SweFolk - Job

Chapter 1

1:1  I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda.

1:2  Han hade fått sju söner och tre döttrar.

1:3  Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet.

1:4  Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem.

1:5  När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.

1:6  En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem.

1:7  Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.”

1:8  Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.”

1:9  Åklagaren svarade Herren: ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud?

1:10  Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet.

1:11  Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.”

1:12  Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte.

1:13  När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem,

1:14  kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten.

1:15  Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

1:16  Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

1:17  Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

1:18  Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem.

1:19  Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”

1:20  Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad.

1:21  Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn!

1:22  Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.

Chapter 2

2:1  En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren.

2:2  Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.”

2:3  Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”

2:4  Åklagaren svarade Herren: ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv.

2:5  Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.”

2:6  Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”

2:7  Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan.

2:8  Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

2:9  Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.”

2:10  Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

2:11  När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.

2:12  Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden.

2:13  Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.

Chapter 3

3:1  Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.

3:2  Han sade:

3:3  Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.”

3:4  Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den.

3:5  Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen.

3:6  Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets.

3:7  Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den.

3:8  Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan.

3:9  Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar,

3:10  för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon.

3:11  Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv?

3:12  Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia?

3:13  Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat

3:14  tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar,

3:15  eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver.

3:16  Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset?

3:17  Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft.

3:18  Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst.

3:19  Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.

3:20  Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar,

3:21  som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt,

3:22  som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav?

3:23  Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud?

3:24  Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten,

3:25  för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig.

3:26  Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.

Chapter 4

4:1  Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

4:2  Tar du illa upp om man försöker tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

4:3  Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer.

4:4  Dina ord har rest upp den som har snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän.

4:5  Men nu gäller det dig, och då blir du modlös, du blir förskräckt när det drabbar dig.

4:6  Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

4:7  Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under?

4:8  Jag har sett att de som plöjer ondska och sår olycka får skörda sådant.

4:9  De förgås för Guds andedräkt, de försvinner för hans vredes fnysning.

4:10  Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av.

4:11  Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejonhonans ungar skingras.

4:12  Ett ord smög sig till mig, det nådde mitt öra som en viskning

4:13  när tankarna oroades av nattens syner och sömnen föll tung över människorna.

4:14  Skräck och bävan drabbade mig och fick alla mina ben att skaka.

4:15  En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig.

4:16  Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst:

4:17  ”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?

4:18  Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar.

4:19  Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet! De krossas lättare än mal.

4:20  När morgon blivit kväll ligger de slagna, de går under för alltid utan att någon märker det.

4:21  Deras tältlinor rycks upp för dem, de dör utan visdom.”

Chapter 5

5:1  Ropa du! Finns det någon som svarar dig? Till vem av de heliga vänder du dig?

5:2  Dåren dödas av sin ilska, den oförnuftige av sin förbittring.

5:3  Jag såg en dåre som slagit rot, men strax förbannade jag hans boning.

5:4  Hans barn är fjärran från frälsning, de trampas ner i porten och ingen räddare finns.

5:5  Den hungrige slukar hans skörd, den rövas bort till och med bland törnen. De törstiga flämtar efter deras rikedom,

5:6  för nöden kommer inte ur stoftet, olyckan skjuter inte upp ur marken.

5:7  Men människan föds till möda liksom eldens gnistor flyger mot höjden.

5:8  Men jag skulle söka Gud och inför Gud lägga fram min sak.

5:9  Han gör stora och outgrundliga ting, fler under än någon kan räkna.

5:10  Han ger jorden regn och sänder vatten över markerna.

5:11  Han upphöjer de ringa och hjälper de sörjande.

5:12  Han gör de listigas anslag om intet så att deras händer inte får framgång.

5:13  Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag.

5:14  Om dagen möter de mörker, de famlar mitt på dagen som om det var natt.

5:15  Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand.

5:16  Den nödställde får åter ett hopp, orätten måste stänga sin mun.

5:17  Se, salig är den människa som Gud tuktar. Förkasta inte den Allsmäktiges fostran,

5:18  för han sargar och förbinder, han slår och hans händer helar.

5:19  Sex gånger räddar han dig ur nöden, och sjunde gången drabbar dig inte det onda.

5:20  I tider av svält räddar han dig från döden och i krig från svärdets våld.

5:21  Från tungors gissel göms du undan, du behöver inte vara rädd när förödelse kommer.

5:22  Du kan le åt förödelse och svält, du behöver inte vara rädd för vilddjur,

5:23  för du står i förbund med markens stenar, markens vilddjur håller fred med dig.

5:24  Du ska veta att ditt tält står tryggt, när du synar din boning ska inget saknas.

5:25  Du ska veta att din ätt förökas, att dina efterkommande blir som gräset på marken.

5:26  Du kommer i graven när du nått full mognad, som sädeskärven bärgas när tiden är inne.

5:27  Se, vi har utforskat detta, så är det. Hör det och tänk på det noga.

Chapter 6

6:1  Då tog Job till orda och sade:

6:2  O, att min sorg kunde vägas och min olycka läggas i samma vågskål!

6:3  Nu är den tyngre än havets sand, därför kan jag inte styra mina ord,

6:4  för den Allsmäktiges pilar har träffat mig, min ande dricker deras gift. Fasor från Gud går i stridsställning mot mig.

6:5  Skriar vildåsnan över sitt gräs, råmar oxen över sitt foder?

6:6  Kan det smaklösa ätas utan salt, finns det någon smak i äggets vita?

6:7  Jag vägrar röra det, det är kväljande mat för mig.

6:8  O, att min begäran blev hörd och att Gud uppfyllde min längtan,

6:9  att Gud ville krossa mig, räcka ut sin hand och skära av mitt liv!

6:10  Då vore det ändå min tröst, mitt jubel i skoningslös plåga, att jag inte förnekat den Heliges ord.

6:11  Vad är då min kraft, att jag skulle hoppas? Vad är mitt slut, att jag skulle vara tålig?

6:12  Är min kraft som stenens, min kropp av koppar?

6:13  Nej, hjälpen kommer inte från mig, varje utväg är stängd för mig.

6:14  Den förtvivlade borde få godhet från sin vän, men man fruktar inte mer den Allsmäktige.

6:15  Mina bröder är trolösa som bäckar, som bäckars rännilar som sinar.

6:16  De är mörka av is när snön har fallit och gömt sig i dem,

6:17  men när hettan kommer torkar de, försvinner i värmen från sin plats.

6:18  De ändrar kurs från sitt lopp, rinner ut i intet och försvinner.

6:19  Karavaner från Tema spanar efter dem, resande från Saba sätter sitt hopp till dem.

6:20  De blir svikna i sin förhoppning, när de kommer fram blir de bestörta.

6:21  Så har ni nu blivit till intet, ni ser det förskräckliga och blir rädda.

6:22  Har jag sagt: ”Ge mig något, köp mig loss med er förmögenhet,

6:23  rädda mig från fiendens hand, friköp mig från utpressarna?”

6:24  Undervisa mig så tiger jag, hjälp mig förstå var jag gått vilse.

6:25  Hur inträngande är inte uppriktiga ord! Men vad hjälper tillrättavisning från er?

6:26  Tänker ni märka ord och betrakta en förtvivlad mans ord som luft?

6:27  Skulle ni kasta lott om en faderlös och köpslå om er vän?

6:28  Men se nu på mig! Jag ska inte ljuga er rakt i ansiktet.

6:29  Vänd om, låt ingen orätt ske! Vänd om, min sak är rättfärdig!

6:30  Bor orätt på min tunga? Skulle inte min mun förstå ondska?

Chapter 7

7:1  Har inte människan ett slitsamt liv på jorden? Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?

7:2  Hon är som en slav som flämtar efter skugga, som en daglönare som väntar på sin lön.

7:3  Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott.

7:4  Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp? När ska natten ta slut?” Jag mättas av oro ända till morgonen.

7:5  Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av.

7:6  Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp.

7:7  Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda.

7:8  Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre.

7:9  Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriket kommer inte upp igen.

7:10  Aldrig mer återvänder han till sitt hus, hans plats känner honom inte längre.

7:11  Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

7:12  Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

7:13  När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska lindra min oro”,

7:14  då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner.

7:15  Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel.

7:16  Jag är trött på det här, jag kommer inte att leva för evigt. Låt mig vara, för mina dagar är en vindfläkt.

7:17  Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga,

7:18  synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

7:19  När ska du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv?

7:20  Har jag syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv?

7:21  Varför förlåter du inte min synd och tar bort min skuld? Snart ska jag ligga i stoftet, du kommer att söka efter mig men jag finns inte mer.

Chapter 8

8:1  Sedan tog Bildad från Shua till orda och sade:

8:2  Hur länge ska du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm.

8:3  Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

8:4  Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld.

8:5  Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om nåd,

8:6  om du är ren och rättsinnig, då ska han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg.

8:7  Om än din början är ringa, ska du till sist bli mycket stor.

8:8  Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet.

8:9  Själva är vi från i går och vet ingenting, en skugga är våra dagar på jorden.

8:10  Men de ska undervisa och berätta för dig och lägga fram ord från sina hjärtan.

8:11  Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten?

8:12  Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs.

8:13  Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå,

8:14  för hans tillförsikt är bräcklig och hans trygghet som spindelns nät.

8:15  Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.

8:16  Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården.

8:17  Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte.

8:18  När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.”

8:19  Ja, det är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp.

8:20  Gud förkastar inte den oskyldige, och han håller inte de onda i handen.

8:21  Vänta tills han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel.

8:22  De som hatar dig ska kläs i skam, och de gudlösas tält ska inte mer finnas till.

Chapter 9

9:1  Då tog Job till orda och sade:

9:2  Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?

9:3  Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.

9:4  Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och kommit undan?

9:5  Han flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede,

9:6  han får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva,

9:7  han befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna,

9:8  han ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg,

9:9  han har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder,

9:10  han gör stora och ofattbara ting, under som ingen kan räkna.

9:11  Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det.

9:12  Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”

9:13  Gud håller inte tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig.

9:14  Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom?

9:15  Även om jag har rätt kan jag inte svara, bara be min domare om nåd.

9:16  Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst,

9:17  för han straffar mig med storm och slår mig med sår på sår utan orsak.

9:18  Han låter mig inte hämta andan utan mättar mig med bedrövelser.

9:19  Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars?

9:20  Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.

9:21  Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva.

9:22  Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han.

9:23  Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan.

9:24  Jorden är given i de gudlösas hand. Han binder för ögonen på dess domare. Om det inte är han, vem är det då?

9:25  Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje.

9:26  De far förbi som vassbåtar, som en örn som störtar mot sitt byte.

9:27  Om jag säger: Jag ska glömma mitt bekymmer, släppa min sorgsna min och vara glad,

9:28  så bävar jag ändå för alla mina kval, för jag vet att du inte ska döma mig fri.

9:29  Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan?

9:30  Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut,

9:31  ska du ändå sänka ner mig i pölen och mina kläder ska avsky mig.

9:32  Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.”

9:33  Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda.

9:34  Må han ta bort sitt ris från mig så att skräcken för honom inte förfärar mig.

9:35  Då ska jag tala utan att vara rädd för honom. Men så har jag det inte.

Chapter 10

10:1  Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.

10:2  Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.

10:3  Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag?

10:4  Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?

10:5  Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?

10:6  Du letar ju efter min skuld och söker min synd,

10:7  du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.

10:8  Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!

10:9  Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!

10:10  Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.

10:11  Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.

10:12  Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.

10:13  Men detta gömde du i ditt hjärta – jag vet att du tänkte så –

10:14  att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad.

10:15  Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande.

10:16  Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig.

10:17  Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig.

10:18  Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig!

10:19  Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven!

10:20  Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje

10:21  innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land,

10:22  till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.

Chapter 11

11:1  Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

11:2  Ska detta ordflöde stå oemotsagt och en så mångordig man få rätt?

11:3  Ska ditt tomma prat få män att tiga, ska du håna utan att någon får dig att skämmas?

11:4  Du säger: ”Min lära är ren, och jag är fläckfri inför dina ögon.”

11:5  Om bara Gud ville tala och öppna sin mun mot dig

11:6  och säga dig vishetens hemligheter, för han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din skuld vara glömd.

11:7  Kan du utforska Guds djup? Kan du förstå den Allsmäktiges fullkomlighet?

11:8  Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå?

11:9  Dess längd är längre än jorden och vidare än havet.

11:10  Om han far fram och fängslar någon och kallar till doms – vem kan hindra honom?

11:11  Han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det?

11:12  Om en dåre kan få förstånd, då kan en vildåsna födas till människa.

11:13  Om du bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom,

11:14  om du skaffar undan dina händers fördärv och inte låter orättfärdighet bo i dina tält,

11:15  då ska du lyfta ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta.

11:16  Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten.

11:17  Ditt liv ska stråla klarare än middagsljuset, och mörkret ska vara som morgonljuset.

11:18  Du ska vara trygg, för det finns hopp. Du ska se dig omkring och trygg gå till vila.

11:19  Du ska lägga dig utan att någon skrämmer dig, och många ska söka vinna din gunst.

11:20  Men de gudlösas ögon ska tyna bort, för dem ska ingen tillflykt finnas, deras hopp ska vara att få ge upp andan.

Chapter 12

12:1  Då tog Job till orda och sade:

12:2  Visst är det ni som är folket, och med er dör visheten ut!

12:3  Men jag har förstånd likaväl som ni, jag är inte underlägsen er. Vem känner inte till detta?

12:4  Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje.

12:5  I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar.

12:6  Rövarna får ha sina tält i fred, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand.

12:7  Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar.

12:8  Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked.

12:9  Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det?

12:10  I hans hand är allt levandes själ och varje människas ande.

12:11  Ska inte örat pröva orden liksom munnen prövar matens smak?

12:12  Hos de gamla finns vishet, långt liv ger förstånd.

12:13  Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd.

12:14  Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.

12:15  Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet.

12:16  Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren tillhör honom.

12:17  Rådsherrar för han barfota bort, och domare gör han till dårar.

12:18  Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter.

12:19  Präster för han barfota bort och störtar mäktiga män.

12:20  Han tystar de betroddas läppar och tar bort de äldstes insikt.

12:21  Han öser förakt över furstar och lossar bältet på de starka.

12:22  Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset.

12:23  Han låter folkslag växa och förgör dem, han vidgar deras gränser och för bort dem.

12:24  Han tar förståndet från ledarna för jordens folk och låter dem irra i väglös ödemark.

12:25  De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.

Chapter 13

13:1  Se, allt har mitt öga sett, mitt öra har hört och förstått det.

13:2  Vad ni vet, vet också jag, jag är inte underlägsen er.

13:3  Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag vill försvara mig mot Gud.

13:4  Ni däremot spinner ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare.

13:5  Om ni ändå ville tiga helt – det skulle vara er vishet!

13:6  Hör nu mitt försvar, lyssna till mina läppars inlägg.

13:7  Vill ni försvara Gud med orätt och tala falskhet för hans sak?

13:8  Visar ni er partiska för honom, är det Guds sak ni försvarar?

13:9  Kan det sluta väl när han rannsakar er? Eller kan ni bedra honom som man bedrar en människa?

13:10  Han ska sannerligen straffa er om ni visar dold partiskhet.

13:11  Ska inte hans majestät skrämma er, skräck för honom drabba er?

13:12  Era tänkespråk är ordspråk av aska, ert försvar är försvarsverk av lera.

13:13  Tig nu och låt mig tala, sedan får vad som helst hända mig.

13:14  Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna och lägga mitt liv i min hand?

13:15  Se, han får döda mig, jag väntar inget annat. Då får jag försvara min väg inför hans ansikte.

13:16  Det skulle också bli min frälsning, för ingen gudlös kan komma inför honom.

13:17  Hör noga på mina ord, låt min förklaring nå era öron.

13:18  Se, jag lägger fram min sak, jag vet att jag har rätt.

13:19  Finns det någon som kan anklaga mig? I så fall ska jag tiga och dö.

13:20  Skona mig bara från två ting, sedan ska jag inte gömma mig för ditt ansikte:

13:21  Låt inte din hand drabba mig och låt inte skräck för dig skrämma mig.

13:22  Kalla på mig och jag ska svara, eller jag ska tala och du svara mig.

13:23  Hur många är mina missgärningar och synder? Visa mitt brott och min synd.

13:24  Varför döljer du ditt ansikte och ser mig som din fiende?

13:25  Vill du skrämma ett bortvirvlande löv, förföljer du ett torrt halmstrå?

13:26  Du skriver ner bittra ting mot mig och låter mig ärva min ungdoms synder.

13:27  Du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla mina vägar och märker ut stegen för mina fötter.

13:28  Människan tärs bort som ruttet trä, som ett malätet klädesplagg.

Chapter 14

14:1  Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.

14:2  Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå.

14:3  Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig.

14:4  Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda!

14:5  Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida,

14:6  vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare.

14:7  För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas.

14:8  Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,

14:9  ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd.

14:10  Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då?

14:11  Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,

14:12  så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig från sin sömn.

14:13  Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!

14:14  Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer.

14:15  Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.

14:16  Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd.

14:17  Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld.

14:18  Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,

14:19  som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet.

14:20  Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.

14:21  Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte.

14:22  Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.

Chapter 15

15:1  Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

15:2  Ska en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind?

15:3  Ska han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta?

15:4  Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud,

15:5  för din synd lägger orden i din mun och du väljer listigt tal.

15:6  Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig.

15:7  Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns?

15:8  Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du tagit visheten för dig själv?

15:9  Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår?

15:10  Här hos oss finns både gråhårsman och åldring, mycket äldre än din far.

15:11  Är inte Guds tröst nog för dig, de milda ord som talas till dig?

15:12  Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon?

15:13  Du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun.

15:14  Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?

15:15  Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena,

15:16  hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet som vatten!

15:17  Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag sett vill jag berätta,

15:18  vad visa män fört vidare från sina fäder och inte förtigit,

15:19  från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem:

15:20  Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar, den våldsammes år är räknade.

15:21  Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.

15:22  Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom.

15:23  Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära.

15:24  Ångest och nöd skrämmer honom, de slår ner honom som en kung rustad till strid,

15:25  för han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige.

15:26  Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar.

15:27  Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett.

15:28  Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man inte kan bo, som är bestämda till ruiner.

15:29  Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå, hans skördar ska inte luta tungt mot marken.

15:30  Han kan inte fly undan mörkret, hans knoppar ska förtorka av hetta, han ska förgås genom Guds muns ande.

15:31  Han ska inte lita till tomhet, då bedrar han sig, för tomhet blir hans lön.

15:32  I förtid ska hans mått bli fyllt, och hans krona ska inte grönska mer.

15:33  Han ska tappa sina omogna druvor som en vinstock, fälla sina blommor som ett olivträd,

15:34  för den gudlöses hus blir ofruktsamt och eld förtär de hus där mutor tas.

15:35  De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.

Chapter 16

16:1  Då tog Job till orda och sade:

16:2  Det där har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare.

16:3  Är det ingen ände på detta tal i vädret? Vad frestar dig att ta till orda?

16:4  Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er.

16:5  Men jag skulle styrka er med min mun, mina läppars tröst skulle ge er lindring.

16:6  Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.

16:7  Men nu har han tömt all min kraft. Du har ödelagt hela mitt hus.

16:8  Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp träder upp och vittnar mot mig.

16:9  Hans vrede sliter sönder och jagar mig, han gnisslar sina tänder mot mig. Min motståndare ger mig vassa blickar.

16:10  De spärrar upp munnen mot mig, de slår mig hånfullt på kinden, alla gaddar ihop sig mot mig.

16:11  Gud utlämnar mig åt de gudlösa och kastar mig i de ondas händer.

16:12  Jag satt i trygghet, då krossade han mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla,

16:13  han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, häller ut min galla på marken.

16:14  Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare.

16:15  Jag har sytt säcktyg över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet.

16:16  Mitt ansikte är flammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga,

16:17  fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.

16:18  Du jord, täck inte över mitt blod, låt mitt rop aldrig stanna någonstans!

16:19  Se, redan nu har jag mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden.

16:20  Min medlare är min vän, mitt öga fäller tårar inför Gud.

16:21  Må han skaffa rätt åt en man inför Gud, så som en människoson gör för sin nästa,

16:22  för om bara några år ska jag vandra vägen utan återvändo.

Chapter 17

17:1  Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig.

17:2  Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap.

17:3  Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag?

17:4  Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera.

17:5  Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort.

17:6  Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet.

17:7  Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga.

17:8  De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.

17:9  Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.

17:10  Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er.

17:11  Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär.

17:12  Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.”

17:13  Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret,

17:14  säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” –

17:15  var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig?

17:16  Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?

Chapter 18

18:1  Då tog Bildad från Shua till orda och sade:

18:2  Hur länge ska ni lägga snaror med ord? Kom till förstånd, sedan kan vi tala.

18:3  Varför räknas vi som djur och betraktas som dumma i era ögon?

18:4  Du som sliter sönder dig själv i vrede, ska jorden bli öde för din skull eller klippan flyttas från sin plats?

18:5  Sannerligen, den gudlöses ljus ska slockna och lågan i hans eld sluta lysa.

18:6  Ljuset i hans tält ska bli mörkt och lampan slockna för honom.

18:7  Hans väldiga steg ska bli kortare, hans egna rådslag fälla honom.

18:8  Hans fötter leder honom till nätet, han vandrar mot snaran.

18:9  Snaran griper hans häl, fällan håller fast honom.

18:10  Ett rep är lagt för honom på marken, en fälla ligger på stigen.

18:11  Skräck möter honom från alla håll och jagar honom i hälarna.

18:12  Olyckan hungrar efter honom, hemsökelsen står redo att fälla honom.

18:13  Sjukdom förtär hans hud, dödens förstfödde slukar hans lemmar.

18:14  Han rycks bort från sitt trygga tält och drivs i väg till fasornas kung.

18:15  I hans tält får främlingar bo, svavel strös över hans boning.

18:16  Hans rötter torkar nertill, hans grenar vissnar upptill.

18:17  Hans minne utplånas från jorden, hans namn nämns inte på vägarna.

18:18  Han drivs från ljuset till mörkret och jagas bort från världen.

18:19  Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk, ingen överlevande finns i hans hus.

18:20  De som bor i väst häpnar över hans olyckas dag, de som bor i öst skälver av fasa.

18:21  Ja, så går det den orättfärdiges hem, så går det den plats där man inte känner Gud.

Chapter 19

19:1  Då tog Job till orda och sade:

19:2  Hur länge ska ni plåga min själ och krossa mig med ord?

19:3  Tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna.

19:4  Om jag verkligen har gått vilse, då är förvillelsen min egen sak.

19:5  Även om ni förhäver er mot mig och använder min förnedring emot mig,

19:6  så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig.

19:7  Jag ropar mot våldet men får inget svar, jag ropar men där finns ingen rättfärdighet.

19:8  Han har spärrat min väg så att jag inte kommer fram, över mina stigar lägger han mörker.

19:9  Han har klätt av mig min ära och tagit kronan från mitt huvud.

19:10  Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under. Han rycker upp mitt hopp som ett träd.

19:11  Han har tänt sin vredes eld mot mig och räknar mig som sin fiende.

19:12  Hans skaror samlas och förbereder sitt anfall mot mig, de slår läger runt mitt tält.

19:13  Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig.

19:14  Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig.

19:15  Min familj och mina tjänarinnor ser mig som en främling, en främmande är jag i deras ögon.

19:16  Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste vädja till honom ödmjukt.

19:17  Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag äcklar min egen familj.

19:18  Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig.

19:19  För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen.

19:20  Mina ben tränger ut genom hud och kött, jag har bara tandköttet kvar.

19:21  Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, för Guds hand har slagit mig.

19:22  Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött?

19:23  O, att mina ord skulle skrivas ner, att de skulle nertecknas i en bok

19:24  och för evigt ristas in i klippan med järnstift och bly!

19:25  Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet.

19:26  När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud.

19:27  Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.

19:28  Men ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni funnit hos mig.

19:29  Var rädda för svärdet, för vrede hör till synder som straffas med svärd. Därför ska ni veta att det kommer en dom.

Chapter 20

20:1  Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

20:2  Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd.

20:3  Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar.

20:4  Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan sattes på jorden,

20:5  att de gudlösas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick?

20:6  Även om hans förhävelse stiger mot himlen och hans huvud når till molnen,

20:7  så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?”

20:8  Likt en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten.

20:9  Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom.

20:10  Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer återlämna hans rikedom.

20:11  Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga i stoftet med honom.

20:12  Även om ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under tungan,

20:13  även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun,

20:14  så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom.

20:15  Den rikedom han slukat måste han kräkas upp, Gud driver ut den ur hans buk.

20:16  Ormgift ska han suga i sig, giftormens tunga ska döda honom.

20:17  Inga bäckar får han se, inget flöde av honung och gräddmjölk.

20:18  Han måste återlämna vad han tjänat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit,

20:19  för han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt.

20:20  Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.

20:21  Inget kom undan hans glupskhet, därför ska hans framgång inte bestå.

20:22  Mitt i sitt överflöd ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom.

20:23  När han fyller sin buk ska Gud sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn.

20:24  Flyr han för vapen av järn ska kopparbågens pilar genomborra honom.

20:25  Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då drabbar honom dödsångest.

20:26  Djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.

20:27  Himlarna visar hans skuld och jorden reser sig mot honom.

20:28  Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag.

20:29  Det är vad den gudlösa människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.

Chapter 21

21:1  Då tog Job till orda och sade:

21:2  Lyssna noga på mina ord, låt det vara trösten ni ger mig.

21:3  Visa mig tålamod så att jag får tala, och när jag har talat kan du håna.

21:4  Är det en människa jag grälar på? Varför skulle jag inte vara otålig?

21:5  Se på mig och häpna, sätt handen för munnen.

21:6  När jag tänker på det blir jag förskräckt, rysningar griper min kropp.

21:7  Varför får de gudlösa leva, bli gamla och växa i kraft?

21:8  De ser sina barn leva trygga hos dem och har sina avkomlingar för ögonen.

21:9  Deras hus står trygga utan fasor, Gud drabbar dem inte med sitt ris.

21:10  Deras boskap lyckas alltid para sig, deras kor kalvar utan missfall.

21:11  Sina minsta släpper de ut som en hjord, deras barn dansar omkring.

21:12  De sjunger till tamburin och harpa och jublar till musik av flöjt.

21:13  De lever sina dagar i välmåga, och i frid far de ner till dödsriket.

21:14  De sade till Gud: ”Låt oss vara! Vi har ingen lust att lära känna dina vägar.

21:15  Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom? Vad skulle vi vinna på att åkalla honom?”

21:16  Se, deras framgång ligger inte i deras egen hand. De gudlösas rådslag är fjärran från mig.

21:17  Hur ofta slocknar de gudlösas lampa? Hur ofta drabbar dem olycka, plågor som Gud i vrede tilldelar dem?

21:18  Hur ofta blir de som halm för vinden, som agnar som stormen för bort?

21:19  Ni säger: ”Gud sparar hans straff till barnen.” Låt honom straffa honom själv, så att han får känna det.

21:20  Låt den gudlöse få se sitt fall med egna ögon, låt honom få dricka den Allsmäktiges vrede.

21:21  Frågar han efter sin familj när han är borta, när hans månaders antal är slut?

21:22  Kan någon lära Gud förstånd, han som dömer över de högsta?

21:23  Den ene dör i sin krafts dagar, helt sorglös och trygg.

21:24  Hans kärl är fulla av mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

21:25  Den andre dör med bedrövad själ, utan att ha smakat det goda.

21:26  Tillsammans ligger de i stoftet, med förruttnelsens maskar över sig.

21:27  Se, jag känner era tankar och era lömska planer mot mig.

21:28  Ni frågar: ”Vad blev det av stormännens hus, av tälten där de gudlösa bodde?”

21:29  Har ni inte frågat dem som har rest, lyssnar ni inte till deras vittnesbörd?

21:30  Den onde skonas på olyckans dag, han räddas undan vredens dag.

21:31  Vem säger honom rakt i ansiktet hur han lever, vem straffar honom för vad han har gjort?

21:32  När han har förts till graven vakar man vid gravkullen.

21:33  Dalens mylla är ljuvlig för honom, alla människor följer honom och otaliga har gått före honom.

21:34  Hur tom är inte trösten ni ger mig. Era svar är bara bedrägeri.

Chapter 22

22:1  Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

22:2  Kan en människa vara till nytta för Gud, kan en förståndig vara till nytta för honom?

22:3  Har den Allsmäktige någon glädje av din rättfärdighet, eller något att tjäna på att du lever rent?

22:4  Är det för din gudsfruktan som han straffar dig och går till doms med dig?

22:5  Är inte din ondska stor och dina missgärningar utan ände?

22:6  Du tog ju pant av din broder utan orsak och plundrade de utblottade på deras kläder.

22:7  Du gav inget vatten åt den utmattade, den hungrige nekade du bröd.

22:8  Den som brukar våld fick besitta landet, och den som är högt aktad fick bo där.

22:9  Änkor lät du gå tomhänta bort, och de faderlösas armar krossades.

22:10  Därför omges du av snaror och förfäras av plötslig skräck,

22:11  eller av mörker så att du inget ser och av vattenmassor som täcker dig.

22:12  Bor inte Gud i himlens höjd? Och se på stjärnorna däruppe, hur högt de sitter!

22:13  Och du säger: ”Vad kan Gud veta? Kan han döma genom detta töcken?

22:14  Molnen bildar en slöja så att han inte ser när han vandrar på himlavalvet.”

22:15  Vill du hålla dig på forntidens väg där fördärvets män gick,

22:16  män som rycktes bort i förtid när deras grund sveptes bort av floden?

22:17  De sade till Gud: ”Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige göra?”

22:18  Ändå var det han som fyllde deras hus med välstånd. Men de gudlösas rådslag är fjärran ifrån mig.

22:19  De rättfärdiga ser det och gläds, den oskyldige hånar dem:

22:20  ”Sannerligen, våra motståndare är utrotade, och elden har slukat deras överflöd.”

22:21  Sök nu försoning och frid med Gud, så ska lycka komma på din lott.

22:22  Ta emot undervisning av hans mun, bevara hans ord i ditt hjärta.

22:23  Om du omvänder dig till den Allsmäktige blir du upprättad, om du avlägsnar orätten från ditt tält,

22:24  om du kastar ditt guld i stoftet och guldet från Ofir bland bäckens stenar,

22:25  då blir den Allsmäktige ditt guld, han blir ditt ädlaste silver.

22:26  Ja, då ska du glädjas i den Allsmäktige och lyfta ditt ansikte till Gud.

22:27  När du ber till honom ska han höra dig, och du ska få uppfylla dina löften.

22:28  Allt du beslutar ska gå dig väl, och ljus ska skina på dina vägar.

22:29  När de för nedåt ska du säga: ”Uppåt!” Då ska han frälsa den som sänker sin blick.

22:30  Han ska rädda också den som inte är oskyldig, genom dina händers renhet ska han räddas.

Chapter 23

23:1  Då tog Job till orda och sade:

23:2  Också i dag är min klagan bitter. Min hand vilar tungt över mitt suckande.

23:3  O, om jag visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma till hans boning!

23:4  Jag skulle lägga fram min sak inför honom, fylla min mun med bevis.

23:5  Jag vill veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga mig.

23:6  Skulle han bekämpa mig med sin stora makt? Nej, han skulle lyssna på mig.

23:7  En rättfärdig skulle då vara hans motpart, jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.

23:8  Se, går jag mot öster är han inte där, går jag mot väster finner jag honom inte.

23:9  Är han verksam i norr skådar jag honom inte, vänder han sig åt söder ser jag honom inte.

23:10  Han vet vilken väg jag har vandrat. Prövar han mig ska jag komma fram som guld.

23:11  Min fot har hållit fast vid hans spår, jag har följt hans väg utan att vika av.

23:12  Jag har inte övergett hans läppars bud, hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.

23:13  Men han är den ende, vem kan stå honom emot? Vad han vill, det gör han.

23:14  Han fullbordar vad han beslutat om mig, och mycket mer av samma slag.

23:15  Därför bävar jag för hans ansikte, när jag tänker på det blir jag rädd för honom.

23:16  Gud har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige har fått mig att bäva,

23:17  för jag fick inte förgås innan mörkret kom, han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.

Chapter 24

24:1  Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får inte hans vänner se hans dagar?

24:2  De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet.

24:3  De för bort de faderlösas åsna och tar änkans ko i pant.

24:4  De tränger bort de fattiga från vägen, alla nödställda i landet måste gömma sig.

24:5  Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen.

24:6  De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den gudlöses vingård.

24:7  Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden.

24:8  De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.

24:9  Faderlösa slits från sin mors bröst och tas i pant från den fattige.

24:10  De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar.

24:11  Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen.

24:12  Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud bryr sig inte om ondskan.

24:13  Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar och håller sig inte på dess stigar.

24:14  Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like.

24:15  Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig” och täcker sitt ansikte med en slöja.

24:16  Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de in sig. De vill inte veta av ljuset,

24:17  för svartaste mörker är morgon för dem alla, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.

24:18  De är skum på vattenytan. Deras mark är förbannad i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna.

24:19  Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar dödsriket den som har syndat.

24:20  Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Orätten bryts som ett träd.

24:21  Han gör illa den ofruktsamma som inte kan föda och är inte god mot änkan.

24:22  Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv.

24:23  Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar.

24:24  En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar.

24:25  Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mina ord om intet?

Chapter 25

25:1  Då tog Bildad från Shua till orda och sade:

25:2  Herraväldet och fruktan tillhör Gud, han som skapar frid i sin höga himmel.

25:3  Kan hans skaror räknas? Över vem går inte hans ljus upp?

25:4  Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren?

25:5  Se, inte ens månen skiner klart och stjärnorna är inte rena i hans ögon.

25:6  Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken.

Chapter 26

26:1  Då tog Job till orda och sade:

26:2  Vilken hjälp har du inte gett den maktlöse, hur har du inte stärkt den svages arm!

26:3  Vilka råd har du inte gett den ovise, vilket överflöd av klokhet har du inte lagt i dagen!

26:4  Med vems hjälp talar du dessa ord, och vems ande utgår från dig?

26:5  De avlidna skälver, likaså djupets vatten och de som bor där.

26:6  Dödsriket ligger naket för honom, avgrunden utan täckelse.

26:7  Han spänner ut himlen i norr över det tomma, han hänger upp jorden på intet.

26:8  Han samlar upp vatten i sina moln, och skyarna brister inte under bördan.

26:9  Han gömmer sin tron för vår åsyn, han höljer den med sina skyar.

26:10  En välvd horisont har han satt över vattnen där ljuset gränsar mot mörkret.

26:11  Himlens pelare skälver, skrämda av hans tillrättavisning.

26:12  Med sin kraft stillar han havet, med sitt förstånd krossar han Rahab.

26:13  Han andas och himlen blir klar. Hans hand genomborrar den snabba ormen.

26:14  Se, detta är bara en glimt av hans verk, det vi hör om honom är bara en viskning. Vem kan fatta dånet av hans kraft?

Chapter 27

27:1  Job fortsatte sin framställning. Han sade:

27:2  Så sant Gud lever, han som undanhållit mig min rätt, den Allsmäktige som har förbittrat min själ:

27:3  Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa,

27:4  ska mina läppar inte tala orätt eller min tunga tala svek.

27:5  Aldrig ger jag er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld.

27:6  Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.

27:7  Låt min fiende stå som den skyldige, min motståndare som orättfärdig.

27:8  För vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ?

27:9  Kommer Gud att höra hans rop när nöden drabbar honom?

27:10  Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han ständigt åkalla Gud?

27:11  Jag vill lära er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.

27:12  Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?

27:13  Detta är den gudlöses lott hos Gud, det arv som våldsverkaren får av den Allsmäktige:

27:14  Får han många barn ska de falla för svärd, hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd.

27:15  De som undkommer läggs i graven av pest och deras änkor gråter inte över dem.

27:16  Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera,

27:17  så får de rättfärdiga klä sig i det han har samlat, och silvret får de oskyldiga dela.

27:18  Han bygger sitt hus som en mal, likt en hydda som väktaren gör åt sig.

27:19  Rik går han till sängs, och sedan aldrig mer – när han öppnar sina ögon är allt borta.

27:20  Fasorna griper honom som vattenmassor, stormen rycker bort honom i natten.

27:21  Östanvinden lyfter honom och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats.

27:22  Den vräker sig mot honom utan förskoning, han försöker fly för dess kraft.

27:23  Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.

Chapter 28

28:1  Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.

28:2  Järn hämtas upp ur jorden, stenar smälts till koppar.

28:3  Människan sätter gränser för mörkret och utforskar det yttersta djupet, där stenen är natt och svartaste skugga.

28:4  De spränger schakt långt från människors boningar, där ingen har satt sin fot, de hänger och svajar fjärran från människor.

28:5  Från jorden kommer bröd, men där nere förvandlas den som av eld.

28:6  Safiren har sin plats bland dess stenar, och där finns guldmalm.

28:7  Stigen dit är inte känd av örnen, falkens öga har inte upptäckt den.

28:8  Stolta vilddjur har inte trampat den, inget lejon har gått fram på den.

28:9  På den hårda stenen lägger man sin hand och gräver ut bergen från grunden.

28:10  De hugger ut gångar i klipporna, och ögat får se härliga ting.

28:11  De stoppar upp vattenådrornas gråt, de drar fram dolda skatter i ljuset.

28:12  Men visheten, var finns hon? Var har förståndet sin boning?

28:13  Människan vet inte hennes värde, man finner henne inte i de levandes land.

28:14  Djupet säger: ”Hon är inte i mig”, havet säger: ”Hon finns inte hos mig.”

28:15  Hon kan inte köpas för guld, hennes värde kan inte vägas upp med silver.

28:16  Hon kan inte köpas med guld från Ofir eller med dyrbar onyx och safir.

28:17  Guld och glas kan inte jämföras med henne, hon kan inte bytas mot guldföremål,

28:18  koraller och kristall ska inte nämnas. Att äga vishet är mer värt än pärlor.

28:19  Topas från Kush kan inte jämföras med henne, hon kan inte vägas upp med renaste guld.

28:20  Men visheten, var kommer hon ifrån? Var har förståndet sin boning?

28:21  Hon är gömd för alla levandes ögon, hon är dold för himlens fåglar.

28:22  Avgrunden och döden säger: ”Endast hennes rykte har nått våra öron.”

28:23  Gud känner vägen till henne, han vet var hon bor,

28:24  för han skådar till jordens ändar, han ser allt under himlen.

28:25  När han mätte upp vindens vikt och vägde vattnen efter mått,

28:26  när han gjorde en lag för regnet och en väg för åskans blixt,

28:27  då såg han henne och uppenbarade henne, han beredde henne och utforskade henne.

28:28  Och till människorna sade han: ”Se, att vörda Herren är vishet, att fly det onda är förstånd.”

Chapter 29

29:1  Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

29:2  O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig,

29:3  då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret,

29:4  då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,

29:5  då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig,

29:6  då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig.

29:7  När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,

29:8  då drog sig de unga undan när de såg mig, och de gamla reste sig och stod.

29:9  Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.

29:10  Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.

29:11  Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig,

29:12  för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade.

29:13  Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla.

29:14  Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad.

29:15  Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.

29:16  Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak.

29:17  Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder.

29:18  Jag tänkte då: ”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många som sanden.

29:19  Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar.

29:20  Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.”

29:21  De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.

29:22  Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.

29:23  De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.

29:24  Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus.

29:25  Jag valde väg åt dem och satt som hövding, jag tronade som en kung bland sina män, som en som tröstar de sörjande.

Chapter 30

30:1  Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, medan jag inte hade satt deras fäder ens bland mina vallhundar.

30:2  Vilken hjälp kunde deras händer ge mig, de som saknar all livskraft?

30:3  De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager den torra marken som redan förut var öde och ödslig.

30:4  De plockar saltörter bland snåren och ginströtter är deras mat.

30:5  De drivs ut från gemenskapen, man ropar efter dem som tjuvar.

30:6  De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor.

30:7  De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor.

30:8  De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet.

30:9  Nu har jag blivit deras nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem.

30:10  De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.

30:11  Gud har lossat min bågsträng och plågat mig, därför släpper de sina hämningar inför mina ögon.

30:12  Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg för att fördärva mig.

30:13  De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp.

30:14  De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna.

30:15  Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm och min räddning har försvunnit som ett moln.

30:16  Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast.

30:17  Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila.

30:18  Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad.

30:19  Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska.

30:20  Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.

30:21  Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig.

30:22  Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen.

30:23  Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas.

30:24  Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer?

30:25  Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige?

30:26  Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker.

30:27  Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig.

30:28  Mörk går jag omkring, men inte av solen. Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp.

30:29  Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna.

30:30  Min hud svartnar och faller av mig, mina ben brinner av hetta.

30:31  Mitt harpspel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.

Chapter 31

31:1  Jag slöt ett förbund med mina ögon: att aldrig se på en ung kvinna.

31:2  Vilken lott skulle jag annars få av Gud i höjden, vilken del av den Allsmäktige där ovan?

31:3  Ofärd drabbar ju orättfärdiga, och olycka ogärningsmän.

31:4  Ser inte han mina vägar och räknar alla mina steg?

31:5  Har jag umgåtts med lögn, har min fot varit snar till svek?

31:6  Låt honom väga mig på en rättvis våg, så ska Gud få se att jag är oskyldig.

31:7  Har mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt mina ögon, har jag någon fläck på mina händer?

31:8  Då får en annan äta vad jag har sått och mina plantor ryckas upp med roten.

31:9  Har mitt hjärta förförts av en kvinna, har jag stått på lur vid min nästas dörr?

31:10  Då får min hustru mala korn åt en annan och främmande män ligga i hennes famn.

31:11  Det hade varit en skamlig handling, en straffbar synd,

31:12  en eld som förtär ända till avgrunden och föröder hela min skörd till roten.

31:13  Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt när de hade någon tvist med mig?

31:14  Vad skulle jag då göra när Gud reser sig? När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga?

31:15  Han som skapade mig i moderlivet skapade ju dem också, en och samme har berett oss båda i modersskötet.

31:16  Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta?

31:17  Har jag ensam ätit mitt bröd utan att den faderlöse fått äta av det?

31:18  Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag tagit mig an änkor.

31:19  Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med?

31:20  Har inte hans hjärta välsignat mig, fick han inte värma sig i ull från mina lamm?

31:21  Har jag lyft min hand mot den faderlöse när jag såg mig ha medhåll i porten?

31:22  Då får min axel lossna från min skuldra och min arm brytas från sin led,

31:23  då skulle jag frukta Guds straff och stå maktlös inför hans majestät.

31:24  Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag rent guld min trygghet?

31:25  Gladdes jag över att min rikedom växte och att min hand samlade så mycket?

31:26  Hände det när jag såg hur solljuset sken och hur månen skred härligt fram,

31:27  att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss?

31:28  Även det hade varit en straffbar synd, för då hade jag förnekat Gud i höjden.

31:29  Har jag glatt mig åt min fiendes olycka, fröjdat mig när olyckan drabbade honom?

31:30  Nej, jag lät inte min mun synda genom att begära hans liv med en förbannelse.

31:31  Mitt husfolk kan vittna: ”Alla fick mätta sig med kött vid hans bord.”

31:32  Främlingen behövde inte övernatta på gatan, jag öppnade mina dörrar mot vägen.

31:33  Har jag dolt mina brott som Adam och gömt min skuld inom mig,

31:34  av fruktan för allt folket och rädsla för fränders förakt, så att jag teg och inte gick utanför dörren?

31:35  O, att jag hade någon som lyssnade på mig! Se, här är min underskrift. Må den Allsmäktige svara mig. Låt mig se min motparts anklagelseskrift!

31:36  Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra, jag skulle fästa den som min krona.

31:37  Jag skulle redovisa alla mina steg för honom, möta honom som en furste.

31:38  Har min mark ropat över mig, har dess fåror gråtit med varandra?

31:39  Har jag ätit dess frukt utan att betala eller sugit ut dem som brukade jorden?

31:40  Då får törne växa i stället för vete, ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

Chapter 32

32:1  De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.

32:2  Men Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud,

32:3  och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.

32:4  Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.

32:5  Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.

32:6  Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade: Jag är ung till åldern, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.

32:7  Jag tänkte: ”Åldern ska tala och de många åren förkunna vishet.”

32:8  Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.

32:9  Det är inte åldern som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt.

32:10  Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening.

32:11  Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden.

32:12  Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom svar på tal.

32:13  Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet. Gud kan besegra honom, inte människor.”

32:14  Hans ord var inte riktade mot mig, och jag ska inte bemöta honom med era argument.

32:15  De är bestörta och svarar inte mer, de har tappat talförmågan.

32:16  Skulle jag vänta när de inget säger, när de står där utan svar?

32:17  Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening,

32:18  för jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig.

32:19  Se, mitt inre är som instängt vin, som en ny vinlägel nära att brista.

32:20  Därför måste jag tala och få lättnad, jag vill öppna mina läppar och svara.

32:21  Jag ska inte vara partisk mot någon och inte smickra någon människa.

32:22  Smicker vill jag inte veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.

Chapter 33

33:1  Men Job, hör nu mina ord, lyssna till allt jag har att säga!

33:2  Se, jag öppnar nu mina läppar, min tunga talar i min mun.

33:3  Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta, det jag förstår ska jag ärligt säga.

33:4  Guds Ande har gjort mig, den Allsmäktiges livsande ger mig liv.

33:5  Svara mig om du kan, träd fram inför mig, gör dig redo.

33:6  Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera.

33:7  Se, rädsla för mig behöver inte skrämma dig, och min myndighet ska inte trycka ner dig.

33:8  Men du sade inför mina öron, så lydde orden jag hörde:

33:9  ”Jag är ren och utan synd, jag är fläckfri och utan skuld.

33:10  Men se, han vill ansätta mig, han räknar mig som sin fiende.

33:11  Han sätter mina fötter i stocken, han vaktar på alla mina vägar.”

33:12  Där har du inte rätt, svarar jag dig, för Gud är större än en människa.

33:13  Hur kan du förebrå honom att han inte ger ett enda ord till svar?

33:14  Gud talar både en och två gånger, utan att man bryr sig om det.

33:15  I drömmen, i en syn om natten, när sömnen fallit tung över människorna och de slumrar i sin bädd,

33:16  då öppnar han människornas öron och bekräftar deras tuktan

33:17  för att hindra människan från en ogärning och hålla henne borta från högmod.

33:18  Han bevarar hennes själ från graven och hennes liv från att falla för svärd.

33:19  Hon tuktas med plågor på sin sjukbädd och med ständiga smärtor i benen.

33:20  Hennes sinne äcklas av mat, hennes själ vid den föda hon älskade.

33:21  Hennes kött tärs bort tills inget finns kvar, hennes ben blottas som förr inte syntes.

33:22  Hennes själ närmar sig graven, hennes liv dödens makter.

33:23  Om det finns en ängel hos henne, en medlare, en av tusen, som förkunnar för människan vad som är rätt,

33:24  då förbarmar sig Gud över henne och säger: ”Rädda henne från att fara ner i graven, jag har funnit lösen för henne.”

33:25  Då får hennes kropp ny ungdomskraft, hon blir på nytt som i sin ungdoms dagar.

33:26  Hon ber till Gud och han har behag till henne, hon får se hans ansikte med jubel. Och Gud återger människan hennes rättfärdighet.

33:27  Hon ska sjunga inför människorna: ”Jag syndade och förvrängde det rätta, men jag fick inte vad jag förtjänade.

33:28  Han friköpte min själ från att hamna i fördärvet, och mitt liv ska se ljuset.”

33:29  Se, allt detta gör Gud med en människa, både två och tre gånger,

33:30  för att återföra hennes själ från graven och låta livets ljus stråla över henne.

33:31  Ge akt, Job, och lyssna på mig! Var stilla, så att jag får tala.

33:32  Men har du något att säga, så svara mig, tala, för jag vill gärna ge dig rätt.

33:33  Om inte, lyssna då till mig. Var stilla, jag ska lära dig vishet.

Chapter 34

34:1  Elihu fortsatte. Han sade:

34:2  Hör mina ord, ni som är visa, lyssna till mig, ni som vet,

34:3  för örat prövar orden liksom gommen prövar smaken.

34:4  Låt oss avgöra vad som är rätt, tillsammans förstå vad som är gott,

34:5  för Job har sagt: ”Jag är rättfärdig, men Gud har berövat mig min rätt.

34:6  Trots att jag har rätt står jag som lögnare. Jag är dödsskjuten fast jag är utan skuld.”

34:7  Finns en man som Job, som dricker hån som vatten,

34:8  som slår följe med ogärningsmän och vandrar med gudlösa människor?

34:9  Han säger ju: ”Det hjälper inte en människa att hålla sig väl med Gud.”

34:10  Lyssna därför på mig, ni förståndiga män! Skulle Gud göra orätt, den Allsmäktige något orättfärdigt?

34:11  Nej, han ger åt människan efter hennes gärningar och låter var och en få efter sin väg.

34:12  Gud gör sannerligen inget orätt, den Allsmäktige förvränger inte rätten.

34:13  Vem satte honom att ta hand om jorden, vem lade hela världen på honom?

34:14  Om han bara tänkte på sig själv och tog tillbaka sin ande, sin livsfläkt,

34:15  då skulle allt levande förgås och människorna vända åter till stoft.

34:16  Har du insikt, så hör detta, lyssna till vad jag säger.

34:17  Ska den härska som hatar rättvisa? Eller fördömer du den störste i rättfärdighet,

34:18  han som säger ”Skurk!” till en kung och ”Skyldig!” till furstar,

34:19  han som inte är partisk för furstar och inte aktar den rike mer än den fattige, eftersom de alla är hans händers verk?

34:20  De dör plötsligt, mitt i natten. Folk bävar och förgås, de mäktiga rycks bort men inte genom människohand,

34:21  för Guds ögon följer var mans vägar och ser alla hans steg.

34:22  Det finns inget mörker och ingen djup skugga där ogärningsmän kan gömma sig.

34:23  Gud behöver inte betrakta en människa länge innan hon kan ställas till doms inför honom.

34:24  Han krossar mäktiga män utan rannsakan och insätter andra i deras ställe.

34:25  Ja, han känner deras gärningar, han störtar dem om natten och de krossas.

34:26  Han straffar dem som förbrytare, öppet, där människor ser det,

34:27  eftersom de vek av ifrån honom och inte gav akt på alla hans vägar.

34:28  Det fick de fattiga att ropa till honom, och han hörde de nödställdas klagan.

34:29  När han är tyst, vem kan då fördöma? När han döljer sitt ansikte, vem kan då se honom, vare sig ett folk eller en enskild människa?

34:30  Han låter inga gudlösa regera eller bli snaror för folket.

34:31  Har någon sagt till Gud: ”Jag tar mitt straff, jag vill inte synda mer.

34:32  Lär mig du vad jag inte ser. Har jag gjort orätt vill jag inte göra så mer.”

34:33  Ska Gud löna dig efter din önskan, du som har förkastat honom? Du måste välja, inte jag. Säg vad du menar!

34:34  Kloka män kommer att säga, visa män som lyssnar till mig:

34:35  ”Job talar utan insikt, hans ord är utan vishet.”

34:36  Låt Job prövas till det yttersta, för han försvarar sig som ogärningsmän.

34:37  Han lägger uppror till sin synd, han klappar händerna mot oss och hopar sina ord mot Gud.

Chapter 35

35:1  Elihu fortsatte. Han sade:

35:2  Tycker du det är rätt att säga: ”Min rättfärdighet är större än Guds”,

35:3  eftersom du säger: ”Vad hjälper den mig? Har jag mer nytta av den än av min synd?”

35:4  Jag ska svara dig och dina vänner.

35:5  Blicka upp mot himlen och se, lägg märke till skyarna högt över dig.

35:6  Om du syndar, vad gör du då mot honom? Om dina brott är många, vad skadar det honom?

35:7  Om du är rättfärdig, vad ger du honom, vad får han från din hand?

35:8  Din ondska påverkar människor som är lika dig, och din rättfärdighet människobarn.

35:9  Man klagar över allt förtryck, man ropar om hjälp mot de mäktigas arm.

35:10  Men ingen frågar: ”Var är Gud som har skapat mig, han som låter lovsånger ljuda i natten,

35:11  han som ger oss mer kunskap än jordens djur och mer vishet än himlens fåglar?”

35:12  Man ropar, men han svarar inte på grund av de ondas högmod.

35:13  Nej, Gud hör inte på tomma böner, den Allsmäktige bryr sig inte om det.

35:14  Även när du säger att du inte ser honom ligger din sak inför honom, och du bör vänta på honom.

35:15  Men nu när han inte straffar i vrede och inte bryr sig så mycket om synden,

35:16  spärrar Job upp sin mun till tomma ord, han hopar ord utan insikt.

Chapter 36

36:1  Elihu fortsatte. Han sade:

36:2  Ha lite tålamod, jag har mer att säga till Guds försvar.

36:3  Jag vill hämta min insikt från fjärran och hävda min skapares rättfärdighet.

36:4  Mina ord är sannerligen inte falska, en som har full insikt är med dig.

36:5  Se, Gud är väldig och förkastar ingen, han är väldig i sitt förstånds kraft.

36:6  Den gudlöse låter han inte leva, men de nödställda skaffar han rätt.

36:7  Han tar inte sina ögon från de rättfärdiga. Han låter dem trona i kungars krets, upphöjda för evigt.

36:8  Men läggs de bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

36:9  så vill han visa dem vad de har gjort och vilka brott de i trots har begått.

36:10  Han öppnar deras öra för tuktan och manar dem att vända om från synden.

36:11  Om de lyssnar och tjänar honom, får de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

36:12  Men om de inte lyssnar, ska de drabbas av svärdet och gå under i sitt oförstånd.

36:13  De som har gudlösa hjärtan tar till vrede, de ropar inte på hjälp när han binder dem.

36:14  De ska dö i sin ungdom och sluta sitt liv bland horkarlar i avgudatempel.

36:15  Genom lidandet vill han rädda den som lider och genom nöden öppna hans öra.

36:16  Också dig vill han locka ut ur nödens gap till en rymlig plats utan betryck och duka ditt bord med utsökta rätter.

36:17  Men du är fylld av ogudaktighetens dom, dom och rättvisa håller dig fast.

36:18  Låt inte vreden locka dig att håna, och låt inte en stor lösensumma förleda dig.

36:19  Kan ditt rop och alla kraftansträngningar frita dig från nöd?

36:20  Längta inte efter den natt då folken ska ryckas från sin plats.

36:21  Akta dig, vänd dig inte till ondskan, som du valt i stället för lidande.

36:22  Se, Gud är upphöjd i sin kraft. Var finns en lärare som han?

36:23  Vem har anvisat honom hans väg, och vem kan säga: ”Du har gjort orätt”?

36:24  Kom ihåg att upphöja hans verk som människorna besjunger,

36:25  som alla människor ser, som de betraktar om än i fjärran.

36:26  Se, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är fler än någon kan utforska.

36:27  Vattnets droppar drar han uppåt, de strilar som regn från dimman.

36:28  Det strömmar från skyarna och droppar i mängd över människor.

36:29  Kan någon förstå hur molnen breder ut sig, förstå dundret från hans hydda?

36:30  Se, han sprider sina blixtars ljus omkring sig och döljer havets djup.

36:31  Genom dem dömer han folken, men ger också mat i överflöd.

36:32  Han höljer sina händer i blixtars ljus och befaller dem att träffa sitt mål.

36:33  Hans dunder bär bud om honom, även boskapen vet vad som väntar.

Chapter 37

37:1  Inför sådant bävar mitt hjärta och slår häftigt i mitt bröst.

37:2  Lyssna noga till dundret från hans röst, till mullret som går ut från hans mun.

37:3  Han sänder ut det över hela himlen, sina blixtar till jordens ändar.

37:4  Efteråt ryter dånet, han dundrar med sin väldiga röst, han spar inte på blixtarna när han låter sin röst höras.

37:5  Gud dundrar underbart med sin röst, han gör stora och ofattbara ting.

37:6  Snön befaller han: ”Fall över jorden!”, och regnet: ”Kraftiga skurar av regn!”

37:7  Han binder alla människors händer så att alla lär känna hans gärningar.

37:8  Vilddjuren drar sig in i sina gömslen, de blir kvar i sina hålor.

37:9  Stormen kommer från sin kammare, kölden kommer med nordanvinden.

37:10  Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till.

37:11  Han lastar skyarna med väta och sprider sina åskmoln vida omkring.

37:12  De far runt åt alla håll efter hans styrning och utför allt han befaller dem över hela jordens yta.

37:13  Han låter dem komma som straff, för att hjälpa hans land eller visa hans godhet.

37:14  Lyssna till detta, Job, stanna och tänk på Guds under!

37:15  Förstår du hur Gud styr dem och låter blixten lysa fram från sitt moln?

37:16  Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underverk,

37:17  hur dina kläder blir heta när jorden blir stilla under sunnanvinden?

37:18  Kan du, med honom, breda ut skyarna som ett valv, fasta som en spegel av gjuten metall?

37:19  Lär oss vad vi ska säga till honom, i vårt mörker har vi inget att lägga fram.

37:20  Ska det kungöras för honom att jag vill tala? Ingen ber väl om att bli slukad?

37:21  Ingen kan väl se på ljuset som strålar i skyarna när vinden har gått fram och skingrat dem?

37:22  Från norr kommer en glans av guld, ett skrämmande majestät omger Gud.

37:23  Den Allsmäktige kan vi inte finna, han är upphöjd i kraft och dom. Han kan inte kränka sin stora rättfärdighet.

37:24  Därför fruktar människorna honom. Han bryr sig inte om dem som tycker sig vara visa.

Chapter 38

38:1  Herren svarade Job ur stormvinden. Han sade:

38:2  Vem är den som fördunklar mitt råd med ord utan förstånd?

38:3  Spänn bältet om livet som en man. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.

38:4  Var var du när jag lade jordens grund? Svara, om du vet och förstår.

38:5  Vem bestämde dess mått? Du vet ju! Och vem spände mätsnöret över den?

38:6  Var fick dess grundpelare fäste? Vem lade dess hörnsten,

38:7  medan morgonstjärnorna sjöng tillsammans och alla Guds söner ropade av glädje?

38:8  Vem satte dörrar för havet när det bröt fram ur moderlivet,

38:9  när jag gav det moln till kläder och dimman till linda,

38:10  när jag bestämde dess gräns och satte bom och dörrar

38:11  och sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor lägga sig”?

38:12  Har du under dina dagar befallt dagen att gry och visat gryningen dess plats

38:13  där den kan gripa jorden i dess hörn så att de gudlösa skakas bort från den?

38:14  Då ändrar jorden form som leran under sigillet, och allt träder fram som i ny dräkt.

38:15  Då mister de gudlösa sitt ljus, och den höjda armen bryts av.

38:16  Har du stigit ner till havets källor och vandrat på djupets botten?

38:17  Har dödens portar visat sig för dig, har du sett dödsskuggans portar?

38:18  Har du sett ut över jordens vidder? Berätta, om du förstår allt detta.

38:19  Var går vägen dit där ljuset bor, och var har mörkret sin boning,

38:20  så att du kan föra det till dess gräns och finna stigarna till dess hus?

38:21  Du vet det, du var ju född då, och dina dagars tal är stort!

38:22  Har du varit vid snöns förråd, har du sett haglets förråd

38:23  som jag sparar till nödens tid, till krigets och drabbningens dag?

38:24  Var går vägen dit där ljuset delar sig, där östanvinden breder ut sig över jorden?

38:25  Vem öppnar rännor för regnflödet och banar väg för åskans blixt,

38:26  för att sända regn över folktomma trakter, öknar där ingen människa finns,

38:27  för att mätta ödsliga ödemarker och ge växt åt gräsets brodd?

38:28  Har regnet någon far? Vem födde daggens droppar?

38:29  Från vilket sköte kom isen? Och vem födde himlens rimfrost?

38:30  Vattnet blir hårt som sten, djupets yta fryser till is.

38:31  Kan du knyta samman Sjustjärnornas knippe eller lossa Orions band?

38:32  Kan du föra fram himlens tecken i rätt tid och leda Björnen och dess ungar?

38:33  Förstår du himlens lagar, ordnar du dess välde över jorden?

38:34  Kan du höja din röst till molnen och få vattenflöden att täcka dig?

38:35  Kan du sända ut blixtarna så att de går ut och säger till dig: ”Här är vi”?

38:36  Vem har lagt vishet i det fördolda, och vem gav förstånd åt luftens tecken?

38:37  Vem har vishet att räkna skyarna? Och vem tömmer ut himlens vattenkärl

38:38  när myllan är hård och fast och jordkokorna klibbat samman?

Chapter 39

39:1  Jagar du byte åt lejonhonan? Stillar du de unga lejonens hunger

39:2  när de kryper ihop i sina hålor eller ligger på lur i snåret?

39:3  Vem skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud och flaxar omkring utan föda?

39:4  Vet du när stengetterna ska föda, vakar du över när hindarna ska kalva?

39:5  Räknar du månaderna de går dräktiga, vet du tiden när de ska föda?

39:6  De böjer sig ner och föder sina foster och blir fria från sina värkar.

39:7  Deras ungar blir starka och växer upp i det fria, de springer sin väg och vänder inte tillbaka.

39:8  Vem släppte vildåsnan fri, vem lossade hennes band?

39:9  Jag gav henne stäppen till hem, saltöknen till sin boning.

39:10  Hon ler åt bullret i staden och hör ingen pådrivares rop.

39:11  Hon söker sitt bete på bergen och letar efter allt som är grönt.

39:12  Har vildoxen lust att tjäna dig och stanna vid din krubba över natten?

39:13  Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm och harva markerna efter dig?

39:14  Kan du lita på hans stora styrka och anförtro ditt arbete åt honom?

39:15  Litar du på att han för hem din säd och samlar den vid din tröskplats?

39:16  Strutshonans vingar flaxar med fröjd, men visar hennes vingar och fjädrar ömhet?

39:17  Hon lämnar sina ägg på marken och låter dem värmas i sanden,

39:18  hon glömmer att en fot kan krossa dem, att vilda djur kan trampa på dem.

39:19  Hon är hård mot sina ungar, som om de inte var hennes. Hon bryr sig inte om att hennes möda kan vara förgäves,

39:20  för Gud gav henne inte vishet, han lät henne inte få förstånd.

39:21  Men när hon piskar sig upp till språng, då ler hon åt både häst och ryttare.

39:22  Ger du hästen hans styrka, klär du hans nacke med man?

39:23  Får du honom att hoppa som gräshoppan? Hans stolta frustning sprider skräck.

39:24  Han skrapar i marken och gläds över sin styrka, han rusar fram mot väpnade skaror.

39:25  Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla, han ryggar inte tillbaka för svärd.

39:26  Runt honom rasslar det av koger, det blänker av spjut och lansar.

39:27  Han skakar och eggas när han vinner terräng, han kan inte stå still när basunen har ljudit.

39:28  För varje basunstöt frustar han till, redan på avstånd vädrar han strid, kommandorop och härskri.

39:29  Är det genom din vishet som höken stiger och breder ut sina vingar mot söder?

39:30  Är det på din befallning som örnen stiger högt och bygger sitt näste på höjden? På klippan bor han och vilar, på klippans topp och bergsfäste. Därifrån spanar han efter byte, långt i fjärran spejar hans ögon. Hans ungar frossar på blod, och där de slagna ligger, där finner man honom. Och Herren svarade Job. Han sade: Du som tvistar med den Allsmäktige, ska du tillrättavisa honom? Du som anklagar Gud, ge svar! Job svarade Herren och sade: Jag är för liten. Vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, två gånger, men jag gör det inte igen.

Chapter 40

40:1  Då talade Herren till Job ur stormvinden. Han sade:

40:2  Spänn bältet om livet som en man. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.

40:3  Vill du göra min rättvisa om intet? Dömer du mig skyldig för att själv stå rättfärdig?

40:4  Har du en arm som Gud, och kan du dundra med en röst som hans?

40:5  Pryd dig då med storhet och härlighet, klä dig i ära och majestät.

40:6  Ös ut din rasande vrede, ödmjuka alla högmodiga med en blick.

40:7  Underkuva alla högmodiga med en blick, slå ner de gudlösa på stället.

40:8  Göm dem alla i stoftet, fjättra deras ansikten i mörkret.

40:9  Då ska också jag prisa dig för att din högra hand ger dig frälsning.

40:10  Se Behemot, som jag har skapat liksom dig. Han lever av gräs som en oxe.

40:11  Se kraften i hans höfter och styrkan i hans bukmuskler.

40:12  Hans svans är styv som en ceder, hans lårsenor är sammanvävda.

40:13  Hans benpipor är som kopparrör, benen liknar järnstänger.

40:14  Han är förstlingen av Guds verk, men hans skapare kan komma nära med sitt svärd.

40:15  Bergen bär fram mat åt honom, och alla de vilda djuren har där sin lek.

40:16  Han lägger sig ner under lotusträd, i skydd av rör och vass.

40:17  Lotusträden ger honom skugga, flodens pilträd omger honom.

40:18  Även om strömmen är kraftig oroas han inte, om så Jordan forsar mot hans gap är han trygg.

40:19  Kan någon gripa tag i hans ögon eller borra snaror genom hans nos?

40:20  Kan du dra upp Leviatan med krok eller kuva hans tunga med rep?

40:21  Kan du sätta en sävlina i hans näsa eller borra en hake genom hans käke?

40:22  Skulle han vädja till dig om nåd gång på gång eller tala till dig med mjuka ord?

40:23  Skulle han sluta fördrag med dig så att du kan ta honom som slav för alltid?

40:24  Kan du leka med honom som med en fågel eller hålla honom i band åt dina flickor? Kan fiskarlag köpslå om honom och dela upp honom mellan köpmän? Kan du fylla hans hud med harpuner och hans huvud med fiskespjut? Bär hand på honom, så minns du den striden och gör inte om det! Nej, den som hoppas på seger blir besviken, redan när man ser honom är man slagen.

Chapter 41

41:1  Ingen är så dumdristig att han retar honom. Vem vågar då sätta sig upp mot mig?

41:2  Vem har gett mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen.

41:3  Jag vill inte tiga om hans lemmar, om hans styrka och sköna gestalt.

41:4  Vem kan rycka av honom hans dräkt? Vem kan ta sig in mellan hans båda käkar?

41:5  Vem kan öppna hans ansiktes dörrar? Runt hans tänder bor skräck.

41:6  Stolta sitter sköldarnas rader, sammanfogade och fast förseglade,

41:7  den ena tätt mot den andra, ingen luft tränger in däremellan.

41:8  De sitter fast mot varandra, de griper in i varandra och kan inte skiljas åt.

41:9  När han fnyser blixtrar det av ljus, hans blickar är som gryningens strålar.

41:10  Hans gap sprutar flammor, gnistor av eld bryter fram.

41:11  Ur hans näsborrar stiger rök som från en kokande gryta på elden.

41:12  Hans andedräkt kan tända kol, lågor går ut ur hans gap.

41:13  På hans nacke bor styrkan, och skräcken dansar framför honom.

41:14  Hans hudveck är fasta, de sitter hårt och orubbligt.

41:15  Hans hjärta är hårt som sten, som den understa kvarnstenen.

41:16  När han reser sig bävar hjältar, de tappar fattningen i ångest.

41:17  Svärdet som träffar håller inte stånd, inte heller spjut, pil eller lans.

41:18  Han räknar järn som halm, koppar som murket trä.

41:19  Bågskott får honom inte att fly, för honom är slungstenar som agnar.

41:20  Stridsklubban räknar han som halm, han skrattar åt rasslet av lansar.

41:21  Hans buk är som skarpa lerskärvor, han sätter spår i dyn som en trösksläde.

41:22  Han får djupet att koka som en gryta, han får havet att skumma som när man kokar salva.

41:23  Bakom honom går ett lysande stråk, djupet tycks få silverhår.

41:24  Inget på jorden är hans like, han skapades utan fruktan.

41:25  Han ser på allt som är upphöjt, han är kung över allt som är stolt.

Chapter 42

42:1  Job svarade Herren och sade:

42:2  Jag vet att du kan göra allt, inget du beslutar är omöjligt för dig.

42:3  ”Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd?” Jag ordade om det jag inte begrep, om det som var för underbart för mig och som jag inte förstod.

42:4  ”Lyssna nu, så ska jag tala. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.”

42:5  Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.

42:6  Därför tar jag tillbaka det och ångrar mig i stoft och aska.

42:7  När Herren hade talat dessa ord till Job, sade Herren till Elifas från Teman: ”Min vrede brinner mot dig och dina båda vänner, för ni har inte talat rätt om mig som min tjänare Job.

42:8  Ta er nu därför sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er, och min tjänare Job ska be för er. Jag ska ta emot hans bön och inte göra mot er som er dårskap har förtjänat, för ni har inte talat rätt om mig som min tjänare Job.”

42:9  Då gick Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama och gjorde som Herren hade sagt till dem. Och Herren tog emot Jobs bön.

42:10  Och Herren återupprättade Job när han bad för sina vänner. Herren gav Job dubbelt så mycket som han hade haft förut.

42:11  Alla hans bröder och systrar och alla han förr hade känt kom till honom, och de åt mat med honom i hans hem. De uppmuntrade och tröstade honom efter all olycka som Herren hade låtit drabba honom. Och var och en gav honom en kesita och en guldring.

42:12  Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början. Han fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston.

42:13  Han fick också sju söner och tre döttrar.

42:14  Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

42:15  I hela landet fanns inga kvinnor så vackra som Jobs döttrar. Och deras far gav dem arv tillsammans med deras bröder.

42:16  Därefter levde Job hundrafyrtio år och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

42:17  Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.