SweKarlXII1873 - Isaiah

Chapter 1

1:1  Detta är Esaia syn, Amos sons, den han såg om Judo och Jerusalem, uti Ussia, Jothams, Ahas och Jehiskia, Juda Konungars, tid.

1:2  Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: Jag hafver uppfödt barn, och upphöjt, och de äro mig affällige vordne.

1:3  En oxe känner sin herra, och en åsne sins herras krubbo; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet.

1:4  Ack! ve det syndiga folket; det folket af stor misshandel, den arga säden, de skadeliga barnen, som öfvergifva Herran, försmäda, den Heliga i Israel, och vända tillbaka.

1:5  Hvad skall man mer slå eder, medan I afviken ju desto mer? Hela hufvudet är krankt, hela hjertat är försmäktadt.

1:6  Ifrå fotbjellet allt upp till hufvudet är der intet helt uppå; utan sår, svullnad och etterböld, de der intet plåstrade, eller förbundne, eller med olja mökte äro.

1:7  Edart land är öde; edra städer äro uppbrände med eld; främmande förtära eder åker för edor ögon, och han är öde, såsom det de främmande förhärjat hafva.

1:8  Men hvad ännu qvart är af dottrene Zion, det är lika som en hydda uti enom vingård, och såsom en vaktebod uti stubbåkren; såsom en förhärjad stad.

1:9  Om Herren Zebaoth icke läte oss något litet igenblifva, så vore vi lika som Sodom, och lika som Gomorra.

1:10  Hörer Herrans ord, I Sodomitiske Förstar; fatta med öronen vår Guds lag, du Gomorriska folk.

1:11  Hvad skall jag med edart myckna offer? säger Herren; jag är mätt af vädrars bränneoffer, och af de göddas talg, och hafver ingen lust till oxars, lambars och bockars blod.

1:12  Då I kommen in till att te eder för mig; ho äskar sådant af edra händer, att I skullen träda in uppå mina gårdar?

1:13  Hafver icke mer spisoffer fram fåfängt; rökverk är mig styggeligit; nymånader och Sabbather, då I sammankommen, må jag icke lida; ty I bedrifven afguderi och våld i dem.

1:14  Min själ hatar edra nymånadar och årstider; jag är ledse dervid, jag orkar icke lida dem.

1:15  Och om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock min ögon ifrån eder; och om I än mycket bedjen, så hörer jag eder dock intet; ty edra händer äro fulla med blod.

1:16  Tvår eder, görer eder rena, lägger bort edart onda väsende ifrå min ögon; vänder igen af det onda;

1:17  Lärer göra det godt är, farer efter det som rätt är, hjelper dem förtryckta, skaffer dem faderlösa rätt, och hjelper enkones sak.

1:18  Så kommer då sedan, och låter oss gå med hvarannan till rätta, säger Herren: Om edra synder än voro blodröda, så skola de dock varda snöhvita; och om de än voro såsom rosenfärga, så skola de dock varda såsom en ull.

1:19  Viljen I höra mig, så skolen I nyttja landsens goda.

1:20  Viljen I ock icke, utan ären ohörsamme, så skolen I af svärd förtärde varda; ty Herrans mun säger det.

1:21  Huru kommer det till, att den fromme staden är vorden en sköka? Han var full med rätthet, rättvisan bodde derinne; men nu mördare.

1:22  Ditt silfver är vordet slagg, och ditt vin förmängdt med vatten.

1:23  Dine Förstar äro affällige, och tjufvars stallbröder; de taga alle gerna gåfvor, och fara efter skänker; dem faderlösa skaffa de icke rätt, och enkones sak kommer intet inför dem.

1:24  Derföre säger Herren, Herren Zebaoth, den mäktige i Israel: Ack ve! Jag måste trösta mig igenom mina fiendar, och hämna mig igenom mina ovänner;

1:25  Och måste vända mina hand emot dig, och utrensa ditt slagg som aldrarenast, och borttaga allt ditt tenn;

1:26  Och gifva dig åter domare igen, såsom de voro tillförene, och rådherrar, såsom i begynnelsen; då skall du heta rättvisones stad, och en from stad.

1:27  Zion måste igenom rätt förlossad varda, och hans fångar igenom rättfärdighet;

1:28  Att de öfverträdare och syndare skola tillsamman sönderkrossade varda, och de, som öfvergifva Herran, förgås.

1:29  Ty de måste komma på skam öfver de ekar, der I lust till hafven, och blygas öfver de lustgårdar, som I utväljen;

1:30  När I varden såsom en ek med torr löf, och såsom en lustgård utan vatten;

1:31  När beskärmet varder såsom blår, och dess verk såsom en gnista; och både tillhopa brinnen, så att ingen utsläcker det.

Chapter 2

2:1  Detta är det Esaia, Amos son, såg om Juda och Jerusalem:

2:2  Uti yttersta tiden skall det berget, der Herrans hus är, tillredt varda, högre än all berg, och öfver all berg upphöjdt varda; och alle Hedningar skola löpa dertill;

2:3  Och mycket folk gå dit, och säga: Kommer, och låter oss gå upp på Herrans berg, till Jacobs Guds hus, att han lärer oss sina vägar, och vi vandrom på hans stigar; ty af Zion skall lagen utgå, och Herrans ord af Jerusalem.

2:4  Och han skall döma ibland Hedningarna, och straffa mång folk; då skola de göra sin svärd till plogbillar, och sin spjut till liar; ty intet folk skall upplyfta svärd emot det andra, och skola nu intet lära mer att örliga.

2:5  Kommer, I af Jacobs hus, låt oss vandra uti Herrans ljus.

2:6  Men du hafver låtit fara ditt folk, Jacobs hus; ty de bedrifvat mer än de österländningar, och äro dagaväljare såsom de Philisteer; och låta de främmande barn varda mång.

2:7  Deras land är fullt med silfver och guld, och på deras rikedom är ingen ände; deras land är fullt med hästar, och på deras vagnar är ingen ände.

2:8  Deras land är också fullt med afgudar, och de tillbedja sitt handaverk, det deras finger gjort hafva.

2:9  Der bugar den menige man, der ödmjuka sig de myndige; det varder du icke förlåtandes dem.

2:10  Gack in uti bergen, och bortgöm dig uti jordene, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät.

2:11  Förty all hög ögon skola förnedrad varda, och hvad högt är ibland menniskor, det måste bocka sig; men Herren skall på den tid allena hög vara.

2:12  Ty Herrans Zebaoths dag skall gå öfver allt högfärdigt och högt, och öfver allt upphäfvet, att det skall förnedradt varda;

2:13  Och öfver all hög och upphäfven cedreträ i Libanon, och öfver alla ekar i Basan;

2:14  Öfver all hög berg, och öfver alla upphöjda backar;

2:15  Öfver all hög torn, och öfver alla fasta murar;

2:16  Öfver all skepp i hafvet, och öfver all kostelig skepps baner;

2:17  Att sig böja måste all höghet, och sig ödmjuka hvad högt är ibland menniskorna; och Herren allena hög vara på den tiden.

2:18  Och afgudarna skola platt förgås.

2:19  Så skall man gå in uti bergskrefvor, och uti jordkulor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

2:20  På den tiden skall hvar och en bortkasta sina silfverafgudar, och gyldene afgudar, som han sig hafver göra låtit till att tillbedja, och till att ära mullvärplar och flädermöss;

2:21  På det han må krypa in uti stenklyftor, och i bergskrefvor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

2:22  Så befatter eder intet med menniskone, som anda hafver i näsone; ty I veten icke, huru högt han är aktad.

Chapter 3

3:1  Ty si, Herren, Herren Zebaoth skall borttaga, af Jerusalem och Juda, allt uppehälle, bröds uppehälle, vattens uppehälle;

3:2  Starka och krigsmän; domare, Propheter, spåmän och åldersmän;

3:3  Höfvitsmän öfver femtio, och ärliga män; rådmän och visa ämbetsmän, och vältalande män;

3:4  Och skall gifva dem ynglingar till Förstar, och barnslige skola råda öfver dem.

3:5  Och plågare skola vara i folkena, den ene öfver den andra, och hvar öfver sin nästa; och den, som yngre är, skall vara stolt öfver den gamla, och en lösaktig emot den ärliga.

3:6  Då skall en fatta sin broder utu sins faders hus: Du hafver kläder, var vår Förste, hjelp du detta ofallet.

3:7  Men han skall på den tiden svärja, och säga: Jag är ingen läkare; i mino huse är hvarken bröd eller kläder; sätter mig icke till en Första öfver folket.

3:8  Ty Jerusalem faller, och Juda ligger omkull; efter deras tunga och anslag är emot Herranom, så att de hans majestäts ögon emot sträfva.

3:9  De skyla intet sitt väsende, och berömma sig af sina synder, lika som de i Sodom, och dölja dem intet; ve deras själar; ty dermed föra de sig sjelfva på allt ondt.

3:10  Prediker om de rättfärdiga, att de stå väl; ty de skola äta sina gerningars frukt.

3:11  Men ve dem ogudaktigom; ty de äro onde, och det skall varda dem betaladt, lika som de det förtjena.

3:12  Barn äro mins folks plågare, och qvinnor råda öfver dem. Mitt folk, dine ledare förföra dig, och förderfva vägen den du gå skall.

3:13  Men Herren står der, till att gå till rätta, och är framgången till att döma folken.

3:14  Och Herren kommer till domen med sins folks äldsta, och med sina Förstar; ty I hafven förderfvat vingården; och rofvet ifrå de fattige är i edart hus.

3:15  Hvi förtrampen I mitt folk, och förkrossen dens fattigas person, säger Herren, Herren Zebaoth?

3:16  Och Herren säger: Derföre, att Zions döttrar äro stolta, och gå med rakom hals, med färgadt ansigte; gå och svansa, och hafva kosteliga skor på sina fötter;

3:17  Så skall Herren göra Zions döttrars hufvud skallot; och Herren skall bortrycka deras sköna hår.

3:18  På den tiden skall Herren borttaga prydningen af de kosteliga skor, och häkter, spänne,

3:19  Kedjor, armspänne, hufvor,

3:20  Flitter, bräm, snöre, desmoknappar, öronspann,

3:21  Ringar, ännespann,

3:22  Högtidskläder, kåpor, hvifvar, pungar,

3:23  Speglar, snöretröjor, bordor och sommarkläder.

3:24  Och der skall vara stank för goda lukt, och ett löst band för bälte, och ett skallot hufvud för krusadt hår, och för en vid mantel en trång säck; allt detta i staden för din dägelighet.

3:25  Ditt meniga folk skall falla genom svärd, och dine krigsmän i strid.

3:26  Och hans portar skola sörja och gräma sig, och han skall sitta jämmerliga på jordene.

Chapter 4

4:1  Och på den tiden skola sju qvinnor fatta en man, och säga: Vi vilje sjelfva föda och kläda oss, allenast låt oss nämnas efter ditt namn, att vår försmädelse må ifrån oss tagen varda.

4:2  Uti den tiden skall Herrans Telning vara kär och kostelig, och jordenes Frukt härlig och skön med dem som behållne blifva i Israel.

4:3  Och hvilken i Zion återlefves, och igenblifver i Jerusalem, han skall kallas helig, hvar och en som skrifven är ibland de lefvande i Jerusalem.

4:4  Då varder Herren aftvåendes Zions döttrars smitto, och fördrifvandes Jerusalems blodskulder derut, genom Andan, som döma och en eld upptända skall.

4:5  Och Herren skall skapa öfver alla Zions bergs boningar, och hvar som helst det församladt är, moln och rök om dagen, och sken af eld, som brinner om nattena; ty en skärm skall vara öfver allt det härligit är.

4:6  Och ett skjul skall varda till en skygd om dagen för hettanom, och en tillflykt till att gömma sig för storm och regn.

Chapter 5

5:1  Nu väl, jag vill sjunga minom vän ens mins väns viso om hans vingård. Min vän hafver en vingård, på ett fett rum.

5:2  Och han gärde omkring honom, och med stenhopar bevarade, och satte ädla vinträ deruti; han byggde ock ett torn deruti, och grof der en press, och vänte efter, att han skulle bära vindrufvor; men han bar vilddrufvor.

5:3  Nu dömer, I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min vingård.

5:4  Hvad skulle man dock mer göra minom vingård, det jag honom icke gjort hafver? Hvi hafver han burit vilddrufvor, då jag vänte efter, att han skulle burit drufvor?

5:5  Nu väl, jag vill kungöra eder, hvad jag minom vingård göra vill: Hans gård skall borttagen varda, på det han skall ödelagd blifva, och hans mur skall sönderrifven varda, på det han skall förtrampad varda.

5:6  Jag skall låta honom ligga öde, att ingen skall skäran eller grafvan, utan tistel och törne derinne växa; och skall bjuda skyarna, att de icke regna deruppå.

5:7  Så är nu Herrans Zebaoths vingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han vänter efter rätt, si, så är här icke annat än öfvervåld; efter rättviso, si, så är här alltsammans klagomål.

5:8  Ve dem som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkren intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena.

5:9  Det är för Herrans Zebaoths öron; hvad gäller, om de många hus icke skola öde varda, och de stora och sköna utan inbyggare?

5:10  Ty tio vingårdsfjällar skola icke gifva mer än ett åm, och en tunna säd skall icke gifva utan ena skäppo.

5:11  Ve dem som om morgonen bittida uppe äro, till att beflita sig om dryck, och sitta intill nattena, att de af vin hete varda skola;

5:12  Och hafva harpor, psaltare, trummor, pipor och vin, i deras collats; och se intet uppå Herrans verk, och akta intet uppå hans händers gerningar.

5:13  Derföre måste mitt folk varda bortfördt oförvarandes, och deras härlige hunger lida, och deras meniga folk törst lida.

5:14  Derföre hafver helvetet utvidgat sina själ, och uppgapat med sina käftar utan, måtto, att nederfara skola både deras härlige och den menige man, både deras rike och glade;

5:15  Att hvar och en skall bocka sig, och hvar och en ödmjukad varda, och de högfärdigas ögon ödmjukad blifva;

5:16  Men Herren Zebaoth uppböjd varda i domenom, och Gud, den Helige, helgad varda i rättfärdighet.

5:17  Så skola då lamb i bet gå i deras stad, och främlingar skola sig nära uti de fetas öde.

5:18  Ve dem som kobbla sig tillhopa, med fåfängelig band, till att göra orätt, och lika som med vagnsrep, till att synda;

5:19  Och säga: Låt hans verk skynda sig och snart komma, att vi måge set; låt dens Heligas i Israel anslag nalkas och komma, att vi måge vetat.

5:20  Ve dem som kalla det onda godt, och det goda ondt; de der af mörkret ljus göra, och af ljuset mörker; de der göra sött af sura, och surt af söto.

5:21  Ve dem som för sig sjelfva vise äro, och hålla sig sjelfva för kloka.

5:22  Ve dem som hjeltar äro till att dricka vin, och kämpar till att dricka;

5:23  De der gifva den ogudaktiga rätt för gåfvors skull, och vända de rättfärdigas rätt ifrå dem.

5:24  Derföre, lika som eldslåge förtärer halm, och borttager agnar, alltså skall deras rot förruttna, och deras telningar bortflyga såsom stoft; förty de förakta Herrans Zebaoths lag, och försmäda dens Heligas ord i Israel.

5:25  Derföre förgrymmar sig Herrans vrede öfver hans folk, och uträcker sina hand öfver dem, och slår dem, så att bergen bäfva, och deras kroppar äro lika som träck på gatone; och uti allt detta vänder icke hans vrede åter, utan hans hand är ännu uträckt.

5:26  Ty han skall uppresa ett baner fjerran ibland Hedningarna, och locka dem ifrå jordenes ända; och si, hastigt och snarliga komma de;

5:27  Och ingen ibland dem är trött eller svag; ingen är sömnig eller sofver; ingom lossas bältet af hans länder, och ingen sliter en skorem sönder.

5:28  Deras pilar äro skarpe, och alle deras bågar spände; deras hästahofvar äro såsom stenar, och deras hjul såsom ett stormväder.

5:29  De ryta som lejon, och ryta som ung lejon; de skola fräsa, och taga rof, och behållat, så att ingen undsätter det.

5:30  Och skall på den tiden fräsa öfver dem lika som ett haf; när man då ser uppå landet, så är det mörkt af ångest, och ljuset skin intet mer för mörkrets skull.

Chapter 6

6:1  Uti det året, då Konung Ussia blef död, såg jag Herran sitta på en hög och härlig stol, och hans klädefåll uppfyllde templet.

6:2  Seraphim stodo öfver honom, hvardera hade sex vingar; med två betäckte de sitt anlete; med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.

6:3  Och den ene ropade till den andra, och sade: Helig, Helig, Helig är Herren Zebaoth; hela jorden är full med hans äro;

6:4  Så att öfre dörrstocken bäfvade af deras rops röst, och huset vardt fullt med rök.

6:5  Då sade jag: Ve mig, jag förgås; ty jag hafver orena läppar, och bor ibland ett folk som orena läppar hafver; ty jag hafver sett Konungen, Herran Zebaoth, med min ögon.

6:6  Då flög en af Seraphim till mig, och hade ett glödande kol uti handene, det han med en tång tog af altaret;

6:7  Och kom vid min mun, och sade: Si, härmed hafver jag kommit vid dina läppar, att din missgerning skall varda ifrå dig tagen, och din synd försonad vara.

6:8  Och jag hörde Herrans röst, att han sade: Hvem skall jag sända? Hvilken vill vara vårt bådskap? Men jag sade: Här är jag, sänd mig.

6:9  Och han sade: Gack åstad, och säg till detta folket: Hörer, och förstår det icke; ser, och märker det intet.

6:10  Förstocka detta folks hjerta, och låt deras öron lomhörd varda, och förblinda deras ögon, att de intet se med sin ögon, eller höra med sin öron, eller förstå med sitt hjerta, och omvända sig, och varda salige.

6:11  Men jag sade: Herre, huru länge? Han sade: Tilldess, att städerna öde varda utan inbyggare, och husen utan folk, och marken ligger platt öde.

6:12  Ty Herren skall låta folket komma, långt bort, så att landet skall svårliga öfvergifvet varda.

6:13  Dock skall ännu tiondedelen blifva derinne; ty det skall varda bortfördt och förhärjadt, såsom en ek och lind, som ännu hafva bålen, ändock deras löf afslagne, varda; en helig säd skall sådana bål vara.

Chapter 7

7:1  Det begaf sig uti Ahas, Jothams sons, Ussia sons, Juda Konungs, tid, drog Rezin, Konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son, Israels Konung, upp till Jerusalem, till att örliga deremot; men de kunde intet öfvervinna det.

7:2  Då vardt Davids huse sagdt: De Syror förlåta sig uppå Ephraim. Då bäfvade honom hjertat, och hans folks hjerta, lika som trän i skogenom bäfva för vädret.

7:3  Men Herren talade till Esaia: Gack ut emot Ahas, du och din son SearJasub, till ändan af vatturännone vid öfra dammen, på den vägen vid färgarens åker;

7:4  Och säg till honom: Vara dig, och blir stilla, frukta dig intet, och ditt hjerta vare oförskräckt för dessa två rykande släckebrandar; nämliga för Rezins och de Syrers, och Remalia sons vrede;

7:5  Att de Syror hafva gjort ett ondt rådslag emot dig, samt med Ephraim och Remalia son, och säga:

7:6  Vi vilje upp till Juda, och förskräcka honom, och skifta oss emellan, och göra Tabeels son till Konung derinne.

7:7  Ty så säger Herren, Herren: Det skall intet så bestå eller så ske;

7:8  Utan lika som Damascus är hufvudet i Syrien, så skall Rezin vara hufvudet i Damasco. Och efter fem och sextio år skall det vara ute med Ephraim, att de icke mer skola vara något folk.

7:9  Och lika som Samarien är hufvudet i Ephraim, så skall Remalia son vara hufvudet i Samarien. Tron I icke, så felar det med eder.

7:10  Och Herren talade åter till Ahas, och sade:

7:11  Äska dig ett tecken af Herranom, dinom Gud, antingen nedre i helvetet, eller ofvantill i höjdene.

7:12  Men Ahas sade: Jag äskar intet, att jag icke skall försöka Herran.

7:13  Då sade han: Nu väl, så hörer I af Davids hus; är det eder litet, att I gören menniskom emot, utan att I ock gören min Gud emot?

7:14  Derföre skall Herren sjelf gifva eder ett tecken; si, en Jungfru är hafvandes, och skall föda en son, den skall hon kalla ImmanuEl.

7:15  Smör och hannog skall han äta, att han skall veta förkasta det onda, och utvälja det goda.

7:16  Ty förr än pilten lärer förkasta det ondt är, och utvälja det godt är, skall det land, der du grufvar dig före, öfvergifvet varda af sina två Konungar.

7:17  Men öfver dig, öfver ditt folk och öfver dins faders hus, skall Herren, genom Konungen af Assyrien, komma låta dagar, de icke komne äro, sedan Ephraim ifrå Juda skiljdes.

7:18  Ty på den tiden skall Herren hvissla till flugorna vid ändan på Egypti älfver, och till bin i Assurs land;

7:19  Att de skola komma, och allesammans lägga sig vid bäcker och stenklyftor, och all hål trä, och uti all hål.

7:20  På den samma tiden skall Herren raka hufvudet, och håret af fötterna, och taga bort skägget genom en lejd rakoknif; nämliga genom dem som på hinsidon älfvena äro, det är, genom Konungen af Assyrien.

7:21  På den samma tiden skall en man föda en hop kor, och två hjordar;

7:22  Och skall hafva så mycket till att molka, att han smör äta skall; ty den som i landens igenlefves, han skall äta smör och hannog.

7:23  Ty det skall ske på den tiden, att der nu tusende vinträd stå, tusende silfpenningar värd, der skall vara törne och tistel;

7:24  Så att man måste gå dit med pil och båga; ty uti hela landet skall törne och tistel vara;

7:25  Så att man icke komma kan till alla de berg, som man plägar uppgrafva med hacko, för tistlars och törnes styggelses skull; utan man skall låta oxar gå deruppå och får deröfver trampa.

Chapter 8

8:1  Och Herren sade till mig: Tag dig ett stort bref, och skrif deruti med en menniskos styl: Röfva snart; hasta till byte.

8:2  Och jag tog till mig tu trogen vittne, Presten Uria, och Zacharia, Jeberechia son;

8:3  Och gick till ena Prophetisso; hon vardt hafvandes, och födde en son; och Herren sade till mig: Kalla honom: Röfva snart; hasta till byte.

8:4  Ty förr än pilten skall kunna säga: Käre fader, kära moder; skall Damascos magt och Samarie byte borttaget varda, genom Konungen af Assyrien.

8:5  Och Herren talade ytterligare med mig, och sade:

8:6  Efter detta folket föraktar det vattnet i Siloa, hvilket så stilla löper, och tröster uppå Rezin och Remalia son;

8:7  Si, så skall Herren låta komma öfver dem starkt och mycket strömvatten; nämliga Konungen af Assyrien, och all hans härlighet, att de skola fara öfver alla deras bäcker, och gå öfver alla deras stränder;

8:8  Och skola infalla uti Juda, och flöda, och gå öfver, tilldess att de räcka upp till halsen; och skola utsträcka sina vingar, så att de uppfylla ditt land, o ImmanuEl, så vidt som det är.

8:9  Varer vrede, I folk, och gifver likväl flyktena; hörer, I alle som ären i fjerran land, ruster eder, och gifver dock flyktena; ruster eder, och gifver dock flyktena.

8:10  Besluter ett råd, och der varde intet af, talens vid, och det bestå intet; ty här är ImmanuEl.

8:11  Ty så säger Herren till mig, lika som han fattade mig vid handena, och underviste mig, att jag icke skulle vandra på detta folks väg, och säger:

8:12  I skolen icke säga: Förbund. Detta folk talar om intet annat, utan om förbund. Frukter eder icke såsom de göra, och grufver eder icke;

8:13  Utan helger Herran Zebaoth; honom låter vara edor fruktan och förskräckelse;

8:14  Så skall han varda en helgelse; men en stötesten och en förargelseklippa dem tvem Israels husom, Jerusalems inbyggarom till snaro och fall;

8:15  Så att månge af dem skola derpå stöta sig, falla och sönderkrossas, besnärjas och fångne varda.

8:16  Bind samman vittnesbördet; försegla lagen intill mina lärjungar.

8:17  Ty jag hoppas uppå Herran, den sitt anlete för Jacobs hus bortgömt hafver; men jag vänter efter honom.

8:18  Si, här är jag, och barnen som Herren mig gifvit hafver, till ett tecken och under i Israel, af Herranom Zebaoth, den der bor på bergena Zion.

8:19  Men då de säga till eder: I måsten fråga af spåmän och tecknatydare, de der mycket tala och disputera, så skolen I säga: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?

8:20  Ja, efter lag och vittnesbörd; om de det icke säga, så skola de icke få morgonrodnan;

8:21  Utan skola gå, omkring i landena slagne och hungroge; men när de hunger lida, så skola de vrede varda, och banna sinom Konung och sinom Gud, och se upp.

8:22  De skola ock se neder på Jordena, och intet finna annat än bedröfvelse och mörker; ty de äro förmörkrade i ångest, och gå ville i mörkret.

Chapter 9

9:1  Ty det varder väl ett annat mörker, det dem bekymrar, än i förtiden var, då det lätteliga tillgick i Sebulons land, och i Naphthalims land, och derefter svårare vardt vid hafsvägen, på denna sidone Jordanen, vid Hedningarnas Galilea.

9:2  Det folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus; och öfver dem, som bo i mörko lande, skin det klarliga.

9:3  Du gör folket mycket, dermed gör du icke glädjena, myckna; men för dig varder man sig glädjandes, såsom man glädes i skördandene, såsom man glad är, när man utskifter byte.

9:4  Ty du hafver sönderbrutit deras bördos ok, och deras skuldrors ris, och deras plågares staf, lika som i Midians tid.

9:5  Ty allt krig, med storm och blodig klädnad, skall uppbrännas, och af eld förtärdt varda.

9:6  Ty oss är födt ett barn, en Son är oss gifven, hvilkens herradöme är uppå hans axlar; och han heter Underlig, Råd, Gud, Hjelte, Evig Fader, Fridförste;

9:7  På det hans herradöme skall stort varda, och på friden ingen ände, på Davids säte och hans rike, att han det bereda, och stärka skall med dom och rättfärdighet, ifrå nu allt intill evighet; detta skall Herrans Zebaoths nitälskan göra.

9:8  Herren hafver sändt ett ord i Jacob, och det är fallet i Israel;

9:9  Att allt Ephraims folk och Samarie inbyggare skola det få veta, hvilke i högmod och stolt sinne säga:

9:10  Tegelstenar äro fallne; men vi vilje bygga det upp igen med huggen sten; man hafver afhuggit mulbärsträ, så vilje vi sätta i samma staden cedreträ.

9:11  Ty Herren skall uppresa Rezins krigsfolk emot dem, och gadda deras fiendar tillhopa;

9:12  De Syrer före, och de Philisteer efter, att de skola uppfräta Israel med fullom mun. Uti allt detta stillas icke ännu hans vrede; hans hand är ännu uträckt.

9:13  Så vänder sig ej heller folket till honom, som dem slår, och fråga intet efter Herran Zebaoth.

9:14  Derföre skall Herren afhugga af Israel både hufvud och stjert, både qvist och stubbs, på en dag.

9:15  De gamle och ärlige äro hufvudet; men Propheterna, som falskt lära, äro stjerten;

9:16  Ty detta folks ledare äro förförare; och de som sig leda låta, äro förtappade.

9:17  Derföre kan Herren intet glädja sig öfver deras unga män, eller förbarma, sig öfver deras faderlösa och enkor; ty de äro allesammans skrymtare och onde, och hvar och en mun talar galenskap. Uti allt detta stillas icke ännu hans vrede; hans hand är ännu uträckt.

9:18  Ty det ogudaktiga väsendet är upptändt såsom en eld, och förtärer törne och tistlar, och brinner såsom uti en tjock skog, och gifver högan rök.

9:19  Förty uti Herrans Zebaoths vrede är landet förmörkradt, så att folket är lika, som en eldsmat; ingen skonar den andra.

9:20  Röfva de på högra sidone, så lida de hunger; äta de på venstra sidone, så varda, de icke mätte; hvar och en äter sins arms kött;

9:21  Manasse Ephraim, Ephraim Manasse, och de båda, tillsammans emot Juda. Uti allt detta stillas icke ännu hans vrede; hans hand är ännu uträckt.

Chapter 10

10:1  Ve dem Skriftlärdom, som orätt lag göra, och vrångan dom skrifva;

10:2  På det de skola vränga dens fattigas sak, och bruka våld uti de eländas rätt i mitt folk; så att enkor måste vara deras rof, och de faderlöse deras byte.

10:3  Hvad viljen I göra på hemsökningenes och olyckones dag, den fjerran efter kommer? Till hvem viljen I fly om hjelp? Och hvar viljen I låta edra äro;

10:4  Att hon icke under de fångna böjd varder, och ibland slagna faller? Uti allt detta är hans vrede icke stillad; hans hand är ännu uträckt.

10:5  Ack! ve Assur, den mine vredes ris, och deras hand mine grymhets staf är.

10:6  Jag vill sända honom emot ett skrymtaktigt folk, och gifva honom befallning emot mine vredes folk, att han det skinna och utbyta skall, och förtrampa det såsom träck på gatone;

10:7  Ändock han det så icke menar, och hans hjerta så icke tänker; utan hans hjerta står till att förderfva och utrota mång folk;

10:8  Ty han säger: Äro icke mine Förstar allesammans Konungar?

10:9  Är icke Calno såsom Charchemis? Är icke Hamath såsom Arphad? Är icke Samarien såsom Damascus?

10:10  Såsom min hand funnit hafver afgudarnas Konungarike; ändock deras afgudar starkare voro, än de i Jerusalem och Samarien äro;

10:11  Skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudom, såsom jag Samarien och dess afgudom gjort hafver?

10:12  Men när Herren hafver all sin verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka den högmodiga Konungens frukt af Assyrien, och hans högfärdiga ögons prål;

10:13  Derföre, att han säger: Jag hafver uträttat det med mina händers kraft och igenom mina vishet; ty jag är klok. Jag hafver annorlunda delat landen, och deras ägodelar röfvat, och såsom en väldig slagit deras inbyggare till jordena;

10:14  Och min hand hafver funnit folken, lika som ett hönonäste, så att jag hafver all land tillhopasamlat, lika som man församlar ägg, som öfvergifne äro; der ingen ena fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar.

10:15  Kan ock en yxe berömma sig emot honom, som hugger med henne; eller en såg trugas emot honom, som drager henne? Såsom den sig berömma kan, den en käpp bär, och upplyfter och bär honom så lätteliga, som han intet trä vore.

10:16  Derföre skall Herren, Herren Zebaoth sända en magerhet ibland hans feta, och skall upptända hans härlighet, att hon skall brinna såsom en eld.

10:17  Och Israels ljus skall varda en eld, och hans helige skall varda en låge; och skall upptända och förtära hans törne och tistlar på en dag.

10:18  Och hans skogs och marks härlighet skall till intet blifva både själ och kropp, och skall förgås och försvinna;

10:19  Så att hans skogs återlefda trä måga räknad varda, att ett barn må uppskrifva dem.

10:20  På den tiden skola de igenlefde i Israel, och de som af Jacobs hus behållne blifva, icke mer förlåta sig uppå honom, som dem slår; utan skola förlåta sig uppå Herran, den Heliga i Israel, uti sanning.

10:21  De igenlefde skola omvända sig, ja de igenlefde i Jacob, till Gud den starka.

10:22  Ty om ditt folk, o Israel, är lika som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde af dem omvände varda; ty då förderfvet stilladt varder, så skall öfversvinnande stor rättfärdighet komma.

10:23  Ty Herren, Herren Zebaoth skall låta gå ett förderf; men han stillar det dock i hela landena.

10:24  Derföre säger Herren, Herren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur; han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.

10:25  Ty efter en ganska liten tid skall ogunsten och min vrede öfver deras odygd få en ända.

10:26  Då skall Herren Zebaoth uppväcka en gissel öfver dem, lika som uti Midians slagtning på det hälleberget Oreb; och skall upphäfva sin staf, den han på hafvet brukade, lika som uti Egypten.

10:27  På den tiden skall hans börda bortvika ifrå dina skuldror, och hans ok ifrå dinom hals; ty oket skall förruttna af fetma.

10:28  Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.

10:29  De draga framom vårt lägre Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.

10:30  Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.

10:31  Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos.

10:32  Man blifver tilläfventyrs en dag i Nob, så skall han vända sina hand till dottrenes Zions berg, och emot den högen Jerusalem.

10:33  Men si, Herren, Herren Zebaoth skall afhugga qvistarna med magt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade varda.

10:34  Och den tjocke skogen skall med jern omkullhuggen varda, och Libanon skall falla genom den mägtiga.

Chapter 11

11:1  Och ett Ris skall uppgå, utaf Isai slägte, och en Telning utaf hans rot frukt bära;

11:2  På hvilkom skall hvilas Herrans Ande, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, kunskaps och Herrans fruktans ande.

11:3  Han skall inblåsa honom Herrans fruktan, att han icke skall döma efter som ögonen se, eller straffa efter som öronen höra;

11:4  Utan skall med rättviso döma de fattiga, och med dom straffa de elända på jordene, och skall slå jordena med sins muns staf, och med sina läppars anda dräpa de ogudaktiga.

11:5  Rättvisa skall vara hans länders bälte, och trohet hans njurars bälte.

11:6  Ulfvar skola bo tillsammans med lamb, och parder ligga ibland kid; en liten dräng skall tillhopa drifva kalfvar, och ung lejon, och gödeboskap.

11:7  Kor och björnar skola gå i bet, och deras ungar tillhopa ligga, och lejonen skola äta halm, såsom oxar;

11:8  Och ett spenabarn skall lust hafva vid en huggorms hål, och ett afvandt barn skall stinga sina hand uti ena basiliskes kulo.

11:9  Man skall ingen sarga eller förderfva på mitt helga berg; ty landet är fullt af Herrans kunskap, lika som med hafsens vatten betäckt.

11:10  Och det skall ske på den tiden, att Isai rot, som står till folks baner, der skola Hedningarna fråga efter, och hans hvila skall vara ära.

11:11  Och Herren skall på den tiden än en gång uträcka sina hand, att han skall få det återlefda af sitt folk, det qvart blifvet är för de Assyrier, Egyptier, Pathros, Ethioper, Elamiter, Sinear, Hamath, och för hafsens öar;

11:12  Och skall uppresa ett baner ibland Hedningarna, och sammanhemta de fördrefna af Israel, och församla de förskingrada af Juda, af fyra jordenes ändar.

11:13  Och det nit emot Ephraim skall återvända, och Juda fiender skola utrotade varda, så att Ephraim icke hatar Juda, och Juda icke skall vara emot Ephraim.

11:14  Men de skola vara de Philisteer på halsen vesterut, och beröfva alla de som österut bo; Edom och Moab skola gå dem tillhanda; Ammons barn skola hörsam vara.

11:15  Och Herren skall tillspillogifva hafsens ström uti Egypten, och skall låta gå sina hand öfver älfvena med starkt väder, och slå de sju strömmar, så att man må gå torrskodd deröfver;

11:16  Och skall vara dem qvarlefdom af sitt folk, som igenblifvet är för de Assyrier, en väg; såsom Israel skedde på den tiden, de utur Egypti land drogo.

Chapter 12

12:1  På den tiden skall du säga: Jag tackar dig, Herre, att du hafver varit vred på mig; och din vrede hafver sig vändt, och du tröster mig.

12:2  Si, Gud är min helsa; jag är säker, och fruktar mig intet; ty Herren Gud är min starkhet och min psalm, och är min helsa.

12:3  I skolen ösa vatten med glädje utu helsobrunnomen;

12:4  Och skolen säga på den tiden: Tacker Herranom; prediker hans Namn; görer hans anslag kunnig ibland folken; förkunner, att hans Namn högt är.

12:5  Lofsjunger Herranom; ty han hafver härliga bevist sig; detta vare kunnigt i all land.

12:6  Fröjda dig och var glad, du inbyggerska i Zion; ty Israels Helige är stor när dig.

Chapter 13

13:1  Detta är tungen öfver Babel, som Esaia, Amos son, såg:

13:2  Reser upp baner på högo berge; ropar fast emot dem; slår upp handena; låter indraga genom förstarnas portar.

13:3  Jag hafver budit minom helgedom, och kallat mina starka till mina vrede, hvilke glade äro uti mine härlighet.

13:4  Der är ett rop af en stor hop på bergomen, såsom af ett stort folk; ett rop lika som en gny af församladt Hedningars rike; Herren Zebaoth rustar en här till strids;

13:5  Hvilke utaf fjerran land komma ifrå himmelens ända; ja, Herren sjelfver, samt med sins vredes här, till att förderfva hela landet.

13:6  Jämrar eder; ty Herrans dag är hardt när; han kommer såsom en förödelse af dem Allsmägtiga.

13:7  Derföre skola alla händer nederfalla, och all menniskors hjerta gifva sig.

13:8  Förskräckelse, ångest och värk skall komma dem uppå; de skola hafva vedermödo, såsom en den der barn föder; den ena skall grufva sig vid den andra; röd som en eld skola deras ansigte vara.

13:9  Ty si, Herrans dag kommer grufvelig, vred, grym, till att förderfva landet, och till att förgöra syndarena deraf.

13:10  Ty stjernorna på himmelen, och hans Orion skina icke klart; solen går mörk upp, och månen skin mörkt.

13:11  Jag skall hemsöka jordenes krets, för hennes ondskas skull, och de ogudaktiga, för deras odygds skull; och skall göra en ända, uppå de stoltas högmod, och ödmjuka de väldigas högfärd;

13:12  Så att en man skall dyrare varda än fint guld, och en menniska mer värd än ett stycke guld af Ophir.

13:13  Derföre skall jag röra himmelen, så att jorden skall bäfva utaf sitt rum, igenom Herrans Zebaoths vrede, och igenom hans vredes dag.

13:14  Och han skall vara såsom en förjagad rå, och såsom en hjord utan herda; så att hvar och en skall vända till sitt folk igen, och hvar och en fly uti sitt land;

13:15  Derföre att hvilken sig derinne finna låter, han skall igenomstungen varda, och den der när är, skall igenom svärd falla.

13:16  Skola ock deras barn för deras ögon dräpne varda, deras hus skinnad, och deras hustrur skämda.

13:17  Ty si, jag skall uppväcka de Meder öfver dem, hvilke intet silfver söka, eller efter något guld fråga;

13:18  Utan att skjuta de unga män ihjäl med bågar, och icke förbarma sig öfver frukten i moderlifvet, eller barn skona.

13:19  Alltså skall Babel, det aldraskönesta ibland riken, de Chaldeers härliga prål, omstört varda af Gudi, lika som Sodom och Gomorra;

13:20  Så att man sedan der intet bo skall, eller någor der blifva i evig tid; att ock de Araber der ingen hyddo göra skola, och de herdar der inga bodar uppsätta;

13:21  Utan stygge foglar skola der lägga sig, och deras hus full med odjur vara, och strutser skola der bo, och gastar skola der springa;

13:22  Och ugglor sjunga uti hans palats, och drakar uti de lustiga borger. Och hans tid varder snart kommandes, och hans dagar skola intet dröjas.

Chapter 14

14:1  Ty Herren skall förbarma sig öfver Jacob, och ännu utkora Israel, och sätta dem uti sitt land: och främlingar skola gifva sig till dem, och hålla sig intill Jacobs hus;

14:2  Och folk skola, dem till sig taga, och hafva dem in till sitt rum, så att Israels hus skall äga dem uti Herrans land till tjenare och tjenarinnor; och skola hålla dem fångna, af hvilkom de fångne voro, och skola råda öfver sina plågare.

14:3  Och på den tiden, då Herren varder dig ro gifvandes ifrå din jämmer och vedermöda, och ifrå den hårda träldom, der du uti varit hafver;

14:4  Så skall du föra ett sådant ordspråk emot Konungen af Babel, och säga: Huru är det nu ute med plågarenom, och beskattningen hafver en ända?

14:5  Herren hafver sönderbrutit de ogudaktigas ris, de väldigas ris;

14:6  Den som folk slog i grymhet utan återvändo, och med stränghet rådandes var öfver Hedningarna, och förföljde dem utan barmhertighet.

14:7  Nu hafver dock hela verlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje.

14:8  Ock fröjda sig furoträn öfver dig, och de cedreträ i Libanon (och säga): Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger.

14:9  Helvetet dernedre bäfvade för dig, emot din tillkommelse; det uppväcker dig de döda, alla verldenes bockar, och bad alla Hedningarnas Konungar uppstå utaf sina stolar;

14:10  Att de skulle, en efter den andra, tala, och säga till dig: Du äst ock slagen lika som vi, och dig går lika som oss.

14:11  Ditt prål är neder till helvete faret, samt med dina harpors klingande; mal skall vara din säng, och matkar ditt öfvertäckelse.

14:12  Huru äst du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna? Huru äst du till jordena fallen, du som försvagade Hedningarna?

14:13  Tänkte du dock uti ditt hjerta: Jag vill stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor. Jag vill sätta mig på vittnesbördsens berg, på den sidon norrut.

14:14  Jag vill fara öfver de höga skyar, och vara den Aldrahögsta lik.

14:15  Ja, till helvetes far du, vid kulones sida.

14:16  Den dig ser, han skall skåda dig, och se uppå dig (och säga): Är det den man, som verldena skälfvande gjorde, och Konungariken bäfvande;

14:17  Den der jordenes krets ödelade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa?

14:18  Allesamman Hedningarnas Konungar ligga dock med äro, hvar och en i sitt hus;

14:19  Men du äst förkastad utu dine graf, såsom en förderfvad gren, såsom de slagnas klädnad, som med svärd ihjälstungne äro, hvilke nederfara till helvetes stenar, såsom ett förtrampadt as.

14:20  Du skall icke såsom de begrafven varda; ty du hafver förderfvat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskofulla sädena.

14:21  Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerningars skull, att de icke uppkomma eller ärfva landet, eller göra jordenes krets fullan med fiendar.

14:22  Och jag skall öfver dem komma säger Herren Zebaoth, och i Babel utrota hans åminnelse, hans igenlefda, affödo och efterkommande, säger Herren;

14:23  Och skall göra honom igelkottom till arfs, och till en vattusjö, och skall sopa honom med förderfvelsens qvast, säger Herren Zebaoth.

14:24  Herren Zebaoth hafver svorit, och sagt: Hvad gäller, att det skall så ske som jag tänker, och skall så blifva, som jag i sinnet hafver;

14:25  Att Assur nederlagd varder i mitt land, och jag förtrampar honom på min berg; på det hans ok skall af dem taget varda, och hans börda af deras hals komma.

14:26  Detta äro de anslag, som han hafver öfver all land, och det är den uträckta hand öfver alla Hedningar.

14:27  Ty Herren Zebaoth hafver det beslutit; ho vill förmenat? Och hans hand är uträckt; ho kan afvända henne?

14:28  I det året, då Konung Ahas blef död, vardt denne tungen sedd.

14:29  Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är; ty utaf ormsens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake.

14:30  Ty de torftigas förstfödingar skola berga sig, och de fattige tryggeliga hvila sig; men dina rot vill jag dräpa med hunger, och skall han förgöra dina igenlefda.

14:31  Jämra dig, du port, ropa, du stad, hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen ensam är uti hans tjäll.

14:32  Och hvad varda Hedningarnas båd sägande? Nämliga att Herren hafver grundat Zion, och der skola hans folks elände hafva tillflykt.

Chapter 15

15:1  Detta är tungen öfver Moab: Om nattena kommer förstöring öfver Ar i Moab, det är sin kos; om nattena, kommer förstöring öfver Kir i Moab, det är sin kos.

15:2  De gå upp till Baith och Dibon till altaren, att de skola gråta och jämra sig öfver Nebo och Medba i Moab: All hufvud är rakad, allt skägg är afskuret.

15:3  På deras gator gå de omsvepte i säcker; på deras tak och gatom jämra de sig alle, och gå neder gråtande.

15:4  Hesbon och Eleale ropa, så att man hörer det intill Jahaz; derföre jämra sig de väpnade i Moab, ty deras själ går illa.

15:5  Mitt hjerta ropar till Moab, deras flyktige fly ifrå den treggaåra kon allt intill Zoar; ty de gå upp till Luhith och gråta; och på den vägenom till Horonaim upphäfver sig ett jämmerrop.

15:6  Ty de vatten i Nimrim torkas bort, så att höet förtorkas der, och gräset förvissnar, och växer ingen grön ört.

15:7  Ty de ägodelar, som de församlat, och de folk, som de tillrustat hafva, förer man öfver pilträbäcken.

15:8  Ropet går omkring uti Moabs gränsor de gråta allt intill Eglaim, och gråta vid den brunnen Elim;

15:9  Ty de vatten i Dimon äro full med blod; dertill vill jag ännu låta mer komma öfver Dimon, både öfver dem som behållne äro i Moab lejonens, och öfver dem igenlefda i landena.

Chapter 16

16:1  Sänder ut, I landsherrar, lamb ifrå Sela utur öknene, till dottrenes Zions berg.

16:2  Men såsom en fogel bortflyger, den utaf sitt näste drifven är, så skall det ske med Moabs döttrar, då de draga framom Arnon.

16:3  Hafver råd tillhopa, håller dom; gör dig middagsskuggan såsom en natt; fördölj de fördrefna, och utrödj icke de flyktiga.

16:4  Låt mina fördrefna hafva herberge när dig; Moab, var du deras skärm för förderfvarenom, så får plågaren en ända, förstöraren vänder åter, och förtramparen låter af i landena.

16:5  Men en stol varder tillredd af nåde, att en skall deruppå sitta i sanning, uti Davids hyddo, och döma, och söka efter rätt, och främja rättvisona.

16:6  Men vi höre af Moabs högmod, att han fast högmodig är, så att ock hans högmod, stolthet och vrede är större, än hans magt.

16:7  Derföre skall en Moabit gråta öfver den andra; allesamman skola de gråta, öfver den stadsens KirHareseths grundvalar skola de halte sucka.

16:8  Ty Hesbon är vorden en ödemark; vinträt i Sibma är förderfvadt; herrarna ibland Hedningarna hafva förtrampat hans ädla vinträ, och äro komne allt intill Jaeser, och draga omkring uti öknene; hans vinqvistar äro förskingrade, och öfver hafvet förde.

16:9  Derföre gråter jag för Jaesers skull, och för vinträt i Sibma, och utgjuter många tårar för Hesbon och Eleale; ty en sång är fallen uti din sommar, och uti dina and;

16:10  Så att fröjd och glädje återvänder på markene, och i vingårdomen fröjdas eller ropar man intet; man trampar intet vin i pressomen; jag hafver gjort en ända, på sången.

16:11  Derföre lommar mitt hjerta öfver Moab, såsom en harpa, och mina inelfver öfver KirHares.

16:12  Då skall uppenbart varda, huru Moab är ledse vid altaren, och huru han till sina kyrko gången är till att bedja, och hafver dock intet kunnat skaffa.

16:13  Detta är det Herren på den tiden emot Moab talade.

16:14  Men nu talar Herren, och säger: Uti tre år, såsom en legodrängs år äro, skall Moabs härlighet, som stor och mycken är, klen varda, så att der skall ganska litet qvart blifva, och icke mycket.

Chapter 17

17:1  Detta är tungan öfver Damascon: Si, Damascus skall ingen stad nu mer vara, utan en förfallen stenhop.

17:2  Aroers städer skola, öfvergifne varda, så att hjordar skola der i bet gå, och ingen skall drifva dem ut.

17:3  Och det skall ute vara med Ephraims fäste, och Konungariket i Damasco; och det öfverblefna i Syrien skall vara såsom Israels barnas härlighet, säger Herren Zebaoth.

17:4  På den tiden skall Jacobs härlighet tunn varda, och hans feta kropp skall mager blifva;

17:5  Ty han skall varda såsom när en insamlade säd i andene, och såsom när en inbergade ax med sin arm, och såsom en upphemte ax i Rephaims dal;

17:6  Och en efterhemtning blefve, såsom när man rister ett oljoträ och der tu eller tre bär qvarsitta uppe i skatanom; eller såsom fyra eller fem bär hänga qvar på qvistarna, säger Herren Israels Gud.

17:7  På den tiden skall menniskan hålla sig intill honom, som henne gjort hafver, och hennes ögon skola se på den Heliga i Israel;

17:8  Och skall icke hålla sig till altaren, som hennes händer gjort hafva, och icke se till det hennes finger gjort hafva, antingen till lundar eller beläte.

17:9  På den tiden skola hans starkhets städer varda såsom en öfvergifven telning och qvist, som öfvergifven var för Israels barn, och skola öde varda.

17:10  Ty du hafver förgätit Gud, den din helsa, är, och icke tänkt uppå dina starkhets klippo; derföre skall du sätta lustiga plantor, men du skall dermed satt hafva vinqvisten åt främmandom.

17:11  I planterningenes tid skall du väl taga vara uppå, att din säd må tideliga växa; men åt höstenom, när du skall inberga kärfvarna, skall du få ens bedröfvadas sorg derföre.

17:12  Ack! ve det öfvermåtto myckna folket; såsom hafvet skall det brusa, och folkens rumor varder stormandes, såsom stor vatten storma.

17:13  Ja, såsom stor vatten storma, så skola folken storma; men han skall näpsa dem, och de skola fly lång väg bort; och skall förfölja dem, såsom stoftena på bergen sker af vädret, och såsom enom väderhvirfvel sker af stormenom.

17:14  Om aftonen, si, så är förskräckelse på färde, och förr än morgonen varder, så äro de intet till. Detta är deras lön, som oss röfva, och deras arfvedel, som taga oss vårt ifrå.

Chapter 18

18:1  Ve thy landena, som far i skugganom under segel, på desso sidone Ethiopiens floder;

18:2  Hvilket bådskap sänder till hafs, och i rörskepp far på vattnen. Går åstad, I snare bådskap, till det folk, som rifvet och skinnadt är, till det folk, som grufveligare är än något annat; till det folk, som här och der utmätet och förtrampadt är, hvilkets land vattuströmmar intaga.

18:3  Alle I, som bon på jordene, och I, som i landena sitten, skolen se huru man skall uppresa baneret på bergen, och höra huru man med trummeterna blåsa skall.

18:4  Ty all säger Herren till mig: Jag vill vara stilla, och tillse i mine hyddo; såsom en hette, den der uttorkar regn, och såsom en dagg i skördandenes hetta.

18:5  Ty för skördandena skall växten förminskas, och den omogna frukten förtorkas, medan hon ännu står i blomma, så att man måste afskära qvistarna med skäro, och afhugga vinträn, och kasta dem bort;

18:6  Att man måste låta ligga dem tillsammans foglomen på bergen, och djuromen i landena, att foglarna bygga om sommaren der sitt näste uti, och allahanda djur i landena ligga deruti om vinteren.

18:7  På den tiden skall det refna och skinnade folket, det grufveligare är än något annat, det här och der afmätet och nedertrampadt är, hvilkets land vattuströmmarna intaga föra Herranom Zebaoth skänker, på det rum, der Herrans Zebaoths Namn är, till Zions berg.

Chapter 19

19:1  Detta är tungen öfver Egypti land: Si, Herren skall fara uti enom snarom sky, och komma in uti Egypten; då skola de afgudar uti Egypten bäfva för honom, och de Egyptiers hjerta skall gifva sig i dem.

19:2  Och jag skall hetsa, de Egyptier på hvarannan, att en broder skall strida emot den andra, en vän emot den andra, en stad emot den andra, ett rike emot det andra.

19:3  Och de Egyptiers mod skall förgås i dem, och jag skall göra deras anslag omintet; så skola de då fråga deras afgudar och Prester, och spåmän och tecknatydare.

19:4  Men jag skall gifva de Egyptier uti grufveliga herrars händer; och en hård Konung skall råda öfver dem, säger den rådandes Herren Zebaoth.

19:5  Och vattnet i hafvet skall uttorkas; dertill skola ock strömmarna, bortsjunka och försvinna.

19:6  Älfverna skola utlöpa, så att dammsjöarna skola förminskas och torre varda; rör och säf förvissna.

19:7  Och gräset vid bäckerna, och all säd vid vattnet skall förfalna, förderfvas och till intet varda.

19:8  Och fiskarena skola sörja, och alle de, som fiskakrok kasta i vattnet, skola beklaga sig; och de, som nät utkasta i vattnet, skola bedröfvade varda.

19:9  De skola afgå med skam, som god garn göra, och nät binda.

19:10  Och de som fiskakistor hafva, med alla dem som dammar för lön göra, skola ångse varda.

19:11  De Förstar i Zoan äro dårar, Pharaos vise rådgifvare äro i deras råd galne vordne. Hvi sägen I dock om Pharao: Jag är visamannabarn, och är af gamla Konungar kommen?

19:12  Hvar äro då nu dine vise? Låt dem förkunna, och undervisa dig, hvad Herren Zebaoth öfver Egypten beslutit hafver.

19:13  Men de Förstar i Zoan äro vordne till dårar; de Förstar i Noph äro bedragne; de förföra samt med Egypten hörnstenen för slägten.

19:14  Ty Herren hafver utgjutit en villoanda ibland dem, att de skola förföra Egypten uti allt det de göra, såsom en drucken ragar, då han spyr.

19:15  Och Egypten skall ingen hafva, den der för hufvud eller stjert, bål eller gren är.

19:16  På den tiden skall Egypten vara såsom qvinnor, och frukta sig, och förskräckas, då Herren Zebaoth veftar handena öfver dem.

19:17  Och Egypten skall frukta sig för Juda lande, så att den der tänker uppå, han skall förskräckas öfver Herrans Zebaoths råd, som han öfver det beslutit hafver.

19:18  Uti den tiden skola fem städer uti Egypti land tala efter Canaans mål, och svärja vid Herran Zebaoth; en af dem skall heta Irheres.

19:19  På den samma tiden skall Herrans Zebaoths altare vara midt uti Egypti land, och en Herrans vårdsten i gränsone;

19:20  Den ett tecken och vittne vara skall Herranom Zebaoth uti Egypti land; ty de skola ropa till Herran, för sina plågares skull, och han skall sända dem en Frälsare och mästare, som dem hjelpa skall.

19:21  Ty Herren skall af, de Egyptier känd varda; och de Egyptier skola känna Herran på den tiden, och skola tjena honom med offer och spisoffer, och skola göra Herranom löfte, och hålla det.

19:22  Och Herren skall slå de Egyptier, och hela dem; ty de skola omvända sig till Herran, och han skall låta bedja sig, och hela dem.

19:23  På den tiden skall en väg vara ifrån Egypten in uti Assyrien, så att de Assyrier skola komma in uti Egypten, och de Egyptier in uti Assyrien, och både Egyptier och Assyrier Gudi tjena.

19:24  På samma tiden skall Israel vara sjelf tredje, med de Egyptier och Assyrier, genom den välsignelse, som på jordene vara skall.

19:25  Ty Herren Zebaoth skall välsigna dem, och säga: Välsignad äst du Egypten, mitt folk, och du Assur, mina händers verk, och du Israel, mitt arf.

Chapter 20

20:1  Uti det året, då Tharthan kom till Asdod, hvilken Sargon, Konungen i Assyrien, utsändt hade, och stridde emot Asdod, och vann det;

20:2  På samma tid talade Herren, genom Esaia, Amos son, och sade: Gack bort, och drag säcken af dina länder, och drag dina skor af dina fötter. Och han gjorde så, gick nakot och barfött.

20:3  Då sade Herren: Lika som min tjenare Esaia går nakot och barfött, till treåra tecken och under öfver Egypten och Ethiopien;

20:4  Alltså skall Konungen i Assyrien drifva den fångna Egypten, och förderfva Ethiopien, både unga och gamla, nakota och barfötta, med blottad skam, Egypten till blygd.

20:5  Och de skola förskräckas, och med skam bestå öfver Ethiopien, der de förläto sig uppå; och tvärtom Ethiopien, öfver de Egyptier, af hvilkom de sig berömde.

20:6  Och dessa öars inbyggare skola säga på den tiden: Är det vår tillflykt, dit vi flytt hafve efter hjelp, att vi skulle hulpne varda ifrå Konungenom i Assyrien? Ja, skönliga äre vi undsluppne.

Chapter 21

21:1  Detta är tungen öfver öknena vid hafvet: Såsom ett väder kommer ifrå sunnan, det all ting omvänder, så kommer det utur öknene, utur ett grufveligit land.

21:2  Ty mig är betedd en hård syn: En föraktare kommer emot den andra; och en förstörare emot den andra; drag upp, Elam, belägg dem, Madai; jag skall göra en ända uppå allt hans suckande.

21:3  Derföre äro mina länder fulla mes värk, och ångest hafver begripit mig, såsom ena barnafödersko; jag kröker mig, när jag hörer det, och förskräckes, när jag ser deruppå.

21:4  Mitt hjerta bäfvar; grufvelse hafver mig förskräckt; jag hafver derföre uti den ljufva nattene ingen ro haft.

21:5  Ja, tillred ett bord, låt vaka på vaktene, äter, dricker; står upp, I Förstar, smörjer skölden.

21:6  Ty Herren säger till mig alltså: Gack bort och beställ en väktare, den som tillser och tillsäger.

21:7  Men han ser resenärer rida och fara med hästar, åsnar, och camelar, och hafver granneliga akt deruppå.

21:8  Och ett lejon ropade: Herre, jag står på vaktene alltjemt om dagen, och står i mine vakt alla nätter.

21:9  Och si, der kommer en på enom vagn, han svarar, och säger: Babel är fallet; det är fallet, och all dess gudars beläte äro slagne ned till markena.

21:10  O! min loge, der jag på tröskar; hvad jag af Herranom Zebaoth Israels Gudi hört hafver, det förkunnar jag eder.

21:11  Detta är tungen öfver Duma: Man ropar till mig utaf Seir: Väktare, hvad lider natten? Väktare, hvad lider natten?

21:12  Väktaren sade: Då morgonen än kommer, så skall det ändå vara natt; om I än frågen, så skolen I likväl igenkomma och åter fråga.

21:13  Detta är tungen öfver Arabien: I skolen bo uti skogenom i Arabien, på den vägen åt Dedanim.

21:14  Bärer vatten emot den törstiga, I som bon uti Thema land; bjuder dem flyktigom bröd;

21:15  Förty de flyr för svärd, ja, för draget svärd, för spändom båga, för storo strid.

21:16  Ty alltså, säger Herren till mig: Ännu innan ett år, såsom legodrängers år äro, skall all Kedars härlighet förgås;

21:17  Och de qvarblefne skyttar af hjeltarna i Kedar skola mindre varda; ty Herren Israels Gud hafver det så sagt.

Chapter 22

22:1  Detta är tungen öfver synedalen: Hvad är eder, att I så alle löpen på taken?

22:2  Du vast full med gny, en stad full med folk, en glad stad; dine slagne äro icke med svärd slagne, och icke döde blefne i strid;

22:3  Utan alle dine höfvitsmän äro tillika bortvekne för båga, och fångne; alle de, Som man uti dig funnit hafver, äro fångne, och långt bortflydde.

22:4  Derföre säger jag: Går ifrå mig, låter mig bitterliga gråta; farer icke efter att hugsvala mig öfver mins folks dotters förstöring.

22:5  Ty det är en bullers, förtryckelses och bekymmers dag af Herranom Zebaoth, i synedalenom, för murarnas undergrafnings skull, och för ropets skull på berget.

22:6  Ty Elam drager med koger, vagnar, folk och resenärar, och Kir glimmar af sköldar.

22:7  Och skall ske, att dina utkorade dalar skola med vagnar fulle varda, och resenärer skola lägga sig för portarna.

22:8  Då skall Juda förlåt öppnad varda, att man skall kunna se, på den tiden, tygen uti skogshuset.

22:9  Och I skolen se refvorna många vara på Davids stad, och skolen församla vatten uti dem nedra dammenom.

22:10  I skolen ock räkna, husen i Jerusalem, ja, I skolen afbryta husen, till att befästa murarna.

22:11  Och I skolen göra ena vattugraf, emellan båda murarna af den gamla dammens vatten; likväl sen I icke uppå den som detta gör, och skåden icke på den som sådant beställt hafver fjerranefter.

22:12  Derföre skall Herren, Herren Zebaoth på den tiden låta utropa, att man skall gråta och jämra sig, och kulla sig, och draga säck uppå;

22:13  Ändock nu, si; intet annat är än glädje, slagta oxar, dräpa får, äta kött, dricka vin, och säga: Låt oss äta och dricka, vi måste dock i morgon dö.

22:14  Detta är för Herrans Zebaoths öron uppenbart. Hvad gäller, om eder denna missgerningen förlåtas skall, tilldess I dön, säger Herren, Herren Zebaoth.

22:15  Så säger Herren, Herren Zebaoth: Gack in till räntomästaren Sebna, hofmästaren, och säg till honom:

22:16  Hvad hafver du här? Hvem hörer du till? att du låter dig hugga en graf, såsom den der låter sig hugga en graf i höjdene, och såsom den der låter sig göra en boning i bergklippone?

22:17  Si, Herren skall förkasta dig, såsom en stark man någon bortkastar, och nederkrafsa dig;

22:18  Och skall omdrifva dig, såsom ett klot på vida mark; der skall du dö, der skola dina kosteliga vagnar blifva med dins herras hus försmädelse.

22:19  Och jag skall störta dig ifrå ditt stånd, och sätta dig af ditt ämbete.

22:20  Och på den tiden vill jag kalla min tjenare Eliakim, Hilkia son;

22:21  Och draga din kjortel uppå honom, och omgjorda honom med ditt bälte, och gifva ditt välde uti hans hand, att han skall vara deras fader, som i Jerusalem och Juda hus bo;

22:22  Och skall lägga Davids hus nyckel uppå hans axlar, att han skall upplåta, och ingen skall tillsluta; att han skall tillsluta, och ingen upplåta.

22:23  Och jag vill inslå honom för en nagla på ett fast rum, och han skall hafva ärones stol uti sins faders hus;

22:24  Att man skall hänga uppå honom all hans faders hus härlighet, barn och barnabarn, all små tyg, både dryckekar och allahanda strängaspel.

22:25  På den tiden, säger Herren Zebaoth, skall nagelen borttagen varda, den på det fasta rummet står, så att han skall söndergå och falla, och hans börda förgås; ty Herren säger det.

Chapter 23

23:1  Detta är tungen öfver Tyro: Jämrer eder, I skepp på hafvena; ty det är förstördt, så att der är intet hus, ej heller far någor dit; utu det land Chittim skola de varda dess var.

23:2  Öarnas inbyggare äro stilla vordne; de köpmän af Zidon, som till sjös foro, uppfyllde dig.

23:3  Och allahanda frukt, som växer vid Zihor, och säd vid älfvena, det förde man derin öfver stor vatten; och du vast Hedningarnas stapol vorden.

23:4  Du må väl förskräckas, Zidon; ty hafvet, ja, den fastesta vid hafvet säger: Jag är intet hafvandes, jag föder intet, så uppföder jag ock inga ynglingar, och uppfostrar inga jungfrur.

23:5  Såsom man förskräcktes, då man hörde om Egypten, så skall man ock förskräckas, då man får höra om Tyro.

23:6  Farer till sjös, jämrer eder, I som bon på öarna.

23:7  Är icke detta eder glädjestad, den sig berömmer af sinom stora ålder? Hans fötter skola föra honom långan väg bort till att vandra.

23:8  Ho hade det betänkt, att thy krönta Tyro skulle så gå, efter dess köpmän äro Förstar, och dess krämare de härligaste i landena?

23:9  Herren Zebaoth hafver det så betänkt, på det han skall försvaga allt prål i den lustiga staden, och förakteliga göra alla de härliga i landena.

23:10  Far igenom ditt land, såsom en ström, du hafsens dotter; der är intet bälte mer.

23:11  Han uträcker sina hand öfver hafvet, och förskräcker Konungarike; Herren bjuder öfver Canaan, till att förgöra hans mägtiga;

23:12  Och säger: Du skall icke mer glad vara, du beskämda Zidons dotter; o Chittim, statt upp, och far din väg, ty du skall icke blifva der;

23:13  Utan i de Chaldeers land, det intet folk var; utan Assur hafver det uppbyggt för skepp, och upprest der fast torn, och uppbyggt palats; och är likväl förstörd.

23:14  Jämrer eder, I skepp på hafvena; ty edor magt är omintet.

23:15  På den tiden skall Tyrus förgäten varda i sjutio år, så länge en Konung lefva må; men efter sjutio år skall man sjunga en skökoviso om Tyro:

23:16  Tag harpona, gack omkring i staden, du förglömda, sköka, spela fast på strängaspel, och sjung trösteliga, att man må åter tänka uppå dig.

23:17  Ty efter sjutio år skall Herren besöka Tyrum, att han skall åter komma till sin skökolön, och bedrifva boleri med all Konungarike på jordene.

23:18  Men hans köpmanshandel och skökolön skall varda helig Herranom; man varder det icke församlande för en skatt, ej heller fördöljande; utan de som för Herranom bo, skola hafva hans köpmansgods, att de skola deraf äta, och mätte varda, och väl klädde vara.

Chapter 24

24:1  Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.

24:2  Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;

24:3  Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.

24:4  Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.

24:5  Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.

24:6  Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.

24:7  Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.

24:8  Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.

24:9  Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.

24:10  Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.

24:11  Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.

24:12  Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.

24:13  Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.

24:14  De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.

24:15  Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.

24:16  Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.

24:17  Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.

24:18  Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.

24:19  Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.

24:20  Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.

24:21  På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;

24:22  Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.

24:23  Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.

Chapter 25

25:1  Herre, du äst min Gud; dig prisar jag; jag lofvar ditt Namn; ty du gör under, din gamla anslag äro trofast och sannfärdig.

25:2  Ty du gör staden till en stenhop, den fasta staden, att han uti en hop ligger; de främmandes palats, så att det icke mer en stad är, och aldrig mer uppbyggd varder.

25:3  Derföre ärar dig ett mägtigt folk; de väldiga Hedningars städer frukta dig.

25:4  Ty du äst dens fattigas starkhet, dens armas starkhet i bedröfvelsen, en tillflykt för oväder, en skygd för hetta, då de tyranner rasa såsom en storm emot en vägg.

25:5  Du ödmjukar de främmandes storm, såsom en hette i torrt rum, så att hetten skall förderfva de tyranners vinqvistar; och skyarna gifva ändock skugga.

25:6  Och Herren Zebaoth skall göra till all folk ett fett gästabåd på desso bergena; ett gästabåd af klart vin, af feto, af märg, af vin, der ingen drägg uti är.

25:7  Och han skall på desso bergena bortlägga svepklädet, der all folk med besvept äro, och täckeklädet, der alle Hedningar men betäckte äro.

25:8  Ty döden skall platt uppsluken varda; och Herren Herren skall aftvå tårarna af all ansigte, och skall borttaga sins folks försmädelse i all land; ty Herren hafver det sagt.

25:9  På den tiden skall man säga: Si, det är vår Gud, den vi förbide, och han skall hjelpa, oss; det är Herren; vi förbide honom, att vi skole fröjda oss, och glade vara i hans salighet.

25:10  Ty Herrans hand hvilas på desso bergena; och Moab skall derunder förkrossad varda, såsom strå söndertröskadt varder, och såsom träck.

25:11  Och han skall utsträcka sina händer midt ibland dem, såsom en simmande dem uträcker till att simma, och förnedra deras prål med sina händers arm;

25:12  Och skall nederböja edra murars höga fäste, förnedra, och kasta dem i stoft på jordena.

Chapter 26

26:1  På den tiden skall man sjunga, en sådana viso i Juda land: Vi hafve en fast stad, murar och värn äro helsa.

26:2  Låter upp portarna, att det rättfärdiga folket, som tro bevarar, må gå härin.

26:3  Du håller allstädes frid vid magt, efter visst löfte; ty man förlåter sig uppå dig.

26:4  Derföre förlåter eder uppå Herran evinnerliga; ty Herren Gud är en klippa evinnerliga.

26:5  Och han nederböjer dem som i höjdene bo; den höga staden förnedrar han; ja, han stöter honom neder till jordena, så att han ligger i stoftet;

26:6  Att han med fötter trampad varder; ja, med de fattigas fötter; de arme skola trampa deruppå.

26:7  Men de rättfärdigas väg är slät; de rättfärdigas stig gör du rättan.

26:8  Ty vi vänte efter dig, Herre, uti dins rätts väg; hjertans lust står till ditt Namn och ord.

26:9  Af hjertat begärar jag dig om nattena; med minom anda i mig vakar jag bittida upp till dig; ty der din rätt är på jordene, der lära jorderikes inbyggare rättfärdighet.

26:10  Men om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, der rätt ske skulle, göra de det ondt är; ty de se intet Herrans härlighet.

26:11  Herre, din hand är upphöjd, det se de intet; men när de få se det, så skola de på skam komma, uti nit öfver Hedningarna; dertill skall du förtära dem med eld, der du dina fiendar med förtärer.

26:12  Men oss, Herre, varder du frid skaffandes; ty allt det vi uträtte, det hafver du gifvit oss.

26:13  Herre, vår Gud, det råda väl andre herrar öfver oss utan dig; men vi tänke dock allena uppå dig och ditt Namn.

26:14  De döde få icke lif, de afledne stå icke upp; ty du hafver sökt dem, och förgjort dem, och all deras åminnelse tillintetgjort.

26:15  Men, Herre, du håller det fram ibland Hedningarna, du håller det alltså fram ibland Hedningarna; du beviser dina härlighet, och kommer långt bort, allt intill verldenes ända.

26:16  Herre, när bedröfvelse på färde är, så söker man dig; när du tuktar dem, så ropa de med ängslan.

26:17  Lika som en hafvandes qvinna, då det lider till födslostundena, så är henne ångest, ropar i sin värk; alltså går ock oss, Herre, för ditt ansigte.

26:18  Vi äre också hafvande, och hafvom ångest, att vi som nogast kunne andas; dock kunne vi intet hjelpa jordene, och inbyggarena på jordenes krets vilja icke falla.

26:19  Men dine döde skola lefva, och med lekamenom uppstå igen. Vaker upp och berömmer eder, I som liggen under jordene; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden skall gifva ifrå sig de döda.

26:20  Gack bort, mitt folk, uti en kammar, och slut dörrena igen efter dig; fördölj dig ett litet ögnablick, så länge vreden går öfver.

26:21  Ty si, Herren varder utgångandes af sitt rum, till att besöka jordenes inbyggares ondsko öfver dem, så att jorden skall uppenbara deras blod, och icke mer öfverskyla dem som på henne slagne äro.

Chapter 27

27:1  På den tiden skall Herren, med sitt hårda, stora och starka svärd, hemsöka Leviathan, som en raker orm är, och Leviathan, som en krokot orm är, och skall dräpa drakan i hafvena.

27:2  På den tiden skall man sjunga om bästa vinsens vingård.

27:3  Jag Herren bevarar honom, och vattnar honom i tid, att man icke skall mista hans löf; jag skall bevara honom dag och natt.

27:4  Gud är icke vred på mig. Ack! att jag strida måtte med tistel och törne, så ville jag till dem, och uppbränna dem alla tillsammans.

27:5  Han skall hålla mig vid magt, och skaffa mig frid; frid skall han ändå skaffa mig.

27:6  Det varder likväl ännu dertill kommandes, att Jacob skall rota sig, och Israel skall grönskas och blomstras, så att de skola uppfylla jordenes krets med frukt.

27:7  Varder han dock icke slagen, såsom hans fiender slå honom, och varder icke dräpen, såsom hans fiender honom dräpa;

27:8  Utan med mått dömer du dem, och låter dem lös, sedan du dem bedröfvat hafver, med ditt hårda väder, som är med östanväder.

27:9  Derföre skall derigenom Jacobs synd återvända; och det är nyttan deraf, att hans synd borttagen varder; då han gör alla altarens stenar, såsom sönderstötta stenar, till asko, att inga lundar eller beläte nu mer blifva.

27:10  Ty den faste staden måste ensam varda, de sköna hus bortkastad och öfvergifne blifva, såsom en öken; så att kalfvar skola der gå i bet, och vistas der, och afbita der qvistarna.

27:11  Hans qvistar skola brista sönder för torrhet, så att qvinnor skola komma och göra der eld med; ty det är ett oförståndigt folk; derföre varder ej heller förbarmandes sig öfver dem den dem gjort hafver, och den dem skapat hafver skall icke vara dem nådelig.

27:12  På den tiden skall Herren kasta ifrå stranden af älfvene, allt intill Egypti älf; och I, Israels barn, skolen församlade varda, den ene efter den andra.

27:13  På den tiden skall man blåsa med en stor basun, så skola komma de förtappade uti Assurs land, och de fördrefne uti Egypti land, och skola tillbedja Herran, på det helga berget i Jerusalem.

Chapter 28

28:1  Ve den stolta kronone, de drucknas af Ephraim, det falnade blomstret, hans lustiga härlighets, hvilket öfver den feta dalen står, deras som af vin raga.

28:2  Si! en starker och mägtiger af Herranom, såsom en hagelstorm, såsom ett skadeligit väder, såsom en vattustorm, den starkeliga infaller, skall uti landet med våld insläppt varda;

28:3  Att den stolta kronan, och drucknas af Ephraim, skall med fötter trampad varda;

28:4  Och det falnade blomstret, hans lustiga härlighets, hvilket öfver den feta dalen står, skall varda såsom det bittida på sommaren mognas, hvilket förgås, medan man ännu ser det hänga på sina qvistar.

28:5  På den tiden skall Herren Zebaoth vara dem igenlefdom af sitt folk en lustig krona, och en härlig krans;

28:6  Och en doms ande honom som för rätta sitter, och en starkhet dem som igenkomma af stridene till porten.

28:7  Dertill äro ock dessa galne vordne af vin, och raga af starkom dryck; ty både Prester och Propheter äro galne af starkom dryck. De äro drunknade uti vin, och raga af starkom dryck; de äro galne i Prophetien, och drabba icke rätt i domen.

28:8  Ty all bord äro full med spyor, och slemhet allstädes.

28:9  Hvem skall han då lära vishet? Hvem skall han då låta predikan förstå? Dem afvandom af mjölkene, dem aftagnom ifrå bröstet.

28:10  Ty de säga: Bjud, bjud, bjud, bjud; bida, bida, bida, bida, här litet, der litet.

28:11  Nu väl, han skall en gång med spotskliga läppar och med ett annat tungomål tala till detta folket;

28:12  Hvilko nu detta predikadt varder: Så hafver man ro, så vederqvicker man de trötta, så varder man stilla; och vilja dock icke höra denna predikanen.

28:13  Derföre skall dem ock Herrans ord alltså varda: Bjud, bjud, bjud, bjud; bida, bida, bida, bida, här litet, der litet; att de skola gå bort, och falla tillbaka, förkrossas, besnärde och fångne varda.

28:14  Så hörer nu Herrans ord, I bespottare, som rådande ären öfver detta folk som i Jerusalem är.

28:15  Ty I sägen: Vi hafve gjort ett förbund med döden, och förvete oss med helvetet. När en flod kommer, skall hon intet drabba på oss; ty vi hafve gjort oss en falsk tillflykt, och gjort oss en bedrägelig skärm.

28:16  Derföre säger Herren Herren alltså: Si, jag lägger i Zion en grundsten, en pröfvosten, en kostelig hörnsten, den väl grundad är. Den der tror, han skall icke förskräckas.

28:17  Och jag skall göra domen till ett rättesnöre, och rättfärdighetena, till en vigt. Så skall haglet drifva den falska tillflykten bort, och vatten skall föra skärmen bort;

28:18  Att edart förbund med döden skall löst varda, och edart förvetande med helvetet skall icke bestå, och när en flod går fram, skall hon förtrampa eder.

28:19  Så snart hon framgår, skall hon taga eder bort. Kommer hon om morgonen, så sker det om morgonen; sammalunda, ehvad hon kommer dag eller natt; ty straffet allena lärer gifva akt uppå orden.

28:20  Ty sängen är för trång, så att intet öfver är, och täckenet så stackot, att man måste krympa sig derunder.

28:21  Ty Herren skall uppstå lika som på de bergena Perazim, och vredgas, såsom uti Gibeons dal; på det han skall göra sitt verk vid ett annat sätt, och att han sitt arbete göra skall vid ett annat sätt.

28:22  Så lägger nu bort edart begabberi, på det edor band icke skola hårdare varda; ty jag hafver hört en förderfvelse och afkortelse, den af Herranom, Herranom Zebaoth ske skall i allo verldene.

28:23  Fatter med öronen, och hörer mina röst; märker åt, och hörer mitt tal.

28:24  Plöjer eller träder, eller arbetar ock en åkerman sin åker alltid till säd?

28:25  Är icke så? När han hafver gjort honom jemn, så sår han deruti ärter, och kastar kummin, och sår hvete och bjugg, hvart och ett dit som han det hafva vill, och hafra på sitt rum;

28:26  Alltså, tuktar ock dem deras Gud med straff, och lärer dem.

28:27  Ty man tröskar icke ärter med slago, och låter man ej heller vagnshjulet gå öfver kummin; utan ärter slår man ut med en staf, och kummin med ett spö.

28:28  Man mal det till bröds, och man tröskar det icke alldeles till intet, när man med vagnshjul och hästar uttröskar det.

28:29  Detta sker ock af Herranom Zebaoth; ty hans råd är underligit, och går det härliga igenom.

Chapter 29

29:1  Ve Ariel, Ariel, du Davids lägres stad. I begån årstider, och hållen helga dagar.

29:2  Men jag skall tränga Ariel, så att han skall sörja och jämra sig, och vara mig en sannskyldig Ariel.

29:3  Ty jag skall belägga dig allt omkring, och skall tränga dig med bålverk, och skall låta uppsätta vallar omkring dig.

29:4  Då skall du förnedrad varda, och tala utu jordene, och mumla med ditt tal utu stoftet, att din röst skall vara såsom en spåkarls utu jordene, och ditt tal skall hviskande vara utu stoftet.

29:5  Och de som dig förskingra, skola vara så månge som ett grant stoft; och de tyranner så månge såsom fjukande agnar; och det skall ganska hastigt ske.

29:6  Ty du skall af Herranom Zebaoth hemsökt varda, med väder, och med jordbäfning, och stor dunder; med väderhvirfvel och storm, och med förtärande eldslåga.

29:7  Men såsom en natts syn i dröm, så skola alle de många Hedningar vara, de der strida emot Ariel; samt med all deras här och bålverke, och dem som tränga honom.

29:8  Ty såsom enom hungrogom drömmer, att han äter; men då han uppvakar, så är hans själ ännu tom; och såsom enom törstigom drömmer, att han dricker; men när han uppvakar, är han magtlös och törstig; alltså skola ock de månge Hedningar vara, som emot Zions berg strida.

29:9  Varder häpne och försoffade; förblindens och varder druckne, dock icke af vin; rager, dock icke af starkom dryck.

29:10  Ty Herren hafver eder inskänkt en svår sömns anda, och tillyckt edor ögon; edra Propheter och Förstar, samt med de Siare, hafver han förblindat;

29:11  Så att allas syner skola vara eder såsom ens beseglad boks ord, hvilka som man får enom, som läsa, kan, och säger: Käre, läs häruti; och han säger: Jag kan icke; ty hon är beseglad;

29:12  Eller, lika som man finge enom, som intet läsa kunde, och sade: Käre, läs häruti; och han sade: Jag kan intet läsa.

29:13  Och Herren säger: Derföre, att detta folket nalkas mig med sinom mun, och hedrar mig med sina läppar, men deras hjerta är långt ifrå mig, och frukta mig efter menniskors bud, som de lära;

29:14  Si, så vill jag ock underliga handla med detta folk, allt som underligast och sällsynligast; så att deras visas vishet skall förgås, och deras klokas förstånd skall förblindadt varda.

29:15  Ve dem som fördolde vilja vara för Herranom, till att förskyla deras uppsåt, och hålla deras gerningar i mörkret, och säga: Ho ser oss? Och ho känner oss?

29:16  Hvi ären I så vrånge? lika som en krukomakares ler tänkte, och ett verk sade om sin mästare: Han hafver icke gjort mig; och en potta sade till sin makare: Han känner mig intet.

29:17  Nu väl, innan en ganska liten tid skall Libanon varda en åkermark, och åkermarken skall en skog räknad varda.

29:18  Ty på den samma tiden skola de döfve höra bokenes ord, och de blindas ögon skola se utu mörkret och skummet.

29:19  Och de elände skola åter hafva glädje i Herranom, och de fattige ibland menniskorna skola glädja sig uti Israels Heliga;

29:20  När de tyranner en ända hafva, och det med de begabbare ute blifver; och förgjorde varda alle de som vaka efter att komma vedermödo åstad;

29:21  Hvilke komma menniskorna till att synda genom predikan, och gå dem efter som straffa dem i portenom, och vika ifrå rätthetene genom lögn.

29:22  Derföre säger Herren, som Abraham förlossat hafver, till Jacobs hus alltså: Jacob skall icke mer på skam komma, och hans anlete skall icke mer skämmas.

29:23  Ty när de få se deras barn, mina händers verk ibland dem, skola de helga mitt Namn, och skola helga den Heliga i Jacob, och frukta Israels Gud.

29:24  Ty de, som en villoanda hafva, skola taga vid förstånd, och de bladdrare skola sig lära låta.

Chapter 30

30:1  Ve de affälliga barnen, säger Herren; de som rådslå utan mig, och utan min Anda beskydd söka, samla synd öfver synd;

30:2  De som draga neder uti Egypten, och fråga intet min mun, att de skola stärka sig med Pharaos magt, och beskärma sig under Egypti skugga.

30:3  Ty Pharaos starkhet skall eder på skam komma, och det beskydd under Egypti skugga till försmädelse.

30:4  Deras Förstar hafva varit i Zoan, och deras bådskap äro till Hanes komne.

30:5  Men de måste likväl allesamman på skam komma, öfver det folk som dem till intet bestånd vara kan, antingen med hjelp; eller eljest till nytto; utan allenast till skam och hån.

30:6  Detta är tungen öfver de djur, som draga söderåt; der lejon och lejinnor äro, ja, huggormar och brinnande flygande drakar, uti bedröfvelses och jämmers lande. De föra deras gods på fålars rygg, och deras skatt på camelers rygg, till det folk som dem intet till nytto vara kan.

30:7  Ty Egypten är intet, och dess hjelp är fåfäng; derföre predikar jag eder deraf alltså: Rahab skall sitta stilla dertill.

30:8  Så gack nu, och skrif detta för dem på en taflo, och teckna det uti en bok, att det må blifva evinnerliga och utan ända.

30:9  Ty det är ett ohörsamt folk, och lögnaktig barn, som Herrans lag icke höra vilja;

30:10  Utan säga till Siarena: I skolen intet se; och till skådarena: I skolen intet skåda oss den rätta läron; men prediker oss ljufliga, skåder oss bedrägeri.

30:11  Viker af vägen, öfvergifver denna stigen; låter Israels Heliga återvända när oss.

30:12  Derföre säger Israels Helige alltså: Efter thy I förkasten detta ordet, och förtrösten uppå försmädare och förförare, och förlåten eder deruppå;

30:13  Så skall denna missgerningen vara eder såsom en refva på en hög mur, då han begynner remna, hvilken hastigt omkullfaller och förkrossas;

30:14  Såsom ett lerkäril sönderkrossadt vorde, det man sönderkrossar, och skonar thy intet, tilldess man deraf icke finner ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad, eller vatten ösa utur en brunn.

30:15  Ty så säger Herren Herren, den Helige i Israel: Om I stilla blifven, så vorde eder hulpet; genom stillhet och hopp vorden I starke; men I villen icke;

30:16  Och saden: Nej; utan vi vilje fly till hästar; derföre skolen I flyktige varda; och uppå löpare vilje vi rida; derföre skola edra förföljare varda eder för snare.

30:17  Ty tusende af eder skola fly för ens mans rop allena; ja, för fem skolen I fly allesammans, tilldess af eder skola igenblifva, såsom ett mastträ, ofvanuppå ett berg, och såsom ett baner ofvanuppå en hög.

30:18  Derföre bidar Herren, att han skall vara eder nådelig, och är uppstånden, att han skall förbarma sig öfver eder; ty Herren är en Gud, som handlar med dom. Väl är allom dem som förbida honom.

30:19  Ty Zions folk skall bo i Jerusalem; du skall icke gråta. Han skall varda dig nådelig, när du ropar; han varder dig svarandes, så snart han det hörer.

30:20  Och Herren skall uti edor bedröfvelse gifva eder bröd, och vatten uti edor ångest; ty han låter icke dina lärare mer bortflyga; utan din ögon skola se dina lärare;

30:21  Och din öron skola höra ordet efter dig, så sägandes: Detta är vägen, går honom, och eljest hvarken på högra handena, eller på den venstra.

30:22  Och I skolen ohelga edra besilfrada afgudar, och edor belätes gyldene kläder, och skolen bortkasta dem såsom träck, och säga till dem: Härut.

30:23  Så skall han gifva dine säd, som du på åkrenom sått hafver, regn och bröd af åkrens årsväxt, och det öfvernog, och din boskap skall på den tiden gå i bet på en vid gräsmark.

30:24  Oxar och fålar, der åkren med brukas, skola blandadt korn äta, det kastadt är med kastoskofvel och vanno.

30:25  Och på all stor berg, och på alla stora högar, skola åtskilde vattuströmmar gå, på den stora slagtningenes tid, när tornen falla.

30:26  Och månans sken skall varda såsom solenes sken, och solenes sken skall varda sju resor klarare än det nu är, på den tid då Herren förbinda skall sins folks skada, och hela deras sår.

30:27  Si, Herrans Namn kommer fjerranefter; hans vrede bränner, och är ganska svår; hans läppar äro fulle med grymhet, och hans tunga såsom en förtärande eld;

30:28  Och hans ande såsom en vattuflod, den upp till halsen räcker, till att förströ Hedningarna, tilldess de omintet varda, och drifva folken hit och dit med ett betsel uti deras mun.

30:29  Då skolen I sjunga, såsom på en helgedagsnatt, och fröjda eder af hjertat, lika som så man går med en pipo till Herrans berg, till Israels tröst.

30:30  Och Herren skall låta höra sina härliga röst, att man må se hans uträckta arm, med vredsamt trug, och med en förtärande eldslåga, med strålar, med starkt regn, och med hagel.

30:31  Ty Assur skall förskräckt varda för Herrans röst, den honom med ris slår.

30:32  Ty riset skall väl drabba och bita igenom, då Herren det öfver dom förer med trummor och harpor, och allestäds emot dem strider.

30:33  Ty gropen är tillredd sedan i går; ja, hon är ock Konungenom tillredd, djup och vid nog. Så är boningen derinne, eld och mycken ved. Herrans ande skall upptända henne såsom en svafvelström.

Chapter 31

31:1  Ve dem som draga neder till Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå vagnar, att de månge äro, och uppå resenärar, derföre att de fast starke äro; och hålla sig icke intill den Heliga i Israel, och fråga intet efter Herranom.

31:2  Men han är vis, och låter komma olycko, och vänder icke sin ord; utan varder sig uppresandes emot de ondas hus, och emot de ogerningsmäns hjelp.

31:3  Ty Egypten är menniska, och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande; och Herren skall uträcka sina hand, så att hjelparen skall raga, och den som hulpen varder, han skall falla, och tillhopa, förgås, den ene med den andra.

31:4  Ty så säger Herren till mig: Lika som ett lejon och ett ungt lejon ryter öfver sitt rof, då en hop med herdar ropa uppå det, så förskräckes det intet för deras rop, och är intet rädt för det de äro månge; alltså skall Herren Zebaoth fara ned, till att strida på Zions berg, och uppå dess hög.

31:5  Och Herren Zebaoth skall beskärma Jerusalem, såsom foglar göra med vingarna; beskydda, hjelpa, derinne vistas, och undsätta honom.

31:6  Vänder om, I Israels barn, I som fast afvikit hafven.

31:7  Ty på den tiden skall hvar och en förkasta sina silfvers och gyldene afgudar, hvilka eder edra händer gjort hafva till synd.

31:8  Och Assur skall falla, icke genom mans svärd, och skall förtärd varda, icke genom menniskosvärd; och skall dock för svärd fly, och hans unge män skola skattskyldige varda.

31:9  Och deras klippa skall för fruktans skull bortdraga, och hans Förstar skola för baneret flykten gifva, säger Herren, den i Zion en eld hafver, och en ugn i Jerusalem.

Chapter 32

32:1  Si, en Konung varder regerandes med rättviso; och Förstarna, varda rådande till att hålla rätten vid magt;

32:2  Att hvar man skall vara såsom en den der för väder bevarad är, och såsom en den der för skurregn förskyld är; såsom vattubäcker på en torr plats, såsom skuggan af ett stort berg uti torro lande.

32:3  Och de seende ögon skola icke låta förblinda sig, och de tillhörares öron skola grant påmärka.

32:4  Och de galne skola lära klokhet, och den stumma tungan skall färdig varda, och renliga tala.

32:5  En dåre skall icke mer varda kallad en Förste, ej heller en giriger en herre.

32:6  Ty en dåre talar om dårhet, och hans hjerta umgår med det ondt är, att han skall åstadkomma skrymteri, och predika om Herran villfarelse; att han dermed de hungroga själar utsvälta skall, och förmena dem törstiga drycken.

32:7  Ty dens girigas regerande är icke utan skada; ty han finner listighet till att förderfva de elända med falskom ordom, då han den fattigas rätt tala skall.

32:8  Men Förstar skola hafva Förstliga tankar, och blifva dervid.

32:9  Står upp, I stolta qvinnor, hörer mina röst; I döttrar, som så säkra ären, fatter med öronen mitt tal.

32:10  Det är på år och dag till görandes, så skolen I, som säkra ären, bäfva; ty det varder ingen vinand, så blifver ock ingen upphemtning.

32:11  Förskräcker eder, I stolta qvinnor; bäfver, I säkra. Det skall ske, att I skolen varda afklädda, blottada, gjordada om länderna.

32:12  Man skall beklaga om åkrar, ja, om de lustiga åkrar, och om de fruktamma vinträ.

32:13  Ty på mins folks åker skall växa törn och tistel; ja, ock öfver all glädjehus uti den glada staden.

32:14  Ty palatsen skola öfvergifven varda, och det stora mantalet i stadenom skall förminskas, så att torn och fäste skola blifva till eviga kulor, och vilddjurom till glädje, hjordom till bet;

32:15  Tilldess att öfver oss utgjuten varder Anden af höjdene. Så skall då öknen varda till en åkermark, och åkermarken skall för en skog räknad blifva;

32:16  Och rätten skall bo i öknene, och rättfärdigheten blifva på åkermarkene;

32:17  Och rättfärdighetenes frukt skall vara frid, och rättfärdighetenes nytta skall vara evig stillhet och säkerhet;

32:18  Så att mitt folk skall bo uti fridshusom, uti trygga boningar, och i skön rolighet.

32:19  Men hagel skall vara nedre i skogenom, och staden skall ligga lågt nedre.

32:20  Väl eder, som sån allestäds vid vattnet; ty der mågen I låta oxars och åsnars fötter gå uppå.

Chapter 33

33:1  Men ve dig, du förstörare, menar du, att du icke skall förstörd varda; och du föraktare, menar du, att man icke skall förakta, dig? När du hafver fullbordat din förstöring, skall du ock förstörd varda; när du hafver fullkomnat din föraktelse, så skall man förakta dig igen.

33:2  Herre, var oss nådelig; ty efter dig bide vi. Var deras arm bittida, så ock vår helsa uti bedröfvelsens tid.

33:3  Låt folken fly för det stora bullret, och Hedningarna förströdde varda, när du uppreser dig.

33:4  Då skall man taga eder upp såsom ett rof; såsom man upptager gräshoppor, och såsom man borträddar flogmatkar, då han öfverfaller dem.

33:5  Herren är upphöjd; ty han bor i höjdena. Han hafver gjort Zion full med dom och rättfärdighet~

33:6  Och i din tid skall vara trohet och magt; helsa, vishet, klokhet och Herrans fruktan skola vara hans håfvor.

33:7  Si! deras bådskap ropa ute; fridsens Änglar gråta bitterliga (och säga):

33:8  Stigarna äro öde, ingen går på vägomen mer; han håller intet förbund, han förkastar städerna, och aktar folket intet.

33:9  Landet står jämmerliga och ömkeliga; Libanon står skamliga förhuggen; Saron är såsom en slät mark, och Basan och Carmel äro förlagde.

33:10  Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill jag upphöja mig; nu vill jag högt uppkomma.

33:11  Med halm gån I hafvande, och strå föden I; eld skall uppäta eder med edart mod.

33:12  Ty folken skola, till kalk uppbrände varda, såsom man afhugget törne upptänder med eld.

33:13  Så hörer nu, I som fjerran åren, hvad jag gjort hafver, och I som när ären, märker mina starkhet.

33:14  De syndare i Zion äro förskräckte; bäfvan är kommen de skrymtare uppå, och säga: Ho är ibland oss; som vid en förtärande eld bo kan? Ho är ibland oss, som vid en evig glöd bo kan?

33:15  Den som vandrar uti rättfärdighet, och talar det rätt är; den som orätt hatar och girighet, och drager sina händer ifrå, att han icke tager mutor; den som stoppar sin öron till, att han icke hörer blodskulder, och håller sin ögon till, att han intet argt ser;

33:16  Han skall bo i höjdene, och klipporna skola vara hans fäste och beskydd; hans bröd skall varda honom gifvet; på sitt vatten skall han vara viss.

33:17  Din ögon skola få se Konungen i hans härlighet; du skall se landet förvidgadt;

33:18  Så att ditt hjerta skall fast förundra sig, och säga: Hvar äro nu de Skriftlärde? Hvar äro rådgifvarena? Hvar äro cancellererna?

33:19  Dertill skall du intet se det starka folket; det folk af djupt mål, dem man intet förnimma kan, och af outtydeliga tungo, den man icke förstå kan.

33:20  Se Zion, vår högtids stad; din ögon skola få se Jerusalem, en härlig boning; ett tabernakel, det icke bortfördt varder, hvilkets pålar skola aldrig upptagne varda, och hvilkets tåg aldrig skola sönderslitne varda.

33:21  Ty Herren skall vara der mägtig när oss, och skola der vara vida vattugrafvar, så att intet roderskepp kan fara deröfver, ej heller några galejer dit skeppa.

33:22  Ty Herren är vår domare, Herren är vår mästare, Herren är vår Konung; han hjelper oss.

33:23  Låt dem sätta på tågen, de skola likväl intet hålla. Alltså skola de ej heller utslå deras fåneko på mastene. Då skall mycket kosteligit byte utdeladt varda, så att de halte ock röfva skola;

33:24  Och ingen inbyggare skall säga: Jag är svag; (ty) folket, som deruti bor, skall hafva syndernas förlåtelse.

Chapter 34

34:1  Kommer, I Hedningar, och hörer; I folk, akter uppå; jorden höre till, och hvad derinne är, verldenes krets med sin växt.

34:2  Ty Herren är vred uppå alla Hedningar; och förtörnad uppå alla deras härar. Han skall gifva dem tillspillo, och öfverantvarda, dem till slagning.

34:3  Deras slagne skola bortkastade varda, att stanken af deras kroppar skall uppgå, och bergen flyta i deras blod.

34:4  Och all himmelens här skall förruttna, och himmelen skall varda sammanlagd såsom ett bref; och all hans här skall förfalna, såsom ett löf förfalnar på vinträ, och såsom ett torrt löf på fikonaträ.

34:5  Ty mitt svärd är drucket i himmelen, och si, det skall fara neder på Edom, och öfver det spillgifna folket till straff.

34:6  Herrans svärd är fullt med blod, och är fett af fetma, af lambablod och bockablod, af vädrars njuratalg; ty Herren håller ett offer i Bozra, och en stor slagtning i Edoms land.

34:7  De enhörningar måste ock fara neder med dem, och stutarna med de gödda oxar; ty deras land måste drucket varda af blod, och deras jord fet varda af fetma.

34:8  Ty det är Herrans hämndadagar, och ett vedergälloår, till att hämnas Zion.

34:9  Då skola dess bäck er varda till tjäro, och dess jord till svafvel; ja, dess land skall varda till brinnande tjäro;

34:10  Den hvarken dag eller natt utslockna skall; utan evinnerliga skall rök uppgå deraf, och skall öde blifva utan ända, så att ingen skall gå derigenom i evig tid;

34:11  Utan rördrommar och ufvar skola hafva det inne; nattugglor och korpar skola der bo; ty han skall draga ett snöre deröfver, att det skall öde varda, och ett murlod, att det skall tomt blifva;

34:12  Så att dess herrar skola heta herrar utan land, och alle dess Förstar få en ända.

34:13  Och skola törne växa uti dess palats, nässlor och tistlar uti dess borger; och skola varda en drakaboning, och bet för strutsar.

34:14  Då skola der troll och spökelse löpa hvar om annan, och en gast skall möta den andra; elfvor skola ock hafva der herberge, och finna der ro.

34:15  Ufven skall ock hafva der sitt näste, och värpa der, ligga der, och utkläcka der, under dess skugga; och glador skola komma der tillsammans.

34:16  Söker nu uti Herrans bok, och läser: Icke ett af dessa stycken skall fela; man skall ej sakna deraf antingen ett eller annat; ty han är den der igenom min mun bjuder, och hans Ande är den det tillhopahemtar.

34:17  Han kastar lott öfver dem, och hans hand delar ut måttet ibland dem, att de skola hafva der arfvedel inne evinnerliga, och blifva deruti utan ända.

Chapter 35

35:1  Men öknen och ödemarken skall lustig varda, och vildmarken skall glädjas och blomstras, såsom en lilja.

35:2  Hon skall blomstras och fröjdas i all lust och glädje; ty Libanons härlighet är henne gifven, Carmels och Sarons skönhet. De se Herrans härlighet, vår Guds majestät.

35:3  Stärker de trötta händer, och vederqvicker de magtlösa knä.

35:4  Säger till de förtviflada hjerta: Varer vid godt mod, frukter eder intet. Si, edar Gud, som vedergäller, han kommer till att hämnas, och skall hjelpa eder.

35:5  Då skola de blindas ögon upplåtne varda, och de döfvas öron skola, öppnade varda.

35:6  Då skola de halte springa såsom en hjort, och de dumbas tunga skall lofsjunga; ty vatten skola flyta i öknene hit och dit, och strömmar i vildmarkene.

35:7  Och der tillförene hafver torrt varit, der skola dammar vara, och der vattulöst hafver varit, der skola rinnande källor vara; der tillförene ormar legat hafva, der skall gräs, rö och säf stå.

35:8  Och der, skall vara en stig och väg, hvilken den helige vägen heta skall, så att ingen oren skall gå deruppå, och den samme skall vara för dem, att man deruppå gå skall; så att ock det fåvitske icke behöfva der ville fara.

35:9  Der skall intet lejon vara, och intet rifvande djur träda deruppå, eller der funnet varda; utan man skall gå der fri och säker.

35:10  Och Herrans förlöste skola igenkomma, och komma till Zion med glädje; evig fröjd skall vara öfver deras hufvud; lust och glädje skola de få, och värk och suckan måste bortgå.

Chapter 36

36:1  Och det begaf sig, uti fjortonde årena Konungs Hiskia, drog Konungen af Assyrien, Sanherib, upp emot alla Juda, fasta städer och vann dem.

36:2  Och Konungen af Assyrien sände RabSake, ifrå Lachis till Jerusalem, till Konung Hiskia, med stora magt, och han trädde fram till vatturännilen af öfra dammen, på den vägen vid klädefärgarens åker.

36:3  Och gingo ut till honom Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Assaphs son, cancelleren.

36:4  Och RabSake sade till dem: Säger dock Hiskia: Så säger den store Konungen, Konungen i Assyrien: Hvad är det för en tröst, der du förlåter dig uppå?

36:5  Jag gissar väl, att du låter dig tycka, att du ännu råd och kraft hafver till att strida. Uppå hvem förlåter du dig då, att du äst mig affällig vorden?

36:6  Förlåter du dig uppå den sönderbrutna rörstafven Egypten, hvilken, då man stödjer sig vid honom, går han honom upp i handena, och genomstinger henne? Alltså gör Pharao, Konungen uti Egypten, allom dem som förlåta sig uppå honom.

36:7  Om du vill säga mig: Vi förlåte oss uppå Herran vår Gud; är nu icke han den, hvilkens höjder och altare Hiskia bortkastat hafver, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret skolen I tillbedja?

36:8  Nu väl, tag det före med minom herra, Konungenom i Assyrien, jag vill få dig tutusend hästar; låt se, om du kan när dig åstadkomma de som rida deruppå.

36:9  Huru vill du då blifva för enom höfvitsman, den en af mins herras ringesta tjenare är? Och du förlåter dig uppå Egypten, för vagnars och resenärars skull.

36:10  Dertill, menar du, att jag utan Herran hit uppdragen är uti landet, till att förderfva det? Ja, Herren sade till mig: Drag upp i detta land; och förderfva det.

36:11  Men Eliakim, och Sebna, och Joah sade till RabSake: Käre, tala med dina tjenare på Syrisko; ty vi förstå det väl; och tala icke på Judisko med oss, för folksens öron, som på muren är.

36:12  Då sade RabSake: Menar du, att min herre hafver sändt mig till din herra, eller till dig, att tala dessa orden; och icke mycket mer till de män, som på muren sitta; att de med eder skola äta sin egen träck, och dricka af sitt eget vatten?

36:13  Och RabSake stod, och ropade högt på Judisko, och sade: Hörer den stora Konungens ord, Konungens i Assyrien.

36:14  Så säger Konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han kan intet frälsa eder.

36:15  Och låter icke Hiskia, förtrösta eder uppå Herran, att han säger: Herren skall hjelpa oss, och denne staden skall icke gifven varda uti Konungens hand af Assyrien.

36:16  Hörer Hiskia intet: ty så säger Konungen af Assyrien: Görer mig till vilja, och går till mig ut, så skolen I hvar och en äta af sitt vinträ, och af sitt fikonaträ, och dricka af sin brunn;

36:17  Tilldess jag kommer, och hemtar eder uti ett land, sådant som edart land är; ett land, der korn och vin uti är; ett land, der bröd och vingårdar uti äro.

36:18  Låter icke Hiskia bedraga eder, att han säger: Herren skall förlossa oss. Hafva ock Hedningarnas gudar hvar friat sitt land ifrå Konungens hand af Assyrien?

36:19  Hvar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hvar äro de gudar i Sepharvaim? Hafva de ock friat Samarien utu mine hand?

36:20  Hvilken af alla dessa lands gudar hafver hulpit sitt land utu mine hand, att Herren skulle frälsa Jerusalem för mine hand?

36:21  Men de tigde stilla, och svarade honom intet; ty Konungen hade budit, och sagt: Svarer honom intet.

36:22  Då kommo Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Assaphs son, cancelleren, med sönderrifven kläder, och gåfvo honom tillkänna RabSake ord.

Chapter 37

37:1  Då nu Konung Hiskia detta hörde, ref han sin kläder sönder, och svepte en säck omkring sig, och gick in uti Herrans hus;

37:2  Och sände Eliakim, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, med de äldsta Presterna, omsvepta med säcker, till Propheten Esaia, Amos son;

37:3  Att de skulle säga till honom: Så säger Hiskia: Detta är en bedröfvelses, straffs och försmädelses dag, och går såsom när barnen äro komne till födelsen, och ingen magt är till att föda.

37:4  O! att dock Herren din Gud ville höra RabSake ord, hvilken hans herre, Konungen i Assyrien, utsände till att försmäda lefvandes Gud, och till att förlasta med sådana ordom, som Herren din Gud hört hafver; och att du ville upphäfva ena bön för de igenlefda, som ännu för handene äro.

37:5  Och Konungens Hiskia tjenare kommo till Esaia.

37:6  Men Esaia sade till dem: Så säger edrom herra: Herren säger alltså: Frukta dig intet för de ord, som du hört hafver, med hvilkom Konungens tjenare af Assyrien mig försmädat hafva.

37:7  Si, jag skall göra honom ett annat mod, och han skall något få höra, deraf han skall igen hemfara i sitt land, och jag skall falla honom med svärd uti hans land.

37:8  Men då RabSake igenkom, fann han Konungen af Assyrien stridandes emot Libna; ty han hade hört, att han var ifrå Lachis dragen.

37:9  Förty ett rykte kom ifrå Thirhaka, de Ethiopers Konung, sägandes: Han är utdragen emot dig till att strida. Då han nu detta hörde, sände han båd till Hiskia, och lät säga honom:

37:10  Säger Hiskia, Juda Konunge, alltså: Låt icke din Gud bedraga dig, den du förlåter dig uppå, och säger: Jerusalem skall icke gifvit varda uti Konungens hand af Assyrien.

37:11  Si, du hafver hört, hvad de Konungar af Assyrien allom landom gjort hafva, och förderfvat dem; och du skulle friad varda?

37:12  Hafva ock Hedningarnas gudar undsatt de land, som mine fäder förderfvat hafva; såsom är Gosan, Haran, Rezeph, och Edens barn i Thelassar?

37:13  Hvar är Konungen i Hamath, och Konungen i Arphad, och Konungen i den stadenom Sepharvaim, Heva och Iva?

37:14  Och då Hiskia hade undfått brefvet af båden, och läsit det, gick han upp till Herrans hus, och höll det ut för Herranom.

37:15  Och Hiskia bad till Herran, och sade:

37:16  Herre Zebaoth, du Israels Gud, som öfver Cherubim sitter, du äst allena Gud öfver all Konungarike på jordene; du hafver gjort himmel och jord.

37:17  Herre, nederböj din öron, och hör; Herre, låt upp din ögon, och se; hör dock all Sanheribs ord, som han utsändt hafver, till att försmäda lefvandes Gud.

37:18  Sant är det, Herre, Konungarna i Assyrien hafva öde gjort all Konungarike med deras land;

37:19  Och hafva kastat deras gudar uti eld; ty de voro icke gudar, utan menniskohänders verk, trä och sten; de äro förgjorde.

37:20  Men nu, Herre, vår Gud, hjelp oss ifrå hans hand, på det att all Konungarike på jordene måga förnimma, att du äst Herre allena.

37:21  Då sände Esaia, Amos son, till Hiskia, och lät säga honom: Så säger Herren Israels Gud, om det du mig bedit hafver om Konung Sanherib af Assyrien;

37:22  Så är detta det Herren om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig, och dottren Jerusalem rister hufvudet efter dig.

37:23  Hvem hafver du förhädt och försmädt? Öfver hvem hafver du upphäfvit röstena? Och du hafver upphäfvit din ögon emot den Heliga i Israel.

37:24  Genom dina tjenare hafver du försmädat Herran, och säger: Genom mina många vagnar är jag uppdragen uppå bergshöjderna vid Libanons sido, och hafver afhuggit hans höga cedreträ, med de utkorade furoträ, och är kommen öfver höjdena, intill ändan på denna skogen på landena.

37:25  Jag hafver grafvit och druckit vattnet, och mitt fotbjelle hafver uttorkat all förvarad vatten.

37:26  Men hafver du icke hört, att jag i förtiden alltså gjort, och af ålder så handlat hafver, och gör desslikes så ännu, att fasto städer förstöras uti stenhopar;

37:27  Och deras inbyggare försvagade och förtviflade varda, och på skam komma, och varda till gräs på markene, och till grön ört, såsom hö på taken, hvilket borttorkas, förr än det moget varder?

37:28  Men jag känner dina boning väl, ditt uttåg och intåg, och ditt rasande emot mig.

37:29  Efter du nu rasar emot mig, och ditt högmod är kommet upp för min öron, skall jag sätta dig en ring i dina näso, och ett bett i din mun, och skall föra dig den vägen hem igen, den du kommen äst.

37:30  Och detta skall vara dig för ett tecken: Ät i detta året hvad förtrampadt är; uti de andra årena hvad sjelft växer; uti tredje årena sår och uppskärer, planterer vingårdar, och äter deras frukt.

37:31  Ty de frälste af Juda hus, och de öfverblefne, skola åter rota sig nedantill, och ofvantill bära frukt.

37:32  Ty utaf Jerusalem skola ännu utgå de som qvarblefne äro, och de frälste utaf Zions berg. Detta skall Herrans Zebaoths nitälskan göra.

37:33  Derföre säger Herren om Konungen af Assyrien alltså: Hall skall icke komma in uti denna staden, och skall ej heller skjuta der en pil in, och icke en sköld komma der före, och skall han ingen skans göra deromkring;

37:34  Utan skall vända den vägen om igen, som han kommen är, så att han uti denna staden intet kommer, säger Herren.

37:35  Ty jag vill beskydda denna staden, så att jag skall uthjelpa honom för mina skull, och för min tjenares Davids skull.

37:36  Då for ut en Herrans Ängel, och slog uti det Assyriska lägret hundrade fem och åttatio tusend män; och då de om morgonen bittida uppstodo, si, då låg der allt fullt med döda kroppar.

37:37  Och Konungen af Assyrien, Sanherib, bröt upp, drog sina färde, och vände om hem igen, och blef i Nineve.

37:38  Och det begaf sig, att då han tillbad uti sins guds Nisrochs huse, slogo honom hans söner Adrammelech och SarEzer med svärd, och flydde in uti det landet Ararat; och hans son EsarHaddon vardt Konung i hans stad.

Chapter 38

38:1  På den tiden vardt Hiskia dödssjuk. Och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger Herren: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke vid lif blifva.

38:2  Då vände Hiskia sitt ansigte till väggena, och bad till Herran;

38:3  Och sade: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat hafver uti sanning, med fullkommeligo hjerta, och hafver gjort hvad dig hafver täckt varit. Och Hiskia gret svårliga.

38:4  Då kom Herrans ord till Esaia, och sade:

38:5  Gack bort, och säg Hiskia: Så säger Herren dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill ännu föröka dina dagar femton år;

38:6  Och skall fria dig med denna staden utu Konungens hand af Assyrien; ty jag vill väl beskärma denna staden.

38:7  Och haf detta för ett tecken af Herranom, att Herren detta göra skall, som han sagt hafver:

38:8  Si, jag vill tillbakadraga skuggan på Ahas säjare; tio streck, de han öfverlupit hafver; så att solen skall gå tillbaka tio streck, de hon på säjaren öfverlupit hafver.

38:9  Detta är Hiskia skrift, Juda Konungs, då han hade krank varit, och var helbregda vorden af sine krankhet:

38:10  Jag sade: Nu måste jag fara till helvetes portar, förr än jag det mig förmodde, och tänkte ännu länger lefva.

38:11  Jag sade: Nu måste jag icke mer se Herran, ja, Herran uti de lefvandes lande; nu måste jag icke mer se menniskor, när dem som deras tid utlefva.

38:12  Min tid är borto, och ifrå mig tagen, såsom ens herdas hydda; och jag skär mitt lif tvärtaf såsom en väfvare; han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

38:13  Jag tänkte: Måtte jag dock lefva till morgons; men han sönderbröt mig all min ben, såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

38:14  Jag lät såsom en trana och en svala, och knurlade såsom en dufva; min ögon ville mig brista. Herre, jag lider nöd, lisa mig.

38:15  O! huru vill jag (gladeliga) tala, efter han mig tillsagt hafver, och gör det ock; derföre vill jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfvelse.

38:16  Herre, deraf lefver man, och mins andas lif står alltsammans derutinnan; ty du lätst mig somna, och gjorde mig lefvande.

38:17  Si, om tröst var mig stor ängslan; men du lätst dig vårda om mina själ ganska hjerteliga, att hon icke förderfvas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig.

38:18  Ty helvetet lofvar dig intet; så prisar dig icke heller döden, och de som uti gropena fara, vänta intet efter dina sanning;

38:19  Utan allena de, som lefva, lofva dig, såsom ock jag nu gör. Fadren skall lära barnen dina sanning.

38:20  Herre, hjelp mig, så vilje vi sjunga mina visor, så länge vi lefve, uti Herrans hus.

38:21  Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda varda.

38:22  Men Hiskia sade: Hvilket ett tecken är detta, att jag upp till Herrans hus gå skall?

Chapter 39

39:1  På den tiden sände MerodachBaladan, Baladans son, Konungen i Babel, bref och skänker till Hiskia; ty han hade hört, att han hade varit sjuk, och var helbregda vorden igen.

39:2  Då fröjdade sig Hiskia, och viste dem fataburen, silfver och guld, speceri, kostelig salvo, och all sin tyghus, och all den skatt, som han hade. Ingen ting var, som Hiskia dem icke viste, i sino huse och i sitt våld.

39:3  Då kom Propheten Esaia till Konungen Hiskia, och sade till honom: Hvad säga dessa männerna, och hvadan komma de till dig? Hiskia sade: De komma fjerranefter till mig, nämliga ifrå Babel.

39:4  Men han sade: Hvad hafva de sett uti dino huse? Hiskia sade: Allt det i mino huse är, hafva de sett, och intet är i mina håfvor, det jag dem icke vist hafver.

39:5  Och Esaia sade till Hiskia: Hör Herrans Zebaoths ord:

39:6  Si, den tid kommer, att allt det uti dino huse är, och hvad dine fäder församlat hafva, intill denna dag, skall till Babel bortfördt varda, så att intet skall qvart blifva, säger Herren.

39:7  Dertill skola de taga din barn, som af dig komma skola, och du födandes varder, och de måste vara kamererare i Konungens gård i Babel.

39:8  Och Hiskia sade till Esaia: Herrans ord är godt, det du talar; och sade: Vare dock frid och trohet i mina dagar.

Chapter 40

40:1  Tröster, tröstar mitt folk, säger edar Gud;

40:2  Taler ljufliga med Jerusalem, och prediker för thy, att dess tid är fullbordad; ty dess missgerning är förlåten; ty det hafver fångit dubbelt af Herrans hand för alla sina synder.

40:3  Ens Predikares röst är i öknene: Bereder Herranom väg, görer en jemnan stig på markene vårom Gudi.

40:4  Alle dalar skola upphöjde varda, och all berg och högar skola förnedrade varda, och det ojemnt är skall jemnas, och det oslätt är skall slätt varda.

40:5  Ty Herrans härlighet skall uppenbarad varda; och allt kött skall tillsammans se, att Herrans mun talar.

40:6  En röst säger: Predika. Och han sade: Hvad skall jag predika? Allt kött är hö, och all dess godhet är såsom ett blomster i markene.

40:7  Höet torkas bort, blomstret förvissnar; ty Herrans ande blås derin; ja, folket är höet.

40:8  Höet torkas bort, blomstret förvissnar; men vår Guds ord blifver evinnerliga.

40:9  Zion, du som predikar, stig upp på ett högt berg; Jerusalem, du som predikar, häf upp dina röst med magt. Häf upp, och frukta dig intet; säg Juda städer: Si, der är edar Gud.

40:10  Ty si, Herren, Herren kommer väldeliga, och hans arm skall varda rådandes. Si, hans arbete och hans gerning skall icke varda utan frukt.

40:11  Han skall föda sin hjord såsom en herde; han skall församla lamben i sin famn, och bära dem i sitt sköt, och fordra de lambdigra.

40:12  Ho mäter vattnet med handene, och fattar himmelen med sin spann, och begriper jordena med tre fingers mått, och väger bergen med en vigt, och högarna med en våg?

40:13  Ho undervisar Herrans Anda; och hvad rådgifvare lärer honom?

40:14  Hvem frågar han om råd, den honom förstånd gifver, och lärer honom rättsens väg, och lärer honom klokhet, och viser honom förståndsens väg?

40:15  Si, Hedningarna äro aktade såsom en droppe den uti ämbaret blifver, och såsom ett grand det i vågskålene blifver. Si, öarna äro såsom ett litet stoft.

40:16  Libanon vore allt för litet till eld, och dess djur allt för få till bränneoffer.

40:17  Alle Hedningar äro intet för honom, och såsom platt intet aktade.

40:18  Vid hvem viljen I då likna Gud? Eller hvad viljen I göra honom för en liknelse?

40:19  En mästare gjuter väl ett beläte, och guldsmeden förgyller det, och gör silfkedjor deruppå.

40:20  Sammalunda, den ett armt häfoffer förmår, han utväljer ett trä, som icke förruttnar, och söker en klok mästare dertill, den ett beläte bereder, som blifver beståndandes.

40:21  Veten I intet? Hören I intet? Är detta icke kungjordt eder tillförene? Hafven I icke förstått det af jordenes begynnelse?

40:22  Han sitter öfver jordenes krets, och de som bo deruppå äro såsom gräshoppor; den der himmelen uttänjer såsom ett tunnt skinn, och utsträcker det såsom ett tjäll, der man bor uti;

40:23  Den der Förstarna omintetgör, och domarena på jordene förlägger;

40:24  Lika som deras slägte hvarken hade plantering eller säd, eller rot i jordene; så att de borttorkas, när ett väder blås på dem, och en väderflaga förer dem bort, såsom agnar.

40:25  Vid hvem viljen I då likna mig, den jag lik är? säger den Helige.

40:26  Upplyfter edor ögon i höjdena, och ser; ho hafver de ting skapat, och förer deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att honom icke ett fela kan.

40:27  Hvi säger du då, Jacob, och du, Israel, talar: Min väg är Herranom fördold, och min rätt går framom min Gud?

40:28  Vetst du icke? Hafver du icke hört? Herren, den evige Gud, som jordenes ändar skapat hafver, varder hvarken trött eller mödd. Hans förstånd är oransakeligit.

40:29  Han gifver dem trötta kraft, och dem magtlösom starkhet nog.

40:30  De ynglingar varda trötte, och uppgifvas, och de kanske män falla;

40:31  Men de som vänta efter Herran, de få en ny kraft, så att de skola uppfara med vingar såsom örnar; de skola löpa, och icke uppgifvas; de skola vandra, och icke trötte varda.

Chapter 41

41:1  Tige öarna för mig, och folken stärke sig, träde fram, och tale; låt oss gå till rätta med hvarannan.

41:2  Ho hafver uppväckt den rättfärdiga östanefter? Ho kallade honom att han gå skulle? Ho gaf Hedningarna och Konungarna för honom, att han dem öfvermägtig vardt, och gaf dem för hans svärd, såsom stoft, och för hans båga, såsom förströdda agnar;

41:3  Och han jagade efter dem, och gick det igenom med frid, och vardt intet trött af vägen?

41:4  Ho verkar det, och gör det, och kallar alla menniskor, den ena efter den andra, allt ifrå begynnelsen? Jag Herren är både den förste och den siste.

41:5  Då öarna sågo det, fruktade de sig, och jordenes ändar förskräckte sig; de nalkades, och kommo fram.

41:6  Den ene halp den andra, och sade till sin nästa: Var tröst.

41:7  Timbermannen tog guldsmeden till sig, och gjorde bleckskifvorna släta med hammaren på städet, och sade: Det vill väl stå. Och de fäste det med naglar, att det icke skulle stå ostadigt.

41:8  Men du Israel, min tjenare, Jacob, den jag utvalt hafver, du Abrahams mins väns säd;

41:9  Den jag styrkt hafver allt ifrå verldenes ända, och hafver kallat dig, ifrå hennes väldiga, och sade till dig: Du skall vara min tjenare; ty jag utkorar dig, och bortkastar dig icke;

41:10  Frukta dig intet, jag är med dig; vik icke af, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjelper dig ock, jag håller dig vid magt, genom mina rättfärdighets högra hand.

41:11  Si, alle de som dig hätske äro, skola till spott och skam varda, och blifva såsom intet, och de män, som med dig träta, skola förgås;

41:12  Så att du skall fråga efter dem, och icke finna dem. De män, som med dig kifva, skola, varda såsom intet, och de män, som emot dig strida, skola få en ända;

41:13  Ty jag är Herren din Gud, den dina högra hand stärker, och säger till dig: Frukta dig intet; jag hjelper dig.

41:14  Så frukta dig nu intet, du matker Jacob, I fattige hop Israel. Jag hjelper dig, säger Herren, och din förlossare, den Helige i Israel.

41:15  Si, jag hafver gjort dig till en ny skarp tröskovagn, den taggar hafver, att du skall tröska berg och sönderstöta dem, och göra högarna såsom stoft.

41:16  Du skall förströ dem, att vädret skall föra dem bort, och väderflagor förskingra dem; men du skall vara glad i Herranom, och berömma dig af Israels Heliga.

41:17  De elände och fattige söka vatten, och der är intet. Deras tunga borttorkas för törst; men jag Herren vill höra dem. Jag Israels Gud vill icke öfvergifva dem;

41:18  Utan jag vill öppna vattufloder på höjderna, och källor midt på markene. Jag vill göra öknena till vattusjöar, och torra landet till vattukällor.

41:19  Jag vill gifva i öknene cedren, furo, myrten och oljoträ. Jag vill gifva på markene gran, bok och buxbom tillhopa;

41:20  På det man må se och känna, och förmärka och förstå tillsammans, att Herrans hand hafver detta gjort, och den Helige i Israel hafver detta skapat.

41:21  Så låter edra sak komma fram, säger Herren. Bärer fram der I uppå stån, säger Konungen i Jacob.

41:22  Låt dem träda fram, och förkunna oss hvad tillkommande är; förkunner oss och propheterer något framföreåt; låt oss akta deruppå med vår hjerta, och märka huru det härefter gå skall, eller låter oss dock höra hvad tillkommande är.

41:23  Förkunner oss hvad härefter komma skall, så vilje vi märka, att I ären gudar. Görer antingen godt eller ondt, så vilje vi derom tala, och skåda tillsammans.

41:24  Si, I ären af intet, och edart verk är ock intet, och den eder utväljer, är en styggelse.

41:25  Men jag uppväcker en af nordan, och han kommer östanefter. Han skall predika dem i mitt Namn, och han skall gå öfver de väldiga, såsom öfver ler, och skall trampa ler, såsom en krukomakare.

41:26  Ho kan något förkunna af begynnelsen, att vi måge begripat; eller prophetera framföreåt, att vi måge säga: Du talar rätt? Men här är ingen förkunnare, ingen som något höra låter, ingen som af eder ett ord höra må.

41:27  Jag är den förste, som till Zion säger; Si, der är det, och gifver Jerusalem Predikare.

41:28  Men jag skådar dit, men der är ingen; och ser ibland dem, men der är ingen rådgifvare. Jag frågar dem, men då svara de intet.

41:29  Si, det är alltsammans vedermöda, och intet med deras väsende; deras afgudar äro icke utan ett väder och fåfängelighet.

Chapter 42

42:1  Si min Tjenare, jag uppehåller honom, och min utkorade, i hvilkom min själ väl behagar. Jag hafver gifvit honom min Anda; han skall låta komma rätt ibland Hedningarna.

42:2  Han skall icke skria eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen.

42:3  En förbråkad rö skall han icke sönderbryta, och en rykande veka skall han icke utsläcka. Han skall lära hålla rätten i sanning.

42:4  Han skall icke vara knorrisk eller grufvelig, på det han skall sätta rätt på jordene; och öarna skola vänta efter hans lag.

42:5  Så säger Herren Gud, som himmelen skapar och utsträcker, den som jordena gör med det deruppå växer; den som folkena, som deruppå är, gifver lif, och anda dem som gå deruppå:

42:6  Jag Herren hafver kallat dig i rättfärdighet, och fattat dig vid handena, och bevarat dig, och hafver gifvit dig till ett förbund i folkena, Hedningomen till ett ljus;

42:7  Att du skall öppna de blindas ögon, och föra fångarna utu fängelse, och de som sitta i mörkret utu fångahuset.

42:8  Jag Herren, det är mitt Namn; och jag skall icke gifva mina äro enom androm, ej heller mitt lof afgudomen.

42:9  Si, hvad komma skall förkunnar jag framföreåt, och förkunnar ny ting; förr än det sker, låter jag eder det höra.

42:10  Sjunger Herranom en ny viso, hans lof är intill verldenes ändar; de som i hafvet fara, och hvad deruti är; öarna, och de som der bo.

42:11  Roper högt, I öken och städer deruti, samt med de byar der Kedar bor; sig fröjde de som bo på klippomen, och rope utaf bergshöjdene.

42:12  Låter dem gifva Herranom ärona, och förkunna hans lof på öarna.

42:13  Herren varder utdragandes såsom en rese; han skall uppväcka nit såsom en krigsman; han skall fröjda sig, och ett gny göra; han skall sinom fiendom öfverhändig blifva.

42:14  Jag tiger väl till en tid, och är stilla och håller mig; men nu vill jag ropa såsom en barnföderska; jag skall föröda och uppsvälja dem alla.

42:15  Jag skall föröda berg och högar, och borttorka allt deras gräs; och skall göra vattuströmmarna till öar, och uttorka sjöarna.

42:16  Men de blinda vill jag leda på den vägen, som de icke veta; Jag vill föra dem på de stigar, som de icke känna; jag vill sätta mörkret för dem till ett ljus, och det oslätt är, till jemnhet; detta vill jag göra dem, och icke öfvergifva dem.

42:17  Men de som förlåta sig på afgudar, och säga till gjuten beläte: I ären våre gudar; de skola tillbakavända, och till skam varda.

42:18  Hörer, I döfve, och ser härtill, I blinde, att I mågen se.

42:19  Ho är så blind som min tjenare? Och ho är så döf som mitt bådskap, den jag sänder? Ho är så blind som den fullkomlige, och så blind såsom Herrans tjenare?

42:20  Man predikar väl mycket, men de hållat intet; man säger dem nog, men de vilja icke hörat.

42:21  Likväl vill Herren dem godt, för sina rättfärdighets skull, och att han skall göra sin lag härlig och stor.

42:22  Det är ett bedröfvadt och skinnadt folk; de äro allesammans besnärde uti kulor, och bortgömde i fångahus; de äro vordne till rof, och ingen hjelpare är; beskinnade, och ingen är, som säger: Få dem igen.

42:23  Hvilken är ibland eder, som aktar härtill; märker, och hörer hvad härefter kommer.

42:24  Ho hafver öfvergifvit Jacob till sköfvels, och Israel röfvarom? Hafver icke Herren gjort det, emot hvilkom vi syndat hafve? Och de ville icke vandra på hans vägar, och lydde icke hans lag.

42:25  Derföre hafver han utskuddat öfver dem sina vredes grymhet, och en krigsmagt, och hafver upptändt dem allt omkring; men de aktade det intet. Han fängde uppå dem, men de lade det intet uppå hjertat.

Chapter 43

43:1  Och nu, säger Herren, den dig skapat hafver, Jacob, och den dig gjort hafver, Israel: Frukta dig intet; ty jag hafver förlossat dig; jag hafver kallat dig vid ditt namn, du äst min.

43:2  Ty om du går igenom vatten, vill jag vara när dig, att strömmarna icke skola dränka dig; och om du går uti elden, skall du intet bränna dig, och lågen skall intet bita uppå dig.

43:3  Ty jag är Herren din Gud, den Helige i Israel, din Frälsare. Jag hafver gifvit Egypten, Ethiopien och Seba till försoning i din stad.

43:4  Efter du så dyr för min ögon aktad äst, måste du ock härlig vara, och jag hafver dig kär; derföre gifver jag menniskor uti din stad, och folk för dina själ.

43:5  Så frukta dig nu intet; ty jag är när dig. Jag vill låta komma dina säd östanefter, och vill församla dig vestanefter;

43:6  Och skall säga till norr: Gif; och till söder: Förhåll icke; haf mina söner hit från fjerran, och mina döttrar ifrå verldenes ända;

43:7  Alle de som med mino Namne nämnde äro, nämliga de jag skapat hafver till mina härlighet, tillredt dem, och gjort dem.

43:8  Låt framträda det blinda folket, som dock ögon hafver, och de döfva, som dock öron hafva.

43:9  Låt alla Hedningar tillhopakomma, och folken församla sig; hvilken är ibland dem som detta förkunna kan, och låta oss höra framföreåt hvad som ske skall? Låt dem hafva deras vittne fram, och bevisat, så får man hörat, och säga: Det är sanningen.

43:10  Men I ären min vittne, säger Herren, och min tjenare, den jag utvalt hafver; på det I skolen vetat, och tro mig, och förståt, att jag äret. Förr mig är ingen Gud gjord, så varder ock ingen efter mig.

43:11  Jag, Jag är Herren, och utan mig är ingen Frälsare.

43:12  Jag hafver förkunnat det, och hafver desslikes hulpit, och hafver eder det säga låtit, och ingen främmande gud är ibland eder. I ären min vittne, säger Herren, så är jag Gud.

43:13  Och är jag förr än någor dag var, och ingen är den som utu mine hand frälsa kan. Jag verkar, ho vill afvända det?

43:14  Så säger Herren, edar förlossare, den Helige i Israel: För edra skull hafver jag till Babel sändt, och hafver nederslagit alla bommar, och jagat de sörjande Chaldeer till skepps.

43:15  Jag är Herren, edar Helige, som Israel skapat hafver, edar Konung.

43:16  Så säger Herren, som en väg gör i hafvet, och en stig i stark vatten;

43:17  Den der utförer vagn och häst, här och magt, så att de i enom hop ligga, och intet uppstå; att de utslockna, såsom en veke utslocknar.

43:18  Tänker icke uppå det gamla, och akter icke uppå det förra varit hafver;

43:19  Ty si, jag vill göra en ny ting; rätt nu skall det uppgå, att I skolen förnimma, att jag gör en väg i öknene, och vattuströmmar uti ödemarkene;

43:20  Att djuret på markene skall prisa mig, drakar och strutser; ty jag vill gifva vatten uti öknene, och strömmar uti ödemarkene, till att gifva mino folke, minom utkoradom dricka.

43:21  Detta folket hafver jag tillredt mig, det skall förtälja min pris.

43:22  Icke att du Jacob hafver kallat mig, eller att du Israel hafver arbetat om mig;

43:23  Icke hafver du framburit mig dins bränneoffers får, eller hedrat mig med ditt offer. Jag hafver icke haft lust till dina tjenst i spisoffer; jag hafver ej heller lust af ditt arbete uti rökelse.

43:24  Mig hafver du icke köpt calmos för penningar; mig hafver du icke fyllt med dins offers fetma; ja, mig hafver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgerningom.

43:25  Jag, Jag utstryker din öfverträdelse för mina skull, och kommer dina synder intet ihåg.

43:26  Drag mig till minnes; låt oss gå med hvarannan till rätta; säg, huru du vill rättfärdig varda?

43:27  Dine fäder hafva syndat, och dine lärare hafva misshandlat emot mig.

43:28  Derföre hafver jag ohelgat helgedomens Förstar, och gifvit Jacob tillspillo, och Israel till försmädelse.

Chapter 44

44:1  Så hör nu, min tjenare Jacob, och Israel, den jag utkorat hafver.

44:2  Så säger Herren, den dig gjort och tillredt hafver, och den dig biståndig är allt ifrå moderlifvet: Frukta dig intet, min tjenare Jacob, och du fromme, den jag utkorat hafver.

44:3  Ty jag vill utgjuta vatten uppå, den törstiga, och strömmar uppå den torra; jag vill utgjuta min Anda uppå dina säd, och min välsignelse uppå dina efterkommande;

44:4  Att de växa skola såsom gräs, såsom pilträ vid vattubäcker.

44:5  Denne skall säga: Jag är Herrans, och den andre varder nämnd med Jacobs namn; och denne skall tillskrifva Herranom med sine hand, och skall med Israels namn nämnd varda.

44:6  Så säger Herren Israels Konung, och hans förlossare, Herren Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.

44:7  Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det, jag som folken sätter ifrå verldenes begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hvad komma skall.

44:8  Frukter eder intet, och varer icke förskräckte. Hafver jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? fy I ären min vittne: Är någor Gud utan mig? Ingen tröst är, jag vet ju ingen.

44:9  De afgudamakare äro allesammans fåfängelige, och der de mycket af hålla är intet nyttigt; de äro deras vittne, och se intet, märka ock intet; derföre måste de på skam komma.

44:10  Ho äro de som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är?

44:11  Si, alle deras stallbröder komma på skam; ty de äro mästare utaf menniskom. Om de alle tillsammanträdde, så måste de likväl frukta sig, och på skam komma.

44:12  Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glödene, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med alla sins arms magt; lider ock hunger, tilldess han icke mer förmår; dricker ock icke vatten, tilldess han vanmägtas.

44:13  Den andre timbrar på trä, och mäter det med snöre, och utmärker det med krito, och tillhugger det, och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i huse bo skulle.

44:14  Han går ibland trän i skogenom, att han skall hugga cedreträ, och taga bok och ek; ja, ett cedreträ, det planteradt, och af regne växt är;

44:15  Och doger menniskomen till att bränna; deraf man tager till att värma sig med, och det man upptänder till att baka der bröd med; af det samma gör han en gud, och tillbeder det; han gör en afgud deraf, och faller der på knä före.

44:16  Hälftena uppbränner han i eldenom, och vid den andra hälftena äter han kött; han steker ena stek, och mättar sig; värmer sig, och säger: Huj, jag är varm vorden; jag hafver min lust af eldenom.

44:17  Men det qvart är gör han till en gud, att det skall vara hans afgud; der knäfaller han före, och böjer sig före, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du äst min gud.

44:18  De veta intet, och förstå intet; ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka.

44:19  Och de gå icke till sitt hjerta; der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafver hälftena uppbränt i eldenom, och hafver på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det som qvart är göra till en styggelse? Och skulle jag knäfalla för enom stock?

44:20  Det gifver asko, och kjuser hjertat, som sig dertill böjer, och kan icke fria sina själ; likväl tänker han icke: Månn icke något bedrägeri vara i mine högra hand?

44:21  Tänk deruppå, Jacob och Israel; ty du äst min tjenare; jag hafver beredt dig, att du skall vara min tjenare. Israel, förgät mig icke.

44:22  Jag utstryker dina missgerningar såsom ett moln, och dina, synder såsom ena dimbo. Vänd dig till mig; ty jag förlossar dig.

44:23  Fröjder eder, I himlar; Herren hafver det gjort. Jubilera, du jord, härnedre; I berg, glädjens med fröjd, skogen och all trän deruti; ty Herren hafver förlossat Jacob, och är härlig i Israel.

44:24  Så säger Herren, din förlossare, den dig af moderlifvet beredt hafver: Jag är Herren, som allt gör, den der utsträcker himmelen allena, och utvidgar jordena utan hjelp;

44:25  Den de spåmans tecken omintetgör, och gör de tecknatydare galna; den de visa tillbakadrifver, och gör deras konst till dårskap.

44:26  Men han stadfäster sins tjenares ord, och sins bådskaps råd fullkomnar; den till Jerusalem säger: Var besutten; och till Juda städer: Varer byggde; och jag upprättar deras öde.

44:27  Jag, som talar till djupet: Försvinn; och till strömmarna: Förtorkens;

44:28  Jag, som säger till Cores: Han är min herde, och skall fullkomna all min vilja, så att man skall säga till Jerusalem: Var byggd; och till templet: Var grundadt.

Chapter 45

45:1  Så säger Herren till Cores, sin smorda, den jag vid hans högra hand fattar, att jag skall underkufva Hedningarna för honom, och lösa Konungenom svärdet ifrå; på det att portarna skola öppnade varda för honom, och dörrarna icke igenlästa blifva;

45:2  Jag vill gå för dig, och göra backarna till jemna mark; jag vill sönderslå de koppardörrar, och sönderbryta de jernbommar;

45:3  Och skall gifva dig de fördolda rikedomar, och de bortgömda klenodier, på det att du skall förnimma att jag, Herren Israels Gud, dig vid ditt namn nämnt hafver;

45:4  För Jacob min tjenares skull, och för Israel mins utkorades skull; ja, jag kallade dig vid ditt namn, och nämnde dig, då du ännu intet kände mig.

45:5  Jag är Herren, och eljest ingen mer; ingen Gud är utan jag. Jag tillrustade dig, då du ännu intet kände mig;

45:6  På det man skall förnimma, både ifrån östan och vestan, att utan mig är intet; jag är Herren, och ingen mer.

45:7  Jag, som gör ljuset, och skapar mörkret; jag, som frid gifver, och skapar det onda; jag är Herren, som allt detta gör.

45:8  Dryper, I himlar, ofvanefter, och skyn regne rättfärdighet; jorden öppne sig, och bäre salighet, och rättfärdighet växe till med, jag Herren skapar honom.

45:9  Ve honom, som träter med sinom skapare, nämliga krukan med krukomakaren. Månn leret säga till krukomakaren: Hvad gör du? Du bevisar icke dina händer på ditt verk.

45:10  Ve honom, som till fadren säger: Hvi hafver du aflat mig? och till qvinnona: Hvi födde du?

45:11  Så säger Herren, den Helige i Israel, och hans mästare: Äsker tecken af mig, viser min barn och mina händers verk till mig.

45:12  Jag hafver gjort jordena, och skapat menniskona deruppå; jag är den, hvilkens händer himmelen utsträckt hafva, och budit allom hans här.

45:13  Jag hafver uppväckt honom uti rättfärdighet, och jag skall göra alla hans vägar släta; han skall bygga min stad, och låta mina fångar lösa, icke för penningar eller gåfvor, säger Herren Zebaoth.

45:14  Så säger Herren: De Egyptiers handel, och de Ethiopers förvärfning, och det stora folket i Seba, skola gifva sig under dig, och vara dine egne; de skola följa dig, uti fjettrar skola de gå, och skola nederfalla för dig, och bedja dig; ty när dig är Gud, och är eljest ingen gud mer.

45:15  Sannerliga äst du en fördold Gud, du Israels Gud, Frälsaren.

45:16  Men de afgudamakare måste allesammans med skam och hån bestå, och med hvarannan med blygd afgå.

45:17  Men Israel varder förlossad genom Herran evinnerliga; och skall icke till skam och spott varda någon tid i evighet.

45:18  Ty så säger Herren, som himmelen skapat hafver, Gud, som jordena beredt hafver, och hafver gjort henne och tillredt, och icke så gjort henne, att hon skulle tom vara; utan hafver tillredt henne, att man skall bo deruppå. Jag är Herren, och ingen mer.

45:19  Jag hafver icke hemliga talat uti något mörkt rum på jordene; jag hafver icke fåfängt sagt till Jacobs säd: Söker mig; ty jag är Herren, som om rättfärdighet talar, och förkunnar det rätt är.

45:20  Låt församla sig och tillhopa framkomma Hedningarnas hjeltar, de der intet veta, och bära deras afgudars stockar, och bedja den gud, som dem intet hjelpa kan.

45:21  Förkunner och kommer hit, rådslår tillsamman. Ho hafver detta låtit säga af ålder, och på den tiden förkunnat det? Hafver icke jag Herren gjort det? Och är eljest ingen Gud utan jag; en rätt Gud och Frälsare, och ingen är utan jag.

45:22  Vänder eder till mig, så varden I salige, alle verldenes ändar; ty jag är Gud, och ingen mer.

45:23  Jag svär vid mig sjelf, och ett rättfärdighets ord går utaf min mun, der skall det blifva vid; nämliga, mig skola, all knä böjas, och alla tungor svärja;

45:24  (Och säga:) Uti Herranom hafver jag rättfärdighet och starkhet. Desse skola ock komma till honom; men alle de, som honom emotstå, måste till skam varda.

45:25  Ty uti Herranom varder all Israels säd rättfärdigad, och skall berömma sig af honom.

Chapter 46

46:1  Bel lutar fast, Nebo är fallen, deras afgudar äro vordne djurom och ökom till tunga, att de skola bära sig trötta af edra bördo.

46:2  Ja, de falla, och luta allesamman, och kunna icke bortbära bördona; utan deras själ måste gå i fängelse.

46:3  Hörer mig, I af Jacobs hus, och alle återlefde af Israels hus; I som i lifve bärens, och i qvede liggen.

46:4  Ja, jag skall bära eder intill åldren, och intilldess I grå varden; jag skall görat; jag skall upplyfta, och bära, och hjelpa.

46:5  Vid hvem viljen I likna mig, och vid hvem mäten I mig, den jag lik skulle vara?

46:6  De slå guld utu säcken, och väga ut silfver med vigt, och leja guldsmeden, att han gör der en gud af, för hvilkom de knäfalla och tillbedja.

46:7  De taga honom uppå axlarna, och bära honom, och sätta honom på sitt rum; der står han, och kommer intet utaf sitt rum; ropar någor till honom, då svarar han intet, och hjelper honom intet af hans nöd.

46:8  På sådant tänker dock, och varer faste; I öfverträdare, går till edart hjerta.

46:9  Tänker uppå det i förtiden af ålder varit hafver; ty jag är Gud, och ingen mer, i en Gud hvilkens like ingenstäds är;

46:10  Jag, som förkunnar tillförene, hvad härefter komma skall, och tillförene förrän det sker, och säger: Mitt råd blifver ståndandes, och jag gör allt det mig täckes.

46:11  Jag kallar en fogel östanefter, och en man som min anslag fullkomnar af fjerran land. Hvad jag säger, det låter jag ske; hvad jag tänker, det gör jag ock.

46:12  Hörer mig, I stolthjertade, I som långt ären ifrå rättfärdighetene.

46:13  Jag hafver låtit mina rättfärdighet när komma; hon är icke långt borto, och min salighet dröjer icke; ty jag vill gifva salighet I Zion, och mina härlighet i Israel.

Chapter 47

47:1  Stig neder, jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jordena; ty de Chaldeers dotter hafver ingen stol mer; man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga.

47:2  Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena;

47:3  Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af.

47:4  (Detta gör) vår förlossare, den der heter Herren Zebaoth, den Helige i Israel.

47:5  Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike.

47:6  Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt;

47:7  Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden.

47:8  Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam.

47:9  Båda, dessa stycken skola dig hasteliga öfvergå på en dag, att du en barnlös och enka blifva skall; ja, fullkommeliga skola de öfver dig komma, för dina många trollkarlars skull, och för dina besvärjares skull, af hvilkom en stor hop när dig är.

47:10  Ty du hafver förlåtit dig uppå dins ondsko, då du tänkte: Man ser mig intet. Din vishet och konst hafver förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer.

47:11  Derföre skall en olycka komma öfver dig, så att du icke skall veta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfver dig, det du icke förser.

47:12  Så gack nu fram med dina besvärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hvilka du dig ifrå din ungdom bemödt hafver; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig.

47:13  Ty du äst trött för dina många anslags skull; gånge fram och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernokikare, som efter månader räkna, hvad öfver dig komma skall.

47:14  Si, de äro såsom strå, hvilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för låganom; ty ingen glöd skall blifva, der man må värma sig vid, eller eld, der man vid sitta kan.

47:15  Alltså äro de, under hvilka du dig bemödt hafver, dine köpmän af din ungdom; hvar och en varder gångandes sin gång hit och dit, och du hafver ingen hjelpare.

Chapter 48

48:1  Hörer detta, I af Jacobs hus, I som nämnens af Israel! namn, och af Juda vatten flutne ären; som svärjen vid Herrans Namn, och ihågkommen Israels Gud, dock icke i sanningene eller rättfärdighetene.

48:2  Ty de nämna sig af dem heliga stadenom, och trösta uppå Israels Gud; som kallas Herren Zebaoth.

48:3  Jag hafver tillförene förkunnat detta tillkommande; utaf minom mun är det gånget, och jag hafver låtit säga det; och gör det också med hast, att det kommer.

48:4  Ty jag vet, att du äst hård, och ditt halsband är en jernsena, och ditt änne är af koppar.

48:5  Jag hafver förkunnat dig det tillförene, och hafver låtit säga dig det, förr än det kom; på det att du icke skulle säga: Min afgud gör det, och mitt beläte, och min afgud hafver det befallt.

48:6  Allt detta hörde och såg du, och hafver dock icke förkunnat det; ty jag hafver tillförene låtit säga dig ny och fördold ting, de du icke visste.

48:7  Men nu är det skapadt, och icke på den tiden, och du hafver icke hört deraf en dag tillförene; på det du icke skulle säga: Si, det visste jag väl.

48:8  Ty du hörde det intet, och visste det ock intet, och ditt öra var på den tiden icke öppnadt; men jag visste väl, att du skulle föraktat, och äst en öfverträdare kallad allt ifrå moderlifvet.

48:9  Derföre är jag för mitt Namns skull långmodig, och för min pris skull vill jag, dig till nytto, hålla tillbaka, att du icke skall utrotad varda.

48:10  Si, jag vill bepröfva dig, men icke såsom silfver; utan jag vill göra dig utkoradan uti bedröfvelsens ugn.

48:11  För mina skull, ja, för mina skull vill jag görat; på det jag icke skall försmädad varda; ty jag vill icke gifva mina äro enom androm.

48:12  Hör mig, Jacob, och du Israel, min kallade: Jag äret; jag är den förste, jag är den siste.

48:13  Min hand hafver grundat jordena, och min högra hand hafver omspannat himmelen; hvad jag kallar, det står straxt redo.

48:14  Församler eder alle, och hörer: Hvilken är ibland dessa, som detta förkunna kan? Herren älskar honom; derföre skall han bevisa sin vilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer.

48:15  Tag, ja, Jag hafver sagt det, jag hafver kallat honom; jag vill ock låta honom komma, och hans väg skall honom lyckas.

48:16  Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafver tillförene icke hemliga talat; ifrå den tiden, då det taladt vardt, är jag der. Och nu sänder mig Herren Herren, och hans Ande.

48:17  Så säger Herren, din förlossare, den Helige i Israel: Jag är Herren din Gud, den dig lärer hvad nyttigt är, och leder dig på den vägen, som du går.

48:18  O! att du ville akta uppå, min bud; så skulle din frid vara såsom en vattuström, och din rättfärdighet såsom hafsens våg;

48:19  Och din säd skulle varda såsom sand, och dins lifs frukt såsom hans små stenar; hvilkens namn icke skulle utrotadt varda, eller utstruket för mig.

48:20  Går ut af Babel, flyr ifrå de Chaldeer med glada röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill verldenes ända; säger: Herren hafver förlossat sin tjenare Jacob.

48:21  De hade ingen törst, då han ledde dem i öknene; han lät dem flyta vatten ut af bergklippone, han klöf bergklippona, och der rann ut vatten.

48:22  Men de ogudaktige, säger Herren, hafva ingen frid.

Chapter 49

49:1  Hörer mig, I öar, och I folk, som fjerran ären, gifver akt häruppå: Herren hafver kallat mig af moderlifvet; han hafver tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifvet var;

49:2  Och hafver gjort min mun såsom ett skarpt svärd; han hafver öfverskylt mig med sine hands skugga; han hafver gjort mig till en blankan pil, och stungit mig uti sitt koger;

49:3  Och säger till mig: Du äst min tjenare, Israel, genom hvilken jag vill prisad varda.

49:4  Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafver fåfängt och onytteliga förtärt mina kraft häruppå; ändock min sak är Herrans, och mitt ämbete hörer minom Gud till.

49:5  Och nu, säger Herren, som mig af moderlifvet till sin tjenare beredt hafver, af jag skulle omvända Jacob till honom, på det Israel icke skulle blifva borto; derföre är jag härlig för Herranom, och min Gud är min starkhet;

49:6  Och säger: Det är en ringa ting, att du äst min tjenare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrada i Israel; utan jag hafver ock gjort dig till Hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill verldenes ända.

49:7  Så säger Herren Israels förlossare, hans Helige, till de föraktada själar, till det folk der man styggelse vid hafver, till den tjenaren som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och Förstar skola tillbedja för Herrans skull, som trofast är; för den Heligas skull i Israel, den dig utkorat hafver.

49:8  Detta säger Herren: Jag hafver bönhört dig i behagelig tid, och hafver hulpit dig på salighetenes dag, och hafver bevarat dig, och satt dig till ett förbund i folkena, att du skall upprätta landet, och intaga de förderfvada arf;

49:9  Till att säga till de fångar: Går ut; och till dem i mörkret: Kommer fram; att de skola föda sig på vägarna, och hafva deras födo på alla högar.

49:10  De skola hvarken hungra eller törsta; dem skall ingen hette eller solen stinga; ty deras förbarmare skall föra dem, och leda dem till vattukällor.

49:11  Jag skall göra all mina berg till vägar, och mine stigar skola trampade varda.

49:12  Si, desse skola komma fjerranefter, och si, de andre ifrån nordan, och desse ifrån hafvet, och de andre ifrån Sinims land.

49:13  Fröjder eder, I himlar, gläd dig, du jord, lofsäger, I berg, med fröjd; ty Herren hafver hugsvalat sitt folk, och förbarmat sig öfver sina elända.

49:14  Men Zion säger: Herren hafver öfvergifvit mig, Herren hafver förgätit mig.

49:15  Månn ock en qvinna kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfver sins lifs son? Och om hon än förgäten, så vill jag dock icke förgäta dig.

49:16  Si, uppå händerna hafver jag upptecknat dig. Dina murar äro alltid för mig,

49:17  Dine uppbyggare skola skynda sig; men dine nederbrytare och förstörare skola draga sig derifrå.

49:18  Lyft din ögon upp allt omkring och se: Alle desse komma församlade till dig; så sant som jag lefver, säger Herren, du skall med allo desso, såsom med en skrud, utiklädd varda, och skall dermed omsvepa dig som en brud.

49:19  Ty ditt förödda, förstörda och förderfvade land skall då varda dig allt för trångt till att bo uti, när dine förderfvare långt ifrå dig komma;

49:20  Så att dins ofruktsamhets barn skola ännu säga för din öron: Rummet är mig för trångt; sitt åt dig, att jag må bo när dig.

49:21  Men du skall säga i ditt hjerta: Ho hafver mig dessa födt? Jag är ofruktsam, ensam, fördrifven och utskjuten; ho hafver mig dessa uppfödt? Si, jag var ensam öfvergifven; hvar voro då desse?

49:22  Så säger Herren Herren: Si, jag vill upplyfta min hand till Hedningarna, och uppresa mitt baner till folken, så skola de bära dina söner fram på armarna, och draga dina döttrar på axlarna.

49:23  Och Konungar skola vara dine skaffare, och deras Förstinnor dina ammor. De skola för dig nederfalla till jordena på ansigtet, och sleka dina fötters stoft. Då skall du förnimma, att jag är Herren, på hvilkom ingen till skam varder, som hoppas uppå mig.

49:24  Kan man ock taga enom kämpa hans rof bort, eller kan man lösgöra ens rättfärdigs fångar?

49:25  Ty så säger Herren: Nu skola de fångar kämpanom borttagne varda, och dess starkas rof löst varda, och jag skall träta med dina trätare, och hjelpa dina barn.

49:26  Och jag skall spisa dina plågare med deras eget kött, och de skola druckne varda af sitt eget blod, såsom af sött vin; och allt kött skall förnimma, att jag är Herren din Frälsare, och din förlossare, den mägtige i Jacob.

Chapter 50

50:1  Så säger Herren: Hvar är edors moders skiljobref, med hvilko jag eder öfvergifvit hafver? Eller ho är min ockrare, dem jag eder sålt hafver? Si, I ären för edra synders skull sålde, och edor moder är, för edor öfverträdelses skull, öfvergifven.

50:2  Hvi kom jag, och der var ingen? Jag ropade, och ingen svarade. Är min hand nu så kort vorden, att hon intet förlossa kan, eller är med mig ingen kraft till att frälsa? Si, med mitt straff gör jag hafvet torrt, och gör vattuströmmarna såsom en öken, så att deras fiskar illa lukta för vattunöds skull, och blifva döde af törst.

50:3  Jag kläder himmelen med mörker, och gör hans öfvertäckelse såsom en säck.

50:4  Herren Herren hafver gifvit mig en lärd tungo, att jag vet tala med dem trötta i rättom tid; han väcker mig hvar morgon; han väcker mig örat, att jag hörer såsom en lärjunge.

50:5  Herren Herren hafver öppnat mig örat, och jag är icke ohörsam, och går icke tillbaka.

50:6  Jag höll min rygg till dem som mig slogo, och min kindben dem som mig ryckte; mitt ansigte vände jag icke bort för försmädelse och spott.

50:7  Ty Herren Herren hjelper mig, derföre kommer jag icke på skam; derföre hafver jag hållit mitt ansigte fram såsom en flintosten; ty jag vet, att jag icke på skam kommer.

50:8  Den är när, som mig rättfärdigar. Ho vill träta med mig? Låt oss tillhopa gå; ho är den som rätt hafver emot mig? Han komme hit till mig.

50:9  Si, Herren Herren hjelper mig. Ho är den mig fördöma vill? Si, de skola allesammans föråldras, såsom ett kläde; mal skall uppäta dem.

50:10  Ho är den ibland eder, som fruktar Herran, den hans tjenares röst lyder? Den i mörkret vandrar, och honom skin intet; han hoppes uppå Herrans Namn, och förlåte sig uppå sin Gud.

50:11  Si, I alle, som upptänden en eld, väpnade med låga, vandrer uti edars elds ljus, och i låganom, som I upptändt hafven; detta vederfars eder af mine hand; uti värk skolen I ligga.

Chapter 51

51:1  Hörer mig, I som efter rättfärdighet faren, I som Herran söken; ser uppå klippona, dädan I afhuggne ären, och uppå brunnsgropena, dädan I utgrafne ären.

51:2  Ser uppå Abraham, edar fader, och Sara, den eder födt hafver; ty jag kallade honom, då han ännu ensam var, och välsignade honom, och förmerade honom.

51:3  Ty Herren hugsvalar Zion, han tröster all dess öde, och gör dess öde såsom lustgårdar, och dess hedmark såsom en Herrans örtegård; glädje och fröjd skall man finna derinne, tack och lofsång.

51:4  Gifver akt uppå mig, mitt folk, och hörer mig, min allmoge; ty af mig skall utgå en lag, och min rätt vill jag sätta folkom till ljus.

51:5  Ty min rättfärdighet är när; min salighet drager ut, och mina armar skola döma folken; öarna förbida mig, och vakta uppå min arm.

51:6  Lyfter edor ögon upp till himmelen, och skåder neder uppå jordena; ty himmelen skall förgås såsom en rök, och jorden föråldras såsom ett kläde, och de som bo deruppå skola dö bort, såsom detta; men min salighet blifver evinnerliga, och min rättfärdighet skall icke återvända.

51:7  Hörer mig, I som kännen rättfärdighetena, du folk i hvilkets hjerta min lag är; frukter eder intet, när menniskorna försmäda eder, och gifver eder icke, när de förhäda eder.

51:8  Ty mal skall uppäta dem såsom ett kläde, och matkar skola äta dem såsom ull; men min rättfärdighet blifver evinnerliga, och min salighet förutan ända.

51:9  Upp, upp, kläd dig i starkhet, du Herrans arm; upp, såsom i förtiden af ålder. Äst icke du den som de högmodiga slagit, och drakan sargat hafver?

51:10  Äst icke du den som uttorkade hafvet, det djupa vattnet; den som gjorde hafsbottnen till en väg, så att de förlossade gingo derigenom?

51:11  Alltså; skola Herrans förlossade vända om, och komma till Zion med fröjd, och evig glädje skall vara på deras hufvud; glädje och fröjd skall fatta dem, sorg och suckan skall ifrå dem fly.

51:12  Jag, Jag är edar tröstare. Ho äst du då, att du fruktar dig för menniskor, de dock dö, och för menniskobarn, hvilke såsom hö förtärde varda;

51:13  Och förgäter Herran, den dig gjort hafver, den der himmelen utsträcker, och jordena grundar? Men du fruktar dig alltid hela dagen för plågarens grymhet, då han tager till att förderfva. Hvar blef plågarens grymhet,

51:14  Då han måste hasta sig och löpa omkring, att han skulle lös gifva, och de icke döde blefvo i förderfvelsen, ej heller någon brist på bröd hade?

51:15  Ty jag är Herren din Gud, den der hafvet rörer, så att dess böljor fräsa. Hans Namn heter Herren Zebaoth.

51:16  Jag sätter min ord uti din mun, och öfvertäcker dig under mina händers skugga, på det jag skall plantera himmelen och grunda jordena, och säga till Zion: Du äst mitt folk.

51:17  Vaka upp, vaka, upp, statt upp, Jerusalem, du som af Herrans hand hans grymhets kalk druckit hafver; dräggen af dvalakalken hafver du utdruckit, och uppslekt dropparna.

51:18  Det var ingen af all de barn, som hon födt hade, som henne ledde; ingen af all de barn, de hon uppfödt hade, som henne vid handena tog.

51:19  Desse tu stycke äro dig påkomne; ho ömkade sig öfver dig? Förstöring, skade, hunger och svärd var der; ho skulle hugsvala dig?

51:20  Din barn voro försmäktade, de lågo på alla gator, såsom en besnärd skogsoxe; fulle med vrede af Herranom, och med straff af dinom Gud.

51:21  Derföre hör detta, du elända, och druckna utan vin.

51:22  Så säger den som råder öfver dig, Herren, och din Gud, den sitt folk hämnas: Si, jag tager den dvalakalken utu dine hand, samt med dräggene af mine vredes kalk, du skall icke mer dricka honom;

51:23  Utan jag skall få honom dina plågare i handena, de som till dina själ sade: Bocka dig, att vi måge gå öfver dig, och lägg din rygg på jordena, och som ena gato, att man må löpa deröfver.

Chapter 52

52:1  Statt upp, statt upp, Zion, ikläd dig dina starkhet; pryd dig härliga, du helige stad Jerusalem; ty härefter skall ingen oomskoren eller oren regera i dig.

52:2  Statt upp utu stoftet, statt upp, du fångna Jerusalem; gör dig lös af din halsband, du fångna dotter Zion.

52:3  Ty alltså säger Herren: I ären sålde för intet; I skolen ock utan penningar löste varda.

52:4  Ty så säger Herren Herren: Mitt folk drog i förstone neder uti Egypten, på det de skulle vara der gäster; och Assur hafver gjort dem öfvervåld utan sak.

52:5  Men huru skall man här bära sig åt med? säger Herren. Mitt folk varder förgäfves förfördt. De som råda öfver dem, komma dem till att gråta, säger Herren; och mitt Namn varder alltid dag ifrån dag försmädadt.

52:6  Derföre skall mitt folk känna mitt Namn på den tiden; ty si, jag vill sjelf tala.

52:7  O! huru ljuflige äro på bergomen bådbärarenas fötter, de som frid förkunna; predika godt, förkunna salighetena; de som säga till Zion: Din Gud är Konung.

52:8  Dine vaktare ropa högt med deras röst, och fröjdas tillhopa; ty man skall se med ögonen, när Herren omvänder Zion.

52:9  Fröjde och glädje sig tillsammans Jerusalems öde; ty Herren hafver tröstat sitt folk, och förlossat Jerusalem.

52:10  Herren hafver uppenbarat sin helga arm för alla Hedningars ögon, så att alle verldenes ändar skola se vår Guds salighet.

52:11  Viker, viker, drager ut dädan, och kommer vid intet orent; går ut ifrå dem, rener eder, I som Herrans tyg bären.

52:12  Ty I skolen icke draga ut med hast, eller vandra med flykt; ty Herren skall draga för eder, och Israels Gud skall församla eder.

52:13  Si, min tjenare skall visliga regera, och skall upphöjd och ganska högt uppsatt varda.

52:14  Så att månge skola förarga sig öfver dig, efter hans skapnad är ledare än andra menniskors, och hans anseende än menniskors barnas.

52:15  Men alltså skall han bestänka många Hedningar, att ock Konungar skola hålla sin mun för honom; ty dem som intet deraf förkunnadt är, de skola se det med lust, och de som intet deraf hört hafva, de skola besinnat.

Chapter 53

53:1  Men ho tror vår predikan, och hvem varder Herrans arm uppenbarad?

53:2  Ty han rinner upp för honom såsom en vidja, och såsom en rot utu torro jord; han hafver ingen skapnad eller dägelighet. Vi såge honom; men der var ingen den skapnad, som oss kunde behaga.

53:3  Han var den aldraföraktadaste och vanvördaste, full med värk och krankhet; han var så föraktad, att man gömde bort ansigtet för honom; derföre aktade vi honom intet.

53:4  Sannerliga han bar våra krankhet, och lade uppå sig vår sveda; men vi hölle honom för den som plågad och af Gudi slagen och pinter var.

53:5  Men han är sargad för våra missgerningars skull, och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå honom, på det att vi skulle frid hafva, och genom hans sår äre vi helade.

53:6  Vi ginge alle uti villfarelse, såsom får; hvar och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå honom.

53:7  Då han näpst och plågad vardt, lät han icke upp sin mun; såsom ett lamb, det till slagtning ledes, och såsom ett får, det stilla tiger för sinom klippare, och låter icke upp sin mun.

53:8  Men han är tagen utur ångest och dom. Ho kan uttala hans lifslängd? Ty han är bortryckt utaf de lefvandes land, då han för mins folks missgerningar plågad var.

53:9  Och han är begrafven såsom de ogudaktige, och döder såsom en rik; ändock han ingom orätt gjort hade, ej heller något svek uti hans mun var.

53:10  Men Herren ville alltså slå honom med krankhet. När han sitt lif till skuldoffer gifvit hafver, så skall han få säd, och länge lefva, och Herrans uppsåt skall uti hans hand framgång hafva.

53:11  Derföre, att hans själ arbetat hafver, skall han få se sina lust, och nog hafva, och genom sin kunskap skall han, min tjenare, den rättfärdige, många rättfärdiga göra; ty han bär deras synder.

53:12  Derföre vill jag gifva honom ganska mycket till byte, och han skall hafva de starka till rof; derföre att han gifvit sitt lif i döden, och vardt ogerningsmannom lik räknad, och mångas synder bar, och bad för öfverträdarena.

Chapter 54

54:1  Fröjda dig, du ofruktsamma, du som intet föder; gläd dig med fröjd och berömmelse, du som intet hafvandes är; ty den ensamma hafver flera barn än den som man hafver, säger Herren.

54:2  Förvidga din pauluns rum, och utsträck tapeten åt din tjäll; spar icke, förläng din tåg, och befäst dina pålar.

54:3  Ty du skall brista ut på högra sidon och den venstra, och din säd skall ärfa Hedningarna, och bo uti de förödda städer.

54:4  Frukta dig intet; ty du skall icke till skam varda. Var icke blödig; ty du skall icke varda till blygd, utan du skall förgäta dins jungfrudoms blygd, och din enkodoms neso icke mer ihågkomma.

54:5  Ty den dig gjort hafver, han är din man; Herren Zebaoth är hans Namn; och din förlossare, den Helige i Israel, den alla verldenes Gud kallad varder.

54:6  Ty Herren hafver låtit dig vara uti det ryktet, att du äst såsom en öfvergifven och af hjertat bedröfvad qvinna, och såsom en ung hustru, den bortdrifven är, säger din Gud.

54:7  Jag hafver uti ett litet ögnablick öfvergifvit dig; men med stor barmhertighet vill jag församla dig.

54:8  Jag hafver, uti vredenes ögnablick, som snarast gömt bort mitt ansigte för dig; men med eviga nåd vill jag förbarma mig öfver dig, säger Herren, din förlossare.

54:9  Ty detta skall vara mig såsom Noahs flod; då jag svor, att Noahs flod icke mer skulle gå öfver jordena; alltså hafver jag svorit, att jag icke skall vredgas öfver dig, eller näpsa dig.

54:10  Ty bergen skola väl vika, och högarna falla; men min nåd skall icke vika ifrå dig, och mins frids förbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.

54:11  Du elända, öfver hvilka alle väder gå, och du tröstlösa, si, jag vill lägga dina stenar såsom en prydning, och lägga din grundval med saphirer;

54:12  Och din fenster göra af christall, och dina portar af rubiner, och alla dina gränsor af utkorada stenar;

54:13  Och all din barn lärd af Herranom, och stor frid dinom barnom.

54:14  Du skall genom rättfärdighet beredd varda; du skall vara långt ifrån öfvervåld och orätt, så att du icke skall torfva frukta dig derföre; och ifrå förskräckelse, ty det skall icke nalkas dig.

54:15  Si, ho vill församla sig emot dig, och öfverfalla dig, då de församla sig utan mig?

54:16  Si, jag gör det, att smeden, som uppblås kolen i elden, han gör der ett tyg af, till sitt verk; ty jag gör ock, att förderfvaren förgås.

54:17  Ty hvart och ett tyg, som emot dig tillredt varder, thy skall icke väl gå; och hvar och en tunga, som sig uppsätter emot dig, den skall du fördöma i dome. Detta är Herrans tjenares arf, och deras rättfärdighet af mig, säger Herren.

Chapter 55

55:1  Nu väl, alle I, som törstige ären, kommer hit till vatten; och I som icke penningar hafven, kommer hit, köper och äter; kommer hit, och köper utan penningar och för intet, både vin och mjölk.

55:2  Hvi läggen I ut penningar, der intet bröd är; och edart arbete, deraf I intet mätte varden? Hörer mig, och äter det godt är, så skall edor själ fet varda, i vällust.

55:3  Böjer edor öron hit, och kommer till mig; hörer, så får edor själ lefva; ty jag vill göra med eder ett evigt förbund, nämliga Davids vissa nåder.

55:4  Si, jag hafver satt honom till ett vittne i folkena, till en Första och lärare för folken.

55:5  Si, du skall kalla Hedningar, de du intet känner; och Hedningar, som intet känna dig, skola löpa till dig, för Herrans dins Guds skull, dens Heligas i Israel, den dig prisar.

55:6  Söker Herran, medan man kan finna honom; åkaller honom, medan han när är,

55:7  Den ogudaktige öfvergifve sin väg, och syndaren sina tankar; och omvände sig till Herran, så förbarmar han sig öfver honom; och till vår Gud, ty när honom är mycken förlåtelse.

55:8  Ty mine tankar äro icke edre tankar, och edre vägar äro icke mine vägar, säger Herren;

55:9  Utan så mycket himmelen är högre än jorden, så äro ock mine vägar högre än edre vägar, och mine tankar är edre tankar.

55:10  Ty lika som regnet och snön faller af himmelen, och kommer icke åter dit igen, utan fuktar jordena, och gör henne fruktsamma och bärande, så att hon gifver säd till att så, och bröd till att äta;

55:11  Alltså skall ock ordet vara, som utaf minom mun går. Det skall icke återkomma till mig fåfängt; utan göra det mig täckes, och det skall framgång hafva uti thy jag utsänder det.

55:12  Ty I skolen utgå i glädje, och i frid ledsagade varda; berg och högar skola fröjdas för eder med glädje, och all trä på markene klappa med händerna;

55:13  Furu skall uppväxa för törne, och myrten för törnebuskar; och Herranom skall vara ett Namn och ett evigt tecken, det icke skall utrotadt varda.

Chapter 56

56:1  Så säger Herren: Håller rätt, och görer rättfärdighet; ty min salighet är när, att hon kommer, och min rättfärdighet, att hon uppenbar varder.

56:2  Väl är de mennisko, som detta gör, och menniskos barne, som det fast håller; så att hon håller Sabbathen, och icke ohelgar honom, och håller sina hand, att hon intet argt gör.

56:3  Och den främmande, som sig till Herran gifvit hafver, skall icke säga: Herren varder mig afskiljandes ifrå sitt folk; och den snöpte skall icke säga: Si jag är ett torrt trä.

56:4  Ty så säger Herren till de snöpta, som hålla mina Sabbather, och utvälja det mig behagar, och fatta mitt förbund fast:

56:5  Dem skall jag gifva ett rum i mitt hus, och i mina murar, och ett bättre namn än sönom och döttrom; ett evigt namn skall jag gifva dem, det icke förgås skall.

56:6  Och de främmandes barn, som sig till Herran gifvit hafva, att de skola honom tjena och älska Herrans Namn, på det de skola vara hans tjenare, hvar och en som Sabbathen håller, så att han icke ohelgar honom, och håller mitt förbund fast;

56:7  De samma skall jag hafva till mitt helga berg, och skall glädja dem uti mitt bönehus; och deras offer och bränneoffer skola vara mig tacknämliga på mitt altare; ty mitt hus kallas ett bönehus allom folkom.

56:8  Herren Herren, som de fördrefna af Israel församlar, säger: Jag vill ännu mer församla till den hopen, som församlad är.

56:9  All djur på markene kommer och äter; ja, all djur i skogenom.

56:10  Alle deras vaktare äro blinde, de veta allesamman intet; tyste hundar äro de, och kunna intet straffa; äro late, ligga och sofva gerna.

56:11  Men de äro starke hundar till kroppen, så att de aldrig kunna mätte varda. Si, herdarna veta intet förstånd; hvar och en ser uppå sin väg; hvar och en girigas för sig i sitt stånd:

56:12  Kommer, låter oss hemta vin, och dricka oss druckna, och vara så i morgon som i dag, och ändå mycket mer.

Chapter 57

57:1  Men den rättfärdige förgås, och ingen är som lägger det uppå hjertat, och helgo män varda bortryckte, och ingen aktar deruppå; ty de rättfärdige varda borttagne för olyckone;

57:2  Och de som redeliga för sig vandrat hafva, komma till frid, och hvilas uti deras kamrar.

57:3  Kommer härfram, I trollkonobarn, I horkarlars och horors säd.

57:4  Med hvem viljen I nu hafva edra lust? Öfver hvem viljen I nu gapa med munnenom, och räcka ut tungona? Ären I icke öfverträdelsens barn och en falsk säd?

57:5  I som så hete ären till afgudar under all grön trä, och slagten barn vid bäckerna under bergen.

57:6  Ditt väsende är med de släta stenar i bäckenom; de äro din del, dem utgjuter du ditt dryckoffer, då du spisoffer offrar. Skulle jag dertill lust hafva?

57:7  Du gör dina säng på ett högt resigt berg, och går desslikes sjelf ditupp till att offra.

57:8  Och bak dörrena och dörrträn sätter du din åminnelse; ty du välter dig ifrå mig, och går upp, och utvidgar dina säng, och förbinder dig med dem; du älskar deras säng, ehvar du ser dem.

57:9  Du far till Konungen med oljo, och hafver mångahanda krydder, och sänder din bådskap långväga, och äst förnedrad allt intill helvetet.

57:10  Du mödde dig uti dina många vägar, och sade icke: Hvila dig något litet; utan efter du finner dine hands lefverne, varder du intet trött.

57:11  För hvem äst du så bekymrad och fruktar dig? Efter du dock far med lögn, och kommer intet mig ihåg, och lägger det intet på hjertat; menar du, att jag skall allstädes tiga, att du så platt intet fruktar mig?

57:12  Men jag skall uppenbara dina rättfärdighet och din verk, att de dig intet nyttig vara skola.

57:13  Då du ropandes varder, så låt ditt sällskap hjelpa dig; men vädret skall alla föra dem bort, och fåfängelighet skall taga dem bort. Men den som tröster uppå mig, han skall ärfva landet, och besitta mitt helga berg;

57:14  Och skall säga: Görer väg, görer väg, rödjer vägen; hafver bort det som hindrar af mins folks väg.

57:15  Ty alltså säger den Höge och högt besittne, den evinnerliga bor, hvilkens Namn är heligt: Jag, som bor i höjdene, och i helgedomenom, och när dem som en förkrossad och ödmjuk anda hafva, på det jag skall vederqvicka de ödmjukades anda, och hela de förkrossades hjerta;

57:16  Jag vill icke träta evinnerliga, och icke vred vara i evig tid; utan en Ande skall blåsa ifrå mitt ansigte, och jag skall göra lif.

57:17  Jag var vred uppå deras girighets odygd, och slog dem; fördöljde mig, och var vred. Då gingo de hit och dit uti deras hjertas väg.

57:18  Men då jag såg uppå deras väg, helade jag dem, och ledde dem, och gaf dem åter tröst, och dem som sörjde öfver dem.

57:19  Jag skall skapa utvidgada läppar, de som predika skola: Frid, frid, både dem som fjerran, och dem som vid handen äro, säger Herren; och vill hela dem.

57:20  Men de ogudaktige äro såsom ett stormande haf, det icke stilla vara kan, och dess vågar häfva upp träck och orenlighet.

57:21  De ogudaktige hafva icke frid, säger min Gud.

Chapter 58

58:1  Ropa trösteliga, spar icke; upphäf dina röst såsom en basun, och förkunna mino folke deras öfverträdelse, och Jacobs hus deras synder.

58:2  De söka mig dagliga, och vilja veta mine vägar, såsom ett folk det allaredo rättfärdighet gjort hade, och sins Guds rätt icke öfvergifvit hade; de äska mig i rätten, och vilja med sinom Gud till rätta gå:

58:3  Hvarföre faste vi, och du ser der intet uppå? Hvi tvinge vi vår kropp, och du vill intet veta deraf? Si, när I fasten, så bruken I edar vilja, och trugen alla edra gäldenärer.

58:4  Si, I fasten till att träta och kifva, och slån med näfvanom oskäliga. Faster icke såsom I nu gören, att ett rop skall af eder i höjdene hördt varda.

58:5  Skulle det vara en fasta, den jag utvälja skulle, att en menniska tvingar om dagen sin kropp, eller hänger sitt hufvud såsom ett säf, eller ligger i säck och asko? Viljen I det kalla fasto, och den dag, som Herranom tacknämlig är?

58:6  Men detta är den fasta, som jag utväljer: Gif lösa dem som du med orätt bundit hafver, släpp dem som du betungar, gif dem fri som du tvingar, haf bort allahanda tunga.

58:7  Bryt dem hungroga ditt bröd, och de som elände äro haf uti hus; om du ser en nakot, så kläd honom, och drag dig icke undan för ditt kött.

58:8  Allt då skall ditt ljus utbrista såsom en morgonrodne, och din förbättring skall snarliga växa till, och din rättfärdighet varder för dig gångandes, och Herrans härlighet skall taga dig till sig.

58:9  Då skall du åkalla, och Herren skall svara dig, och du skall ropa, och han skall säga: Si, här är jag. Om du ingen besvärar när dig, eller finger räcker, eller illa talar;

58:10  Och utskuddar dina själ dem hungroga, och mättar de elända själar; så skall ditt ljus uppgå uti mörkret, och din skymning skall vara såsom middagen.

58:11  Och Herren skall föra dig alltid, och mätta dina själ uti torkone, och styrka din ben; och du skall vara såsom en vattnad örtegård, och såsom en vattukälla, hvilko aldrig vatten fattas.

58:12  Och genom dig skall uppbygdt varda det länge öde legat hafver, och du skall lägga en grund, den i evig tid blifva skall; och skall kallas den der refna gårdar bygger, och vägar bättrar, att man der bo kan.

58:13  Om du vänder din fot ifrå Sabbathen, så att du icke gör, på minom helgedag, hvad som dig tyckes, så skall det kallas en lustig Sabbath, till att helga och prisa Herran; ty så varder du honom prisandes, när du icke gör dina vägar, eller varder funnen uti det som dig täckes, eller hvad du talar.

58:14  Allt då skall du hafva lust i Herranom, och jag skall föra dig öfver höjderna på jordene, och skall spisa dig med dins faders Jacobs arf; ty Herrans mun säger det.

Chapter 59

59:1  Si, Herrans hand är icke för kort, så att han icke hjelpa, kan; och hans öron äro icke lomhörd vorden, att han intet hörer;

59:2  Utan edor ondska åtskiljer eder och edar Gud ifrå hvarannan; och edra synder gömma bort hans ansigte ifrån eder, att I icke hörde varden.

59:3  Ty edra händer äro med blod besmittade, och edor finger med odygd; edra läppar tala lögn; edor tunga diktar orätt.

59:4  Det är ingen, som om rättfärdighet predikar, eller troliga dömer; man tröster uppå fåfängelighet, och talar intet det något doger; med olycko äro de hafvande, och föda vedermödo.

59:5  De ligga på basiliskes äggom, och väfva dvergsnät. Äter man af deras ägg, så måste man dö; trådar man ock deruppå, så får man en huggorm derut.

59:6  Deras dvergsnät doga intet till kläder, och deras verk doger intet till öfvertäckelse; ty deras verk är möda, och uti deras händer är orätt.

59:7  Deras fötter löpa till ondt, och äro snare till att utgjuta oskyldigt blod; deras tankar äro vedermöda; deras väg är skade och förderf.

59:8  De känna icke fridsens väg, och ingen rätt är uti deras gånger. De äro vrånge på deras vägom; den som der går uppå, han hafver aldrig frid.

59:9  Derföre är rätten långt ifrån oss, och vi få icke rättvisona; vi bide efter ljus, si, så varder det mörker; efter sken, och si, vi vandre i töckno.

59:10  Vi famle efter väggene såsom de blinde, och trefve såsom de der inga ögon hafva; vi stöte oss om middagen såsom i skymningene; vi äre i mörkret såsom de döde;

59:11  Vi vråle alle såsom björnar, och knurle såsom dufvor; ty vi bide efter rätten, och si, der är ingen; efter salighet, och si, hon är fjerran ibland oss.

59:12  Ty vår öfverträdelse för dig är alltför mycken, och våra synder svara emot oss; ty vår öfverträdelse är när oss, och vi synde vetande;

59:13  Med öfverträdelse och lögn emot Herran; med fråvändning ifrå vår Gud, till att tala orätt och olydighet, tänka och dikta falsk ord utu hjertana.

59:14  Derföre är ock rätten tillbakaviken, och rättvisan fjerran gången; ty sanningen faller uppå gatone, och: redelighet kan icke komma fram;

59:15  Sanningen är borto, och den som viker ifrå det onda, han måste hvars mans rof vara. Sådant ser Herren, och det behagar honom illa, att ingen rätt är.

59:16  Och han ser, att der är ingen, och förundrar sig, att ingen lägger sig der ut före; derföre hjelper han honom sjelf med sinom arm, och hans rättfärdighet uppehåller honom.

59:17  Ty han drager rättfärdighet uppå såsom ett pansar, och sätter salighetenes hjelm uppå sitt hufvud; och ikläder sig till att hämnas, och drager uppå sig nit såsom en kjortel;

59:18  Såsom den der sinom motståndarom vedergälla, och sina fiendar med grymhet betala vill; ja, öomen vill han betala;

59:19  Att Herrans Namn må fruktadt varda ifrån vestan, och hans härlighet ifrån östan, när han kommandes varder såsom en förhållen ström, den Herrans väder åstad drifver.

59:20  Ty dem i Zion skall komma en förlossare, och dem som sig omvända ifrå synderna i Jacob, säger Herren.

59:21  Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min ande, som när dig är, och min ord, de jag uti din mun satt hafver, skola icke vika ifrå dinom mun, ej heller ifrå dine säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrå nu och i evighet.

Chapter 60

60:1  Statt upp, var ljus; ty ditt ljus kommer, och Herrans härlighet går upp öfver dig.

60:2  Ty si, mörker öfvertäcker jordena, och mörkhet folken; men öfver dig uppgår Herren, och hans härlighet skall synas öfver dig.

60:3  Och Hedningarna skola vandra i dino ljuse, och Konungar uti skenet, som uppgår öfver dig.

60:4  Lyft upp din ögon, och se omkring dig; desse alle församlade komma till dig; dine söner skola komma fjerranefter, och dina döttrar vid sidona uppfödda varda.

60:5  Då skall du se dina lust, och utbrista, och ditt hjerta skall förundra och utvidga sig, när den stora hopen vid hafvet vänder sig till dig, och Hedningarnas magt kommer till dig.

60:6  Ty de månge cameler skola öfvertäcka dig, de löpare af Midian och Epha. Af Saba skola de alle komma, guld och rökelse föra, och Herrans lof förkunna.

60:7  Alle hjordar i Kedar skola till dig församlade varda, och Nebajoths bockar skola tjena dig; de skola uppå mitt tacknämliga altare offrade varda; ty jag vill pryda mins härlighets hus.

60:8  Hvilke äro de som flyga såsom skyar, och såsom dufvor till deras fenster?

60:9  Öarna förbida mig, och skeppen i hafvet för långan tid, att de skola hafva din barn fram ifrå fjerran, samt med deras silfver och guld, Herrans dins Guds Namne, och den Heliga i Israel, den dig härligan gjort hafver.

60:10  Främmande skola bygga dina murar, och deras Konungar skola tjena dig; ty uti mine vrede hafver jag slagit dig, och i mine nåd förbarmar jag mig öfver dig.

60:11  Och dine portar skola städse öppne stå, hvarken dag eller natt tillslutne varda, att Hedningarnas magt skall till dig hafd varda, och deras Konungar tillförde varda.

60:12  Ty hvilke Hedningar eller Konungarike icke vilja tjena dig, de skola förgås, och Hedningarna förödde blifva.

60:13  Libanons härlighet skall till dig komma; furu, bok och buxbom tillsammans, till att bepryda mins helgedoms rum; ty jag vill mina fötters rum härligit göra.

60:14  Skola ock de, som dig undertryckt hafva, bugande komma till dig, och alle de, som dig försmädat hafva, skola nederfalla till dina fötter, och skola kalla, dig en Herrans stad, ett Zion dens Heligas i Israel.

60:15  Ty derföre, att du hafver varit öfvergifven och förhatad, der ingen gick, vill jag göra dig till härlighet evinnerliga, och till glädje utan ända;

60:16  Så att du skall suga mjölk af Hedningomen, och Konungabröst skola dig suga gifva; på det du skall förnimma, att jag, Herren, är din Frälsare, och jag, den mägtiga i Jacob, är din förlossare.

60:17  Jag vill låta komma guld för koppar, och silfver för jern, och koppar för trä, och jern för sten; och vill så görat, att dine föreståndare skola, frid lära, och dine skaffare predika rättfärdighet.

60:18  Man skall ingen orätt mer höra uti ditt land, ej heller skada eller förderf uti dina gränsor; utan dine murar skola heta salighet, och dine portar lof.

60:19  Solen skall icke mer skina dig om dagen, och månens sken skall icke mer lysa dig; utan Herren varder ditt eviga ljus, och din Gud skall din pris vara.

60:20  Din sol skall icke mer nedergå, eller din måne tappa sitt sken; ty Herren skall vara ditt eviga ljus, och dine sorgedagar skola en ända hafva.

60:21  Och ditt folk skola allesamman vara rättfärdige, och skola besitta jordena evinnerliga; såsom de der mine planterings qvist, och mina händers verk äro, till pris.

60:22  Utaf dem minsta skola varda tusende, och utaf dem ringesta ett mägtigt folk; Jag, Herren, vill detta i sinom tid snarliga uträtta.

Chapter 61

61:1  Herrans, Herrans Ande är med mig, derföre hafver Herren smort mig; han hafver sändt mig till att predika dem eländom, till att förbinda de förkrossada hjerta, till att predika de fångar förlossning, och dem bundnom öppning;

61:2  Till att predika ett nådeligit Herrans år, och en vår Guds hämndadag, till att hugsvala alla sörjande.

61:3  Till att skaffa dem sörjandom i Zion, att dem skall prydning för asko, glädjeolja för sorg, och skön kläder för en bedröfvad anda gifven varda, att de skola kallas rättfärdighetenes trä, Herrans plantering till pris.

61:4  De skola uppbygga de gamla öden, och låta uppkomma det i förtiden förstördt är; de skola förnya de öde städer, som ifrå slägte till slägte hafva förstörde legat.

61:5  Främmande skola stå och föda edra hjordar, och utländningar skola vara edra åkermän och vingårdsmän.

61:6  Men I skolen heta Herrans Prester, och man skall kalla eder vår Guds tjenare; och skolen äta Hedningarnes ägodelar, och berömma eder af deras härlighet.

61:7  För edor försmädelse skall dubbelt komma, och för skammena skola de på deras åker glade vara; ty de skola dubbelt äga i deras land; eviga glädje skola de hafva.

61:8  Ty jag är Herren, som rätten älskar, och hatar rofs bränneoffer; och jag vill skaffa, att deras arbete icke skall förtappadt vara, och ett evigt förbund vill jag göra med dem.

61:9  Och man skall känna deras säd ibland Hedningarna, och deras efterkommande ibland folken; så att den der ser dem, skall känna dem, att de en säd äro som välsignad är af Herranom.

61:10  Jag fröjdar mig i Herranom, och min själ är glad i minom Gud; ty han hafver mig utiklädt med salighetenes kläder, och dragit uppå mig rättfärdighetenes kjortel, såsom en brudgumme i sitt prål, såsom en Prest i sin prydning, och såsom en brud hofverar uti sin skrud.

61:11  Ty såsom frukten växer utu jordene, och fröet uppgår i örtagårdenom; alltså skall rättfärdighet och lof uppgå för alla Hedningar af Herranom Herranom.

Chapter 62

62:1  För Zions skull vill jag icke tiga, och för Jerusalems skull vill jag icke hållat inne; tilldess dess rättfärdighet uppgår såsom ett sken, och dess salighet brinner såsom ett bloss;

62:2  Att Hedningarna måga se dina rättfärdighet, och alle Konungar dina härlighet, och du skall med ett nytt namn nämnd varda, hvilket Herrans mun nämna skall.

62:3  Och du skall vara en skön krona uti Herrans hand; och en Konungslig hatt uti dins Guds hand.

62:4  Man skall icke mer kalla dig den öfvergifna, ej heller ditt land ett öde; utan du skall kallas: Min lust i henne, och ditt land: Det hafver en Herra; ty Herren hafver lust till dig, och ditt land hafver en Herra.

62:5  Ty såsom en ung man hafver ena jungfru kär, så skola din barn hafva dig kär; och såsom en brudgumme gläder sig öfver brudena, så skall ock din Gud fröjda sig öfver dig.

62:6  O Jerusalem! jag vill beställa väktare uppå dina murar, de som icke tiga skola hvarken dag eller natt: och de som på Herran tänka skola, på det att när eder intet tyst vara skall;

62:7  Och I icke skolen tiga om honom, tilldess Jerusalem varder beredt, och satt till ett lof uppå jordene.

62:8  Herren hafver svorit vid sina högra, hand, och vid sins magts arm: Jag vill icke mer gifva dina säd dinom fiendom till att äta, ej heller din must, der du uppå arbetat hafver, de främmande dricka låta;

62:9  Utan de som insamla det, de skola ock ätat, och lofva Herran; och de som införat, skola dricka det uti mins helgedoms gårdar.

62:10  Går, går genom porten; bereder folkena väg; görer väg, görer väg; rödjer bort stenarna, reser ett baner upp emot folken.

62:11  Si, Herren låter höra sig allt intill verldenes ända: Säger dottrene Zion: Si, din salighet kommer; si, hans arbete och hans verk skall icke vara utan frukt.

62:12  Man skall kalla dem det heliga folket, Herrans förlossade; och dig skall man kalla den besökta, och icke öfvergifna staden.

Chapter 63

63:1  Ho är den som ifrån Edom kommer, med färgad kläder ifrå Bozra; den så beprydd är i sin kläder, och går i sine stora kraft? Jag är den som rättfärdighet lärer, och är en mästare till att hjelpa.

63:2  Hvi är då din klädnad så röd, och din kläder såsom en vintrampares?

63:3  Jag trampar vinpressen allena, och ingen af folken är med mig; jag hafver trampat dem i mine vrede, och nedertrådat dem i mine grymhet; deraf hafver deras blod stänkt min kläder, och jag hafver besmittat all min kläder.

63:4  Ty jag hafver tagit mig en hämndadag före; året till att förlossa de mina är kommet.

63:5  Ty jag såg mig om, och der var ingen hjelpare; och jag var i förskräckelse, och ingen uppehöll mig; utan min arm måste hjelpa mig, och min vrede uppehöll mig.

63:6  Derföre hafver jag förtrampat folken uti mine vrede, och gjort dem druckna uti mine grymhet, och stött deras seger till markena.

63:7  Herrans barmhertighet vill jag ihågkomma, och Herrans lof, i allt det Herren oss gjort hafver, och det myckna goda med Israels hus, som han dem gjort hafver, genom sina barmhertighet och stora mildhet.

63:8  Ty han sade: De äro ju mitt folk, barn som icke falsk äro; derföre var han deras Frälsare.

63:9  Den som dem bedröfvade, han bedröfvade ock honom; och Ängelen, som för honom är, halp dem; han förlossade dem, derföre att han älskade dem, och skonade dem; han tog dem upp, och bar dem alltid af ålder.

63:10  Men de förbittrade och bedröfvade hans Helga Anda; derföre blef han deras fiende, och stridde emot dem.

63:11  Och han tänkte åter på de förledna tider, på Mose som i hans folk var: Hvar är då nu den som förde dem utu hafvet, samt med sins hjords herda? Hvar är den som sin Helga Anda i dem gaf?

63:12  Den Mose ledde vid högra handena, genom sin härliga arm; den der vattnet skiljde för dem, på det han skulle göra sig ett evigt namn;

63:13  Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknene, de der intet snafva.

63:14  Såsom fä, det der nedergår på markene, det Herrans Ande drifver; alltså hafver du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligit namn.

63:15  Så se nu af himmelen, och skåda neder af dine helga och härliga boning; hvar är nu ditt nit, din magt? Din stora hjerteliga barmhertighet håller sig hårdeliga emot mig.

63:16  Äst du dock vår fader; ty Abraham vet intet af oss, och Israel känner oss intet; men du, Herre, äst vår fader, och vår förlossare, af ålder är det ditt Namn.

63:17  Hvi låter du oss, Herre, ville fara ifrå dina vägar, och vårt hjerta förstockas, så att vi icke frukte dig? Vänd om för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.

63:18  De besitta ditt helga folk snart alltsamman; våre motståndare nedertrampa din helgedom.

63:19  Vi äre såsom tillförene, då du icke rådde öfver oss, och då vi efter ditt Namn icke nämnde vorom.

Chapter 64

64:1  O! att du ville låta himmelen remna, och du fore hitneder, att bergen för dig flyta måtte;

64:2  Såsom ett hett vatten för kraftigom eld försjuder, att ditt Namn måtte kunnigt varda ibland dina fiendar, och Hedningarna måste darra för dig.

64:3  Genom de under, som du gör, de man sig intet förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig;

64:4  Såsom af verldenes begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafver, utan du Gud, hvad dem sker, som förbida honom.

64:5  Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dinom vägom tänkte uppå dig; si, du vast väl vred, då vi syndade, och länge blefvo deruti; men oss vardt ändå hulpet.

64:6  Men nu äre vi allesammans såsom de orene, och alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde; vi äre alle bortfalnade såsom löf, och våra synder föra oss bort såsom ett väder.

64:7  Ingen åkallar ditt Namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti våra synder.

64:8  Men nu, Herre, du äst vår Fader; vi äre ler. Du äst vår mästare, och vi äre alle dina händers verk.

64:9  Herre, var icke för fast vred, och tänk icke på syndena evinnerliga; se dock deruppå, att vi alle äre ditt folk.

64:10  Dins helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vordet; Jerusalem ligger förstördt.

64:11  Vår helighets och härlighets hus, der våre fäder dig utinnan lofvat hafva, är uppbrändt med eld, och allt det kosteliga, som vi hadom, är till skam gjordt.

64:12  Vill du, Herre, vara så hård härutinnan, och stilla sitta, och så svårliga, nederslå oss?

Chapter 65

65:1  Jag varder sökt af dem som intet efter mig frågade; jag varder funnen af dem som intet sökte mig; och till Hedningarna, som mitt Namn intet åkallade, säger jag: Här är jag, här är jag.

65:2  Ty jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk, som efter sina tankar vandrar på den väg, som intet god är.

65:3  Ett folk, som mig förtörnar, är alltid för mitt ansigte; offrar i örtagårdom, och röker på tegelstenar;

65:4  Bor ibland grifter, och håller sig uti kulor; äta svinakött, och hafva förbudet såd uti deras grytor;

65:5  Och säga: Blif hemma, och kom intet vid mig; ty jag skall helga dig. Desse skola varda en rök i mine vrede, en eld, som brinner hela dagen.

65:6  Si, det står skrifvet för mig: Jag vill icke tiga, utan betala; ja, jag vill betala dem i deras sköt;

65:7  Både deras missgerningar, och deras fäders missgerningar tillsammans, säger Herren; de som på bergen rökt, och mig på högarna försmädat hafva; jag skall mäta dem deras förra väsende uti deras sköt.

65:8  Så säger Herren: Likasom då man must finner uti vindrufvone, och säger: Förderfva det icke, ty der är en välsignelse uti; alltså vill jag för mina tjenares skull göra, att jag icke förderfvar det allt;

65:9  Utan vill låta växa utaf Jacob säd, och af Juda den som mitt berg besitta skall; ty mine utkorade skola besitta det, och mine tjenare skola der bo.

65:10  Och Saron skall vara ett hus för hjordar, och Achors dal skall ett fälägre varda, mino folke som mig söka.

65:11  Men I som Herran förlåten, och mitt helga berg förgäten, och uppresen till Gad ett bord, och skänken fullt in af drickoffer för Meni;

65:12  Nu väl, jag vill uträkna eder till svärd, så att I alla måsten bocka eder till slagtning; derföre, att jag kallade, och I svaraden intet; jag talade, och I hörden intet, utan gjorden det mig misstyckte, och utvalden det mig intet täckt var.

65:13  Derföre säger Herren Herren alltså: Si, mine tjenare skola äta; men I skolen hungra; Si, mine tjenare skola dricka, men I skolen törsta; si, mine tjenare skola glade vara, men I skolen till skam varda;

65:14  Si, mine tjenare skola fröjda sig för godt mods skull; men I skolen för hjertans sorgs skull ropa, och för jämmer gråta;

65:15  Och skolen låta edor namn minom utkoradom till ett svärjande: och Herren Herren skall döda dig, och nämna sina tjenare med ett annat namn;

65:16  Så att den som sig välsignar på jordene, han skall välsigna sig uti den rätta Guden; och den som svär på jordene, han skall svärja vid den rätta Guden; ty de förra bedröfvelser äro förgätne, och äro förskyld för min ögon.

65:17  Ty si, jag vill skapa en ny himmel, och ena nya jord; så att man intet mer skall komma den förra, ihåg, eller lägga dem på hjertat;

65:18  Utan de skola fröjda sig evinnerliga, och glade vara öfver det som jag skapar; ty si, jag vill skapa Jerusalem till fröjd, och dess folk till glädje.

65:19  Och jag vill glad vara öfver Jerusalem, och fröjda mig öfver mitt folk; och gråtoröst eller klagoröst skall icke mer derinne hörd varda.

65:20  Der skola icke mer vara barn, som icke räcka till deras dagar, eller gamle som deras år icke uppfylla; utan hundradeåra barn skola dö, och de hundradeåra syndare skola förbannade varda.

65:21  De skola bygga hus, och bo deruti; de skola plantera vingårdar, och äta fruktena af dem.

65:22  De skola icke bygga, att en annar bor deruti, och icke plantera, att en annar äter; ty mins folks dagar skola vara såsom ett träs dagar, och deras händers verk skall föråldras när mina utkorade.

65:23  De skola icke arbeta fåfängt, eller föda otidiga födslo; ty de äro Herrans välsignadas säd, och deras efterkommande med dem.

65:24  Och skall ske, att förr än de ropa, vill jag svara; medan de ännu tala, vill jag höra.

65:25  Ulfven och lambet skola gå i bet tillsamman; lejonet skall äta strå, såsom ett nöt, och ormen skall äta jord; de skola ingen skada eller förderf göra på hela mitt helga berg, säger Herren.

Chapter 66

66:1  Så säger Herren: Himmelen är min stol, och jorden är min fotapall; hvad är det då för ett hus, som I mig bygga viljen? Eller hvar är det rummet, der jag hvila skall?

66:2  Min hand hafver gjort allt det som är, säger Herren; men jag ser till den elända, och till den som en förkrossad anda hafver, och till den som fruktar för mitt ord.

66:3  Ty den en oxa slagtar, är lika som han en man sloge; den ett får offrar, är såsom den der halsen sönderbröte af en hund; den spisoffer frambär, är såsom den der svinablod offrar; den som uppå rökelse tänker, han är såsom den det orätt är prisar; sådant utvälja de uti deras vägar, och deras själ hafver lust i deras styggelse.

66:4  Derföre vill jag ock utvälja det de tänka förvara sig före; det de frukta, vill jag låta kom öfver dem; derföre, att jag kallade, och ingen svarade; att jag talade, och de hörde intet, och gjorde det mig misshagade, och utvalde det mig icke täckt var.

66:5  Hörer Herrans ord, I som frukten för hans ord: Edre bröder, som eder hata, och afskilja eder för mitt Namns skull, säga: Låter se, huru härlig Herren är; låter se honom till edra glädje; de skola till skam varda.

66:6  Ty man skall få höra en rumors röst i stadenom, en röst af templet; en Herrans röst, som sinom fiendom vedergäller.

66:7  Hon föder förr än hon får någon värk; förr än hennes nöd kommer, föder hon en pilt.

66:8  Ho hafver någon tid nu sådant hört? Ho hafver någon tid sådant sett? Kan ock, förr än ett land värk får, ett folk tillika födt varda? Nu hafver ju Zion födt sin barn utan värk.

66:9  Skulle jag andra låta öppna moderlifvet, och sjelf ock icke föda? säger Herren. Skulle jag Iåta andra föda, och sjelf tillyckt vara? säger din Gud.

66:10  Fröjder eder med Jerusalem, och varer glade öfver thy, alle I som det kärt hafven; fröjder eder med thy, alle I som deröfver sörjt hafven.

66:11  Ty derföre skolen I suga, och mätte varda af dess hugsvalelses bröst; I skolen derföre suga, och lust hafva af dess härlighets fullhet.

66:12  Ty alltså säger Herren: Si, jag utbreder frid dervid såsom en ström, och Hedningarnas härlighet såsom en utsläppt bäck; då skolen I suga; I skolen i famna borne varda, och på knän skall man ljufliga hålla eder.

66:13  Jag vill hugsvala eder, såsom modren hugsvalar någon; ja, I skolen af Jerusalem lust hafva.

66:14  I skolen få set, och edart hjerta skall glädja sig, och edor ben skola grönskas såsom gräs; då skall man känna Herrans hand på hans tjenare, och hans vrede på hans fiendar.

66:15  Ty si, Herren skall komma med eld, och hans vagnar såsom ett stormväder; att han skall vedergälla uti sine vredes grymhet, och hans straff uti en eldslåga.

66:16  Ty Herren skall döma igenom eld, och genom sitt svärd, allt kött, och de dräpne af Herranom skola vara månge.

66:17  De som helga och rena sig i örtegårdar, den ene här, den andre der, och äta svinakött, styggelse och möss, skola tillsammans borttagne varda, säger Herren.

66:18  Ty jag vill komma och församla deras gerningar och tankar, samt med alla Hedningar och tungomål, att de skola komma och se mina härlighet.

66:19  Och jag vill gifva ett tecken ibland dem, och sända några af dem, som frälste äro, till Hedningarna vid hafvet; till Phul och Lud, till de bågaskyttar, till Thubal och Javan; och fjerran bort till de öar, der man intet af hört hafver, och de mina härlighet intet sett hafva; och skola förkunna mina härlighet ibland Hedningarna;

66:20  Och skola draga dertill alla edra bröder utaf allom Hedningom, Herranom till ett spisoffer, på hästar och på vagnar, på bårar, mular, på kärror, till Jerusalem, mitt helga berg, säger Herren, lika som Israels barn bära spisoffer i rena kärile, till Herrans hus.

66:21  Och jag vill utaf de samma taga Prester och Leviter, säger Herren.

66:22  Ty lika som den nye himmelen och den nya jorden, de jag skapar, stå för mig, säger Herren; alltså skall ock edor säd och namn stå.

66:23  Och allt kött skall komma, den ena månaden efter den andra, och den ena Sabbathen efter den andra, till att tillbedja för mig, säger Herren.

66:24  Och de skola gå ut, och se de menniskors kroppar; som emot mig misshandlat hafva; ty deras matk skall icke dö, och deras eld skall icke utslockna, och skola vara en styggelse för allt kött.