SweFolk - Genesis

Chapter 1

1:1  I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

1:2  Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.

1:3  Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus.

1:4  Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.

1:5  Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.

1:6  Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.”

1:7  Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så.

1:8  Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen.

1:9  Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så.

1:10  Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.

1:11  Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som bär frukt med frö efter sina slag på jorden.” Och det blev så.

1:12  Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott.

1:13  Och det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen.

1:14  Gud sade: ”På himlavalvet ska finnas ljus som skiljer dagen från natten. De ska vara tecken som utmärker högtider, dagar och år,

1:15  och de ska vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det blev så.

1:16  Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, och likaså stjärnorna.

1:17  Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden,

1:18  att härska över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.

1:19  Och det blev afton och det blev morgon, den fjärde dagen.

1:20  Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden på himlavalvet.”

1:21  Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott.

1:22  Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Och fåglarna ska föröka sig på jorden.”

1:23  Och det blev afton och det blev morgon, den femte dagen.

1:24  Gud sade: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.” Och det blev så.

1:25  Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott.

1:26  Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.”

1:27  Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

1:28  Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”

1:29  Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda.

1:30  Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så.

1:31  Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.

Chapter 2

2:1  Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara.

2:2  På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort.

2:3  Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.

2:4  Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel.

2:5  Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den.

2:6  Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken.

2:7  Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.

2:8  Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format.

2:9  Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.

2:10  Från Eden gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar.

2:11  Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld.

2:12  Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten.

2:13  Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush.

2:14  Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat.

2:15  Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den.

2:16  Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården,

2:17  men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”

2:18  Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.”

2:19  Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn.

2:20  Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like.

2:21  Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.

2:22  Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom.

2:23  Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.”

2:24  Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.

2:25  Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.

Chapter 3

3:1  Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?”

3:2  Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården,

3:3  men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.”

3:4  Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö!

3:5  Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

3:6  Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt.

3:7  Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.

3:8  Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd.

3:9  Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?”

3:10  Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.”

3:11  Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?”

3:12  Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.”

3:13  Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.”

3:14  Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever.

3:15  Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.”

3:16  Till kvinnan sade han: ”Jag ska göra din möda stor när du blir havande. Med smärta ska du föda dina barn. Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig.”

3:17  Till Adam sade han: ”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever.

3:18  Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter.

3:19  I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli.”

3:20  Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande.

3:21  Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.

3:22  Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.”

3:23  Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från.

3:24  Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

Chapter 4

4:1  Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fått en man från Herren.”

4:2  Hon födde en son till, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare.

4:3  Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda.

4:4  Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer,

4:5  men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk.

4:6  Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk?

4:7  Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.”

4:8  Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom.

4:9  Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?”

4:10  Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!

4:11  Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand.

4:12  När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.”

4:13  Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas.

4:14  Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.”

4:15  Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom.

4:16  Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.

4:17  Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Och Kain byggde en stad och kallade den Henok efter sin son.

4:18  Åt Henok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metushael, och Metushael blev far till Lemek.

4:19  Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla.

4:20  Ada födde Jabal. Han blev stamfar till dem som bor i tält och är boskapsskötare.

4:21  Hans bror hette Jubal. Han blev stamfar till alla dem som spelar harpa och flöjt.

4:22  Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama.

4:23  Lemek sade till sina hustrur: ”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: Jag dödar en man för ett sår och en ung man för ett blåmärke.

4:24  Om Kain blir hämnad sju gånger, blir Lemek det sjuttiosju gånger.”

4:25  Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.”

4:26  Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn.

Chapter 5

5:1  Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud.

5:2  Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades.

5:3  När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set.

5:4  Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar.

5:5  Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han.

5:6  När Set var 105 år blev han far till Enosh.

5:7  Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar.

5:8  Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han.

5:9  När Enosh var 90 år blev han far till Kenan.

5:10  Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar.

5:11  Enoshs hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han.

5:12  När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel.

5:13  Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar.

5:14  Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han.

5:15  När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered.

5:16  Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar.

5:17  Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han.

5:18  När Jered var 162 år blev han far till Henok.

5:19  Sedan Jered hade fått Henok levde han 800 år och fick söner och döttrar.

5:20  Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han.

5:21  När Henok var 65 år blev han far till Metushela.

5:22  Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar.

5:23  Henoks hela ålder blev alltså 365 år.

5:24  Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom.

5:25  När Metushela var 187 år blev han far till Lemek.

5:26  Sedan Metushela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar.

5:27  Metushelas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han.

5:28  När Lemek var 182 år fick han en son.

5:29  Han gav honom namnet Noa, för han sade: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.”

5:30  Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar.

5:31  Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han.

5:32  När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

Chapter 6

6:1  När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,

6:2  såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha.

6:3  Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.”

6:4  Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.

6:5  Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.

6:6  Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.

6:7  Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”

6:8  Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.

6:9  Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud.

6:10  Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet.

6:11  Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld.

6:12  Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.

6:13  Då sade Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden.

6:14  Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan.

6:15  Så ska du göra arken: Den ska vara trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög.

6:16  Högst upp ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög, runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.

6:17  Se, jag ska låta floden komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden ska förgås.

6:18  Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.

6:19  Av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara.

6:20  Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv.

6:21  Och du ska ta med dig all slags föda, sådant som kan ätas, och samla i förråd. Det ska tjäna som mat för dig och dem.”

6:22  Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.

Chapter 7

7:1  Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.

7:2  Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona,

7:3  likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden.

7:4  Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.”

7:5  Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom.

7:6  Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden.

7:7  Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten.

7:8  Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken

7:9  gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa.

7:10  Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

7:11  Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades,

7:12  och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

7:13  Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur.

7:14  De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser.

7:15  De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig.

7:16  De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.

7:17  Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden.

7:18  Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet.

7:19  Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen.

7:20  Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta.

7:21  Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor.

7:22  Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig.

7:23  Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades.

7:24  Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.

Chapter 8

8:1  Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan.

8:2  Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde.

8:3  Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta.

8:4  Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen.

8:5  Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.

8:6  Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken

8:7  och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden.

8:8  Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta.

8:9  Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.

8:10  Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång.

8:11  Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

8:12  Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.

8:13  Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat.

8:14  Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr.

8:15  Då talade Gud till Noa och sade:

8:16  ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur.

8:17  Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”

8:18  Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur.

8:19  Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.

8:20  Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.

8:21  När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.

8:22  Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”

Chapter 9

9:1  Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.

9:2  Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand.

9:3  Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta.

9:4  Men kött som har kvar sitt liv, nämligen sitt blod, ska ni inte äta.

9:5  Och för ert eget blod, alltså ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, och likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv.

9:6  Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild.

9:7  Men var fruktsamma och föröka er. Väx till på jorden och föröka er på den.”

9:8  Vidare sade Gud till Noa och hans söner:

9:9  ”Se, jag ska upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er

9:10  och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden.

9:11  Jag ska upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.”

9:12  Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er:

9:13  Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden.

9:14  När jag låter moln stiga upp över jorden och bågen syns i skyn

9:15  ska jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt liv.

9:16  När bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.”

9:17  Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”

9:18  Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan.

9:19  Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig.

9:20  Noa var jordbrukare och den förste som anlade en vingård.

9:21  Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält.

9:22  Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet.

9:23  Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet.

9:24  När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:

9:25  ”Förbannad ska Kanaan bli, en slavars slav åt sina bröder!”

9:26  Han sade vidare: ”Välsignad är Herren, Sems Gud! Och Kanaan ska bli hans slav.

9:27  Gud ska utvidga Jafet, han ska bo i Sems tält. Och Kanaan ska bli deras slav.”

9:28  Noa levde trehundrafemtio år efter floden.

9:29  Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han.

Chapter 10

10:1  Detta är Noas söners fortsatta historia, Sems, Hams och Jafets. Åt dem föddes söner efter floden.

10:2  Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Meshek och Tiras.

10:3  Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma.

10:4  Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och dodaneerna.

10:5  Från dessa har folken i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk.

10:6  Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan.

10:7  Söner till Kush var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan.

10:8  Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden.

10:9  Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”En väldig jägare inför Herren som Nimrod.”

10:10  Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land.

10:11  Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela

10:12  och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är den stora staden.

10:13  Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna,

10:14  patroseerna, kasluheerna, den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna.

10:15  Kanaan blev far till Sidon, som var hans förstfödde, och Het,

10:16  vidare jebusiterna, amoreerna, girgasheerna,

10:17  hiveerna, arkeerna, sineerna,

10:18  arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare

10:19  så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lasha.

10:20  Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk.

10:21  Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfar till alla Ebers söner.

10:22  Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram.

10:23  Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash.

10:24  Arpakshad blev far till Shela och Shela blev far till Eber.

10:25  Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, för under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

10:26  Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jera,

10:27  Hadoram, Usal, Dikla,

10:28  Obal, Abimael, Saba,

10:29  Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner.

10:30  De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot bergsområdet i öster.

10:31  Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk.

10:32  Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.

Chapter 11

11:1  Hela jorden hade ett enda språk och samma ord.

11:2  Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där.

11:3  De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck.

11:4  Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”

11:5  Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde.

11:6  Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för.

11:7  Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

11:8  Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden.

11:9  Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.

11:10  Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpakshad, två år efter floden.

11:11  Sedan Sem hade fått Arpakshad levde han 500 år och fick söner och döttrar.

11:12  När Arpakshad var 35 år blev han far till Shela.

11:13  Sedan Arpakshad hade fått Shela levde han 403 år och fick söner och döttrar.

11:14  När Shela var 30 år blev han far till Eber.

11:15  Sedan Shela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar.

11:16  När Eber var 34 år blev han far till Peleg.

11:17  Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.

11:18  När Peleg var 30 år blev han far till Regu.

11:19  Sedan Peleg hade fått Regu levde han 209 år och fick söner och döttrar.

11:20  När Regu var 32 år blev han far till Serug.

11:21  Sedan Regu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar.

11:22  När Serug var 30 år blev han far till Nahor.

11:23  Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar.

11:24  När Nahor var 29 år blev han far till Tera.

11:25  Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar.

11:26  När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran.

11:27  Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot.

11:28  Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur.

11:29  Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska.

11:30  Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn.

11:31  Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran bosatte de sig där.

11:32  Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.

Chapter 12

12:1  Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.

12:2  Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.

12:3  Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”

12:4  Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Harran.

12:5  Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land

12:6  fortsatte Abram in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet.

12:7  Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.

12:8  Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn.

12:9  Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.

12:10  Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet.

12:11  När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna.

12:12  När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva.

12:13  Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”

12:14  När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna.

12:15  Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats.

12:16  Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler.

12:17  Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.

12:18  Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru?

12:19  Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!”

12:20  Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Chapter 13

13:1  Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom.

13:2  Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.

13:3  Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai

13:4  och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

13:5  Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält,

13:6  och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans,

13:7  och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden.

13:8  Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder.

13:9  Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”

13:10  Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar.

13:11  Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra.

13:12  Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom.

13:13  Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.

13:14  Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster.

13:15  Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid.

13:16  Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas.

13:17  Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”

13:18  Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Chapter 14

14:1  Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim,

14:2  förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar.

14:3  Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger.

14:4  I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror.

14:5  Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim

14:6  och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen.

14:7  Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.

14:8  Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,

14:9  mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.

14:10  Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.

14:11  Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort.

14:12  De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.

14:13  Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.

14:14  När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan.

14:15  Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus

14:16  och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.

14:17  När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen.

14:18  Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste,

14:19  och han välsignade Abram och sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord!

14:20  Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt.

14:21  Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket. Bytet kan du ta själv.”

14:22  Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord:

14:23  Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik.

14:24  Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”

Chapter 15

15:1  Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.”

15:2  Men Abram sade: ”Herre Gud, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.”

15:3  Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”

15:4  Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.”

15:5  Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”

15:6  Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.

15:7  Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.”

15:8  Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?”

15:9  Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.”

15:10  Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte.

15:11  Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

15:12  När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom.

15:13  Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.

15:14  Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar.

15:15  Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder.

15:16  I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”

15:17  När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena.

15:18  På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat:

15:19  keniternas, kenisiternas, kadmoneernas,

15:20  hetiternas, perisseernas, rafaeernas,

15:21  amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”

Chapter 16

16:1  Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar.

16:2  Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord.

16:3  När Abram hade bott tio år i Kanaans land, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram.

16:4  Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.

16:5  Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.”

16:6  Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne.

16:7  Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur.

16:8  Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.”

16:9  Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.”

16:10  Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.”

16:11  Sedan sade Herrens ängel till henne: ”Se, du är havande, och du ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört hur du har lidit.

16:12  Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och han ska bo mitt emot alla sina bröder.”

16:13  Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?”

16:14  Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered.

16:15  Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael.

16:16  Abram var åttiosex år när Hagar födde Ismael åt honom.

Chapter 17

17:1  När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig.

17:2  Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.”

17:3  Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom:

17:4  ”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk.

17:5  Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham, för jag har gjort dig till far för många folk.

17:6  Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig.

17:7  Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud.

17:8  Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.”

17:9  Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte.

17:10  Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras.

17:11  Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.

17:12  I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling.

17:13  Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund.

17:14  Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.”

17:15  Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara.

17:16  Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.”

17:17  Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?”

17:18  Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!”

17:19  Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.

17:20  Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk.

17:21  Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.”

17:22  När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom.

17:23  Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom.

17:24  Abraham var nittionio år när han blev omskuren,

17:25  och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren.

17:26  På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.

17:27  Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Chapter 18

18:1  Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast.

18:2  Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden

18:3  och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.

18:4  Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet.

18:5  Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”

18:6  Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.”

18:7  Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den.

18:8  Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.

18:9  Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.”

18:10  Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.

18:11  Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha.

18:12  Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?”

18:13  Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal?

18:14  Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.”

18:15  Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.”

18:16  När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen.

18:17  Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18:18  Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade.

18:19  Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”

18:20  Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.

18:21  Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”

18:22  Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren.

18:23  Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?

18:24  Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där?

18:25  Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”

18:26  Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”

18:27  Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska.

18:28  Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”

18:29  Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”

18:30  Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”

18:31  Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”

18:32  Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”

18:33  När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Chapter 19

19:1  På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem reste han sig för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden

19:2  och sade: ”Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi stannar på torget över natten.”

19:3  Men han bad dem så enträget att de vek av och kom in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt.

19:4  Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag.

19:5  De ropade på Lot och sade till honom: ”Var är männen som kom till dig i natt? Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med dem.”

19:6  Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig

19:7  och sade: ”Mina bröder, gör inte så illa!

19:8  Jag har två döttrar som aldrig har legat med någon man. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har kommit i skydd under mitt tak.”

19:9  Men de svarade: ”Flytta på dig!” De sade vidare: ”Han har kommit hit som främling, och nu vill han bli vår domare! Nu ska vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren.

19:10  Då räckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren.

19:11  Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren.

19:12  Sedan sade de till Lot: ”Har du några mer här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För bort dem från den här platsen,

19:13  för vi ska förgöra den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att förgöra den.”

19:14  Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ”Bryt upp! Ta er ut från den här platsen, för Herren tänker förgöra staden.” Men hans svärsöner trodde att han skämtade.

19:15  När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: ”Bryt upp, ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd.”

19:16  När Lot dröjde tog männen hans hand, hans hustrus hand och hans båda döttrars händer, för Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom.

19:17  När de hade fört ut dem, sade en av dem: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.”

19:18  Men Lot sade till dem: ”O nej, Herre.

19:19  Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör.

19:20  Se, staden där borta ligger nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Den är ju så liten.”

19:21  Då svarade han honom: ”Jag ska göra som du vill också i det här. Jag ska inte omstörta staden du talar om.

19:22  Men skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Därför fick staden namnet Soar.

19:23  Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar.

19:24  Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra.

19:25  Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken.

19:26  Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod.

19:27  Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren

19:28  och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn.

19:29  När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott.

19:30  Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta.

19:31  Då sade den äldre till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man gör överallt på jorden.

19:32  Kom, vi ser till att vår far dricker vin, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.”

19:33  Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

19:34  Nästa dag sade den äldre till den yngre: ”Jag låg med far i natt. Nu ser vi till att han dricker vin i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.”

19:35  Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

19:36  Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far.

19:37  Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till de nuvarande moabiterna.

19:38  Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till de nuvarande ammoniterna.

Chapter 20

20:1  Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar.

20:2  Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig.

20:3  Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du kommer att dö på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.”

20:4  Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, ska du döda även rättfärdiga människor?

20:5  Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Jag har gjort det med uppriktigt hjärta och rena händer.”

20:6  Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort det med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne.

20:7  Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne, ska du veta att du själv och alla som tillhör dig kommer att döden dö.”

20:8  Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt för dem. Männen blev mycket förskräckta.

20:9  Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen borde göra.”

20:10  Och Abimelek frågade Abraham: ”Vad tänkte du när du gjorde det?”

20:11  Abraham svarade: ”Jag tänkte att på det här stället fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull.

20:12  Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru.

20:13  Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.”

20:14  Då tog Abimelek får och kor, tjänare och tjänarinnor och gav till Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara.

20:15  Och Abimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill.”

20:16  Och till Sara sade han: ”Jag ger din bror tusen siklar silver. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla.”

20:17  Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de kunde föda barn igen.

20:18  Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.

Chapter 21

21:1  Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt.

21:2  Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom.

21:3  Abraham gav namnet Isak åt sin son som han fått, som Sara hade fött åt honom.

21:4  Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom.

21:5  Abraham var hundra år när hans son Isak föddes.

21:6  Sara sade: ”Gud har fått mig att le. Alla som får höra det här kommer att le med mig.”

21:7  Och hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!”

21:8  Barnet växte och blev avvant, och på dagen då Isak avvandes ordnade Abraham en stor fest.

21:9  Men när Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar hade fött åt Abraham,

21:10  sade hon till Abraham: ”Driv ut den där slavinnan och hennes son! Den där slavinnans son ska inte dela arvet med min son, med Isak.”

21:11  Abraham tog mycket illa vid sig eftersom det gällde hans son.

21:12  Men Gud sade till Abraham: ”Ta inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, för det är genom Isak som din avkomma ska räknas.

21:13  Men även slavinnans son ska jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling.”

21:14  Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken.

21:15  När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske

21:16  och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd. Hon tänkte: ”Jag orkar inte se på när pojken dör.” Där satt hon en bit bort och grät högljutt.

21:17  Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger.

21:18  Gå och res upp honom och ta hand om honom. Jag ska göra honom till ett stort folk.”

21:19  Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka.

21:20  Gud var med pojken, och han växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt.

21:21  Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

21:22  Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör.

21:23  Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar samma godhet mot mig och det land där du bor som främling som jag har visat dig.”

21:24  Abraham sade: ”Ja, jag svär.”

21:25  Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn.

21:26  Abimelek svarade: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt, och jag har inte hört något om det förrän i dag.”

21:27  Då tog Abraham får och kor och gav åt Abimelek, och de slöt förbund med varandra.

21:28  Men Abraham ställde sju lamm i hjorden åt sidan.

21:29  Då sade Abimelek till Abraham: ”Vad betyder de där sju lammen som du ställt åt sidan?”

21:30  Han svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen.”

21:31  Sedan kallades platsen Beer-Sheba, eftersom de båda svor eden där.

21:32  Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land.

21:33  Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens namn, den evige Guden.

21:34  Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid.

Chapter 22

22:1  En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.”

22:2  Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.”

22:3  Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå.

22:4  På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd.

22:5  Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.”

22:6  Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans.

22:7  Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?”

22:8  Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

22:9  När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

22:10  Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.

22:11  Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.”

22:12  Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.”

22:13  Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

22:14  Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där Herren förser.

22:15  Herrens ängel ropade igen till Abraham från himlen:

22:16  ”Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son,

22:17  ska jag välsigna dig rikligt och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma ska inta sina fienders portar.

22:18  I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.”

22:19  Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

22:20  Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor:

22:21  Us, hans förstfödde, och Bus, hans bror, och Kemuel, Arams far,

22:22  samt Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel.

22:23  Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor.

22:24  Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka.

Chapter 23

23:1  Sara blev hundratjugosju år. Så gammal blev Sara.

23:2  Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.

23:3  Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade:

23:4  ”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.”

23:5  Hetiterna svarade Abraham:

23:6  ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.”

23:7  Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk,

23:8  och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son,

23:9  så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.”

23:10  Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten:

23:11  ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.”

23:12  Abraham bugade sig djupt för landets folk

23:13  och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.”

23:14  Efron svarade Abraham:

23:15  ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.”

23:16  Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel.

23:17  Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området.

23:18  Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.

23:19  Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land.

23:20  Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.

Chapter 24

24:1  Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt.

24:2  Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt som Abraham ägde: ”Lägg din hand under min höft.

24:3  Lova mig med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland,

24:4  utan att du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.”

24:5  Tjänaren sade till honom: ”Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, ska jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?”

24:6  Abraham svarade honom: ”Se till att du inte för min son tillbaka dit.

24:7  Herren, himlens Gud som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: ’Åt dina efterkommande ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån.

24:8  Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!”

24:9  Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

24:10  Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och gav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim.

24:11  Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut och hämta vatten.

24:12  Och han bad: ”Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham.

24:13  Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten.

24:14  Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.”

24:15  Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru.

24:16  Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som inte haft någon man. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

24:17  Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.”

24:18  ”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka.

24:19  När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.”

24:20  Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

24:21  Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.

24:22  När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar,

24:23  och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?”

24:24  Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.”

24:25  Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.”

24:26  Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren

24:27  och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.”

24:28  Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

24:29  Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan.

24:30  Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan.

24:31  Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.”

24:32  Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter.

24:33  Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!”

24:34  Då sade han: ”Jag är Abrahams tjänare.

24:35  Herren har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.

24:36  Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger.

24:37  Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor,

24:38  utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son.

24:39  Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig?

24:40  Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, ska sända sin ängel med dig. Han ska göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus.

24:41  Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden. Även om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig.

24:42  Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik!

24:43  Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka,

24:44  och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son.

24:45  Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka!

24:46  Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag ska ge dina kameler vatten också. Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också.

24:47  Så jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka. Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar.

24:48  Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg för att få en dotter från min herres släkt åt hans son.

24:49  Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det, så att jag kan vända mig åt något annat håll, höger eller vänster.”

24:50  Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, varken ont eller gott.

24:51  Se, där står Rebecka framför dig. Ta med henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son som Herren har sagt.”

24:52  När Abrahams tjänare hörde det, föll han ner på marken inför Herren.

24:53  Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor.

24:54  Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten. Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: ”Låt mig nu fara till min herre.”

24:55  Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara.”

24:56  Men han svarade dem: ”Håll mig inte kvar när Herren nu har gjort min resa framgångsrik. Låt mig gå. Jag vill resa hem till min herre.”

24:57  Då sade de: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.”

24:58  De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja.”

24:59  Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma resa med Abrahams tjänare och hans män.

24:60  Och de välsignade Rebecka och sade till henne: ”Av dig, vår syster, ska komma tusen gånger tiotusen. Din avkomma ska inta sina fienders portar!”

24:61  Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och reste sin väg.

24:62  Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev.

24:63  Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma.

24:64  När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen

24:65  och frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren svarade ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja och dolde sig.

24:66  Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort.

24:67  Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Chapter 25

25:1  Abraham tog sig åter en hustru, och hon hette Ketura.

25:2  Hon födde åt honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua.

25:3  Jokshan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var ashureerna, letusheerna och leummeerna.

25:4  Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner.

25:5  Och Abraham gav allt han ägde till Isak.

25:6  Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han bort dem från sin son Isak, österut till Österlandet.

25:7  Abrahams ålder blev hundrasjuttiofem år.

25:8  Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk.

25:9  Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på marken som tillhört hetiten Efron, Sohars son.

25:10  Där på den mark som Abraham hade köpt av hetiterna begravdes Abraham och hans hustru Sara.

25:11  Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi.

25:12  Detta är Ismaels, Abrahams sons, fortsatta historia. Han föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska slavinna.

25:13  Och detta är namnen på Ismaels söner i den ordning de föddes: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam,

25:14  Mishma, Duma och Massa,

25:15  Hadad och Tema, Jetur, Nafish och Kedma.

25:16  Dessa var Ismaels söner och detta var sönernas namn i deras byar och tältläger, tolv furstar för deras stammar.

25:17  Ismaels ålder blev hundratrettiosju år. Därefter gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk.

25:18  Hans ättlingar bodde i områdena från Havila ända till Shur öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien. De slog sig ner mitt emot alla sina bröder.

25:19  Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia. Abraham blev far till Isak,

25:20  och Isak var fyrtio år gammal när han tog Rebecka till hustru, dotter till aramén Betuel från Paddan-Aram och syster till aramén Laban.

25:21  Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande.

25:22  Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren.

25:23  Herren svarade henne: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar ska gå skilda vägar ur ditt sköte. Det ena folket ska bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den yngre.”

25:24  När tiden var inne för henne att föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv.

25:25  Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau.

25:26  Sedan kom hans bror fram, och hans hand höll om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes.

25:27  Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten.

25:28  Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.

25:29  En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad.

25:30  Han sade till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda, det röda där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom.

25:31  Men Jakob sade: ”Sälj först din förstfödslorätt till mig.”

25:32  Esau svarade: ”Jag håller ju på att dö. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?”

25:33  Jakob sade: ”Ge mig din ed på det först.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob.

25:34  Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så lite värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

Chapter 26

26:1  Det blev svält i landet igen, efter den första svältperioden som hade inträffat på Abrahams tid. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar.

26:2  Där uppenbarade Herren sig för honom och sade: ”Dra inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig.

26:3  Stanna som främling här i landet. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina efterkommande alla dessa landområden, och jag ska hålla den ed som jag gett din far Abraham.

26:4  Jag ska göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dina efterkommande alla dessa landområden. Och i din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade,

26:5  eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.”

26:6  Så stannade Isak i Gerar.

26:7  När männen på orten frågade om hans hustru, sade han: ”Hon är min syster”, för han var rädd för att säga: ”min hustru”. Han tänkte: ”Männen här på platsen kan slå ihjäl mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker.”

26:8  Men när han hade varit där en längre tid, hände det att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak kela med sin hustru Rebecka.

26:9  Abimelek kallade till sig Isak och sade: ”Hon är ju din hustru! Hur kunde du säga att hon är din syster?” Isak svarade honom: ”Jag tänkte att jag annars kunde bli dödad för hennes skull.”

26:10  Då sade Abimelek: ”Vad har du gjort mot oss? Hur lätt kunde inte någon i vårt folk ha legat med din hustru? Och då hade du dragit skuld över oss.”

26:11  Sedan befallde Abimelek hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru ska straffas med döden.”

26:12  Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, för Herren välsignade honom.

26:13  Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer. Till slut var han mycket rik.

26:14  Han ägde så mycket får och kor och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom.

26:15  Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans far Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord.

26:16  Abimelek sade till Isak: ”Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss.”

26:17  Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång och bodde där.

26:18  Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem.

26:19  När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten.

26:20  Herdarna från Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: ”Vattnet är vårt!” Därför gav han brunnen namnet Esek, eftersom de hade grälat med honom.

26:21  Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna.

26:22  Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Därför gav han den namnet Rehobot och sade: ”Nu har Herren gett oss utrymme så att vi kan växa här i landet.”

26:23  Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba.

26:24  Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”.

26:25  Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

26:26  Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol.

26:27  Men Isak sade till dem: ”Varför kommer ni till mig, ni som hatade mig och drev bort mig från er?”

26:28  De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund:

26:29  Du ska inte göra oss något ont, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och låtit dig gå i frid. Du är nu välsignad av Herren.”

26:30  Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack.

26:31  De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de gick ifrån honom i frid.

26:32  Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om brunnen som de grävt och sade till honom: ”Vi har funnit vatten.”

26:33  Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba än i dag.

26:34  När Esau var fyrtio år tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon.

26:35  Men de blev en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

Chapter 27

27:1  När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: ”Min son.” Han svarade honom: ”Jag är här.”

27:2  Då sade han: ”Jag är gammal och vet inte när jag ska dö.

27:3  Ta därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig.

27:4  Laga sedan åt mig något gott som jag tycker om och bär in det till mig, så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.”

27:5  Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem,

27:6  sade Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau:

27:7  Skaffa något vilt och laga åt mig något gott som jag kan äta. Sedan ska jag välsigna dig inför Herren innan jag dör.

27:8  Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger.

27:9  Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så ska jag laga något gott av dem åt din far, något som han tycker om.

27:10  Den ska du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.”

27:11  Men Jakob sade till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät.

27:12  Tänk om far rör vid mig? Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.”

27:13  Men hans mor sade till honom: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.”

27:14  Då gick han och hämtade dem och tog dem till sin mor, och hon lagade en god rätt som hans far tyckte om.

27:15  Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob.

27:16  Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals.

27:17  Sedan gav hon sin son Jakob den goda rätten och brödet som hon hade gjort i ordning.

27:18  Han gick in till sin far och sade: ”Far.” Han svarade: ”Vad vill du? Vem är du, min son?”

27:19  Jakob sade till sin far: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt vilt, så att du kan välsigna mig.”

27:20  Men Isak sade till sin son: ”Hur kunde du finna det så snart, min son?” Han svarade: ”Herren din Gud sände det i min väg.”

27:21  Då sade Isak till Jakob: ”Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.”

27:22  Jakob gick då fram till sin far Isak, och han rörde vid honom och sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.”

27:23  Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom,

27:24  men så frågade han: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.”

27:25  Då sade han: ”Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av viltet och välsigna dig.” Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack.

27:26  Sedan sade hans far Isak till honom: ”Kom hit och kyss mig, min son.”

27:27  När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder. Han välsignade honom och sade: ”Doften av min son är som doften av en mark som Herren har välsignat.

27:28  Gud ska ge dig av himlens dagg och av jordens fruktbarhet, säd och vin i riklig mängd.

27:29  Folk ska tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder, din mors söner ska falla ner för dig. Förbannad den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!”

27:30  När Isak hade gett Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten.

27:31  Också han lagade en god rätt och bar in den till sin far och sade: ”Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons vilt och sedan välsigna honom.”

27:32  Hans far Isak frågade honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.”

27:33  Då blev Isak mycket förskräckt och sade: ”Vem var då jägaren som kom med sitt vilt till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad kommer han också att bli.”

27:34  När Esau hörde vad hans far sade, ropade han högt och bittert: ”Far, välsigna mig också!”

27:35  Men han svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.”

27:36  Då sade Esau: ”Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Han tog min förstfödslorätt och nu tog han min välsignelse också.” Och han frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar för mig?”

27:37  Isak sade då till Esau: ”Se, jag har satt honom till herre över dig och gett honom alla hans bröder till tjänare, och försett honom med säd och vin. Vad ska jag då göra för dig, min son?”

27:38  Esau sade till sin far: ”Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna mig också, far!” Och han började storgråta.

27:39  Då svarade hans far Isak honom: ”Se, fjärran från jordens fruktbarhet ska din boning vara, och utan dagg från himlen där ovan.

27:40  Av ditt svärd ska du leva och din bror ska du tjäna. Men när du blir rastlös ska du slita hans ok från din nacke.”

27:41  Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av välsignelsen som hans far hade gett Jakob. Han sade till sig själv: ”Snart kommer tiden då vi ska sörja vår far. Då ska jag döda min bror Jakob.”

27:42  När det berättades för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, skickade hon efter sin yngre son Jakob och sade till honom: ”Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig.

27:43  Så lyssna nu, min son, på mig! Fly till min bror Laban i Harran

27:44  och stanna hos honom en tid tills din brors vrede har lagt sig.

27:45  När din bror inte är arg på dig längre och han har glömt vad du gjort mot honom, då ska jag skicka bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?”

27:46  Sedan sade Rebecka till Isak: ”Jag är trött på livet på grund av de hetitiska kvinnorna. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, vad ska jag då leva för?”

Chapter 28

28:1  Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: ”Du ska inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru.

28:2  Bryt upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban.

28:3  Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig så att du blir många folk.

28:4  Han ska ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud gav åt Abraham, det land där du nu bor som främling.”

28:5  Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

28:6  Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt honom: ”Du ska inte ta en hustru bland Kanaans döttrar.”

28:7  Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram.

28:8  Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om kananeiskorna.

28:9  Därför gick han till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.

28:10  Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran.

28:11  Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova.

28:12  Då hade han en dröm. Han såg en stege rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner på den.

28:13  Och se, Herren stod ovanför den och sade: ”Jag är Herren, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande.

28:14  Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade.

28:15  Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.”

28:16  När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ”Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.”

28:17  Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

28:18  Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och hällde olja över den.

28:19  Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Luz.

28:20  Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig på denna resa som jag gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig,

28:21  och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då ska Herren vara min Gud.

28:22  Och stenen som jag har rest till en stod ska bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig ska jag ge dig tionde.”

Chapter 29

29:1  Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet.

29:2  Där fick han se en brunn på fältet, och vid den låg tre fårhjordar. Ur den brunnen brukade man nämligen ge hjordarna vatten. Stenen som låg över brunnens öppning var stor.

29:3  Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan rulla bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning.

29:4  Jakob frågade männen: ”Mina bröder, varifrån är ni?” De svarade: ”Vi är från Harran.”

29:5  Då sade han till dem: ”Känner ni Laban, Nahors son?” ”Honom känner vi”, svarade de.

29:6  Han frågade dem vidare: ”Är det väl med honom?” De svarade: ”Ja, det är väl. Och där kommer hans dotter Rakel med fåren.”

29:7  Jakob sade: ”Det är ju fortfarande full dag, det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen.”

29:8  Men de svarade: ”Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och de har rullat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten.”

29:9  Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, för hon brukade vakta dem.

29:10  När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och rullade bort stenen från öppningen till brunnen och gav vatten åt sin morbror Labans får.

29:11  Och Jakob kysste Rakel och brast i gråt.

29:12  Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.

29:13  När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom.

29:14  Och Laban sade till honom: ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag!” Så stannade han hos honom en månad.

29:15  Laban sade till Jakob: ”Du är ju min släkting. Ska du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön.”

29:16  Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel.

29:17  Leas ögon var matta, men Rakel var välväxt och vacker att se på.

29:18  Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: ”Jag kan arbeta för dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.”

29:19  Laban svarade: ”Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig.”

29:20  Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.

29:21  När tiden hade gått sade Jakob till Laban: ”Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne.”

29:22  Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest.

29:23  Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne.

29:24  Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea.

29:25  På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit mig?”

29:26  Laban svarade: ”Här på vår ort brukar man inte ge bort den yngre före den äldre.

29:27  Fullfölj nu Leas bröllopsvecka. Sedan ska vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till.”

29:28  Jakob gick med på det och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.

29:29  Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel.

29:30  Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Sedan arbetade han hos honom i sju år till.

29:31  Men när Herren såg att Lea inte var älskad, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam.

29:32  Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben, för hon sade: ”Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig.”

29:33  Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Herren har hört att jag inte är älskad. Därför har han gett mig den också.” Och hon gav honom namnet Simeon.

29:34  Sedan blev hon havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu ska äntligen min man hålla sig till mig. Jag har ju fött honom tre söner.” Därför fick han heta Levi.

29:35  Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan slutade hon föda.

Chapter 30

30:1  När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, annars dör jag.”

30:2  Då blev Jakob arg på Rakel och svarade: ”Kan jag ersätta Gud? Det är han som har hindrat dig att få barn.”

30:3  Hon sade: ”Här är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så att hon får föda barn åt mig och jag får avkomma genom henne.”

30:4  Så gav hon honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne.

30:5  Bilha blev havande och födde en son åt Jakob.

30:6  Då sade Rakel: ”Gud har skaffat mig rätt. Han har hört min röst och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan.

30:7  Och Bilha, Rakels slavinna, blev havande igen och födde en andra son åt Jakob.

30:8  Då sade Rakel: ”Guds kamper har jag kämpat med min syster, och jag har vunnit.” Och hon gav honom namnet Naftali.

30:9  När Lea såg att hon hade slutat föda barn, tog hon sin slavinna Silpa och gav henne till hustru åt Jakob.

30:10  Och Silpa, Leas slavinna, födde en son åt Jakob.

30:11  Då sade Lea: ”Vilken lycka!” Och hon gav honom namnet Gad.

30:12  Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob.

30:13  Då sade Lea: ”Jag är lycklig. Ja, unga kvinnor ska prisa mig lycklig.” Och hon gav honom namnet Asher.

30:14  En gång under veteskörden gick Ruben ut på marken och fann kärleksäpplen som han tog med till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: ”Ge mig av din sons kärleksäpplen.”

30:15  Men hon svarade henne: ”Är det inte nog att du har tagit min man? Ska du ta min sons kärleksäpplen också?” Rakel sade: ”Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen.”

30:16  När Jakob kom hem från marken på kvällen, gick Lea och mötte honom och sade: ”Du ska komma in till mig, för jag har gett min sons kärleksäpplen som lön för dig.” Så låg han med henne den natten.

30:17  Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob.

30:18  Då sade Lea: ”Gud har gett mig lön för att jag gav min slavinna åt min man.” Och hon gav honom namnet Isaskar.

30:19  Lea blev havande igen och födde en sjätte son åt Jakob.

30:20  Då sade hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu ska min man bo hos mig, eftersom jag har fött sex söner åt honom.” Och hon gav honom namnet Sebulon.

30:21  Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

30:22  Men Gud tänkte på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam.

30:23  Och hon blev havande och födde en son. Då sade hon: ”Gud har tagit bort min skam.”

30:24  Och hon gav honom namnet Josef och sade: ”Herren ska ge mig en son till.”

30:25  När Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: ”Låt mig resa. Jag vill bege mig hem till min bygd och till mitt land.

30:26  Ge mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för, så ger jag mig av. Du vet ju själv hur jag har arbetat för dig.”

30:27  Laban svarade honom: ”Låt mig finna nåd för dina ögon. Genom spåtecken förstår jag att Herren har välsignat mig för din skull.”

30:28  Han tillade: ”Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så ska jag ge dig det.”

30:29  Jakob sade till honom: ”Du vet själv hur jag har arbetat för dig och vad det har blivit av din boskap hos mig.

30:30  Det lilla du hade innan jag kom har förökat sig och blivit mycket, för Herren har välsignat dig var jag än gått fram. Men när ska jag få göra något för mitt eget hus?”

30:31  Han svarade: ”Vad ska jag ge dig?” Jakob sade: ”Du ska inte ge mig något alls. Om du gör som jag säger ska jag fortsätta som herde för din hjord och vakta den.

30:32  Jag vill gå igenom hela din hjord i dag och skilja ut alla spräckliga och brokiga djur – alla mörka djur bland lammen och de brokiga och spräckliga bland getterna. Det ska vara min lön.

30:33  När du sedan kommer för att se med egna ögon vad som blivit min lön, då ska min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka ska räknas som stulna.”

30:34  ”Det är bra”, sade Laban. ”Det får bli som du har sagt.”

30:35  Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård.

30:36  Han satte ett avstånd på tre dagsresor mellan sig och Jakob. Och Jakob fick sedan vakta Labans övriga hjord.

30:37  Men Jakob tog färska käppar av poppel, mandelträd och lönn och gjorde vita ränder på dem genom att skala av barken så att det vita på käpparna syntes.

30:38  Sedan lade han käpparna som han skalat i rännorna eller vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när hjordarna kom för att dricka. De brukade para sig när de kom för att dricka.

30:39  När djuren parade sig vid käpparna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig.

30:40  Sedan förde Jakob lammen åt sidan och ordnade de andra djuren så att de vände huvudena mot det strimmiga och allt det mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord.

30:41  Så ofta de kraftiga djuren skulle para sig, lade Jakob käpparna framför djurens ögon i rännorna så att de parade sig vid käpparna.

30:42  Men när det var svaga djur, lade han inte dit dem. På det sättet fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga.

30:43  Och Jakob blev mycket rik. Han fick mycket småboskap och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

Chapter 31

31:1  Jakob fick höra hur Labans söner sade: ”Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far.”

31:2  Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut.

31:3  Då sade Herren till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.”

31:4  Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,

31:5  och han sade till dem: ”Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.

31:6  Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.

31:7  Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont.

31:8  När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma.

31:9  Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.

31:10  När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.

31:11  Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Jag är här.

31:12  Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.

31:13  Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.”

31:14  Då sade Rakel och Lea: ”Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?

31:15  Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.

31:16  Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.”

31:17  Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna

31:18  och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.

31:19  Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar.

31:20  Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.

31:21  Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden och ställde sin färd mot Gileads bergsbygd.

31:22  På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.

31:23  Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd.

31:24  Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: ”Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.”

31:25  När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.

31:26  Då sade Laban till Jakob: ”Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.

31:27  Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.

31:28  Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre.

31:29  Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.

31:30  Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?”

31:31  Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.

31:32  Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.

31:33  Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.

31:34  Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.

31:35  Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.” Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.

31:36  Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?

31:37  Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.

31:38  I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.

31:39  Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.

31:40  Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.

31:41  I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.

31:42  Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.”

31:43  Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?

31:44  Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig.”

31:45  Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.

31:46  Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.

31:47  Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.

31:48  Och Laban sade: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed.

31:49  Men det kallades också Mispa, för han sade: ”Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.

31:50  Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.”

31:51  Laban sade vidare till Jakob: ”Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.

31:52  Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.

31:53  Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud.” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.

31:54  Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.

31:55  På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Chapter 32

32:1  Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom.

32:2  När han såg dem sade han: ”Här är Guds skara.” Och han kallade platsen Mahanajim.

32:3  Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark

32:4  och befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu.

32:5  Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon.”

32:6  När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ”Vi träffade din bror Esau, och han kommer emot dig med fyrahundra man.”

32:7  Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror

32:8  och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.”

32:9  Och Jakob bad: ”Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott.

32:10  Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror.

32:11  Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen.

32:12  Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

32:13  Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau:

32:14  tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar,

32:15  trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl.

32:16  Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.”

32:17  Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig?

32:18  så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.”

32:19  Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom.

32:20  Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.”

32:21  Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

32:22  Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe.

32:23  Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde.

32:24  Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom.

32:25  När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom.

32:26  Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”

32:27  Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.”

32:28  Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

32:29  Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.

32:30  Jakob kallade platsen Peniel, för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.”

32:31  När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

32:32  Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Chapter 33

33:1  Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna.

33:2  Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist.

33:3  Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden innan han kom fram till sin bror.

33:4  Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

33:5  När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.”

33:6  Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig.

33:7  Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.

33:8  Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.”

33:9  Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.”

33:10  ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt.

33:11  Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

33:12  Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.”

33:13  Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden.

33:14  Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.”

33:15  Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”

33:16  Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir.

33:17  Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.

33:18  Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem i Kanaans land och slog läger utanför staden.

33:19  Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Shekems far.

33:20  Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.

Chapter 34

34:1  Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet.

34:2  Shekem som var son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne. Han låg med henne och förnedrade henne.

34:3  Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne.

34:4  Och Shekem sade till sin far Hamor: ”Skaffa mig den flickan till hustru.”

34:5  Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob tills de kom hem.

34:6  Men Shekems far Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom.

34:7  När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Shekem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en dårskap i Israel, något som inte fick ske.

34:8  Men Hamor talade med dem och sade: ”Min son Shekem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru.

34:9  Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur.

34:10  Slå er ner hos oss och landet ska ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar.”

34:11  Och Shekem sade till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er.

34:12  Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru.”

34:13  Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina.

34:14  De sade till dem: ”Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Det skulle vara en skam för oss.

34:15  Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig.

34:16  Då ska vi ge er våra döttrar och ta era döttrar till hustrur, vi ska bo bland er och bli ett enda folk med er.

34:17  Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort.”

34:18  Hamor och hans son Shekem tyckte att deras förslag lät bra.

34:19  Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

34:20  Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och talade till männen i staden. De sade:

34:21  ”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. De kan få bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar.

34:22  Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss blir omskurna liksom de är omskurna.

34:23  Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss.”

34:24  Och folket lydde Hamor och hans son Shekem. Alla män som bodde innanför stadsporten lät omskära sig.

34:25  Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla av manligt kön.

34:26  Även Hamor och hans son Shekem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Shekems hus och gav sig i väg.

34:27  Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom deras syster hade blivit orenad.

34:28  De tog deras får, kor och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten.

34:29  Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen.

34:30  Men Jakob sade till Simeon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu går de samman mot mig och slår ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras.”

34:31  Men de svarade: ”Ska man då få behandla vår syster som en hora?”

Chapter 35

35:1  Gud sade till Jakob: ”Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.”

35:2  Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er. Rena er och byt kläder.

35:3  Vi går upp till Betel. Där ska jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på vägen jag gick.”

35:4  Och de gav Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem.

35:5  Sedan bröt de upp, och en skräck från Gud kom över städerna runt omkring så att man inte förföljde Jakobs söner.

35:6  Och Jakob kom till Luz, det vill säga Betel, i Kanaans land med allt folket som var med honom.

35:7  Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde för sin bror.

35:8  Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.

35:9  Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom.

35:10  Gud sade till honom: ”Ditt namn är Jakob. Men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn.” Och han gav honom namnet Israel.

35:11  Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig.

35:12  Det land som jag gett till Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande ska jag ge detta land.”

35:13  Sedan steg Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom.

35:14  Och Jakob reste en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han offrade dryckesoffer på den och hällde olja över den.

35:15  Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel.

35:16  Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår.

35:17  När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.”

35:18  Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin.

35:19  Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem.

35:20  Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.

35:21  Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet.

35:22  Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det. Jakob hade tolv söner.

35:23  Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.

35:24  Rakels söner var Josef och Benjamin.

35:25  Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali.

35:26  Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.

35:27  Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar.

35:28  Och Isak levde hundraåttio år.

35:29  Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

Chapter 36

36:1  Detta är Esaus fortsatta historia, det vill säga Edoms.

36:2  Esau hade tagit sig hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sibon,

36:3  samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot.

36:4  Ada födde Elifas åt Esau, och Basemat födde Reguel.

36:5  Oholibama födde Jeush, Jalam och Kora. Detta var Esaus söner som föddes åt honom i Kanaans land.

36:6  Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap, alla sina dragdjur och all annan egendom som han skaffat sig i Kanaans land och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob.

36:7  De hade nämligen så mycket ägodelar att de inte kunde bo tillsammans. Landet där de bodde räckte inte till åt dem båda, på grund av deras boskapshjordar.

36:8  Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom.

36:9  Detta är Esaus fortsatta historia. Han blev stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd.

36:10  Och detta är namnen på Esaus söner: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat.

36:11  Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas.

36:12  Timna, som var bihustru till Elifas, Esaus son, födde Amalek åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada.

36:13  Reguels söner var Nahat och Sera, Shamma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat.

36:14  Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeush, Jalam och Kora.

36:15  Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas,

36:16  Kora, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i Edoms land. De var söner till Ada.

36:17  Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Shamma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i Edom och var söner till Esaus hustru Basemat.

36:18  Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeush, Jalam och Kora. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.

36:19  Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom.

36:20  Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana,

36:21  Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.

36:22  Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.

36:23  Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.

36:24  Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.

36:25  Anas barn var Dishon och Oholibama, Anas dotter.

36:26  Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.

36:27  Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.

36:28  Dishans söner var Us och Aran.

36:29  Horeernas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana,

36:30  Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.

36:31  Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.

36:32  Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.

36:33  När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.

36:34  När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.

36:35  När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.

36:36  När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.

36:37  När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.

36:38  När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.

36:39  När Akbors son Baal-Hanan dog blev Hadar kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.

36:40  Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet,

36:41  Oholibama, Ela, Pinon,

36:42  Kenas, Teman, Mibsar,

36:43  Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.

Chapter 37

37:1  Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.

37:2  Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.

37:3  Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, eftersom han hade fått honom på sin ålderdom. Han lät göra en hellång dräkt åt honom.

37:4  När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

37:5  Josef hade en dröm som han berättade för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer.

37:6  Han sade till dem: ”Hör vilken dröm jag har haft.

37:7  Vi var och band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.”

37:8  Men hans bröder sade till honom: ”Ska du bli vår kung? Ska du härska över oss?” Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och det som han sagt.

37:9  Sedan fick han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Lyssna”, sade han, ”jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.”

37:10  När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ”Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?”

37:11  Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

37:12  Och hans bröder gick för att valla sin fars får i Shekem.

37:13  Då sade Israel till Josef: ”Se, dina bröder vallar fåren i Shekem. Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag är redo.”

37:14  Israel sade till honom: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked.” Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem.

37:15  Där mötte han en man medan han irrade omkring på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte.

37:16  Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Säg mig var de vallar sin hjord.”

37:17  Mannen svarade: ”De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan.” Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

37:18  Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, började de prata om att döda honom.

37:19  De sade till varandra. ”Där kommer drömmaren.

37:20  Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur åt upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!”

37:21  Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.”

37:22  Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.

37:23  När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig.

37:24  Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den.

37:25  Sedan satte de sig ner för att äta. Då fick de se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum, och de var på väg ner till Egypten.

37:26  Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod?

37:27  Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom.

37:28  När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten.

37:29  När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder

37:30  och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”

37:31  Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet.

37:32  Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.”

37:33  Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.”

37:34  Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina höfter och sörjde sin son under lång tid.

37:35  Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.

37:36  Men midjaniterna sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.

Chapter 38

38:1  Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira.

38:2  Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Shua. Han tog henne till sig och gick in till henne.

38:3  Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er.

38:4  Sedan blev hon havande igen och födde en son som hon gav namnet Onan.

38:5  Hon födde ännu en son och gav honom namnet Shela. När han föddes var Juda i Kesib.

38:6  Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.

38:7  Men Judas förstfödde Er var ond i Herrens ögon, och Herren dödade honom.

38:8  Då sade Juda till Onan: ”Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe och skaffa avkomma åt din bror.”

38:9  Men Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, så han lät säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror.

38:10  Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom.

38:11  Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: ”Stanna som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.” Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där.

38:12  En lång tid därefter dog Shuas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får.

38:13  När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren,

38:14  lade hon av sig änkekläderna, tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Shela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom.

38:15  När Juda fick se henne trodde han att hon var prostituerad, eftersom hon hade täckt för sitt ansikte.

38:16  Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: ”Får jag gå in till dig?” Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: ”Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?”

38:17  Han sade: ”Jag skickar dig en killing ur min hjord.” Hon svarade: ”Ja, om du ger mig pant tills du skickar den.”

38:18  Han sade: ”Vad ska jag då ge dig i pant?” Hon svarade: ”Din signetring med kedja och staven som du har i handen.” Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom.

38:19  Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen.

38:20  Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte.

38:21  Han frågade männen på platsen var tempelflickan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelflicka där.

38:22  Och han kom tillbaka till Juda och sade: ”Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelflicka där.”

38:23  Då sade Juda: ”Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne.”

38:24  Ungefär tre månader senare fick Juda höra: ”Din sonhustru Tamar har begått otukt och dessutom blivit havande genom sin otukt.” Då sade Juda: ”För ut henne och bränn henne!”

38:25  Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven.”

38:26  Och Juda kände igen dem och sade: ”Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Shela.” Men han låg aldrig mer med henne.

38:27  När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv.

38:28  Vid födseln stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: ”Han kom ut först.”

38:29  Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: ”Varför har du trängt dig fram?” Och han fick namnet Peres.

38:30  Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.

Chapter 39

39:1  Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, en egyptisk man som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit.

39:2  Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus,

39:3  och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand.

39:4  Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer.

39:5  Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken.

39:6  Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt. Josef var välväxt och såg bra ut.

39:7  Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!”

39:8  Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer.

39:9  Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?”

39:10  Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.

39:11  Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne.

39:12  Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut.

39:13  När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt,

39:14  ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt,

39:15  och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”

39:16  Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem.

39:17  Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig.

39:18  Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.”

39:19  När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande

39:20  och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.

39:21  Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset.

39:22  Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där.

39:23  Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Chapter 40

40:1  En tid därefter hände det att den egyptiske kungens munskänk och hans bagare förbröt sig mot sin herre, kungen av Egypten.

40:2  Farao blev arg på sina båda hovmän, överste munskänken och förste bagaren,

40:3  och satte dem i förvar hos befälhavaren för livvakterna, i fängelset där Josef satt fången.

40:4  Befälhavaren för livvakterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid.

40:5  Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens munskänk och hans bagare samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda tydning.

40:6  När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var upprörda.

40:7  Han frågade faraos hovmän som satt i förvar med honom i hans herres hus: ”Varför ser ni så sorgsna ut i dag?”

40:8  De svarade honom: ”Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan tyda den.” Josef sade till dem: ”Att ge tydningen är Guds sak. Berätta för mig.”

40:9  Då berättade överste munskänken sin dröm för Josef och sade: ”Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig.

40:10  På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor.

40:11  Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand.”

40:12  Josef sade till honom: ”Här är tydningen: De tre rankorna betyder tre dagar.

40:13  Om tre dagar ska farao upphöja ditt huvud och ge dig din plats tillbaka. Du ska få ge farao bägaren i handen som förut när du var hans munskänk.

40:14  Men tänk på mig när det går bra för dig. Visa barmhärtighet mot mig och påminn farao om mig och hjälp mig ut ur det här huset.

40:15  Jag blev bortrövad från hebreernas land, och här har jag heller inte gjort något som jag skulle bli satt i fängelse för.”

40:16  När förste bagaren såg att Josef hade gett en god tydning, sade han till honom: ”Jag hade också en dröm, och där bar jag tre korgar med vetebröd på huvudet.

40:17  I den översta korgen fanns det alla slags bakverk som farao brukar äta. Men fåglarna åt dem ur korgen på mitt huvud.”

40:18  Då sade Josef: ”Här är tydningen: De tre korgarna betyder tre dagar.

40:19  Om tre dagar ska farao upphöja ditt huvud och ta av dig det. Han ska hänga upp dig på trä, och fåglarna ska äta ditt kött.”

40:20  Tre dagar därefter var det faraos födelsedag, och han höll en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överste munskänkens huvud och förste bagarens.

40:21  Han lät överste munskänken få tillbaka sin tjänst och sätta bägaren i faraos hand igen,

40:22  men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem.

40:23  Men överste munskänken kom inte ihåg Josef utan glömde honom.

Chapter 41

41:1  Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen.

41:2  Han såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen.

41:3  Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, komma upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden,

41:4  och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao.

41:5  Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå.

41:6  Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden.

41:7  Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.

41:8  På morgonen var han orolig till sinnes, och han skickade efter och kallade till sig Egyptens alla spåmän och vise män. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde tyda dem för honom.

41:9  Då sade överste munskänken till farao: ”I dag måste jag påminna om mina synder.

41:10  När farao en gång var arg på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar hos befälhavaren för livvakterna.

41:11  Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning.

41:12  Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för livvakterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han tydde dem för oss. Han tydde vad var och en av oss hade drömt,

41:13  och som han tydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes.”

41:14  Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att hämta ut honom ur fängelset, och han fick raka sig och byta kläder och kom sedan inför farao.

41:15  Farao sade till Josef: ”Jag har haft en dröm, och det finns ingen som kan tyda den. Men jag har hört om dig att när du får höra en dröm så kan du tyda den.”

41:16  Josef sade till farao: ”Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.”

41:17  Då sade farao till Josef: ”Jag drömde att jag stod på Nilens strand.

41:18  Jag såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen.

41:19  Sedan såg jag sju andra kor komma upp, klena och mycket fula och magra. Jag har aldrig sett så fula kor i hela Egyptens land.

41:20  Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna.

41:21  Men när de hade svalt dem, märktes inte att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag.

41:22  Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå.

41:23  Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden.

41:24  Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig.”

41:25  Då sade Josef till farao: ”Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra.

41:26  De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har en och samma betydelse.

41:27  De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, likaså de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Det ska komma sju hungerår.

41:28  Det var det jag menade när jag sade till farao: Gud har låtit farao veta vad han tänker göra.

41:29  Sju år ska komma med stort överflöd över hela Egyptens land.

41:30  Men efter dem ska det komma sju hungerår så att man glömmer allt det överflöd som var i Egypten, och svälten ska ödelägga landet.

41:31  Man ska inte minnas överflödet som var i landet på grund av den svält som sedan kommer, för den ska bli mycket svår.

41:32  Och att farao har haft drömmen två gånger betyder att det är fast bestämt av Gud och att han låter det komma snart.

41:33  Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land.

41:34  Farao bör också sätta förvaltare över landet och ta upp en femtedel av skörden i Egypten under de sju överflödsåren.

41:35  Under de kommande goda åren ska de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna.

41:36  Det ska finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som ska drabba Egypten. Då behöver inte landet gå under genom svälten.”

41:37  Detta tilltalade farao och alla hans tjänare,

41:38  och han sade till dem: ”Finns det någon som har Guds ande som denne man?”

41:39  Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du.

41:40  Du ska styra över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du.”

41:41  Och farao sade till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egyptens land.”

41:42  Och farao tog av ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld runt hans hals.

41:43  Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade ”Abrek!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

41:44  Sedan sade farao till Josef: ”Jag är farao. Utan din vilja ska ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.”

41:45  Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Sedan reste Josef omkring i Egyptens land.

41:46  Josef var trettio år när han stod inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste omkring i hela Egypten.

41:47  Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd,

41:48  och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han den föda som kom från fälten runt omkring.

41:49  På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

41:50  Innan hungeråren kom föddes två söner åt Josef. De föddes av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.

41:51  Josef gav den förstfödde namnet Manasse, ”för”, sade han, ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus.”

41:52  Den andre gav han namnet Efraim, ”för”, sade han, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.”

41:53  Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut.

41:54  Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev svält i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt.

41:55  Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ”Gå till Josef och gör som han säger!”

41:56  När svälten hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men svälten blev allt svårare i Egypten.

41:57  Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.

Chapter 42

42:1  När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: ”Varför står ni bara och ser på varann?”

42:2  Och han fortsatte: ”Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör.”

42:3  Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten.

42:4  Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka.

42:5  Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde svält i Kanaans land.

42:6  Josef var nu den som hade makten i landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Då kom Josefs bröder dit och bugade sig för honom med ansiktena mot jorden.

42:7  När Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: ”Var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Från Kanaans land för att köpa säd.”

42:8  Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom.

42:9  Då tänkte Josef på drömmarna som han hade haft om dem. Han sade till dem: ”Ni är spejare. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd.”

42:10  De svarade honom: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.

42:11  Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare.”

42:12  Men han sade till dem: ”Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd.”

42:13  De svarade: ”Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre.”

42:14  Josef sade till dem: ”Det är som jag har sagt er. Ni är spejare.

42:15  Så här ska jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit.

42:16  En av er måste gå och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Annars är ni spejare, så sant farao lever.”

42:17  Sedan höll han dem i förvar i tre dagar.

42:18  På tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni vill leva så gör så här, för jag fruktar Gud.

42:19  Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni satt fängslade. Men ni andra får resa i väg och ta hem säden som ni köpt till hjälp mot svälten hos er.

42:20  Ta sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning ska ni slippa dö.” Och de gjorde så.

42:21  Men de sade till varandra: ”Vi har skuld efter det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.”

42:22  Ruben svarade dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.”

42:23  Men de visste inte att Josef förstod, för han talade till dem genom tolk.

42:24  Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.

42:25  Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. När man hade gjort så,

42:26  lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån.

42:27  Men när en av dem öppnade sin säck vid en rastplats för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken.

42:28  Och han sade till sina bröder: ”Jag har fått tillbaka mina pengar. Titta här! De är i min säck!” Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”

42:29  När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade:

42:30  ”Mannen som var herre där i landet talade hårt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet.

42:31  Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare.

42:32  Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land.

42:33  Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Ta det ni köpt mot svälten hemma hos er och res i väg.

42:34  Kom sedan med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då ska jag ge tillbaka er bror till er och ni ska få röra er fritt i landet.”

42:35  När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se pengapåsarna.

42:36  Och deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!”

42:37  Ruben sade då till sin far: ”Du får döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag ska föra honom tillbaka till dig.”

42:38  Men han svarade: ”Min son får inte resa dit med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.”

Chapter 43

43:1  Men svälten var svår i landet.

43:2  När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: ”Res tillbaka och köp oss lite säd.”

43:3  Men Juda svarade honom: ”Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er.

43:4  Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd åt dig.

43:5  Men om du inte låter honom följa med oss reser vi inte, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er.”

43:6  Då sade Israel: ”Varför gjorde ni så illa mot mig att ni berättade för mannen att ni hade en bror till?”

43:7  De svarade: ”Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Då berättade vi för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Ta med er bror hit ner?”

43:8  Juda sade då till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi ska överleva och inte dö, både vi och du och våra barn.

43:9  Jag ska ansvara för honom. Du får utkräva honom av min hand. Om jag inte kommer tillbaka med honom till dig och ställer honom här inför dig, ska jag vara en syndare inför dig i alla mina dagar.

43:10  Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången.”

43:11  Då sade deras far Israel till dem: ”Om det måste bli så, gör då så här: Ta lite av landets bästa frukt i era säckar och bär ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar.

43:12  Ta med er dubbla summan pengar och återlämna pengarna ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag.

43:13  Ta också med er bror och res genast tillbaka till mannen.

43:14  Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Och ska jag bli barnlös, så blir jag det.”

43:15  Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef.

43:16  När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husförvaltare: ”Ta dessa män till mitt hus. Slakta något och laga oss en måltid, för männen ska äta middag med mig.”

43:17  Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus.

43:18  Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: ”Det är på grund av pengarna som vi fick tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor.”

43:19  De steg fram till Josefs husförvaltare vid ingången till huset

43:20  och sade till honom: ”Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd

43:21  och sedan kom till en rastplats och öppnade våra säckar, hittade alla vi våra pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Nu har vi med dem tillbaka,

43:22  och vi har med oss andra pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar.”

43:23  Han svarade: ”Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar.” Och han förde ut Simeon till dem.

43:24  Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder.

43:25  De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, eftersom de hade fått höra att de skulle äta där.

43:26  När Josef kom hem gav de honom gåvorna som de hade med sig dit till huset, och de bugade sig till jorden för honom.

43:27  Han hälsade på dem och frågade: ”Är det bra med er gamle far som ni talade om? Lever han än?”

43:28  De svarade: ”Ja, det är bra med vår far, din tjänare. Han lever än.” Och de bugade sig och föll ner för honom.

43:29  När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ”Är det er yngste bror som ni nämnde för mig?” Sedan sade han: ”Gud ska vara nådig mot dig, min son.”

43:30  Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där.

43:31  När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: ”Sätt fram maten.”

43:32  Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för egyptierna som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt bland egyptierna.

43:33  De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra.

43:34  Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som alla de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

Chapter 44

44:1  Därefter befallde Josef sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck.

44:2  Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef hade sagt.

44:3  På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor.

44:4  Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont?

44:5  Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort.”

44:6  När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem.

44:7  Då svarade de honom: ”Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant!

44:8  Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus?

44:9  Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar.”

44:10  Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld.”

44:11  Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den.

44:12  Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck.

44:13  Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

44:14  Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom.

44:15  Då sade Josef till dem: ”Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?”

44:16  Juda svarade: ”Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.”

44:17  Men Josef sade: ”Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”

44:18  Då steg Juda fram till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao.

44:19  Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror?

44:20  Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som fortfarande är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.

44:21  Då sade du till dina tjänare: Ta ner honom hit till mig så att jag får se honom med egna ögon.

44:22  Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom.

44:23  Men du sade till dina tjänare: Om inte er yngste bror följer med er hit så får ni inte komma inför mitt ansikte.

44:24  När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt.

44:25  Och när vår far sade: Res tillbaka och köp oss lite säd,

44:26  svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om inte vår yngste bror är med.

44:27  Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru födde mig två söner.

44:28  En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess.

44:29  Om ni tar ifrån mig den här också och det händer honom en olycka, så skickar ni ner mina grå hår med sorg i dödsriket.

44:30  Så om jag kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid,

44:31  då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då skicka ner din tjänares, vår fars, grå hår med sorg i dödsriket.

44:32  Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har med honom hem igen ska jag vara en syndare inför min far i alla mina dagar.

44:33  Låt därför din tjänare stanna här hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom resa hem med sina bröder.

44:34  Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag klarar inte att se den sorg som då skulle drabba min far.”

Chapter 45

45:1  Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder.

45:2  Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också.

45:3  Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom.

45:4  Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.

45:5  Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er.

45:6  I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda.

45:7  Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många.

45:8  Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.

45:9  Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte!

45:10  Du ska få bo i landet Goshen och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig.

45:11  Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd.

45:12  Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun.

45:13  Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.”

45:14  Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals.

45:15  Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

45:16  När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare.

45:17  Och farao sade till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och res hem till Kanaans land.

45:18  Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så ska jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni ska få äta av landets överflöd.

45:19  Du ska säga till dem att göra så här: Ta med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit.

45:20  Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land ska vara ert.”

45:21  Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost.

45:22  Och han gav dem var sin högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter.

45:23  Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan.

45:24  Sedan lät han sina bröder resa, och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!”

45:25  De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaans land.

45:26  De berättade för honom: ”Josef lever än, och han är härskare över hela Egyptens land!” Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem.

45:27  Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras far Jakob nytt liv.

45:28  Och Israel sade: ”Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”

Chapter 46

46:1  Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud.

46:2  Och Gud talade till Israel i en syn om natten och sade: ”Jakob! Jakob!” Han svarade: ”Här är jag.”

46:3  Då sade han: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, för jag ska där göra dig till ett stort folk.

46:4  Jag ska själv följa med dig till Egypten och jag ska också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand ska sluta dina ögon.”

46:5  Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin far Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom.

46:6  De tog sin boskap och de ägodelar som de skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten, Jakob och alla hans ättlingar med honom.

46:7  Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten.

46:8  Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten: Jakobs förstfödde var Ruben,

46:9  och Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi.

46:10  Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son.

46:11  Levis söner var Gershon, Kehat och Merari.

46:12  Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Sera, men Er och Onan dog i Kanaans land, och Peres söner var Hesron och Hamul.

46:13  Isaskars söner var Tola, Puva, Job och Shimron.

46:14  Sebulons söner var Sered, Elon och Jaleel.

46:15  Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram. Dessutom födde hon åt honom dottern Dina. Sönerna och döttrarna var sammanlagt trettiotre personer.

46:16  Gads söner var Sifjon och Haggi, Shuni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.

46:17  Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria, och deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel.

46:18  Dessa var söner till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sexton personer.

46:19  Rakels, Jakobs hustrus, söner var Josef och Benjamin.

46:20  De söner som föddes åt Josef i Egyptens land var Manasse och Efraim. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On.

46:21  Benjamins söner var Bela, Beker och Ashbel, Gera och Naaman, Ehi och Rosh, Muppim och Huppim och Ard.

46:22  Dessa var Rakels söner som föddes åt Jakob, sammanlagt fjorton personer.

46:23  Dans son var Hushim.

46:24  Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Shillem.

46:25  Dessa var söner till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel, och hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer.

46:26  De som kom med Jakob till Egypten, hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer förutom Jakobs sonhustrur.

46:27  Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, var två. De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio.

46:28  Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att han skulle visa honom vägen till Goshen. Och de kom till landet Goshen.

46:29  Josef lät spänna för sin vagn och for till Goshen för att möta sin far Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals.

46:30  Och Israel sade till Josef: ”Nu kan jag dö, när jag fått se ditt ansikte och vet att du fortfarande lever.”

46:31  Josef sade till sina bröder och sin fars husfolk: ”Jag ska gå upp och tala med farao och säga till honom: Mina bröder och min fars husfolk, som har bott i Kanaans land, har kommit till mig.

46:32  De här männen är herdar och har ägnat sig åt boskapsskötsel. De har med sig sina får och kor och allt de äger.

46:33  När sedan farao kallar er till sig och frågar vilket yrke ni har,

46:34  ska ni svara: Vi, dina tjänare, har sysslat med boskapsskötsel från vår ungdom och fram till nu, vi liksom våra fäder. Då kommer ni att få bo i landet Goshen, för egyptierna avskyr allt vad fåraherdar heter.”

Chapter 47

47:1  Och Josef kom och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och kor och allt de äger. De är nu i landet Goshen.”

47:2  Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao.

47:3  Då frågade farao hans bröder: ”Vad har ni för yrke?” De svarade farao: ”Dina tjänare är fåraherdar, vi liksom våra fäder.”

47:4  De sade också till farao: ”Vi har kommit för att bo här i landet en tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom svälten är svår i Kanaans land. Så låt dina tjänare bo i landet Goshen.”

47:5  Då sade farao till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig.

47:6  Egyptens land ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bo i den bästa delen av landet, låt dem bo i landet Goshen. Och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap.”

47:7  Sedan hämtade Josef sin far Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade farao.

47:8  Och farao frågade Jakob: ”Hur många år har du levt?”

47:9  Jakob svarade farao: ”Min vandringstid har varat i hundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid.”

47:10  Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom.

47:11  Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område som farao befallt.

47:12  Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.

47:13  Men det fanns inget bröd någonstans i landet eftersom svälten var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land var svaga av hunger.

47:14  För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats.

47:15  Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: ”Ge oss bröd! Varför skulle vi dö här framför ögonen på dig? Vi har inga pengar kvar.”

47:16  Josef svarade: ”För hit er boskap, så ska jag ge er bröd för boskapen om era pengar är slut.”

47:17  Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, kor och åsnor. På så sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.

47:18  Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: ”Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Vi har inget annat kvar än våra kroppar och vår jord.

47:19  Varför skulle vi dö här framför dig, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så ska vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och åkerjorden inte läggs öde.”

47:20  Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar eftersom svälten var så svår, och åkerjorden blev faraos egendom.

47:21  Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra.

47:22  Men prästernas jord köpte han inte, eftersom prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao och levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord.

47:23  Och Josef sade till folket: ”Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde så att ni kan beså jorden.

47:24  När skörden kommer in ska ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar ska ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn.”

47:25  De svarade: ”Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så ska vi vara faraos slavar.”

47:26  Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden ska ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

47:27  Så bodde Israel i landet Goshen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket.

47:28  Jakob levde sjutton år i Egypten, och han blev hundrafyrtiosju år gammal.

47:29  När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten.

47:30  När jag gått till vila hos mina fäder, för mig då ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Han svarade: ”Jag ska göra som du säger.”

47:31  Men Jakob sade: ”Ge mig din ed!” Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudände.

Chapter 48

48:1  Efter en tid sade man till Josef: ”Din far är sjuk.” Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim.

48:2  Och man sade till Jakob: ”Din son Josef har kommit till dig.” Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

48:3  Han sade till Josef: ”Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Luz i Kanaans land. Han välsignade mig

48:4  och sade till mig: Jag ska göra dig fruktsam och föröka dig och låta många folk komma från dig, och jag ska ge detta land åt dina efterkommande till egendom för evigt.

48:5  Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, ska nu vara mina. Efraim och Manasse ska vara mina liksom Ruben och Simeon.

48:6  Men de barn som du får efter dem ska vara dina. De ska bära sina bröders namn i deras arvedel.

48:7  När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata, och jag begravde henne där vid vägen till Efrata.” – Platsen heter nu Betlehem.

48:8  När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?”

48:9  Josef svarade sin far: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” Då sade han: ”Ta hit dem till mig så att jag får välsigna dem.”

48:10  Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i sin famn.

48:11  Och Israel sade till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se dina barn!”

48:12  Och Josef tog dem från hans knä och bugade sig till jorden.

48:13  Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom.

48:14  Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud trots att han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors.

48:15  Och han välsignade Josef och sade: ”Den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herde från min födelse ända till i dag,

48:16  den ängel som har förlossat mig från allt ont, han ska välsigna pojkarna. De ska uppkallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn, och de ska föröka sig och bli många på jorden.”

48:17  Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud.

48:18  Och Josef sade till sin far: ”Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud.”

48:19  Men hans far ville inte det. Han sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också från honom ska det komma ett folk, också han ska bli stor. Men hans yngre bror ska ändå bli större än han, och flera folk ska härstamma från honom.”

48:20  Och han välsignade dem på den dagen och sade: ”I dig ska Israel välsigna och säga: Må Gud göra dig som Efraim och Manasse.” Och han satte Efraim före Manasse.

48:21  Därefter sade Israel till Josef: ”Se, jag dör. Men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era fäders land.

48:22  Och utöver det jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg som jag tog från amoreerna med mitt svärd och min båge.”

Chapter 49

49:1  Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: ”Kom hit till mig, så ska jag tala om vad som ska hända er i kommande dagar.

49:2  Samla er och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er far!

49:3  Ruben, du är min förstfödde, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt.

49:4  Du sjuder över som vatten, du ska inte bli den främste, för du besteg din fars bädd, då vanhelgade du den. Han besteg min säng!

49:5  Simeon och Levi är bröder, våldet är deras vapen.

49:6  Min själ ska inte ta del i deras råd, min själ ska inte umgås med dem, för de dödade män i sin vrede och stympade oxar i sitt övermod.

49:7  Förbannad är deras vrede som är så våldsam och deras grymhet som är så stor! Jag ska dela upp dem i Jakob och skingra dem i Israel.

49:8  Juda, dig ska dina bröder prisa. Din hand ska gripa dina fienders nacke, din fars söner ska buga sig för dig.

49:9  Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig från rivet byte, min son. Han böjer sig, han lägger sig som ett lejon, som en lejonhona – vem vågar väcka honom?

49:10  Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken lyder honom.

49:11  Han binder sin ungåsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod.

49:12  Hans ögon är dunkla av vin, hans tänder vita av mjölk.

49:13  Sebulon ska bo vid havets strand och bli en hamn för skepp. Sin sida ska han vända mot Sidon.

49:14  Isaskar är en stark åsna som ligger i ro i sitt hägn.

49:15  Han såg att viloplatsen var god och landet ljuvligt. Då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig slav.

49:16  Dan ska skaffa rätt åt sitt folk som en av Israels stammar.

49:17  Dan ska vara en orm på vägen, en huggorm på stigen som biter hästen i foten så att ryttaren faller baklänges.

49:18  Herre, jag väntar på din frälsning!

49:19  Gad ska trängas av skaror och själv tränga dem in på hälarna.

49:20  Från Asher kommer utsökta rätter, han ska bjuda på kungliga läckerheter.

49:21  Naftali är en frisläppt hind som talar vackra ord.

49:22  Josef är ett ungt fruktträd, ett ungt fruktträd vid källan. Grenarna når upp över muren.

49:23  Bågskyttar oroar honom, de skjuter mot honom och ansätter honom.

49:24  Men hans båge förblir fast och hans händer och armar spänstiga genom Jakobs Mäktige, genom Herden, Israels Klippa,

49:25  genom din fars Gud som ska hjälpa dig, genom den Allsmäktige som ska välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som ruvar där nere, välsignelser från bröst och moderliv.

49:26  Din fars välsignelser når högt, högre än mina fäders välsignelser, till de eviga höjdernas härlighet. De ska vara över Josefs huvud, över hjässan på fursten bland sina bröder.

49:27  Benjamin är en glupsk varg. På morgonen äter han sitt rov, på kvällen fördelar han bytet.”

49:28  Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sade till dem. Han välsignade dem och gav åt var och en sin särskilda välsignelse.

49:29  Sedan befallde han dem och sade: ”Jag ska nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark,

49:30  i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land, den som Abraham köpte till gravplats av hetiten Efron.

49:31  Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea,

49:32  i grottan på marken som köptes av hetiterna.”

49:33  När Jakob hade gett sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.

Chapter 50

50:1  Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom.

50:2  Josef befallde läkarna han hade i sin tjänst att balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel.

50:3  Det tog fyrtio dagar, så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna sörjde honom i sjuttio dagar.

50:4  När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: ”Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao:

50:5  Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka.”

50:6  Farao svarade: ”Res dit och begrav din far enligt den ed som han tog av dig.”

50:7  Då reste Josef för att begrava sin far. Och faraos alla tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land,

50:8  dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sina kor lämnade de kvar i landet Goshen.

50:9  Både vagnar och ryttare reste tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.

50:10  När de kom till Goren-Haatad på andra sidan Jordan höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar.

50:11  När landets invånare kananeerna såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: ”Här har egyptierna en stor sorgehögtid.” Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordan.

50:12  Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem.

50:13  De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, den mark som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.

50:14  När Josef hade begravt sin far, vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla som följt med honom för att begrava hans far.

50:15  När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: ”Tänk om Josef hyser agg mot oss och ger igen för allt det onda som vi gjort mot honom.”

50:16  Därför sände de bud till Josef och lät säga: ”Din far sade så här före sin död:

50:17  Så ska ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder deras brott och synd, att de gjort så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.” Josef grät när han fick deras hälsning.

50:18  Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ”Vi är dina slavar.”

50:19  Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Skulle jag ta Guds plats?

50:20  Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv.

50:21  Så var inte rädda. Jag ska sörja för er och era små barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

50:22  Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev hundratio år.

50:23  Josef fick se Efraims barn till tredje led. Även Manasses son Makirs barn lades i Josefs knä när de föddes.

50:24  Och Josef sade till sina bröder: ”Jag dör, men Gud ska se till er och föra er från detta land till det land som han lovat med ed åt Abraham, Isak och Jakob.”

50:25  Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ”När Gud ser till er, för då mina ben härifrån.”

50:26  Josef dog när han var hundratio år. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.