskrifwa de ting, som i bland oss aldrawissast äro;

1:2  Såsom de oss sagt hafwa, som af begynnelsen det med sin ögon sågo, och sjelfwe en del woro af det de sade;

1:3  Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen all ting granneliga utfrågat hafwer, ordenteligen skrifwa dig til, min gode Theophile;

1:4  At du må förfara wissa sanningen om de stycken, der du om underwist äst.

1:5  Uti Herodis, Judee konungs, tid, war en Prest, utaf Abie skifte, benämnd Zacharias; och hans hustru, af Arons döttrar, benämnd Elisabet.

1:6  De woro båda rättfärdige för Gud, wandrande i all HErrans bud och stadgar ostraffeliga.

1:7  Och de hade inga barn; ty Elisabet war ofruktsam, och både woro de framlidne i sin ålder.

1:8  Så begaf det sig, då han i sitt skifte skulle hålla sitt Prestaämbete för Gudi;

1:9  Efter Presterskapets sed, och det föll på honom, at han skulle uptända rökelse, gick han in i HERrans tempel;

1:10  Och allt folket war utantil, och bad så länge rökelsen skedde.

1:11  Så syntes honom HERrans Ängel, ståndandes på högra sidon wid rökaltaret.

1:12  Och Zacharias wardt förskräckt, då han såg honom, och en räddhoge föll öfwer honom.

1:13  Då sade Ängeln til honom: War icke förfärad, Zacharia; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, hwilkens namn du skalt kalla Johannes.

1:14  Och dig skall warda glädje och fröjd, och månge skola fröjdas af hans födelse;

1:15  Ty han skall warda stor för HERranom; win och starka drycker skall han icke dricka; och skall strax i moderlifwet upfyld warda med den Heliga Anda.

1:16  Och han skall omwända många af Israels barn til HERran, deras Gud.

1:17  Och han skall gå för honom, med Elie anda och kraft, til at omwända fädernas hjerta til barnen, och de ohöriga til de rättfärdigas snällhet; och göra HERranom et beredt folk.

1:18  Då sade Zacharias til Ängelen: Hwaraf skall jag detta weta? Ty jag är gammal, och min hustru är framliden i åldren.

1:19  Ängelen swarade, och sade til honom: Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn, och är utsänd til at tala dig til, och boda dig denna goda tidenden:

1:20  Och si, du skalt warda mållös, och skalt intet kunna tala, intil den dagen, då detta sker, derföre, at du icke trodde minom ordom, hwilka skola fullkomnad warda i sin tid.

1:21  Och folket förbidde Zachariam, och förundrade sig, at han så länge dwaldes i templet;

1:22  Men då han utgick, kunde han intet tala med dem; och så förmärkte de, at han hade sett någon syn i templet; och han teknade dem, och blef mållös.

1:23  Och de begaf sig, då hans ämbetes dagar ute woro, gick han hem i sitt hus.

1:24  Och efter de dagar wardt hans hustru Elisabet hafwandes, och fördolde sig i fem månader, och sade:

1:25  Så hafer nu HERren gjort med mig, i de dagar, då han såg til mig, på det han skulle borttaga min försmädelse ibland menniskorna.

1:26  Uti sjette månaden wardt Gabriel Ängel utsänd af Gudi, uti en stad i Galileen, benämnd Nasareth;

1:27  Til en jungfru, som förlofwad war enom man, hwilkens namn war Joseph, af Davids hus, och jungfrunes namn Maria.

1:28  Och Ängelen kom in til henne, och sade: Hel, full med nåd; HERren är med dig; wälsignad du ibland qwinnor.

1:29  Då hon såg honom, wardt hon förfärad af hans tal, och tänkte uppå, hurudana hälsning detta war.

1:30  Då sade Ängelen til henne: Frukta dig icke, Maria; ty du hafwer funnit nåd för Gudi.

1:31  Si, du skalt afla i ditt lif, och föda en Son, hwilkens Namn du skalt kalla JESUS;

1:32  Han skall warda stor, och kallas den Högstas Son; och HERren Gud skall gifwa honom hans faders Davids säte:

1:33  Och Han skall wara en Konung öfwer Jacobs hus i ewig tid, och på hans rike skall ingen ände wara.

1:34  Då sade Maria til Ängelen: Huru skall detta tilgå? Ty jag wet af ingen man.

1:35  Ängelen swarade, och sade til henne: Den Helige Ande skall komma öfwer dig, och dens Högstas kraft skall öfwerskygga dig; derföre ock det Heliga, som af dig födt warder, skall kallas Guds Son.

1:36  Och si, Elisabet, din fränka, hafwer ock aflat en son i sin ålderdom, och detta är sjette månaden åt henne, som hetes wara ofruktsam;

1:37  Ty för Gud är ingen ting omöjelig.

1:38  Då sade Maria: Si, HERrans tjenarinna; warde mig efter ditt tal. Och Ängelen skildes ifrå henne.

1:39  Uti de dagar stod Maria up, och gick i bergsbygdena med hast, uti Jude stad;

1:40  Och kom uti Zacharie hus, och hälsade Elisabet.

1:41  Och det begaf sig, då Elisabet hörde Marie hälsing, språng barnet uti hennes lif: Och Elisabet wardt upfyld med den Helige Anda;

1:42  Och hon ropade med höga röst, och sade: Wälsignad du ibland qwinnor, och wälsignad dins lifs frukt.

1:43  Och hwadan kommer mig detta, at mins HERras moder kommer til mig?

1:44  Si, då rösten af dine hälsning kom i min öron, språng barnet af glädje i mitt lif.

1:45  Och salig äst du, som trodde; ty all ting warda fullbordad, som dig sagd äro af HERranom.

1:46  Och Maria sade: Min själ prisar storliga HERran:

1:47  Och min ande fröjdar sig i Gudi, minom Frälsare;

1:48  Ty han hafwer sett til sine tjenarinnos ringhet: Si, härefter warda all slägte mig saliga kallande.

1:49  Ty den Mägtige hafwer gjort mägtig ting med mig, och Hans namn är heligt:

1:50  Och hans barmhertighet warar ifrå slägte til slägte, öfwer dem, som frukta honom.

1:51  Han hafwer bedrifwit magt med sinom arm, och förskingrat dem, som högfärdige äro uti deras hjertas sinne.

1:52  De mägtiga hafwer han satt af sätet, och upsatt de ringa.

1:53  De hungriga hafwer han med god ting upfylt, och de rika hafwer han låtit toma blifwa:

1:54  Han hafwer uptagit sin tjenare Israel, tänkandes på sina barmhertighet;

1:55  Såsom han sagt hafwer til wåra fäder, Abraham och hans säd, til ewig tid.

1:56  Och Maria blef när henne wid tre månader; och gick så hem i sitt hus igen.

1:57  Så wardt då Elisabet tiden fullbordad, at hon skulle föda, och hon födde en son.

1:58  Och hennes grannar och fränder fingo höra, at HERren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne.

1:59  Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de til at omskära barnet, och kallade honom, efter hans fader, Zacharias.

1:60  Då swarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes.

1:61  Då sade de til henne: Uti dine slägt är ingen, som hafwer det namnet.

1:62  Så teknade de hans fader, hwad han wille kalla honom.

1:63  Och han eskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå.

1:64  Och strax öpnades hans mun, och hans tunga, och han talade, lofwandes Gud.

1:65  Och stor fruktan kom öfwer alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfwer alla Judeska bergsbygdena.

1:66  Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hwad mån warda utaf detta barnet? Ty HERrans hand war med honom.

1:67  Och hans fader Zacharias wardt upfyld med den Heliga Anda, propheterade, och sade:

1:68  Lofwad ware HERren, Israels Gud; ty han hafwer besökt och förlossat sitt folk;

1:69  Och hafwer uprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus.

1:70  Såsom han i förtiden talat hafwer genom sina helga Propheters mun:

1:71  At han skulle frälsa oss ifrå wåra owänner, och utur allas deras hand, som hata oss:

1:72  Och bewisa barmhertighet med wåra fäder, och minnas på sitt heliga Testamente;

1:73  Och på den ed, som han sworit hafwer wårom fader Abraham, at gifwa oss;

1:74  At wi, frälste utu wåra owänners hand, måtte honom tjena utan fruktan;

1:75  I helighet och rättfärdighet, för honom, i alla wåra lifsdagar.

1:76  Och du barn skalt kallas dens Högstas Prophet; du skalt gå för HERranom, til at bereda hans wägar:

1:77  Och gifwa hans folke salighetenes kunskap, til deras synders förlåtelse;

1:78  Genom wår Guds innerliga barmhertighet, genom hwilken upgången af högdene hafwer oss besökt;

1:79  Til at uppenbaras dem, som sitta i mörkret och dödens skugga, och styra wåra fötter på fridens wäg.

1:80  Och barnet wäxte up, och stärktes i Andanom; och wistades i öknene, til den dagen han skulle framkomma för Israels folk.

Chapter 2

2:1  Det begaf sig i den tiden, at af Kejsar Augusto utgick et bud, at all werlden skulle beskattas.

2:2  Och denna beskattning war den första, och skedde under den höfdingen öfwer Syrien, Cyrenio.

2:3  Och de gingo alle, hwar uti sin stad, til at låta beskatta sig.

2:4  Så for ock Joseph up af Galileen, af den staden Nazareth, in uti Judeska landet, til Davids stad, som heter Bethlehem; ty han war af Davids hus och slägt;

2:5  På det han skulle låta beskatta sig, med Maria, sin trolåfwada hustru, hwilken hafwandes war.

2:6  Så begaf sig, medan de woro der, wordo dagarne fullbordade, at hon skulle föda.

2:7  Och hon födde sin förstfödda Son, och swepte honom i lindakläder, och lade honom neder i en krubbo; ty dem war icke rum i herbergena.

2:8  Och i den samma ängden woro någre herdar, de der wakade, och höllo wård om nattene öfwer sin hjord.

2:9  Och si, HERrans Ängel stod när dem, och HERrans klarhet kringsken dem, och de wordo storliga förfärade.

2:10  Och sade Ängeln til dem: Warer icke förfärade: Si, jag bodar eder stor glädje, hwilken allo folkena wederfaras skall;

2:11  Ty i dag är eder födder Frälsaren, som är Christus, HERren, i Davids stad.

2:12  Och detta skall wara eder för tekn: I skolen finna Barnet swept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.

2:13  Och strax wardt med Ängelen et stort tal af den Himmelska härskaran, de der lofwade Gud och sade:

2:14  Ära ware Gud i högdene, och frid på jordene, och menniskomen en god wilje.

2:15  Och det begaf sig, at Änglarne foro ifrå dem up i himmelen, och herdarne begynte säga emellan sig: Låter oss nu gå til Bethlehem, och se det, som wi hafwe hört skedt wara, det HERren oss uppenbarat hafwer.

2:16  Och de gingo hasteliga, och funno Maria, och Joseph, och Barnet nederlagdt i krubban.

2:17  Och då de det sett hade, beryktade de ut hwad dem sagdt war om detta Barnet.

2:18  Och alle de det hörde, förundrade sig på de ting, som dem sagd woro af herdarna.

2:19  Men Maria gömde all dessa ord, betraktandes dem i sitt hjerta.

2:20  Och herdarne gingo tilbaka igen, prisade och lofwade Gud öfwer allt det de hört och sett hade, såsom dem sagdt war.

2:21  Och då åtta dagar woro framgångne, at Barnet skulle omskäras, kallades hans Namn JESUS; hwilket så kalladt war af Ängelen, förr än han aflad wardt i moderlifwet.

2:22  Och deras renselsedagar woro fullkomnade, efter Mose lag, hade de honom til Jerusalem, på det de skulle bära honom fram för HERran;

2:23  Såsom skrifwit är i HERrans lag: Allt mankön, som först öpnar moderlifwet, skall kallas heligt HERranom.

2:24  Och på det de skulle offra, såsom sagdt war i HERrans lag, et par turturdufwor, eller twå unga dufwor.

2:25  Och si, i Jerusalem war en man, benämnd Simeon, och den mannen war rättfärdig och gudfruktig, och wänte efter Israels tröst; och den Helige Ande war med honom.

2:26  Och han hade fått swar af den Heliga Anda, at han icke skulle se döden, utan han hade sett tilförene HERrans Christ.

2:27  Och han kom af Andans tilskyndelse i templet. Och föräldrarne båro in Barnet JEsum, at de skulle göra för honom, såsom sedwänja war i lagen.

2:28  Då tog han honom i sin famn, och lofwade Gud, och sade:

2:29  HERre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter som du sagt hafwer;

2:30  Ty min ögon hafwa sett dina salight;

2:31  Hwilka du beredt hafwer för allo folke;

2:32  Et Ljus til Hedningarnas uplysning, och ditt folk Israel til pris.

2:33  Och Joseph och hans moder förundrade sig på det som sades om honom.

2:34  Och Simeon wälsignade dem, och sade til Maria, hans moder: Si denne är satt til et fall och upståndelse mångom i Israel, och til et tekn, hwilko emot sagdt warder.

2:35  Ja, et swärd skall ock gå igenom dina själ, på det mång hjertans tankar skola uppenbaras.

2:36  Och der war en Prophetissa, benämnd Hanna, Phanuels dotter, af Assers slägte, hon war kommen til en stor ålder, och hade lefwat i sju år med sin man, ifrå sin jungfrudom.

2:37  Och war nu en enka, wid fyra och åttatio år; hon kom aldrig bort utu templet, tjenandes Gudi, med fasto och böner, natt och dag.

2:38  Hon kom ock dertil i samma stundene, och prisade HERran, och talade om honom til alla dem, som i Jerusalem wänte förlossning.

2:39  Och då de all ting fullbordat hade, efter HERrans lag, drogo de in i Galileen igen, uti sin stad Nazareth.

2:40  Men Barnet wäxte up, och förstärktes i Andanom, och upfyldes med wishet; och Guds nåd war med honom.

2:41  Och hans föräldrar gingo årliga til Jerusalem, til Påskahögtiden.

2:42  Och då han wardt tolf åra gammal, och de uppfarne woro til Jerusalem, efter högtidenes sedwänjo;

2:43  Och de fullkomnat hade dagarna, och gingo hem igen, blef pilten JEsus qwar i Jerusalem, och Joseph och hans moder wisste der intet af;

2:44  Men de mente, at han war i sällskapet, och de gingo ena dagsled, och sökte honom ibland fränder och wänner.

2:45  Och då de icke funno honom, gingo de til Jerusalem igen, och sökte honom.

2:46  Så begaf det sig, efter tre dagar funno de honom i templet, sittandes midt ibland de Lärare, hörandes dem, och frågandes dem;

2:47  Och alle de honom hörde, förskräckte sig öfwer hans förstånd och swar.

2:48  Och då de sågo honom, förundrade de sig; och hans moder sade til honom: Min Son, hwi gjorde du oss detta? Si din fader och jag hafwe sökt efter dig sörjande.

2:49  Och han sade til dem: Hwad är det, at I sökten mig? Wissten I icke, at uti de stycken, som min Fader tilhöra, bör mig wara?

2:50  Och de förstodo icke ordet, som han med dem talade.

2:51  Och så for han ned med dem, och kom til Nazareth, och war dem underdånig; men hans moder gömde all dessa ord uti sitt hjerta.

2:52  Och JEsus wäxte til i wisdom, ålder och nåde, för Gud och menniskor.

Chapter 3

3:1  Uti femtonde årena af Tiberii Kejsaredöme, då Pontius Pilatus war landshöfding i Judeen, och Herodes war Tetrarcha i Galileen, och Philippus, hans broder, Tetrarcha i Itureen, och i den ängden Trachonitis, och Lysanias Tetrarcha i Abilene;

3:2  Under de öfwersta Presterna Hannas och Caiphas, kom Guds befallning til Johannes, Zacharie son, i öknene.

3:3  Och han kom i alla den ängden wid Jordan, och predikade bättringenes döpelse, til syndernas föråtelse;

3:4  Såsom skrifwit är i den boken af Esaie Prophetes ordom, den der säger: Uti öknene är en ropandes röst: Bereder HERrans wäg; görer hans stigar rätta.

3:5  Alle dalar skola upfyllas, och all berg och backar skola förnedras; och det krokot är, skall rätt warda, och det ojemnt är, skall wändas i släta wägar:

3:6  Och allt kött skall se Guds salighet.

3:7  Så sade han då til folket, som utgick til at döpas af honom: I huggormars afföda, ho hafwer eder föregifwit, at I undkomma skolen den tilkommande wrede?

3:8  Görer fördenskull tilbörlig bätrings frukt; och tager eder icke före at säga wid eder sjelf: Wi hafwe Abraham til fader; ty jag säger eder: Gud är mägtig upwäcka Abrahe söner af dessa stenar.

3:9  Och nu är allaredo yxen satt til rotena på trän; hwart och et trä, som icke bär goda frukt, warder afhugget, och kastadt i elden.

3:10  Och folket frågade honom, sägande: Hwad skole wi då göra?

3:11  Swarade han, och sade til dem: Den der twå kjortlar hafwer; han gifwer den som ingen hafwer; och den der mat hafwer, göre sammalunda.

3:12  Så kommo ock de Publicaner til at döpas, och sade til honom: Mästar, hwad skole då wi göra?

3:13  Sade han til dem: Kräfwer icke mer ut, än eder förelagt är.

3:14  Frågade ock krigsmän honom, frågande: Hwad skole då wi göra? Sade han til dem: Görer ingom öfwerwåld och orätt, och låter eder nöja åt eder lön.

3:15  Så begynte då folket hafwa en gissan, och alle tänkte i sin hjerta om Johanne, om han icke war Christus.

3:16  Då swarade Johannes, och sade til alla: Jag döper eder i watn; men en warder kommandes, som starkare är än jag, hwilkens skoremar jag icke wård är at uplösa: Han skall döpa eder med den Heliga Anda, och med eld.

3:17  Hwilkens kastoskåfwel är uti hans hand, och han skall rensa sin loga, och församla hwetet uti sina lado; men agnarna skall han upbränna uti ewig eld.

3:18  Och mång annor stycke förmanade han, och predikade för folket.

3:19  Då Herodes Tetrarcha wardt straffad af honom, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull, och för allt det onda, som Herodes gjorde;

3:20  Öfwer allt detta lade han Johannem i häktelse.

3:21  Och det begaf sig, då allt folket lät sig döpa, och JEsus wardt ock döpt, och bad, öpnades himmelen.

3:22  Och den Helige Ande kom ned i lekamlig hamn såsom en dufwa på honom; och en röst kom af himmelen, som sade: Du äst min älskelige Son; uti Dig behagar mig.

3:23  Och JEsus begynte wara wid tretio år; och han wardt hållen för Josephs son, hwilken war Eli son;

3:24  Hwilken war Matthats son; hwilken war Lewi son; hwilken war Melchi son; hwilken war Janna son; hwilken war Josephs son;

3:25  Hwilken war Mattathie son; hwilken war Amos son; hwilken war Naums son; hwilken war Esli son; hwilken war Nagge son;

3:26  Hwilken war Maaths son; hwilken war Mattathie son; hwilken war Semei son; hwilken war Josephs son; hwilken war Juda son;

3:27  Hwilken war Johanna son; hwilken war Rhesa son; hwilken war Zorobabels son; hwilken war Salathiels son; hwilken war Neri son;

3:28  Hwilken war Melchi son; hwilken war Addi son; hwilken war Kosams son; hwilken war Elmodams son; hwilken war Er son;

3:29  Hwilken war Jose son; hwilken war Eliezers son; hwilken war Jorims son; hwilken war Matthats son; hwilken war Levi son;

3:30  Hwilken war Simeons son; hwilken war Juda son; hwilken war Josephs son; hwilken war Jonans son; hwilken war Eliakims son;

3:31  Hwilken war Melea son; hwilken war Mainans son; hwilken war Matthatha son; hwilken war Nathans son; hwilken war Davids son;

3:32  Hwilken war Jesse son; hwilken war Obeds son; hwilken war Boas son; hwilken war Salmons son; hwilken war Naassons son;

3:33  Hwilken war Aminadabs son; hwilken war Arams son; hwilken war Esroms son; hwilken war Phares son; hwilken war Juda son;

3:34  Hwilken war Jacobs son; hwilken war Isaacs son; hwilken war Abrahams son; hwilken war Thara son; hwilken war Nachors son;

3:35  Hwilken war Saruchs son; hwilken war Ragan son; hwilken war Phalegs son; hwilken war Ebers son; hwilken war Sala son;

3:36  Hwilken war Cainans son; hwilken war Arphaxads son; hwilken war Sems son; hwilken war Noe son; hwilken war Lemechs son;

3:37  Hwilken war Mathusala son; hwilken war Enochs son; hwilken war Jareds son; hwilken war Maleleels son; hwilken war Cainans son;

3:38  Hwilken war Enos son; hwilken war Seths son; hwilken war Adams son; hwilken war Guds;

Chapter 4

4:1  Sedan gick JEsus ifrå Jordan igen, full med den Heliga Anda, och wardt hafder af Andanom uti öknena.

4:2  Och frestades i fyratio dagar af djefwulen, och åt intet i de dagar; utan då de ändade woro, sedan hungrade honom.

4:3  Då sade djefwulen til honom: Äst du Guds Son, så säg til denna stenen, at han warder bröd.

4:4  Då swarade JEsus, och sade til honom: Det är skrifwit: Menniskan lefwer icke allenast af bröd, utan af hwart och et Guds ord.

4:5  Och djefwulen hade honom på ett högt berg, och wiste honom all rike i werldene, uti ett ögonblick .

4:6  Och djefwulen sade till honom: Dig will jag gifwa all denna magten, och deras härlighet; ty de äro mig i händer gifwen, och hwem jag will, gifwer jag dem.

4:7  Wilt du nu falla ned, och tilbedja mig, så skola de all höra dig til.

4:8  JEsus swarade, och sade till honom: Gå bort ifrå mig, Satan; ty det är skrifwit: Din HERra Gud skalt du tilbedja, och honom allena skalt du dyrka.

4:9  Och hade han honom till Jerusalem, och satte honom upp på tinnarna af templet, och sade till honom: Äst du Guds Son, så gif dig här nedföre.

4:10  Ty det är skrifwit: Han skall befalla sina Änglar om dig, att de skola förwara dig:

4:11  Och bära dig på sina händer, att du icke stöter din fot emot stenen.

4:12  Då swarade JEsus, och sade til honom: Det är sagdt: Du skalt icke fresta HERran din Gud.

4:13  Och sedan djefwulen hade fullkomnat all frestelsen, for han ifrå honom til en tid.

4:14  Och JESus kom genom Andans kraft, in i Galileen igen; och ryktet gick ut om honom i all den ängden deromkring.

4:15  Och han lärde i deras Synagogor, och wardt prisad af allom.

4:16  Och Han kom till Nazareth, der Han upfödder war, och gick om Sabbathsdagen in i Synagogan, som hans sedwänja war, och stod up, och wille läsa.

4:17  Då wardt honom fången Esaie Prophetens bok; och då han lät up bokena, fann han det rummet, der skrifwit står:

4:18  HERrans Ande är öfwer mig, derföre, at han hafwer smort mig; til at förkunna Evangelium dem fattigom hafwer han sändt mig, til at läka de förkrossada hjerta, til at predika de fångar frihet, och de blindom syn, och dem sönderslagnom förlossning;

4:19  Til at predika HERrans behageliga år.

4:20  Sedan lade han boken tilhopa, och fick tjenarenom, och satte sig; och allas deras ögon, som i synagogone woro, aktade på honom.

4:21  Då begynte han til at säga til dem: I dag är denna Skrift fullbordad för edor öron.

4:22  Och de båro honom alle wittnesbörd, och förundrade sig på de nådefulla ord, som gingo af hans mun, och sade: Är icke denne Josephs son?

4:23  Då sade han til dem: Wisserliga mågen I säga till mig denna liknelsen: Läkare, läk dig sjelfwan; huru stor ting hafwe wi hört i Capernaum skedd wara; gör ock sådana här i ditt fädernesland.

4:24  Sade han: Sannerliga säger jag eder: Ingen Prophet är afhållen i sitt fädernesland.

4:25  Men jag säger eder i sanning: Många enkor woro i Israel, uti Elie tid, då himmelen igenlyckt war i tre år och sex månader, då stor hunger war öfwer hela landet.

4:26  Och til ingen af dem wardt Elias sänd; utan til ena enko uti Sarepta Sidons.

4:27  Och månge spitelske woro i Israel, i Elise Prophetens tid, och ingen af dem wardt ren gjord, förutom Naeman af Syrien.

4:28  Och alle de i synagogon woro, upfyltes med wrede, då de detta hörde;

4:29  Och upreste sig emot honom, och drefwo honom utu staden, och ledde honom ut öfwerst på klinten af berget, der deras stad på bygder war, och wille stört honom der utföre;

4:30  Men han gick midt igenom dem sin wäg:

4:31  Och han kom ned til den staden Capernaum i Galileen; och der lärde han dem om Sabbatherna.

4:32  Och de förundrade sig på hans lärdom; ty med hans tal war wäldighet.

4:33  Och uti Synagogon war en menniska, besatt med en oren djefwuls anda, och han ropade med höga röst;

4:34  Sägandes: Hej, hwad hafwe wi med dig, JEsu Nazarene? Äst du kommen til at förderfwa oss? Jag wet ho du äst, nemliga den Guds Helige.

4:35  Och JEsus näpste honom, sägandes: War tyst, och gack ut af honom. Och djefwulen kastade honom midt ibland dem, och gick ut af honom, och gjorde honom ingen skada.

4:36  Och en förfärelse kom öfwer dem alla; och de talade inbördes med hwarannan, sägande: Hwad skall detta wara? Ty Han bjuder de orena andar med magt och wäldighet, och de gå ut.

4:37  Och ryktet gick ut om honom allestäds i de landsändar deromkring.

4:38  Då JEsus upstod utu Synagogon, gick han in i Simons hus. Och Simons swära betwingades med stora skälfwosot; då bådo de honom för henne.

4:39  Och han trädde in til henne, och näpste skälfwone; och skälfwan öfwergaf henne; och hon stod straxt up, och tjenade dem.

4:40  Då solen nedgick, alle de som hade sjukt folk af allahanda sjukor, ledde dem till honom, och han lade händerna på hwar och en, och gjorde dem helbregda.

4:41  Foro också djeflarne ut af mångom, ropade och sade: Du är Christus, Guds Son; Då näpste han dem, och stadde icke til, at de skulle tala; ty de wisste, att han war Christus.

4:42  Då dager wardt, gick han ut i ödemarken; och folket sökte honom, och kommo till honom, och förhöllo honom, at han icke skulle gå ifrå dem.

4:43  Då sade han til dem: Andra städer måste jag ock predika Guds rike; ty jag är dertil sänd.

4:44  Och han predikade uti de Synagogor i Galileen.

Chapter 5

5:1  Och det begaf sig, då folket föll honom öfwer, på det de skulle höra Guds ord, och han stod utmed sjön Gennesaret:

5:2  Och han såg twå båtar stå i sjöstranden; men fiskarena woro utgångne af dem, til at twå sin nät.

5:3  Då gick han in uti en båt, som war Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

5:4  Då han wände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut til drägt.

5:5  Då swarade Simon, och sade till honom: Mästar, wi hafwe arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord will jag kasta ut näten.

5:6  Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar, och deras nät gick sönder.

5:7  Och de winkade til sina stallbröder, som woro uti den andra båten, at de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo och upfylde båda båtarna, så at de begynte sjunka.

5:8  Då Simon Petrus det såg, föll han til JEsu knä, sägandes: HERre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

5:9  Ty en förskräckelse war kommen öfwer honom, och öfwer alla de med honom woro, för detta fiskafängets skull som de fåttt hade:

5:10  Sammalunda ock öfwer Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder woro. Då sade JEsus til Simon: War icke förfärad; härefter skalt du taga menniskor.

5:11  Och de förde båda båtarna i land, och öfwergåfwo alltsammans, och följde honom.

5:12  Så begaf det sig, då han war uti en stad, och si, der war en man full med spitelsko; när han fick se JEsum, föll han ned på sitt ansikte, och bad honom sägandes: HERre, om du wilt, kan du göra mig renan.

5:13  Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag will, war ren. Och strax gick spitelskan bort af honom.

5:14  Och han böd honom, at han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och wisa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafwer, dem til wittnesbörd.

5:15  Och ryktet gick ändå widare ut om honom; och mycket folk församlade sig, at de skulle höra honom, och blifwa botade af honom ifrå deras krankheter.

5:16  Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

5:17  Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der woro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne woro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och HERrans kraft war til at göra dem helbregda.

5:18  Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hwilken borttagen war, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan fram för honom.

5:19  Och då de icke funno, för folkets skull, på hwilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de up på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för JEsum.

5:20  Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder warda dig förlåtna.

5:21  Och de Skriftlärda och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

5:22  Då JEsus förmärkte deras tankar, swarade han, och sade til dem: Hwad tänken I uti eder hjerta?

5:23  Hwilket är lättare säga: Dina synder warda dig förlåtna, eller säga: Statt up, och gack?

5:24  Men på det I skolen weta, at menniskones Son hafwer magt på jordene förlåta synder, sade han til den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

5:25  Och han stod straxt up för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

5:26  Och de förskräcktes alle, och lofwade Gud, och wordo fulle med fruktan, sägande: Wi hafwe sett i dag sällsyn ting.

5:27  Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes wid tullen, och sade til honom: Följ mig.

5:28  Han stod up, och följde honom, och öfwergaf alltsamman.

5:29  Och Levi gjorde honom et stort gästabud i sitt hus, och der woro en stor hop Publicaner, och andre, som med dem till bords såto.

5:30  Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hwi äten I och dricken med Publicaner och syndare?

5:31  Då swarade JEsus, och sade til dem: De behöfwa icke läkare, som helbregde äro, utan de som kranke äro.

5:32  Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, til bättring.

5:33  Då sade de til honom: Hwi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dina lärjungar äta och dricka?

5:34  Sade han till dem: Icke kunnen I drifwa bröllopsfolket til at fasta, så länge brudgummen är när dem?

5:35  Men de dagar skola komma, at brudgummen warder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

5:36  Och han sade ock til dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af den nya skickar sig icke efter det gamla.

5:37  Och ingen låter nytt win i gamla flaskor, annars slår det nya winet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifwa förderfwade.

5:38  Utan nytt win skall man låta uti nya flaskor, och så blifwa de båda förwarad.

5:39  Och ingen, som dricker gammalt win, begärer straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.

Chapter 6

6:1  Och det begaf sig på en Eftersabbath, at han gick igenom säd, och hans Lärjungar ryckte up ax och gnuggade sönder med händerna och åto.

6:2  Då sade somliga af de Phariseer till dem: Hwi gören I det, som icke är lofligt göra om Sabbatherna?

6:3  Swarade JEsus och sade til dem: Hafwen I icke läst hwad David gjorde, då han hungrade, och de med honom woro?

6:4  Huru han gick in i Guds hus, och tog skådobröden, och åt, och gaf desslikes dem, som med honom woro, hwilket ingom låfligt war att äta, utom allenast Prestomen.

6:5  Och sade han til dem: Menniskones Son är en HERre, desslikes ock öfwer Sabbathen.

6:6  Och det begaf sig på en annan Sabbath, at han gick in uti synagogon, och lärde; och der war en menniska, hwilkens högra hand war borttwinad.

6:7  Och de Skriftlärda och Phariseer waktade på honom, om han någon helbregda gjorde på Sabbathen, at de måtte finna något, der de kunde anklagan före.

6:8  Men han förstod deras tankar, och sade til menniskona, som den twinade handen hade: Statt up, och gack fram. Han stod up, och gick fram.

6:9  Då sade JEsus til dem: Jag skall spörja eder: Må man göra wäl om Sabbatherna, eller göra illa? Hjelpa lifwet, eller förspillat?

6:10  Och han såg sig om på dem alla, och sade till menniskona: Räck ut dina hand. Han ock så gjorde, och hans hand wardt honom färdig, såsom den andra.

6:11  Men de wordo ursinnige, och talades wid emellan sig, hwad de skulle göra åt JEsus.

6:12  Så hände det uti de dagar, at han utgick uppå ett berg til att bedja; och blef der öfwer nattena i bönen till Gud.

6:13  Och då dager wardt, kallade han sina Lärjungar; och utwalde tolf af dem, hwilka han ock kallade Apostlar:

6:14  Simon, den han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jacobus och Johannes, Philippus och Bartholemeus:

6:15  Mattheus och Thomas, Jacobus, Alphei son, och Simon, som kallas Zelotes;

6:16  Och Judas, Jacobs (son), och Judas Ischariothes, den ock förrädaren war.

6:17  Och han gick neder med dem, och stod på en plats i markene, och hele hopen af hans Lärjungar, och ganska mycket folk utaf allt Judeska landet, och Jerusalem, och ifrå Tyrus och Sidon, som wid hafwet ligga;

6:18  Hwilke komne woro, på det de wille höra honom, och warda botade af sina sjukdomar. Och de som qwalde woro af de orena andar wordo helbregde.

6:19  Och allt folket for efter at taga på honom; ty af honom gick kraft, som alla botade.

6:20  Och han lyfte upp sin ögon öfwer sina Lärjungar, och sade: Salige ären I fattige; ty Guds rike hörer eder til.

6:21  Salige ären I, som nu hungren; ty I skolen blifwa mättade. Salige ären I, som nu gråten; ty I skolen le.

6:22  Salige warden I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder; och bortkasta edart namn, såsom det ondt wore, för menniskones Sons skull.

6:23  Glädjens och fröjdens på den dagen; ty si, eder lön är mycken i himmelen; sammalunda hafwa deras fäder ock gjort Prophetomen.

6:24  Men we eder, som rike ären; ty I hafwen eder hugnad.

6:25  We eder, som mätte ären; ty I skolen hungra. We eder, som nu len; ty I skolen gråta och sörja.

6:26  We eder, då alla menniskor lofwa eder; ty sammalunda hafwa ock deras fäder gjort dem falska Prophetomen.

6:27  Men eder, som hören, säger jag: Älsker edra owänner, gören dem godt, som hata eder:

6:28  Wälsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra.

6:29  Den dig slår på det ena kindbenet, dem håll ock det andra till; och den dig tager manteln ifrå, honom förhåll icke heller kjortelen.

6:30  Hwarjom och enom som något begärar af dig, honom gif; och af dem som dina ting tager ifrån dig, beds intet igen.

6:31  Och såsom I wiljen, att menniskorna skola göra eder, gören ock I dem sammalunda.

6:32  Och om I älsken dem, som eder älska, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena älska ock dem, af hwilka de älskade warda.

6:33  Och om I gören dem godt, som eder godt göra, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena göra det ock.

6:34  Och om I lånen dem, der I hoppens få något igen, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena låna ock syndarom, på det de skola få lika igen.

6:35  Utan heldre älsker edra owänner, och görer wäl, och låner, förhoppandes der intet af, och edor lön skall wara mycken, och I skolen wara den Högstas barn; ty han är mild emot de otacksama och onda.

6:36  Waren fördenskull barmhertige, såsom edar Fader ock barmhertig är.

6:37  Dömer icke, så warden I icke dömde; fördömer icke, så warden I icke fördömde; förlåten, så warder eder förlåtit.

6:38  Gifwer, så warder eder gifwit; Et godt mått, wäl stoppadt, skakadt och öfwerflödande, skall man gifwa uti edart sköt; ty med samma mått, som I mäten, skola andra mäta eder.

6:39  Och han sade til dem en liknelse: Kan ock en blinder leda en blindan? Falla de icke båda i gropena?

6:40  Lärjungen är icke öfwer sin mästare; men hwar och en är fullkommen, då han är såsom hans mästare.

6:41  Hwad ser du et grand uti din broders öga; men en bjelka uti ditt eget öga warder du icke warse?

6:42  Eller huru kan du säga til din broder: Broder, håll, jag will borttaga grandet, som uti ditt öga är; och du ser icke sjelf bjelkan uti ditt öga? Du skrymtare, tag först bort bjelkan utu ditt öga, och sedan se til, att du kant uttaga grandet, som är i din broders öga.

6:43  Ty det är icke godt trä, som gör onda frukt, ej heller ondt trä, som gör goda frukt.

6:44  Ty hwart och et trä warder kändt af sine frukt; ty icke hemtar man heller fikon af törne; ej heller hemtar man winbär af tistelen.

6:45  En god menniska bär godt fram utaf sins hjertas goda fatabur, och en ond menniska bär ondt fram utaf sins hjertas onda fatabur; ty deraf hjertat fullt är, det talar munnen af.

6:46  Hwad kallen I mig HERra, HERra; och gören dock icke hwad jag säger eder?

6:47  Hwilken som kommer til mig, och hörer min ord, och gör derefter, jag will låta eder se, hwem han lik är.

6:48  Han är lik enom man, som bygger et hus; hwilken grof djupt, och lade grundwalen på hälleberget; då floden kom, strömade hon in på huset, och kunde dock intet röra det; ty det war grundadt på hälleberget.

6:49  Men den der hörer, och icke gör, han är lik enom man, som byggde sitt hus på jordene, utan grundwal; der strömade floden in på, och straxt föll det; och dess hus fall war stort.

Chapter 7

7:1  Då han all sin ord uttalat hade för folket, gick han till Capernaum.

7:2  Och en höfwitsmans tjenare låg dödssjuk, och han war honom kär.

7:3  Då han hörde af JEsu, sände han de äldsta af Judarna til honom, och bad honom, at han wille komma, och göra hans tjenare helbregda.

7:4  Då de kommo till JEsum, bådo de honom fliteliga, sägande: Han är wärd, at du gör honom det;

7:5  Ty han hafwer wårt folk kärt; och hafwer byggt oss Synagogon.

7:6  Då gick JEsus med dem. Och då han icke långt war ifrå huset, sände höfwitsmannen sina wänner til honom, och sade: HERre, gör dig icke omak; ty jag är icke wärdig, att du går under mitt tak;

7:7  Hwarföre jag ock icke räknade mig sjelfwan wärdigan til at komma till dig; utan säg med ett ord, så warder min tjenare helbregda.

7:8  Ty jag är ock en man, stadder under härskap, och hafwer krigsknektar under mig, och jag säger til den ena: Gack, och han går, och til den andra: Kom, och han kommer; och til min tjenare: Gör det, och han gör så.

7:9  Då JEsus detta hörde, förundrade han sig på honom, och wände sig om, och sade til folket som följde honom: Det säger jag eder, så stora tro hafwer jag icke funnit i Israel.

7:10  Och de som utsände woro, gingo hem igen, och funno tjenaren helbregda, som sjuk war.

7:11  Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain, och med honom gingo månge hans Lärjungar, och mycket folk.

7:12  Då han nu kom in til stadsporten, si, då bars der ut en döder, sine moders ende son, och hon war enka; och en stor hop folk af staden gick med henne.

7:13  Då HERren såg henne, warkunnade han sig öfwer henne, och sade til henne: Gråt icke.

7:14  Och han gick til, och tog på bårena, och de som båro, stadnade. Då sade han: Jag säger dig, unger man, statt up.

7:15  Och den döde satte sig up, och begynte tala, och han fick honom åt hans moder.

7:16  Och en räddhoge kom öfwer alla, och de prisade Gud, sägande: En stor Prophet är upkommen ibland oss, och Gud hafwer sökt sitt folk.

7:17  Och detta ryktet om honom gick ut öfwer allt Judeska landet, och all de land deromkring.

7:18  Och Johannis lärjungar underwiste honom om allt detta.

7:19  Och han kallade til sig twå af sina lärjungar, och sände dem til JEsum, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole wi wänta någon annan?

7:20  Då männerne kommo til honom, sade de: Johannes Döparen sände oss til dig, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skola wi wänta en annan?

7:21  På samma tiden gjorde han många helbregda af sjukdomar och plågor, och onda andar; och gaf mångom blindom syn.

7:22  Då swarade JEsus, och sade til dem: Går, och säger Johanni igen, hwad I sett och hört hafwen: De blinde se, de halte gå, de spitelske warda rene, de döfwe höra, de döde stå up igen, dem fattigom warder Evangelium predikadt;

7:23  Och salig är den, som icke förargas på mig.

7:24  Och då Johannis sändebod woro sin wäg gångne, begynte JEsus tala til folket om Johanne: Hwad gingen I ut i öknen til at se? Willen I se en rö, som drifs af wädret?

7:25  Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en mennisko klädd i len kläder? Si, de som hafwa herlig kläder uppå, och lefwa i kräslighet, äro i Konungsgårdarna.

7:26  Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en Prophet? Ja, säger jag eder, ock mer än en Prophet.

7:27  Han är den, derom skrifwit är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansikte, hwilken din wäg bereda skall för dig.

7:28  Ty jag säger eder, at ibland dem, som af qwinnor födde äro, är ingen större Prophet uppkommen än Johannes Döparen; dock likwäl, den der minst är i Guds rike, han är större än han.

7:29  Och allt folket som honom hörde, och de Publicaner, gåfwo Gudi rätt, och läto sig döpa med Johannis döpelse.

7:30  Men de Phariseer och de lagkloke föraktade Guds råd emot sig sjelfwa, och läto sig intet döpa af honom.

7:31  Sedan sade HERren: Wid hwem skall jag dock likna menniskorna af detta slägtet? Och hwem äro de like?

7:32  De äro like wid barn, som sitta på torget, och ropa emot hwaranan och säga: Wi hafwe pipat för eder, och I hafwen intet dansat; wi hafwe sungit sorgasång för eder, och I greten intet.

7:33  Ty Johannes Döparen kom, och hwarken åt bröd, eller drack win; och I sägen: Han hafwer djefwulen.

7:34  Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och I sägen: Si, den mannen är en fråssare och windrinkare, de Publicaners och syndares wän.

7:35  Och wisdomen warder rätt gifwit af all sin barn.

7:36  Så bad Honom en af de Phariseer, at han skulle få sig mat med honom; och han gick uti Phariseens hus, och satt der til bords.

7:37  Och si, en qwinna i staden, som hade warit en synderska, då hon förnamn, at han til bords satt i Phariseens hus, bar hon dit et glas med smörjelse:

7:38  Och stod bakför honom wid hans fötter, gråtandes, och begynte wäta hans fötter med tårar, och torkade med sitt hufwudhår; och kysste hans fötter, och smorde dem med smörjelse.

7:39  Då den Phariseen, som honom bjudit hade, såg detta, sade han wid sig sjelf: Wore denne en Prophet, wisserliga wisste han, ho och hurudana denna qwinna är, som handterar honom; ty hon är en synderska.

7:40  Så swarade JEsus, och sade til honom: Simon, jag hafwer något säga dig. Han sade: Mästar, säg.

7:41  En man hade twå gäldenärer; en war honom skyldig femhundrade penningar, och den andre femtio:

7:42  När de icke makt hade at betala, gaf han dem bådom til. Säg nu, hwilken af dem warder honom mera älskandes?

7:43  Swarade Simon, och sade: Jag menar, att den som han gaf mera til. Då sade han till honom: Rätt dömde du.

7:44  Och så wände Han sig till qwinnona, och sade til Simon: Ser du denna qwinnona? Jag gick in i ditt hus; du hafwer intet watn gifwit mig til mina fötter; men hon hafwer wätt mina fötter med tårar, och torkat med sitt hufwudhår.

7:45  Du hafwer icke kyst mig; men hon, sedan jag här ingick, hafwer icke låtit af kyssa mina fötter.

7:46  Mitt hufwud hafwer du icke smort med oljo, men hon hafwer smort mina fötter med smörjelse.

7:47  Hwarföre säger jag dig; henne warda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket; men den som mindre förlåtes, han älskar mindre.

7:48  Sedan sade han til henne: Synderna förlåtas dig.

7:49  Då begynte de, som med honom til bords såto, säga wid sig: Ho är denne, som ock synder förlåter?

7:50  Då sade han till qwinnona: Din tro hafwer frälst dig; gå med frid.

Chapter 8

8:1  Och det begaf sig derefter, at han wandrade i städer och byar, redikade och förkunnade Evangelium om Guds rike; och de tolf med honom:

8:2  Dertil några qwinnor, som han hade helbregda gjort ifrå de onda andar och krankheter, nämliga: Maria, som kallas Magdalena, af hwilka sju djeflar utgångne woro;

8:3  Och Joanna, Chuse hustru, Herodis fogdes, och Susanna, och många andra, som honom tjente af sina ägodelar.

8:4  Då nu mycket folk kom tilhopa, och utaf städerna sökte til honom, talade han genom liknelse:

8:5  En sädesman gick ut til at så sina säd; och wid han sådde, föll somt wid wägen, och wardt förtrampadt, och foglarne under himmelen åto det.

8:6  Och somt föll på hälleberget, och då det upgick, förtorkades det; ty det hade ingen wätsko.

8:7  Och somt föll ibland törne, och törnen gingo med up, och förqwafde det.

8:8  Och somt föll i goda jord, och det gick up, och gjorde hundradefall frukt. Då han deta sade, ropade han: Den der hafwer Öron til at höra, han höre.

8:9  Då frågade honom hans Lärjungar, hurudana denna liknelsen war.

8:10  Han sade til dem: Eder är gifwet weta Guds rikes hemlighet, men dem androm genom liknelse; på det at ändock de se, skola de likwäl icke se, och ändock de höra, skola de likwäl icke förstå.

8:11  Så är nu denna liknelsen. Säden är Guds ord;

8:12  Men de som wid wägen, det äro de som höra; sedan kommer djefwulen, och tager bort ordet utu deras hjerta, at de icke tro skola, och blifwa frälste.

8:13  Men de som på hälleberget, det äro de, som när de höra, anamma de ordet med glädje, och de hafwa inga rötter; de der tro til en tid, och då frestelsen påkommer, falla de derifrå.

8:14  Men det som föll ibland törnen, äro de som höra; och gå bort, och warda förqwafde af omsorger, och rikedomar, och lifsens wällust; och bära ingen frukt.

8:15  Men det uti goda jord, äro de som höra ordet, och behålla det uti ganska godt hjerta; och bära frukt i tålamod.

8:16  Men ingen uptänder et ljus, och skyler det under något kar, eller sätter under bänken; utan sätter det på ljusastakan, at de, som ingå, skola få se ljuset.

8:17  Ty det är intet lönligit, som icke skall warda upenbart; och intet fördoldt, det icke skall kunnigt warda, och upkomma skall i ljuset.

8:18  Ser fördenskull til, huru I hören; ty den der hafwer, honom warder gifwet, och den der intet hafwer, det han menar sig hafwa, det skall ock tagas ifrå honom.

8:19  Så gingo til honom hans moder och hans bröder; och kunde dock icke komma til honom, för folkets skull.

8:20  Då wardt honom bodadt, och sagdt: Din moder och dine bröder stå härute, och wilja se dig.

8:21  Swarade han, och sade til dem: Min moder och mine bröder äro desse, som höra Guds ord, och görat.

8:22  Så begaf det sig på en dag, at han steg uti et skepp, med sina Lärjungar, och sade til dem: Låt oss fara öfwer sjön. Och de lade utaf.

8:23  Sedan, wid de foro öfwer, somnade han; och der reste up et stort wäder på sjön; och de förfyltdes, och woro i stor fara.

8:24  Så gingo de til, och wäckte honom up, sägande: Mästar, Mästar, wi förgås. Då stod han up, och näpste wädret och watnens wåg; och så wände det igen, och blef stilla.

8:25  Och han sade til dem: Hwar är edar tro? Men de fruktade, och förundrade, sägandes emellan sig: Ho må denne wara? Ty han bjuder både wädrena och watnena; och de lyda honom.

8:26  Och de foro til de Gadareners engd, hwilken är twärtöfwer Galileen.

8:27  Och då han utgången war af skeppet på landet, mötte honom en man utaf staden, wilken hade haft djefwulen i lång tid; och han hade inga kläder på, ej heller blef i husen, utan i grifter.

8:28  Då han såg JESum, ropade han, och föll ned framför honom, och sade med höga röst: Hwad hafwer jag göra med dig, JESu, dens högstas Guds Son? Jag beder dig, at du icke qwäl mig.

8:29  Ty han böd dem orena andanom, at han skulle fara ut af mannenom; ty han hade länge plågat honom; och han wardt bunden i kedjor, och förwarad i fjättrar, och slet sönder banden, och wardt drifwen af djefwulen bort i öknen.

8:30  Då frågade JESus honom, och sade: Hwad är ditt namn? Han sade: Legio; ty månge djeflar woro inkomne i honom.

8:31  Och de bådo honom, at han icke skulle bjuda dem fara uti afgrunden.

8:32  Men der war en stor swinahjord, som der gick och födde sig på berget. Då bådo de honom, at han wille tilstädja dem fara in i swinen; och han tilstadde dem det.

8:33  Då foro djeflarna utu menniskone, och foro in uti swinen; och hjorden brådstörte sig uti sjön, och fördränkte sig.

8:34  Men när de, som waktade swinen, sågo hwad der skedde, flydde de, och båro tidenden i staden, och på bygdena.

8:35  Då gingo de ut, til at se hwad der skedt war, och kommo til JESum; och funno mannen, der djeflarne utaf farne woro, klädd och wid sin sinne, sittandes wid JESu fötter; och wordo förfärade.

8:36  Och de som det sett hade, förkunnade dem desslikes, huruledes den besate war helbregda worden.

8:37  Och hele hopen af de Gadareners omliggande bådo honom, at han wille fara ifrå dem; ty dem war en stor räddhoge påkommen. Då steg han til skepps, och for tilbaka igen.

8:38  Men mannen, der djeflarna woro utaf farne, bad honom at han måtte blifwa när honom. Men JESus sände honom ifrå sig, sägandes:

8:39  Gack uti ditt hus igen, och säg utaf, huru stor ting Gud med dig gjort hafwer. Och han gick bort, och förkunnade öfwer hela staden, huru stor ting JESus hade gjort med honom.

8:40  Och det begaf sig, då JESus kom igen, undfick honom folket; ty alle wänte efter honom.

8:41  Och si, der kom en man, som het Jairus, och war en Öfwerste för Synagogon; han föll ned för JESu fötter, bedjandes honom, at han wille gå i hans hus;

8:42  Ty han hade ena enda dotter, wid tolf år gammal, och hon begynte själas; men i wägen, wid han gick dit, trängde honom folket.

8:43  Och en qwinna, som blodgång hade haft i tolf år, och hade förtärt allt hwad hon ägde på läkare, och kunde dock botas af ingom;

8:44  Hon gick bak efter, och tog på hans klädefåll; och strax stillades hennes blodgång.

8:45  Och JESus sade: Ho är den, som tog på mig? Då de alle nekade, sade Petrus, och de med honom woro: Mästar, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: Ho tog på mig?

8:46  Då sade JESus: Någor hafwer ju tagit på mig; ty jag kände, at kraft gick af mig.

8:47  Då qwinnan såg, at det icke war lönligit, kom hon skälfwandes, och föll ned för hans fötter, och förkunnade för allo folkena, för hwad saks skull hon hade tagit på honom, och huruledes hon blef strax helbregda.

8:48  Då sade han til henne: Var tröst, min dotter, din tro hafwer frälst dig; gack med frid.

8:49  Vid han ännu talade, kom en utaf Öfwerstans hus för Synagogon, sägandes til honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak.

8:50  Då JESus hörde det ordet, sade han til pigones fader: Räds intet; utan tro allenast, och hon warder helbregda.

8:51  Då han kom i huset, stadde han ingom ingå med sig; utan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadren och modren til pigona.

8:52  Men de greto alle, och jämrade sig öfwer henne. Då sade han: Gråter icke; pigan är icke död, men hon sofwer.

8:53  Då gjorde de spe af honom, wäl wetande, at hon war död.

8:54  Men han dref dem alla ut, och tog henne wid handena, och ropade, sägandes: Piga, stat up.

8:55  Och hennes ande kom igen, och hon stod strax up; och han böd gifwa henne mat.

8:56  Och hennes föräldrar förskräcktes. Men han böd dem, at de ingom säga skulle, hwad der skedt war.

Chapter 9

9:1  Sedan kallade Jesus tillhopa de tolf, och gaf dem magt och våld öfver alla djeflar, och att de sjukdomar bota kunde;

9:2  Och sände dem ut till att predika Guds rike, och göra de sjuka helbregda;

9:3  Och sade till dem: Tager intet med eder till vägs, icke käpp, eller skräppo, icke bröd, icke penningar; hafver ej heller två kjortlar.

9:4  Och i hvad hus I ingån, der blifver, tilldess I dragen dädan.

9:5  Och hvilke icke anamma eder, så går ut af den staden, och skudder ock stoftet af edra fötter, till vittnesbörd öfver dem.

9:6  Och de gingo ut, och vandrade omkring i byarna, predikade Evangelium, och gjorde helbregda allestäds.

9:7  Då fick Herodes Tetrarcha höra allt det som bedrefs af honom, och honom begynte misshaga; ty det sades af somligom, att Johannes var uppstånden af döda;

9:8  Af somligom, att Elias var uppenbarad; af somligom, att någor Prophet af de gamla var uppstånden.

9:9  Och Herodes sade: Johannem hafver jag halshuggit; men ho är denne, der jag sådant af hörer? Och begärade se honom.

9:10  Och Apostlarna kommo igen, och förtäljde honom allt det de gjort hade. Då tog han dem med sig, och gick afsides uti ena ödemark, som ligger vid den staden, som kallas Bethsaida.

9:11  Då folket det förnam, kommo de efter honom; och han undfick dem, och talade med dem om Guds rike, och gjorde dem helbregda, som det behöfde.

9:12  Men dagen begynte varda framliden; då gingo de tolf fram, och sade till honom: Lät folket ifrå dig, att de gå uti köpstäderna, och nästa bygdena, der de måga gästa, och finna mat; ty vi äre här i ödemarkene.

9:13  Han sade till dem: Gifver I dem äta. Då sade de: Vi hafve icke flera bröd än fem, och två fiskar; utan att vi gå bort, och köpe mat till allt detta folket.

9:14  Och voro de icke långt ifrå femtusend män. Då sade han till sina Lärjungar: Later dem sätta sig ned, i hvart matskåpet femtio.

9:15  Och de gjorde så, och läto dem alla sätta sig ned.

9:16  Då tog han de fem bröd och de två fiskar; upplyfte sin ögon i himmelen, tackade deröfver, bröt och fick Lärjungarna, att de skulle sedan läggat fram för folket.

9:17  Och de åto alle, och vordo mätte. Sedan vardt upptaget det som dem öfverlopp, tolf korgar fulle med styck er.

9:18  Och det begaf sig, då han var allena i sina böner, voro ock någre hans Lärjungar med honom; dem frågade han, och sade: Hvem säga folket mig vara?

9:19  Då svarade de, och sade: Johannes Döparen; somlige Elias, och somlige, att någon Prophet af de gamla är uppstånden.

9:20  Då sade han till dem: Hvem sägen då I mig vara? Svarade Petrus, och sade: Du äst Guds Christ.

9:21  Och han hotade dem, och förböd, att de skulle det någrom säga;

9:22  Och sade: Menniskones Son måste mycket lida, och bortkastas af de äldsta, och öfversta Presterna, och Skriftlärda, och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

9:23  Sade han ock till dem alla: Hvilken mig efterfölja vill, han vedersäge sig sjelf, och tage sitt kors på sig livar dag, och följe mig.

9:24  Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och ho som mister sitt lif för mina skull, han skall det behålla.

9:25  Och hvad kommer det menniskone till godo, om hon vunne hela verldena, och förtappar sig sjelf, eller gör skada på sig sjelf?

9:26  Hvilken som blyges vid mig och min ord, vid honom skall ock menniskones Son blygas, då han kommer i sin, och sins Faders, och de heliga Änglars härlighet.

9:27  Men jag säger eder förvisso, att någre äro af dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de fä se Guds rike.

9:28  Så begaf det sig, vid åtta dagar efter dessa orden, att han tog till sig Petrum, och Johannem, och Jacobum; och gick upp på ett berg till att bedja.

9:29  Och vid han bad, vardt hans ansigte förvandlad t, och hans klädnad var hvit och skinande.

9:30  Och si, två män talade med honom, som voro Moses och Elias;

9:31  Och syntes i härlighet, och talade om hans afgång, som han fullborda skulle i Jerusalem.

9:32  Men Petrus, och de med honom voro, förtyngdes af sömn; då de uppvaknade, sågo de hans klarhet, och de t va män stå när honom.

9:33  Och det begaf sig, då de gin go ifrå honom, sade Petrus till Jesum: Mästar, oss är godt här vara; lät oss göra tre hyddor, en till dig, och en till Mosen, och en till Eliam; och vissto icke hvad han sade.

9:34  Och vid han så sade, kom en sky, och kringskyggde dem; och de vordo förfärade, vid de vordo invefvade i skyn.

9:35  Och en röst hördes utu skyn om, den der sade: Denne är min älskelige Son; honom hörer.

9:36  Och i det samma rösten hördes, funno de Jesum vara allena. Och de tigde, och förkunnade ingom, i de dagar, något af det de sett hade.

9:37  Så hände sig dagen derefter, då de gin go ned af berget, mötte honom mycket folk.

9:38  Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.

9:39  Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.

9:40  Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.

9:41  Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.

9:42  Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.

9:43  Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:

9:44  Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.

9:45  Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.

9:46  Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara

9:47  Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;

9:48  Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.

9:49  Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.

9:50  Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der. icke emot oss är, han är med oss.

9:51  Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.

9:52  Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.

9:53  Och de undfingo honom intet; ty han hade vändt sitt ansigte till att draga till Jerusalem.

9:54  Då hans Lärjungar, Jacobus och Johannes, det sågo, sade de: Herre, vill du, så vilje vi säga, att elden måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde?

9:55  Men Jesus vände sig om, och näpste dem, sågandes: I veten icke, hvars andas I aren;

9:56  Ty menniskones Son är icke kommen till att förderfva menniskornas själar, utan till att frälsa dem. Och de gingo dädan uti en annan by.

9:57  Och det begaf sig, vid de gingo på vägen, sade en till honom: Jag vill följa dig, b vart du går, Herre.

9:58  Sade Jesus till honom: Räfvarna hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver icke, der han kan luta sitt hufvud till.

9:59  Men han sade till en annan: Följ mig. Då sade han: Herre, låt mig först gå bort, och begrafva min fader.

9:60  Da sade Jesus till honom: Låt de döda begrafva sina döda; men du, gäck, och förkunna Guds rike.

9:61  En annar sade: Herre, jag vill följa dig; men låt mig först gå, och skilja mig ifrå dem som i mitt hus äro.

9:62  Sade Jesus till honom: Hvilken som sätter sin hand till plogen, och ser tillbaka, han är icke beqväm för Guds rike.

Chapter 10

10:1  Sedan skickade Herren andra sjutio; och sände två och två framför sig, i alla städer och rum, dit han komma ville;

10:2  Och sade till dem: Säden är stor, men arbetarena äro få; beder fördenskull sädenes Herra, att han utsänder arbetare i sina säd.

10:3  Går; si, jag sänder eder såsom lamb ibland ulfvar.

10:4  Bärer ingen säck, ej heller skräppo, ej heller skor; och helser ingen i vägen.

10:5  Uti hvad hus I kommen, säger först: Frid vare desso huse.

10:6  Och om der någor är fridsens barn, så skall eder frid blifva på honom; hvar ock icke, så kommer han till eder igen.

10:7  Uti det samma hus blifver, äter och dricker hvad eder föresätts; ty arbetaren är sin lön värd. Går icke utu hus i hus.

10:8  Och uti hvad stad I kommen, och de anamma eder, äter hvad eder föresätts;

10:9  Och görer de sjuka helbregda, som der äro, och säger till dem: Guds rike är kommet hard t när eder.

10:10  Uti hvad stad I kommen, och de icke anamma eder, så går ut på hans gator och säger:

10:11  Det stoft, som lådde vid oss af edar stad, skake vi af på eder; dock skolen I veta, att Guds rike var kommet hardt när eder.

10:12  Jag säger eder, att Sodome skall drägeligare varda på den dagen, än dem stadenom.

10:13  Ve dig, Chorazin; ve dig, Bethsaida; ty hade sådana krafter varit gjorda uti Tyro och Sidon, som de gjorde äro uti eder, länge sedan hade de suttit uti säck och asko, och gjort syndabättring.

10:14  Dock skall Tyro och Sidoni drägeligare varda på domenom än eder.

10:15  Och du, Capernaum, som upphäfven äst allt intill himmelen, du skall nedstört varda till helvete.

10:16  Hvilken eder hörer, han hörer mig; och den eder föraktar, han föraktar mig; men den mig föraktar, han föraktar honom som mig sändt hafver.

10:17  Men de sjutio kommo igen med glädje, och sade: Herre, djeflarna äro oss ock underdånige i ditt Namn.

10:18  Då sade han till dem: Jag såg Satanam falla af himmelen, såsom en ljungeld.

10:19  Si, jag hafver gifvit eder magt att trampa på ormar och scorpioner, och öfver all fiendans kraft; och eder skall intet varda skådandes.

10:20  Dock fröjder eder icke deraf, att andarna äro eder underdånige; utan fröjder eder, att edor namn äro skrifven i himmelen.

10:21  I samma stundene fröjdade sig Jesus i Andanom, och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordenes Herre, att du hafver detta fördolt för de visa och kloka, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga; ja, Fader; ty så hafver varit behageligit för dig

10:22  All ting äro mig an t vårdad af minom Fader; och ingen vet ho Sonen är, utan Fadren; och ho Fadren är, utan Sonen och den som Sonen vill det uppenbara.

10:23  Och han vände sig om till sina Lärjungar afsides, och sade: Salig äro de ögon, som se det I sen.

10:24  Ty jag säger eder: Månge Propheter och Konungar åstundade se det I sen, och fingo dock icke set; och höra det I hören, och fingo dock icke hörat.

10:25  Och si, en lagklok stod upp, och frestade honom, sägandes: Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

10:26  Då sade han till honom: Hvad är skrifvet i lagen? Huru läs du?

10:27  Svarade han, och sade: Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af alla dina krafter, och af allom dinom håg; och din nästa, såsom dig sjelf.

10:28  Då sade han till honom: Rätteliga svarade du; gör det, så får du lefva.

10:29  Då ville han göra sig sjelf van rättfärdigan, och sade till Jesum: Hvilken är då min näste?

10:30  Då svarade Jesus, och sade: En man for ned af Jerusalem till Jericho, och kom i röfvarehänder; och de klädde af honom, och sargade honom, och gingo dädan, och läto honom ligga halfdödan.

10:31  Så hände sig, att en Prest for neder åt samma vägen; och då han fick se honom, gick han framom honom.

10:32  Sammalunda ock en Levit, då han kom till det samma rummet, gick han fram, och såg på honom; och gick sedan framom honom.

10:33  Men en Samaritan reste samma vägen, och kom till honom; och när han säg honom, varkunnade han sig öfver honom;

10:34  Och gick till, och förband hans sår, och göt der oljo och vin in; och laden på sin ök, och förde honom till herberget, och skötte honom.

10:35  Den andra dagen for han dädan, och tog fram två penningar, och gaf värdenom, och sade till honom: Sköt honom; och hvad du mer kostar på honom, vill jag betala dig, när jag kommer igen.

10:36  Hvilken af dessa tre synes dig nu hafva varit hans näste, som för röfvarena kommen var?

10:37  Sade han: Den som beviste honom barmhertighet. Då sade Jesus till honom: Gack, och gör du sammaledes.

10:38  Men det begaf sig, då de vandrade, gick han uti en liten stad; och en qvinna, benämnd Martha, undfick honom uti sitt hus.

10:39  Och hon hade en syster, benämnd Maria; hon satte sig vid Jesu fötter, och hörde hans ord.

10:40  Men Martha bekymrades med idkelig tjenst. Hon gick fram, och sade: Herre, sköter du intet derom, att min syster låter mig tjena allena? Så säg henne nu, att hon hjelper mig.

10:41  Svarade Jesus, och sade till henne: Martha, Martha, , du hafver omsorg och bekymmer om mångahanda;

10:42  Men ett är nödtorftigt; Maria hafver utkorat den goda delen, hvilken henne icke skall ifråtagas.

Chapter 11

11:1  Och det begaf sig, att han bad uti ett rum; då han vände igen, sade en af hans Lärjungar till honom: Herre, lär oss bedja, såsom ock Johannes lärde sina Lärjungar.

11:2  Då sade han till dem: När I bedjen, säger så: Fader vår, som äst i himlom, helgadt varde ditt Namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.

11:3  Gif oss alltid vårt dageliga bröd.

11:4  Och förlät oss våra synder; ty ock vi förlåte allom, som oss skyldige äro. Och inled oss icke uti frestelse; utan fräls oss ifrån ondo.

11:5  Och sade han till dem: Hvilken är ibland eder, som hafver en vän, och han går till honom om midnattstid, och säger till honom: Käre vän, låna mig tre bröd;

11:6  Ty min vän är kommen till mig, vägfarandes, och jag hafver intet lägga för honom.

11:7  Och den, som innanföre är, svarar, och säger: Gör mig icke omak; dörren är nu stängd, och min barn äro med mig i säng; jag kan icke stå upp, och få dig det.

11:8  Jag säger eder: Om han än icke uppstår, och får honom det, derföre att han är hans vän; likväl, derföre att han så trägen är, står han upp, och får honom så mycket han behöfver.

11:9  Så säger ock jag eder: Beder, och eder skall gifvet varda; söker, och I skolen finna; klapper, och eder skall varda upplåtet.

11:10  Ty den der beder, han fär; och den der söker, han finner: och den der klappar, honom varder upplåtet.

11:11  Hvilken ibland eder är den fader, om hans son bedes bröd af honom, som gifver honom en sten? Eller om han bedes fisk, månn han gifva honom en orm för fisk?

11:12  Eller om han bedes ägg, månn han få honom en scorpion?

11:13  Kunnen nu I, som onde ären, gifva edor barn goda gåfvor; huru mycket mer skall edar himmelske Fader gifva den Helga Anda dem som bedja honom?

11:14  Och han utdref en djefvul, som var en dumbe; och när djefvulen var utdrifven, talade dumben; och folket förundrade sig.

11:15  Men somlige af dem sade: Han utdrifver djeflar med Beelzebub, djenarnas öfversta.

11:16  Och somlige frestade honom, begärandes af honom tecken af himmelen.

11:17  Men efter han visste deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelf t, det varder förödt, och hus faller på hus.

11:18  Är ock nu Satan söndrad emot sig sjelf, huru varder då hans rike ståndandes? Efter I sägen, att jag utdrifver djeflar med Beelzebub.

11:19  Men om jag utdrifver djeflar med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.

11:20  Men om jag utdrifver djeflar med Guds finger, så är ju Guds rike kommet till eder.

11:21  Då en stark beväpnad bevarar sitt hus, så blifver det i frid, som han äger.

11:22  Men der en starkare tillkommer, och öfvervinner honom, tager han bort all hans vapen, der han tröste uppå, och skifter hans rof.

11:23  Den icke med mig är, han är emot mig; och den icke församlar med mig, han förskingrar.

11:24  När den orene anden går ut af menniskone, vandrar han omkring torra platser, söker efter hvilo, och finner ingen. Då säger han: Jag vill komma igen uti mitt hus, der jag utgick.

11:25  Och när han kommer, finner han det rent sopadt, och väl tillpyntadt.

11:26  Då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadeligare äro än han; och de gå derin, och bo der; och den menniskones sista varder värre än det första.

11:27  Och det begaf sig, då han detta sade, hof en qvinna sina röst upp ibland folket, och sade till honom: Salig är den qveden, som dig burit hafver, och de spenar, som du ditt hafver.

11:28  Men han sade: Ja, salige äro de som höra Guds ord, och gömma det.

11:29  Då folket trängdes intill, begynte han säga; Detta är ett ondt slägte; de begära tecken; och tecken skall dem icke gifvet varda, utan Jone Prophetens tecken.

11:30  Ty såsom Jonas var de Nineviter ett tecken, så skall ock menniskones Son vara desso slägte.

11:31  Drottningen af söderlanden skall uppstå på domen, med de män af detta slägtet, och skall fördöma dem; ty hon kom ifrå verldenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon.

11:32  De Ninevitiske män skola uppstå på domen, med detta slägtet, och skola fördöma det; ty de gjorde bättring efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas.

11:33  Ingen upptänder ett ljus, och sätter det uti något hemligit rum, eller under en skäppo; utan på ljusastakan, att de, som inkomma, skola få se af ljuset.

11:34  Ögat är kroppsens ljus; när nu ditt öga är enfaldigt, så varder ock all din kropp ljus; är det ock argt, så varder ock din kropp mörk.

11:35  Derföre se till, att ljuset, som i dig är, icke varder mörker.

11:36  Om nu din kropp är allsammans ljus, och hafver ingen del af mörkret, så varder han allersamman ljus, och upplyser dig, såsom en klar ljungeld.

11:37  Och vid han talade, bad honom en Pharisee, att han skulle få sig mat med honom. Då gick han in med honom, och satte sig till bords.

11:38  Men då Phariseen såg, att han icke tvådde sig, förr än han gick till bords, förundrade han sig.

11:39  Då sade Herren till honom: I Phariseer gören rent det som utvärtes är på, dryckekaret och fatet; och det invärtes är i eder, är fullt med rof och ondsko.

11:40  I dårar, den som gjorde det utvärtes är, hafver han ock icke gjort det invärtes är?

11:41  Dock gifver almoso af det I hafven; och si, så äro eder all ting ren.

11:42  Men ve eder, Phariseer; ty I gören tiond af mynto och ruto, och allahanda kål; och domen, och Guds kärlek låten I blifva tillbaka; ja, man måste detta göra, och dock det andra icke låta.

11:43  Ve eder, Phariseer; ty I sitten gerna främst i Synagogorna, och viljen helsade varda på torgen.

11:44  Ve eder, Skriftlärde och Phariseer, I skrymtare; ty I ären såsom de grifter, som intet synas, der folket går uppå, och vet der intet af.

11:45  Då svarade en af de lagkloka, och sade till honom: Mästar, du försmäder ock oss med dessa orden.

11:46  Då sade han: Ve ock eder, I lagkloke; ty I läggen bördor på menniskorna, hvilka de icke draga kunna, och I tagen icke sjelfva på bördona med ett edart finger.

11:47  Ve eder, I som byggen de Propheters grifter; men edre fäder slogo dem ihjäl.

11:48  Sannerliga, I betygen, att I hållen deraf, som edre fäder gjort hafva; ty de slogo dem ihjäl, och I byggen deras grifter upp.

11:49  Derföre säger ock Guds visdom: Jag skall sända till dem Propheter och Apostlar; och af dem skola de några döda och förfölja;

11:50  På det att af detta slägtet skall utkrafdt varda alla Propheters blod, som utgjuten är, sedan verlden var skapad;

11:51  Ifrån Abels blod intill Zacharie blod, som förgjordes emellan altaret och templet; visserliga säger jag eder, varder det utkrafdt af detta slägtet.

11:52  Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckelen till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som ingå vilja.

11:53  När han nu detta sade till dem, begynte de lagkloke och Phariseer gå hårdt åt honom, och listeliga fråga honom om mäng stycker, med försåt;

11:54  Sökande efter, att de något veda kunde af hans mun, der de måtte beklaga honom före.

Chapter 12

12:1  När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.

12:2  Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.

12:3  Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.

12:4  Men jag säger eder, minom vännom: Radens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.

12:5  Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Radens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom radens.

12:6  Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.

12:7  Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.

12:8  Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.

12:9  Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.

12:10  Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.

12:11  När de nu draga eder fram i Synagorna, och för Öfverheten, och för de väliga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;

12:12  Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.

12:13  Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.

12:14  Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.

12:15  Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.

12:16  Och sade han en liknelse till dem, sågandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.

12:17  Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;

12:18  Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;

12:19  Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.

12:20  Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?

12:21  Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.

12:22  Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.

12:23  Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.

12:24  Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?

12:25  Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?

12:26  Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?

12:27  Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.

12:28  Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?

12:29  Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;

12:30  Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;

12:31  Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.

12:32  Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.

12:33  Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.

12:34  Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.

12:35  Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;

12:36  Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, lata de honom straxt upp.

12:37  Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.

12:38  Och om han kommer uti den andra vakten, och uti den tredje vakten, och finner så; salige äro de tjenare.

12:39  Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.

12:40  Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tanken, skall menniskones Son komma.

12:41  Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?

12:42  Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?

12:43  Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.

12:44  Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.

12:45  Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;

12:46  Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.

12:47  Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;

12:48  Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.

12:49  Jagar kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?

12:50  Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?

12:51  Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.

12:52  Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.

12:53  Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.

12:54  Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.

12:55  Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker sä.

12:56  I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?

12:57  Hvi domen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.

12:58  När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvärdar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.

12:59  Jag säger dig: Du varder icke ut kommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.

Chapter 13

13:1  På samma tid voro der någre tillstädes, som bådade honom om de Galileer, hvilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.

13:2  Då svarade Jesus, och sade till dem: Menen I att desse Galileer voro syndare för alla Galileer, efter de sådant ledo?

13:3  Nej, säger jag eder; utan om I icke bättren eder, skolen I alle sammalunda förgås.

13:4  Eller de aderton, som tornet i Siloa föll uppå, och drap dem, menen I att de brottslige voro för alla menniskor; som bo i Jerusalem?

13:5  Nej, säger jag eder; utan om I icke bättren eder, skolen I alle sammalunda förgås.

13:6  Sade han ock denna liknelsen: En man hade ett fikonaträ planteradt i sin vingård, och han kom och sökte frukt derpå, och fann ingen.

13:7  Då sade han till vingårdsmannen: Si, nu i tre år hafver jag kommit, och sökt frukt på detta fikonaträt, och finner ingen; hugg det bort; hvarefter skall det förhindra jordena?

13:8  Han svarade, och sade till honom: Herre, låt stå det ännu i detta året, så länge jag grafver omkring det och göder det;

13:9  Om det så kunde bära frukt; livar ock icke, så hugg det sedan bort.

13:10  Och han lärde om Sabbathen i en Synagogo.

13:11  Och si, der var en qvinna, som hade haft krankhetenes anda i aderton är; och var krumpen, och förmådde icke upplyfta hufvudet.

13:12  När Jesus såg henne, kallade han henne till sig, och sade till henne: Qvinna, var fri af dine krankhet.

13:13  Och han lade händerna på henne: och straxt reste hon sig upp, och prisade. Gud.

13:14  Då svarade öfversten för Synagogon, och var vred att Jesus helade på Sabbathen, och sade till folket: Sex dagar äro, der I mågen arbeta på; kommer på dem, och låter hela eder; icke på Sabbathen.

13:15  Då svarade Herren honom, och sade: Du skrymtare, löser icke hvar och en af eder om Sabbathen sin oxa eller åsna ifrå krubbone, och leder bort att vattna?

13:16  Måtte man då icke lösa af detta bandet på Sabbathen, denna Abrahams dotter, hvilken Satan bundit hafver, si, nu i aderton år?

13:17  Och då han detta sade, skämde sig alle som honom emotståndit hade, och allt folket gladde sig af de härliga gerningar, som gjordes af honom.

13:18  Så sade han då: Hvem är Guds rike likt? Och vid hvad skall jag likna det?

13:19  Det är likt vid ett senapskorn, som en man tog, och sådde i sin örtagård; och det växte, och blef ett stort trä, och foglarna under himmelen bodde på dess qvistar.

13:20  Och åter sade han: Vid hvad skall jag likna Guds rike?

13:21  Det är likt enom surdeg, hvilken en qvinna tog, och lade in uti tre skäppor mjöl, tilldess det surnade alltsammans.

13:22  Och han gick igenom städer och byar, och lärde, och tog vägen åt Jerusalem.

13:23  Och en sade till honom: Herre, äro de ock få, som varda salige? Då sade han till dem:

13:24  Vinnlägger eder derom, att I kunnen ingå igenom den trånga porten: ty månge, säger jag eder, skola söka derefter, att de må inkomma, och skola dock icke kunna.

13:25  Sedan husbonden hafver uppståndit, och låtit dörren igen; och I begynnen stå ute, och bulta på dörren, sägande: Herre, Herre, låt upp för oss; och han svarar, och säger till eder: Jag vet intet af eder, hvadan I ären;

13:26  Då skolen I begynna säga: Vi hafvom ätit och druckit med dig, och du hafver lärt på våra gator.

13:27  Och han skall säga: Jag säger eder, jag vet intet af eder, hvadan I ären; går ifrå mig, alle I ogerningsmän.

13:28  Och der skall vara grät och tandagnisslan; när I fån se Abraham, Isaac och Jacob, och alla Propheterna, i Guds rike; och eder utdrifvas.

13:29  Och de skola komma ifrån östan och vestan, och nordan och sunnan, och skola sitta till bords i Guds rike.

13:30  Och si, det äro någre ytterste, som skola varda de främste; och någre främste, som skola varda de ytterste.

13:31  Samma dagen gingo någre Phariseer fram, och sade till honom: Skynda dig, och gäck hädan; ty Herodes vill dräpa dig.

13:32  Då sade han till dem: Går, och säger dem räfvenom: Si, jag utdrifver djeflar, och helår i dag, och i morgon; och tredje dagen varder det ändadt med mig.

13:33  Dock likväl måste jag ännu vandra i dag, och i morgon, och öfvermorgon; ty det kan icke vara, att en Prophet förgås annorstädes än i Jerusalem.

13:34  Jerusalem, Jerusalem, du som dräper Propheterna, och stenar dem som sändas till dig; huru ofta ville jag församla din barn, likavisst som foglen sitt näste under sina vingar; och I villen icke?

13:35  Si, edart hus skall varda eder öde; och säger jag eder, att I skolen icke se mig, tilldess tiden kommer, att I värden sägande: Välsignad är han, som kommer i Herrans Namn.

Chapter 14

14:1  Och det hände sig, att han kom uti ens mans hus, som var en öfverste för de Phariseer, om en Sabbath, till att få sig mat; och de vaktade på honom.

14:2  Och si, en vattusigtig menniska var der för honom.

14:3  Då svarade Jesus, och sade till de lagkloka och Phariseer: Mä man någon hela om Sabbathen?

14:4  Och de tigde. Men han tog honom till sig, och gjorde honom helbregda; och lät gån.

14:5  Och han svarade, sågandes till dem: Hvilkens edars åsne eller oxe faller uti brunnen, och går han icke straxt till att draga honom ut, om Sabbathsdagen?

14:6  Och de kunde intet svara honom dertill.

14:7  Då sade han ock till dem, som budne voro, en liknelse; märkandes, huru de sökte efter att sitta främst, sägandes till dem:

14:8  När du blifver buden af någrom till bröllop, så sätt dig icke i främsta rummet; att icke tilläfventyrs någor kommer, som buden är af honom, och är ärligare än du;

14:9  Och då kommer han, som både dig och honom budit hafver, och säger till dig: Gif denna rum; och då måste du med blygd begynna sitta ned bätter;

14:10  Utan heldre, när du varder buden, gäck, och sätt dig i yttersta rummet; att, då han kommer, som dig budit hafver, må han säga till dig: Min vän, sitt upp bätter; och då sker dig heder för dem, som der med dig till bords sitta.

14:11  Ty hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd.

14:12  Sade han ock desslikes till honom, som honom budit hade: När du gör middagsmåltid, eller nattvard, bjud icke dina vänner, eller dina bröder, eller dina fränder, eller dina grannar, som rike äro; att do icke bjuda dig igen, och löna dig dina välgerning;

14:13  Utan heldre, då du gör gästabåd, kalla de fattiga, sjuka, halta och blinda.

14:14  Och salig äst du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igenlönt i de rättfärdigas uppståndelse.

14:15  Men då en af dem, som vid bordet såto, detta hörde, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike.

14:16  Då sade han till honom: En man hade tillredt en stor nattvard, och böd många;

14:17  Och utsände sin tjenare, den stund nattvarden skulle stå, att han skulle säga dem som budne voro: Kommer; ty all ting äro nu redo.

14:18  Och de begynte allesammans ursaka sig. Den förste sade till honom: Jag hafver köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det; jag beder 'dig, gör min ursäkt.

14:19  Och den andre sade: Jag hafver köpt fem par oxar, och jag måste gå bort och försöka dem; jag beder dig, gör min ursäkt.

14:20  Och den tredje sade: Jag hafver tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma.

14:21  Och tjenaren kom, och sade sin herra allt detta igen. Då vardt husbonden vred, och sade till sin tjenare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda haf härin.

14:22  Och tjenaren sade: Herre, jag hafver gjort som du böd, och här är ännu rum.

14:23  Då sade herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödga dem att komma härin, på det att mitt hus mätte varda fullt.

14:24  Ty jag säger eder, att ingen af de män, som budne voro, skall smaka min nattvard.

14:25  Och gick mycket folk med honom; och han vände sig om, och sade till dem:

14:26  Hvilken som kommer till mig, och icke hatar sin fader och moder, och hustru, och barn, och bröder, och systrar, och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min Lärjunge.

14:27  Och hvilken som icke bär sitt kors, och följer mig, han kan icke vara min Lärjunge.

14:28  Hvilken är den af eder, som vill bygga ett torn, och icke först sitter och öfverlägger bekostningen, om han hafver det han behöfver till att fullborda det med V

14:29  Att, då han hafver lagt grundvalen, och icke kan fullborda det, alle de, som få set, icke skola begynna göra spe af honom;

14:30  Och säga: Denne mannen hafver begynt bygga, och förmådde icke fullbordat.

14:31  Eller hvad Konung vill gifva sig till örligs, och strida emot en annan Konung, sitter han icke först och tänker, om han förmår med tiotusend möta honom, som kommer emot honom med tjugutusend?

14:32  Annars, medan hin ännu långt bort o är, sänder han bådskap till honom, och beder om frid.

14:33  Sammalunda hvar och en af eder, som icke vedersakar allt det han äger, han kan icke vara min Lärjunge.

14:34  Saltet är godt; men om saltet mister sin sälto, med hvad skall man då salta?

14:35  Det är hvarken nyttigt i jordene, eller i dyngone; utan man kastar det bort. Den der öron hafver till att höra, han höre.

Chapter 15

15:1  Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de mätte höra honom.

15:2  Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.

15:3  Då sade han till dem denna liknelsen, sågandes:

15:4  Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?

15:5  Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.

15:6  Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.

15:7  Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.

15:8  Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?

15:9  Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.

15:10  Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.

15:11  Och han sade: En man hade två söner.

15:12  Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, fä mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.

15:13  Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.

15:14  Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nt)d;

15:15  Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.

15:16  Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.

15:17  Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.

15:18  Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.

15:19  Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.

15:20  Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.

15:21  Och sonen sade till honom: Fader jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.

15:22  Då sade fadren till sina tjenare: Barer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.

15:23  Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.

15:24  Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.

15:25  Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;

15:26  Och kallade en at sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.

15:27  Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.

15:28  Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.

15:29  Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mäng år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.

15:30  Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.

15:31  Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.

15:32  Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.

Chapter 16

16:1  Sade han ock till sina Lärjungar: Det var en riker man, som hade en gårdsfogda; den vardt beryktad för honom, att han förfor hans ägodelar.

16:2  Då kallade han honom, och sade till honom: Hvi hörer jag sådant af dig? Gör räkenskap af ditt fögderi; ty du måste icke länger vara min fogde.

16:3  Då sade fogden vid sig sjelf: Hvad skall jag göra? Ty min herre tager ifrå mig fögderiet; grafva orkar jag icke, tigga blyges jag.

16:4  Nu väl, jag vet hvad jag vill göra, att, då jag varder satt af mitt fögderi, måga de anamma mig uti sin hus.

16:5  Då kallade han till sig alla sins herras gäldenärar, och sade till den första: Huru mycket äst du min herra skyldig?

16:6  Sade han: Hundrade tunnor oljo. Då sade han till honom: Tag ditt bref, och sätt dig snart ned, och skrif femtio.

16:7  Sedan sade han till den andra: Huru mycket äst du skyldig? Sade han till honom: Hundrade pund hvete. Sade han till honom: Tag ditt bref, och skrif åttatio.

16:8  Och herren prisade den orätta fogdan, att han visliga gjorde; ty denna verldenes barn äro visare än ljusens barn, uti sitt slägte.

16:9  Och jag säger eder: Görer eder vänner af den orätta Mammon, på det att, när I behöfven, skola de anamma eder uti evinnerliga hyddor.

16:10  Den der trogen är i det minsta, han är ock trogen i det mer är; och den i det minsta orätt är, han är ock orätt i det mer är.

16:11  Ären I nu icke trogne uti den orätta Mammon; ho vill då betro eder om det sannskyldiga?

16:12  Och om I ären icke trogne uti ens annars; ho vill få eder det edart är?

16:13  Ingen tjenare kan tjena två herrar; ty antingen skall han hata den ena, och älska den andra; eller ock hålla sig intill den ena, och förakta den andra. I kunnen icke tjena Gudi och Mammon.

16:14  Allt detta hörde ock de Phariseer, som girige voro, och gjorde spe af honom.

16:15  Och han sade till dem: I ären de som gören eder sjelfva rättfärdiga för menniskom; men Gud vet edor hjerta; ty det som för menniskom högt är, der stygges Gud vid.

16:16  Lagen och Propheterna hafva propheterat intill Johannem; ifrå den tiden varder Guds rike förkunnadt genom Evangelium, och hvar man gör våld på det.

16:17  Men snarare skola himmel och jord förgås, än en titel af lagen falla.

16:18  Den der öfvergifver sina hustru, och tager ena andra, han bedrifver hor; och den der tager henne, som af mannen öfvergifven är, han bedrifver hor.

16:19  Det var en riker man, som klädde sig i purpur och kosteligit linkläde, och lefde hvar dag kräseliga.

16:20  Och det var ock en fattig, benämnd Lazarus, den der låg för hans dörr, full med sär;

16:21  Begärandes släcka sin hunger af de smulor, som föllo af dens rika mansens bord. Dock kommo hundar, och slekte hans sår.

16:22  Så hände det sig, att den fattige blef död, och vardt förder af Änglarna uti Abrahams sköt. Blef ock den rike död, och vardt begrafven.

16:23  Som han nu i helvetet och i pinone var, lyfte han sin ögon upp, och fick se Abraham långt ifrån, och Lazarum i hans sköt;

16:24  Ropade han, och sade: Fader Abraham, varkunna dig öfver mig, och sänd Lazarum, att han doppar det yttersta af sitt finger i vatten, och svalar mina tungo; ty jag pinas svårliga i denna låganom.

16:25  Då sade Abraham: Min son, tänk uppå, att du hade godt medan du lefde, och Lazarus hade deremot ondt; men nu hafver han hugnad, och du pinas.

16:26  Och öfver allt detta, är emellan oss och eder befäst ett stort svalg, så att de, som vilja fara hädan till eder, de komma dess icke vid; ej heller fara dädan, och hitöfver till oss.

16:27  Då sade han: Så beder jag då dig, fader, att du sänder honom uti mins faders hus;

16:28  Ty jag hafver fem bröder, att han förvarar dem, att de ock icke komma uti detta pinorummet.

16:29  Sade Abraham till honom: De hafva Mosen och Propheterna, höre dem.

16:30  Då sade han: Nej, fader Abraham; men kommer någor till dem af de döda, då bättra de sig.

16:31  Då sade han till honom: Höra de icke Mosen och Propheterna, så tro de icke heller, om någor af de döda uppstode.

Chapter 17

17:1  Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma.

17:2  Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små.

17:3  Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlät honom det.

17:4  Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ängrar det; så förlåt honom.

17:5  Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona.

17:6  Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och säden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder.

17:7  Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords;

17:8  Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick.

17:9  Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag.

17:10  Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra.

17:11  Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen.

17:12  Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo längt if rå;

17:13  Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss.

17:14  När han dem säg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, Vid de gingo, vordo de rene.

17:15  Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst;

17:16  Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit.

17:17  Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio?

17:18  Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen;

17:19  Och sade till honom: Statt upp, gäck, din tro hafver frälst dig.

17:20  Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor.

17:21  Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder.

17:22  Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen.

17:23  Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller.

17:24  Ty såsom ljungelden ljungar ofvan ar himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag.

17:25  Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet.

17:26  Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar.

17:27  De äto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla.

17:28  Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de äto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde.

17:29  Men den dagen, då Loth gick ut af Sodorna, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla.

17:30  Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras.

17:31  På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver.

17:32  Kommer ihåg Loths hustru.

17:33  Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs.

17:34  Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

17:35  Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

17:36  Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

17:37  Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.

Chapter 18

18:1  Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;

18:2  Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;

18:3  Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.

18:4  Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;

18:5  Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa påmig.

18:6  Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.

18:7  Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?

18:8  Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?

18:9  Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:

18:10  Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.

18:11  Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.

18:12  Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.

18:13  Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.

18:14  Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.

18:15  Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.

18:16  Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.

18:17  Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.

18:18  Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

18:19  Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.

18:20  Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.

18:21  Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.

18:22  Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.

18:23  Då han det hörde, vardt han stor liga bedröfvad; ty han var ganska rik.

18:24  Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;

18:25  Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.

18:26  Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?

18:27  Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.

18:28  Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.

18:29  Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull,

18:30  Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif.

18:31  Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.

18:32  Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.

18:33  Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.

18:34  Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.

18:35  Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.

18:36  Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?

18:37  Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.

18:38  Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.

18:39  Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.

18:40  Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,

18:41  Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.

18:42  Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.

18:43  Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.

Chapter 19

19:1  Och han drog in, och gick igenom Jericho.

19:2  Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;

19:3  Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.

19:4  Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty hän skulle gå der fram.

19:5  Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.

19:6  Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.

19:7  Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.

19:8  Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.

19:9  Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.

19:10  Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.

19:11  När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.

19:12  Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.

19:13  Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.

19:14  Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.

19:15  Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.

19:16  Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.

19:17  Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.

19:18  Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.

19:19  Och han sade till honom: Var ock du sätter öfver fem städer.

19:20  Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.

19:21  Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.

19:22  Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;

19:23  Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?

19:24  Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.

19:25  Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.

19:26  Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.

19:27  Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.

19:28  Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.

19:29  Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,

19:30  Sågandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.

19:31  Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.

19:32  Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.

19:33  Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?

19:34  Då sade de: Ty Herren behöfver honom.

19:35  Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.

19:36  Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.

19:37  Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,

19:38  Sågandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.

19:39  Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.

19:40  Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.

19:41  Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.

19:42  Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.

19:43  Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.

19:44  Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.

19:45  Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,

19:46  Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.

19:47  Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;

19:48  Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.

Chapter 20

20:1  Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;

20:2  Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?

20:3  Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:

20:4  Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?

20:5  då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet. då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.

20:6  Men sägom vi, af menniskor

20:7  Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.

20:8  Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.

20:9  Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.

20:10  När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sanden ifrå sig med tomma händer.

20:11  Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmådde honom, och sanden ifrå sig med tomma händer.

20:12  Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand; Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;

20:13  Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kanhända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.

20:14  Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelf va, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.

20:15  Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?

20:16  Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.

20:17  Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrif vet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?

20:18  Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.

20:19  Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.

20:20  Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.

20:21  Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.

20:22  Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?

20:23  Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?

20:24  Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.

20:25  Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

20:26  Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.

20:27  Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,

20:28  Sägande: Mästar, Moses hafver skrif vit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.

20:29  Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.

20:30  Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.

20:31  Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.

20:32  Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.

20:33  Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?

20:34  Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom.

20:35  Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas månne;

20:36  Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.

20:37  Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

20:38  Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.

20:39  Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.

20:40  Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.

20:41  Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?

20:43  Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.

20:44  Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?

20:45  Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:

20:46  Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabaden.

20:47  De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.

Chapter 21

21:1  Och han såg till, aktandes på huru de rike lade sina gåfvor uti offerkistona.

21:2  Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der två skärfvar in.

21:3  Och han sade: Sannerliga säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre;

21:4  Ty de hafva alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfverlopps är; men hon hafver, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde.

21:5  Och då somlige sade om templet, att det var prydt med härliga stenar och klenodier, sade han:

21:6  De dagar varda kommande, att ut af allt, det I sen, skall icke låtas sten uppå sten, den icke skall afbruten varda.

21:7  Då frågade de honom, och sade: Mästar, när skall detta ske? Och hvad tecken är, när detta ske skall?

21:8  Sade han: Ser till, att I icke värden förförde; ty månge skola komma under mitt Namn, och säga: Jag äret; och tiden instundar. Följer dem icke efter.

21:9  Men när I hören örlig och uppror, varer icke förfärade; ty sådant måste först ske, men det är icke straxt änden.

21:10  Och han sade till dem: Folk skall resa sig upp emot folk, och rike emot rike.

21:11  Och stor jordbäfning skall varda mångastäds, och hunger, och pestilentier; och förskräckelse, och stor tecken skola ske utaf himmelen.

21:12  Men för allt detta skola de taga fatt på eder, och förfölja eder och öfverantvarda eder in på sin Råd, och i häktelse; dragande eder för Konungar och Förstår, för mitt Namns skull.

21:13  Och det skall eder vederfaras till ett vittnesbörd.

21:14  Så håller det fast uti edor hjerta, att I ingen omsorg hafven, huru I skolen försvara eder;

21:15  Ty jag skall gifva eder mun och visdom, der alle de, som sätta sig emot eder, icke skola kunna emotsäga, ej heller emotstå.

21:16  I skolen ock öfverantvardas af föräldrar, och af bröder, fränder och vänner; och de skola döda somliga af eder.

21:17  Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull;

21:18  Och ett hår af edart hufvud skall icke förgås.

21:19  I skolen behålla edra själar genom edart tålamod.

21:20  När I nu sen, att Jerusalem varder belagdt med en här, då skolen I veta, att dess förödelse är för handen.

21:21  De då äro i Judeen, de fly upp åt bergen; och de der midt inne äro, de gånge ut; och de som ute i landet äro, de gånge icke derin;

21:22  Ty att då äro hämndadagarne, att fullbordas skall allt det som skrifvet är.

21:23  Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva i de dagar; ty stor plåga varder på jordene, och vrede öfver detta folk.

21:24  Och de skola falla för svärdsegg, och fångne bortförde varda till allahanda folk; och Jerusalem skall förtrampadt varda af Hedningom, tilldess Hedningarnes tid fullkomnad varder.

21:25  Och skola ske tecken i solen, och i månan, och i stjernorna; och på jordene varder folkena ångest, och de skola förtvifla. Och hafvet och vågen skola mycket bullra;

21:26  Och menniskorna borttorkas, för räddhågas skull, deraf att de förbida det som hela verldena öfvergå skall; ty himmelens krafter skola bäfva.

21:27  Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med magt och stora härlighet.

21:28  Men då detta begynner ske, ser upp, och lyfter edor hufvud upp; ty då nalkas edor förlossning.

21:29  Och han sade dem en liknelse: Ser på fikonaträt och all trä.

21:30  När de nu knoppas, kunnen I då se och veta af eder sjelf, att sommaren är när.

21:31  Alltså ock I, när I sen detta ske, skolen I veta, att Guds rike är när.

21:32  Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förr än det allt skedt är.

21:33  Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.

21:34  Men vakter eder, att edor hjerta icke förtungad varda med svalg och dryckenskap, och med detta lefvenes omsorg, så att den dagen kommer eder för hastigt uppå.

21:35  Ty han varder kommandes, såsom en snara, öfver alla som bo på jordene.

21:36  Så vaker nu alltid, och beder, att I mågen undfly allt detta som komma skall, och stå för menniskones Son.

21:37  Och han lärde om dagen i templet; men om natten gick han ut, och vistades på Oljoberget.

21:38  Och allt folket var bittida uppe till honom i templet, till att höra honom.

Chapter 22

22:1  Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.

22:2  Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.

22:3  Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.

22:4  Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.

22:5  Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.

22:6  Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.

22:7  Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.

22:8  Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.

22:9  Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?

22:10  Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han in går;

22:11  Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?

22:12  Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.

22:13  De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.

22:14  Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.

22:15  Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.

22:16  Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.

22:17  Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;

22:18  Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.

22:19  Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;

22:20  Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.

22:21  Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.

22:22  Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.

22:23  Och de begynte fräga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.

22:24  Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.

22:25  Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;

22:26  Men I icke sä; utan den som störst är ibland edor, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.

22:27  Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.

22:28  Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.

22:29  Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;

22:30  Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.

22:31  Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;

22:32  Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.

22:33  Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.

22:34  Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.

22:35  Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.

22:36  Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.

22:37  Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.

22:38  Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.

22:39  Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.

22:40  Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.

22:41  Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,

22:42  Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.

22:43  Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.

22:44  Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.

22:45  Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;

22:46  Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.

22:47  Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.

22:48  Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?

22:49  Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?

22:50  Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.

22:51  Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.

22:52  Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;

22:53  Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.

22:54  Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.

22:55  Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.

22:56  Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.

22:57  Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.

22:58  Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.

22:59  Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.

22:60  Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.

22:61  Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.

22:62  Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.

22:63  Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;

22:64  Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?

22:65  Och mycken annor förhädelse sade de till honom.

22:66  Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Båd,

22:67  Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;

22:68  Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.

22:69  Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.

22:70  Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.

22:71  Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.

Chapter 23

23:1  Då stod upp hele hopen af dem, och ledde honom bort till Pilatum;

23:2  Och begynte till att klaga nå honom, sägande: Denna hafve vi beslagit dermed, att han förvänder folket, och förbjuder gifva Kejsarenom skatt, och säger sig vara Christus en Konung.

23:3  Och Pilatus frågade honom, sägandes: Äst du Judarnas Konung? Då svarade han honom, och sade: Du säger det.

23:4  Då sade Pilatus till öfversta Presterna, och till folket: Jag finner intet brott med denna mannen.

23:5  Men de höllo sitt tal fram, sägande: Han gör uppror ibland folket, lärandes öfver allt Judiska landet, begynnandes i Galileen, och sedan allt hit.

23:6  Då Pilatus hörde nämnas Galileen, frågade han, om han var en Galileisk man.

23:7  Och då han förnam, att han var under Herodis välde, försände han honom till Herodes; ty han var ock i Jerusalem på den tiden.

23:8  Då Herodes fick se Jesum, vardt han ganska glad; ty han hade i lång tid haft stundan till att se honom; ty han hade mycket hört om honom, och hoppades fä se något tecken göras af honom.

23:9  Och han frågade honom om mång stycker; men han svarade honom intet.

23:10  Stodo ock öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och klagade svårliga på honom.

23:11  Men Herodes med sitt folk föraktade honom, och begabbade honom, och klädde honom uti ett hvitt kläde, och sände honom igen till Pilatum.

23:12  Och Pilatus och Herodes vordo vänner emellan sig på samma dag; ty emellan dem hade tillförene varit ovänskap.

23:13  Då kallade Pilatus tillhopa de öfversta Presterna, och föreståndarena, och folket;

23:14  Och sade till dem: I hafven fått mig denna mannen, såsom den der hafver förvändt folket; och si, jag hafver förhört honom i edor närvaro, och finner dock ingen af de ogerningar med denna mannen, er I anklagen honom före;

23:15  Och ej heller Herodes; ty jag försände eder till honom; och si, man kunde intet komma på honom, det döden värdt var.

23:16  Derföre vill jag näpsan och släppan.

23:17  Ty han skulle om högtidena gifva dem en lös.

23:18  Då ropade hele hopen, och sade: Tag denna af vägen, och gif oss Barabbam lös;

23:19  Den der låg i fängelset, för ett upplopps skull, som i staden skedt var, och för ett mandråp.

23:20  Åter talade Pilatus till dem, och ville gifva Jesum lös.

23:21  Då ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst honom.

23:22  Då sade han tredje resona till dem: Hvad hafver han då illa gjort? Jag finner ingen dödssak med honom; derföre vill jag näpsan, och gifvan lös.

23:23  Men de lade åt med stort rop, och begärade att han skulle korsfästas; och deras och de öfversta Presternas rop vardt ju mer och mer.

23:24  Då dömde Pilatus, att så ske skulle, som de begärade;

23:25  Och gaf dem lös den i fängelset satt var för upploppets och dråpets skull, den de begärat hade; men Jesum öfverantvardade han deras vilja.

23:26  Och då de ledde honom ut, fingo de en fatt, som het Simon af Cyrene, den der kom af markene; honom lade de korset uppå, att han skulle bära det efter Jesum.

23:27  Men honom följde en stor hop folk, och qvinnor, de der greto och ömkade sig öfver honom.

23:28  Då vände sig Jesus om till dem, och sade: I Jerusalems döttrar, gråter icke öfver mig; utan gråter öfver eder sjelf va, och öfver edor barn.

23:29  Ty si, de dagar varda kommande, i hvilkom de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma, och de qveder som intet födt hafva, och de spenar som ingom hade dia gifvit.

23:30  Då skola de begynna säga till bergen: Faller öfver oss; och till högarna: Skyler oss.

23:31  Ty är detta skedt på det färska trät, hvad skall då ske på det torra?

23:32  Leddes der ock ut två andre ogerningsmän med honom, till att aflifvas.

23:33  Och då de kommo till det rummet, som kallas hufvudskallaplatsen, der korsfäste de honom, och de ogerningsmän med honom; den ena på den högra sidon, den andra på den venstra.

23:34  Och sade Jesus: Fader, förlåt dem det; ty de veta icke hvad de göra. Och de bytte hans kläder, kastandes lott på dem.

23:35  Och folket stod och såg uppå; och de öfverste, samt med dem, begabbade honom, sägande: Androm hafver han hulpit, hjelpe sig nu sjelfvom, om han är Christus, den Guds ut korade.

23:36  Begabbade honom ock krigsknektarna, och gingo till, och räckte ättiko till honom;

23:37  Sägande: Äst du Judarnas Konung, så hjelp dig sjelf.

23:38  Var ock en öfverskrift skrifven öfver honom, med Grekiska, Latinska och Ebreiska bokstäfver: Denne är Judarnas Konung.

23:39  Men en af de ogerningsmän, som upphängde voro, hadde honom, och sade: Äst du Christus, så hjelp dig sjelf och oss.

23:40  Då svarade den andre, straffade honom, och sade: Fruktar du icke heller Gud, du som äst i samma fördömelsen?

23:41  Och är det väl rätt med oss; ty vi lide det våra gerningar värda äro; men denne hafver intet ondt gjort.

23:42  Och sade han till Jesum: Herre, tänk på mig, då du kommer i ditt rike.

23:43  Och sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradis.

23:44  Och var detta vid sjette timman; och ett mörker vardt öfver hela landet, allt intill nionde timman.

23:45  Och solen miste sitt sken; och förlåten i templet remnade midt i tu.

23:46  Och Jesus ropade med höga röst, och sade: Fader, jag befaller min anda i dina händer; och då han hade det sagt, gaf han upp andan.

23:47  Då höfvitsmannen såg hvad der skedde, prisade han Gud, och sade: Sannerliga var denne en rättfärdig man.

23:48  Och allt folket, som ditgånget var att se härpå, då de sett hade hvad der skedde, slogo de sig för sin bröst, och gingo hem igen.

23:49  Men alle hans kände vänner, och qvinnor, som honom följt hade af Galileen, stodo långt ifrån, och sågo derpå.

23:50  Och si, en man, benämnd Joseph, en rådherre, den var en god och rättfärdig man;

23:51  Och hade icke samtyckt deras råd och gerning; och han var bördig af den Judarnas stad Arimathia; den der ock åstundade efter Guds rike;

23:52  Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen;

23:53  Och tog honom ned, svepte honom uti ett linkläde, och laden ned i ena graf, som uthuggen var uti sten, der än då ingen hade uti lagd varit.

23:54  Och det var tillredelsedagen, och Sabbathen begynte gå uppå.

23:55  Och följde der några qvinnor efter, som med honom komna voro af Galileen och besågo grafvena, och huruledes hans lekamen lagd var;

23:56  Och gingo sedan tillbaka igen, och tillredde välluktandes krydder och smörjelse; men om Sabbathen voro de stilla, som budet var i lagen.

Chapter 24

24:1  På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.

24:2  Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;

24:3  Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.

24:4  Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.

24:5  Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder ät jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?

24:6  Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,

24:7  Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.

24:8  Och så begynte de komma ihåg hans ord;

24:9  Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och badade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.

24:10  Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.

24:11  Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.

24:12  Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick lian se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.

24:13  Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.

24:14  Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.

24:15  Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.

24:16  Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.

24:17  Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?

24:18  Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Ast du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?

24:19  Sade han till dem: Hvad? Sade do till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;

24:20  Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.

24:21  Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.

24:22  Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;

24:23  Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.

24:24  Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.

24:25  Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.

24:26  Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?

24:27  Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.

24:28  Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han läts som han ville gå längre fram.

24:29  Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förtiden. Och så gick han in, till att blifva när dem.

24:30  Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.

24:31  Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.

24:32  Och de sade emellan sig: Var icke värt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?

24:33  Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;

24:34  De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.

24:35  Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.

24:36  Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

24:37  Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.

24:38  Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?

24:39  Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.

24:40  Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.

24:41  Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?

24:42  Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.

24:43  Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.

24:44  Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.

24:45  Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;

24:46  Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;

24:47  Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.

24:48  Och I ären vittne till allt detta.

24:49  Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I värden beklädde med kraft af höj dene.

24:50  Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.

24:51  Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.

24:52  Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;

24:53  Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.