Swe1917 - Sirach

Chapter 1

1:1  Jesu Syraks sonson berättar om tillkomsten av sin farfaders bok och av sin egen översättning av boken från hebreiska till grekiska. Genom lagen och profeterna och de övriga som följde efter dessa hava många stora gåvor kommit oss till del; och för deras skull må man med rätta berömma Israel för tukt och vishet. Nu är det ju tillbörligt att de som läsa dem icke allenast själva skaffa sig insikt därigenom, utan att dessa, som söka kunskap för egen del, också finna möjlighet att både genom tal och skrift bliva de utomstående till gagn. Det var därför som också min farfader Jesus, vilken med stor iver hade ägnat sig åt studiet av lagen och profeterna och de övriga fäderneärvda böckerna och så gjort sig synnerligen förtrogen med dem, kände sig manad att författa en skrift som hade avseende på tukt och vishet. Och detta gjorde han, för att de som söka kunskap skulle inhämta också vad han hade skrivit, och så ännu mycket mer kunna göra framsteg i livet efter lagen. Vi bedja eder nu att med välvilja och uppmärksamhet läsa detta och att hava överseende med oss, om vi någon gång, trots all den möda vi hava gjort oss med översättningen, tyckas hava misslyckats med några enskilda uttryck. Ty något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett annat språk. Och icke allenast om denna bok, utan också om själva lagen och profetskrifterna och de övriga böckerna gäller det att de på grundspråket taga sig ganska annorlunda ut. När jag under det trettioåttonde året av konung Evergetes’ regering kom till Egypten och sedan uppehöll mig där en tid, fann jag därstädes tecken på en ganska hög bildning. Själv ansåg jag det då vara högeligen nödvändigt att nedlägga en viss iver och flit på att utföra en översättning av denna bok. Jag använde också verkligen, under den tid som stod mig till buds, mycken möda och skicklighet för att få boken färdig och så giva ut den, till gagn jämväl för dem som, där de leva i främmande land, gärna söka vinna ökad kunskap, allt under det att de redan förut sträva att inrätta sitt liv till en vandel efter lagen. All vishet kommer från Herren, och hos honom förbliver hon till evig tid.

1:2  Vem kan räkna havets sand och regnets droppar och evighetens dagar?

1:3  Vem kan utrannsaka himmelens höjd och jordens bredd och havets djup — eller visheten?

1:4  Före allting är visheten skapad; insikt och förstånd äro till av evighet.

1:6  För vem har vishetens rot blivit blottad, och vem har lärt känna hennes kloka rådslag? [

1:7  ]

1:8  En finnes, som är vis, en övermåttan fruktansvärd, han som sitter på sin tron, Herren.

1:9  Det var han som skapade henne, han såg och mätte henne och utgöt henne över alla sina verk.

1:10  Hos allt levande finnes hon, efter det mått som honom täcktes; men rikligen gav han henne åt dem som älska honom.

1:11  Herrens fruktan är ära och berömmelse och glädje och en fröjdekrans.

1:12  Herrens fruktan förnöjer hjärtat och giver glädje och fröjd och långt liv.

1:13  Den som fruktar Herren, honom skall det på sistone gå väl, och i sin dödsstund skall han varda välsignad.

1:14  Vishetens begynnelse är att frukta Gud, och de trogna är hon medfödd allt ifrån moderlivet.

1:15  Bland människor har hon byggt sig en evigt grundad boning, och i deras släkte sätter man sin lit till henne.

1:16  Vishetens fullhet är att frukta Herren, och av sina frukters saft giver hon de sina rikligen att dricka.

1:17  Hela sitt hus uppfyller hon med ljuvliga ting och förrådshusen med sina håvor.

1:18  Herrens fruktan är vishetens ärekrans, och den låter lycka och hälsa uppblomstra.

1:19  Ja, Herren såg och mätte henne; han lät förstånd och insiktsfylld kunskap flöda och gjorde deras ära stor, som hålla fast vid henne.

1:20  Vishetens rot är att frukta Herren, och hennes grenar äro långt liv.

1:22  Orättfärdig vrede kan icke bliva ostraffad, ty när vreden tager överhand, bringar den en människa på fall.

1:23  Den tålmodige härdar ut, till dess tiden är inne; därefter kommer honom glädje till del.

1:24  Till dess tiden är inne, håller han sina ord tillbaka, och mångas läppar skola förtälja om hans förstånd.

1:25  Bland vishetens skatter finnas sinnrika ordspråk, men för syndaren är gudsfruktan en styggelse.

1:26  Åstundar du visheten, håll då buden, så skall Herren förläna dig henne.

1:27  Ty Herrens fruktan är vishet och tukt, och vad han har behag till är trohet och ödmjukhet.

1:28  Var icke gensträvig mot Herrens fruktan, och slut dig ej till den med delat hjärta.

1:29  Skrymta icke inför människorna, och hav akt på dina läppar.

1:30  Upphöj icke dig själv, på det att du ej må falla och så draga vanära över dig. Herren kan ju uppenbara dina hemliga tankar och nedslå dig mitt i församlingen; ty du slöt dig icke till Herrens fruktan, och ditt hjärta var fullt av svek.

Chapter 2

2:1  Min son, om du vill ägna dig åt Herrens tjänst, gör då din själ beredd för frestelser.

2:2  Håll ditt hjärta ståndaktigt, och härda ut, och överila dig icke i hemsökelsens stund.

2:3  Håll dig till Herren, och vik ej bort ifrån honom, så skall du på sistone bliva upphöjd.

2:4  Tag emot vadhelst som vederfares dig, och var tålig i lidandets skiften.

2:5  Ty i elden prövas guldet, och i lidandets smältugn de människor som täckas Gud.

2:6  Förtrösta på honom, så skall han taga sig an dig; gå raka vägar, och hoppas på honom.

2:7  I som frukten Herren, förbiden hans barmhärtighet, och viken ej av, på det att I icke mån falla.

2:8  I som frukten Herren, förtrösten på honom, så skall eder lön icke utebliva.

2:9  I som frukten Herren, vanten eder lycka och evig glädje och förbarmande.

2:10  Sen på förgångna släkten och given akt: vem satte sin lit till Herren och kom på skam? Eller vem stod fast i hans fruktan och blev övergiven? Eller vem åkallade honörn och blev försmådd?

2:11  Nej, barmhärtig och nådig är Herren; han förlåter synder och frälsar i nödens tid.

2:12  Ve över försagda hjärtan och maktlösa händer och över syndaren som går fram på dubbla stigar!

2:13  Ve över det maktlösa hjärtat, eftersom det ingen förtröstan har! Därför skall det ej heller bliva beskärmat.

2:14  Ve eder som haven uppgivit hoppet! Vad viljen I väl göra, när Herren kommer med sin hemsökelse?

2:15  De som frukta Herren äro icke ohörsamma mot hans ord, och de som älska honom, de hålla sig på hans vägar.

2:16  De som frukta Herren söka efter vad han har behag till, och de som älska honom, de mätta sig av lagen.

2:17  De som frukta Herren göra sina hjärtan beredda och ödmjuka sina sinnen inför honom.

2:18  »Låt oss falla i Herrens hand och icke i människohand.» Ty så stor som han själv är, så stor är hans barmhärtighet.

Chapter 3

3:1  Hören, I barn, vad som är en faders rätt, och gören härefter, för att det må gå eder väl.

3:2  Ty Herren har bestämt att en fader skall äras av sina barn, och vad som är en moders rätt har han fastställt för hennes söner.

3:3  Den som hedrar sin fader, han skaffar försoning för sina synder,

3:4  och den som ärar sin moder, han är lik en som samlar en skatt.

3:5  Den som hedrar sin fader skall själv få glädje av sina barn; och när han beder, skall han bliva hörd.

3:6  Den som ärar sin fader får länge leva, och den som är hörsam mot Herren, han bliver sin moder till hugnad.

3:7  Den som fruktar Herren hedrar sin fader och tjänar sina föräldrar såsom tjänare sina herrar.

3:8  Hedra din fader i ord och gärning, för att välsignelse från honom må komma över dig.

3:9  Ty en faders välsignelse bygger barnens hus, men en moders förbannelse river ned det till grunden.

3:10  Sök icke din ära i din faders vanheder, ty din faders vanheder är ingen ära för dig.

3:11  Nej, en mans ära kommer av hans faders heder, men en smälek för barnen är en vanryktad moder.

3:12  Min son, tag dig an din fader på hans ålderdom, och gör honom icke någon sorg, så länge han lever.

3:13  Och om hans förstånd bliver svagt, så överse med honom, och visa honom icke vanvördnad, därför att du själv står i din fulla kraft.

3:14  Ty barmhärtighet mot din fader skall icke bliva förgäten i stället för att straffas för dina synder skall du vinna välstånd.

3:15  På din nöds dag skall du bliva ihågkommen; likasom frost för solen skola dina synder smälta bort.

3:16  Lik en gudsförsmädare är den som övergiver sin fader, och förbannad av Herren är den som förtörnar sin moder.

3:17  Min son, utför i ödmjukhet vad dig åligger, så skall du bliva älskad av envar som täckes Gud.

3:18  Ju större du är, desto mer må du ödmjuka dig; då skall du finna nåd inför Herren.

3:20  Ty stor är Herrens makt, och av de ödmjuka bliver han ärad.

3:21  Sök icke efter det som är dig för svårt, och forska ej efter det som övergår dina krafter.

3:22  Det som har blivit dig förelagt, det må du begrunda, ty det förborgade angår dig icke.

3:23  Syssla icke förvetet med det som ligger utanför din uppgift, ty mer än en människa kan fatta har dock blivit dig givet att känna.

3:24  Många hava ju av egna meningar förts vilse, och dåraktig inbillning har kommit deras tankar på fall.

3:25  Ett förmätet hjärta går det på sistone illa, och den som gärna giver sig i fara, han förgås däri.

3:26  Ett förmätet hjärta bliver nedtyngt av vedermödor, och syndaren hopar synd på synd.

3:28  För den övermodiges ofärd finnes ingen bot, ty ondskans planta är djupt rotad hos honom.

3:29  Den förståndiges hjärta begrundar tänkespråk, och den vises lust är ett lyssnande öra.

3:30  Vatten släcker brinnande eld, och barmhärtighet bringar försoning för synder.

3:31  Den som återgäldar välgärningar, han tänker på framtiden, och då han är nära att falla, skall han finna stöd.

Chapter 4

4:1  Min son, undanhåll ej den fattige hans uppehälle, och låt bedjande blickar icke vänta.

4:2  Bedröva icke den som hungrar, och gör ej den nödställde förbittrad.

4:3  Reta icke ytterligare upp ett förbittrat sinne, och låt ej den behövande vänta på din gåva.

4:4  Avvisa icke den bönfallande i hans betryck, och vänd ej ditt ansikte bort ifrån den fattige.

4:5  Vänd icke ditt öga bort ifrån en bedjande, och giv ingen tillfälle till att förbanna dig.

4:6  Ty när någon förbannar dig i sitt sinnes bitterhet, skall han som har skapat honom höra hans bön.

4:7  Gör dig omtyckt i församlingen, och sänk ditt huvud inför den mäktige.

4:8  Böj ditt öra till den fattige, och giv honom i saktmod vänligr svar.

4:9  Rädda den som lider orätt från den som kränker hans rätt, och var oförskräckt, när du fäller dom.

4:10  Var för de faderlösa såsom en fader, och i makes ställe för deras moder. Då skall du vara likasom en son till den Högste, och han skall älska dig mer än din egen moder älskar dig.

4:11  Visheten upphöjer sina barn och tager sig an dem som fara efter henne.

4:12  Den som har henne kär, han har livet kärt, och de som bittida söka henne skola bliva mättade med glädje.

4:13  Den som håller fast vid henne, han får ära till arvedel, och där hon träder in, där giver Herren sin välsignelse.

4:14  De som tjäna henne göra prästtjänst inför den Helige, och dem som älska henne älskar Herren.

4:15  Den som är hörsam mot henne skall få döma folken, och den som aktar på henne skall få bo i trygghet.

4:16  Om någon sätter sin lit till henne, skall han få henne till arvedel, och hans efterkommande skola förbliva i besittning av henne.

4:17  I begynnelsen vandrar hon väl svåra omvägar med honom; hon låter fruktan och räddhåga komma över honom och plågar honom med sin tuktan, till dess hon kan lita på honom och har fått pröva honom genom sina krav.

4:18  Men sedan vänder hon raka vägen tillbaka till honom och bereder honom glädje och uppenbarar för honom sina hemligheter.

4:19  Men viker han av på orätt stig, så lämnar hon honom och giver honom till pris åt det fall som väntar honom.

4:20  Giv akt på vad stunden kräver, och tag dig till vara för vad ont är, och blygs sedan icke över dig själv.

4:21  Ty det finnes en blygsel som drager synd med sig; det finnes ock en blygsel som medför ära och ynnest.

4:22  Hav icke anseende till personen, därmed skadar du dig själv; och visa ej falsk försyn, därmed kommer du själv på fall.

4:23  Håll icke ditt ord tillbaka, när du kan hjälpa, och fördölj icke din vishet av fåfänga.

4:24  Ty genom ord bliver vishet kunnig, och tukt genom tungans tal.

4:25  Motsäg icke sanningen; fastmer må du skämmas över din egen fåkunnighet.

4:26  Blygs icke för att bekänna dina synder, nej, kämpa icke mot strömmen.

4:27  Fall icke till föga för en dåraktig man, och hav ej anseende till den mäktiges person.

4:28  Kämpa för sanningen intill döden, så skall Herren Gud strida för dig.

4:29  Var icke käck i tungan och trög och slapp i handlingen.

4:30  Var icke såsom ett lejon i ditt hus eller en misstänksam tyrann bland dina tjänare.

Chapter 5

5:1  Förlita dig ej på dina ägodelar, och säg icke: »Jag har nog.»

5:2  Låt icke din åtrå och din kraft leda dig, så att du vandrar efter ditt hjärtas begärelser;

5:3  och säg icke: »Vem kan befalla över mig?» Ty Herren skall förvisso straffa dig.

5:4  Säg icke: »Väl har jag syndat, men vad ont har hänt mig?» Ty Herren är långmodig.

5:5  Gör dig icke säker om förlåtelse, så att du hopar synd på synd.

5:6  Och säg icke: »Hans misskundsamhet är stor, mina många synder skall han förlåta.» Ty barmhärtighet finnes hos honom, men också vrede, och över syndarna vilar hans förtörnelse.

5:7  Dröj icke med att omvända dig till Herren, och skjut ej upp det dag efter dag. Ty plötsligt skall Herrens vrede bryta ut, och i straffdomens stund skall du förgås.

5:8  Förlita dig icke på orättfångna ägodelar, ty de skola ej gagna dig på hemsökelsens dag.

5:9  Kasta icke säd vid vilken vind som helst, och gå ej på vilken stig som helst; så gör den tvetungade syndaren.

5:10  Var fast i din övertygelse, och ett vare ditt tal.

5:11  Var snar till att höra, men giv ditt svar med betänksamhet.

5:12  Förstår du saken, svara då din nästa; varom icke, så lägg handen på munnen,

5:13  Ära eller vanheder kan ligga i en människas tal, och tungan kan bringa henne på fall.

5:14  Akta dig för att få heta örontasslare, och lägg icke försåt med din tunga. Ty tjuven drager över sig skam, och den tvetungade en hård dom.

5:15  Varken i stort eller i smått må du fela,

Chapter 6

6:1  och bliv icke en fiende i stället för en vän. Ty ett dåligt namn får skam och smälek på sin lott; så går det den tvetungade syndaren.

6:2  Förhäv dig icke i ditt hjärtas rådslag, på det att du ej må föröda din kraft, lik en rasande tjur:

6:3  dina löv skall du förtära, och dina frukter skall du fördärva och själv stå där kvar såsom ett förtorkat träd.

6:4  En ond själ fördärvar den som har en sådan och gör honom till ett ämne för fiendernas skadeglädje.

6:5  En len strupe gör vännernas antal stort, och en tunga som talar milt framkallar mycken vänlighet.

6:6  Må de vara många, som du lever i frid med, men till förtrogen hav en på tusen.

6:7  Om du vill skaffa dig en vän, så sätt honom först på prov, och förtro dig icke för snart åt honom.

6:8  Ty mången är vän, så länge han har gagn därav, men håller icke ut, när du kommer i trångmål.

6:9  Och mången vän förvandlas till fiende och omtalar sedan osämjan på sådant sätt att du får skam därav.

6:10  Mången är vän, så länge han sitter vid ditt bord, men håller icke ut, när du kommer i trångmål.

6:11  Medan det går dig väl, vill han vara lik dig och uppträder med myndighet mot ditt husfolk;

6:12  men råkar du i betryck, så bliver han din motståndare och gömmer sig undan för dig.

6:13  Håll dig på avstånd från dina fiender, och tag dig till vara för dina vänner.

6:14  En trogen vän är ett starkt beskärm; den som har funnit en sådan, han har funnit en skatt.

6:15  En trogen vän kan med intet betalas; nej, hans värde kan icke vägas upp på våg.

6:16  En trogen vän är en livgivande balsam; de som frukta Herren finna en sådan.

6:17  Den som fruktar Herren, han är vän på det rätta sättet, ty sådan han själv är, sådan är hans förtrogne.

6:18  Min son, hav tuktan kär allt ifrån din ungdom, så skall du intill grånad ålder finna vishet.

6:19  Var såsom plöjaren och såningsmannen, när du nalkas henne, och vänta på hennes goda frukter. Ty arbetet på hennes åker skall kosta dig en kort stunds möda, men sedan skall du snart få njuta av hennes alster.

6:20  Huru svårtillgänglig är icke visheten för dem som ej vilja låta undervisa sig! Ja, den oförståndige härdar icke ut med henne.

6:21  Lik en tung lyftesten bliver hon för honom; det dröjer icke länge, förrän han kastar henne ifrån sig.

6:22  Ty visheten gör skäl för sitt namn; hon är icke uppenbar för många.

6:23  Hör, min son, och tag emot mina lärdomar, och förkasta icke mitt råd.

6:24  Stick dina fötter i hennes bojor, och ditt huvud i hennes halsjärn.

6:25  Böj din rygg och bär henne, och knota icke över hennes band.

6:26  Slut dig till henne med hela din själ, och håll dig på hennes vägar av all din kraft.

6:27  Spana och sök, så skall hon göra sig känd för dig; och när du har fått henne fatt, så släpp henne icke.

6:28  Ty på sistone skall du få erfara den vederkvickelse hon giver, och hon skall vändas i glädje för dig.

6:29  Då skola bojorna bliva till ett fast beskärm för dig, och hennes halsjärn till en äreskrud.

6:30  Ty ett gyllene smycke bär hon, och hennes huvudbindel är vävd av purpur.

6:31  Du skall ikläda dig henne såsom en äreskrud och pryda dig med henne såsom med en fröjdekrans.

6:32  Min son, om du så vill, skall du bliva undervisad, och du skall bliva klok, om du vinnlägger dig därom.

6:33  Om du gärna hör, så skall du ock få inhämta något, och om du böjer ditt öra till, så skall du bliva vis.

6:34  Ställ dig där gamla män äro församlade; och där någon vis finnes, slut dig till honom.

6:35  Var ivrig att höra, närhelst det talas om gudomliga ting, och låt djupsinniga tänkespråk icke undgå dig.

6:36  Finner du en förståndig man, så begiv dig bittida till honom, och låt din fot nöta tröskeln till hans hus.

6:37  Begrunda Herrens befallningar, och tänk beständigt på hans bud. Han skall göra ditt hjärta fast, och ditt begär efter visheten skall bliva stillat.

Chapter 7

7:1  Gör intet ont, så skall ej heller något ont drabba dig.

7:2  Håll dig fjärran ifrån missgärning, så skall ock den vika bort ifrån dig.

7:3  Min son, så icke i orättfärdighetens fåror; du skall då slippa att skörda sjufalt igen.

7:4  Begär icke av Herren en härskarställning eller av konungen en äreplats.

7:5  Håll dig icke för rättfärdig inför Herren, och gör dig ej vis inför konungen.

7:6  Begär icke att bliva en domare. Kanhända skulle du ej förmå avskaffa all orättfärdighet. Du skulle måhända rädas för den mäktige och sätta en anstötlig fläck på din rättrådighet.

7:7  Förgå dig icke mot menigheten i staden, och bered ej själv ditt fall bland folket.

7:8  Belasta dig icke två gånger med synd, ty redan för en synd skall du ej bliva osträffad.

7:9  Säg icke: »Gud, den Högste, skall se till mängden av mina offergåvor, och när jag frambär dem till honom, skall han nådigt taga emot dem.»

7:10  Var icke klentrogen, när du beder; och försumma ej att öva barmhärtighet.

7:11  Håna icke den som är bedrövad i sitt sinne, ty det finnes en som både ödmjukar och upphöjer.

7:12  Smid icke ihop lögn mot din broder; gör ej heller så mot din vän.

7:13  Akta dig noga för att tala osanning, ty vanan att ljuga leder icke till något gott.

7:14  Var icke talträngd där gamla män äro församlade, och upprepa ej samma ord, när du beder.

7:15  Sky icke mödosamt arbete, nej, sky icke åkerbruket, ty det är inrättat av den Högste.

7:16  Låt dig ej bliva räknad bland syndares skara; kom ihåg att vredesdomen icke dröjer.

7:17  Ödmjuka dig av hjärtat; ty den ogudaktiges straff är eld och mask.

7:18  Byt icke bort en vän mot penningar, eller en sannskyldig broder mot guld från Sufir.

7:19  Missakta icke en vis och god hustru, ty hennes ljuvhet är mer värd än guld.

7:20  Behandla icke en tjänare illa, som arbetar troget, eller en daglönare som ägnar sig helt åt din tjänst,

7:21  Nej, älska av hjärtat en god tjänare, och undanhåll honom icke friheten.

7:22  Har du boskapsdjur, vårda dig då om dem; och äro de dig nyttiga, så gör dig ej av med dem.

7:23  Har du barn, håll dem då i tukt, och böj deras nacke allt iirån ungdomen.

7:24  Har du döttrar, vaka då över deras kyskhet, och visa dem icke en alltför blid uppsyn.

7:25  Gift bort din dotter; då har du fullgjort ett viktigt värv. Men giv henne åt en förståndig man.

7:26  Har du en hustru efter ditt sinne, så förskjut henne icke, men förtro dig ej åt en som har blivit försmådd av dig.

7:27  Ära din fader av allt ditt hjärta, och förgät icke din moders födslovåndor.

7:28  Kom ihåg att du är född av dem. Varmed kan du väl återgälda dem vad de hava gjort för dig?

7:29  Frukta Herren av all din själ, och håll hans präster i ära.

7:30  Älska din Skapare av all din kraft, och glöm icke bort hans tjänare.

7:31  Frukta Herren och ära prästen, och giv denne hans del, såsom det har blivit dig bjudet: förstlingsgåva och skuldoffer och offergärdslår, heligt slaktoffer och förstlingen av det heliga.

7:32  Räck också ut din hand åt den fattige, för att den välsignelse du får må bliva fullkomlig.

7:33  En gåva är välkommen för var levande; men jämväl när det gäller en död, må du ej hålla din välvilja tillbaka.

7:34  Drag dig icke undan dem som gråta, utan sörj med dem som sörja.

7:35  Var icke sen till att besöka sjuka, ty för sådana gärningar skall du bliva älskad.

7:36  Tänk på änden vid allt vad du förehar; då skall du aldrig synda.

Chapter 8

8:1  Strid icke med en mäktig man, på det att du ej må falla i hans händer.

8:2  Tvista icke med en rik man, på det att han ej må uppväga dig med sitt guld. Ty guldet har förstört många, jämväl konungars hjärtan har det fört på avvägar.

8:3  Strid icke med en munvig man, och lägg ej bränsle på hans eld.

8:4  Skämta icke med en ouppfostrad man, på det att dina förfäder icke må bliva vanärade.

8:5  Tala ej hårda ord till någon som vill omvända sig från sin synd; tänk därpå att vi alla förtjäna straff.

8:6  Visa icke vanvördnad mot någon på hans ålderdom; ty också bland oss skola somliga bliva åldringar.

8:7  Triumfera icke över någon död; tänk därpå att vi alla måste skiljas hädan.

8:8  Ringakta icke vad de vise tala, utan sysselsätt dig med deras tänkespråk. Ty av dem kan du lära dig tukt, och huru du’; skall tjäna de mäktige.

8:9  Missakta icke vad gamla män tala; också de hava ju lärt av sina fäder. Ty av dem kan du lära dig insikt, och huru du skall svara, när så behöves.

8:10  Blås icke eld i en syndig mans kol, på det att du ej må brinna upp i lågan av hans eld.

8:11  Förlora icke besinningen inför den övermodige; han kunde ju lägga sig i bakhåll för dina ord.

8:12  Låna icke åt någon som är mäktigare än du; men om du lånar något åt en sådan, anse det då såsom förlorat.

8:13  Gå icke i borgen över din förmåga; men om du går i borgen, så var beredd på att få betala.

8:14  För icke rättegång mot en domare, ty för hans anseendes skull kommer man att giva honom rätt,

8:15  Gör icke någon resa tillsammans med en våghals, på det att du icke må drabbas av svår ofärd. Ty han gör vad han får i sinnet, och genom hans oförnuft skall du dragas med i fördärvet.

8:16  Giv dig icke i strid med den som lätt vredgas, och färdas ej genom öknen i hans sällskap. Ty blod aktas såsom intet i hans ögon, och där ingen hjälp står att få slår han dig till marken.

8:17  Gå icke till råds med en dåre, ty han kan icke hålla tyst med saken.

8:18  Gör ej i en främmandes närvaro något som skall hållas hemligt, ty du vet icke vad han kommer att bringa å bane.

8:19  Öppna icke ditt hjärta för vem som helst; du kunde annars få skörda otack därför.

Chapter 9

9:1  Var icke svartsjuk på hustrun i din famn, och giv henne ej en dålig lärdom, dig själv till skada.

9:2  Giv dig icke så hän åt en kvinna, att hon helt tager väldet över dig.

9:3  Sök ej en lättfärdig kvinnas umgänge, på det att du icke må falla i hennes snaror.

9:4  Var ej för mycket tillsammans med en harpospelerska, på det att du icke må fångas genom hennes konster.

9:5  Tag dig till vara för att betrakta en jungfru, ty du kunde råka illa ut och få betala böter för hennes skull.

9:6  Giv dig icke hän åt skökor, på det att du ej må förspilla ditt arv.

9:7  Gå icke omkring och speja på gatorna i staden, och stryk ej omkring på dess ensliga platser.

9:8  Vänd ditt öga bort ifrån en fager kvinna, och betrakta ej en främmande kvinnas skönhet. Genom kvinnoskönhet hava många blivit förvillade, och genom den bliver älskog upptänd såsom eld.

9:9  Sitt alls icke tillsammans med en gift kvinna, och håll inga dryckesgillen i sällskap med en sådan, på det att icke ditt hjärta må vända sig till henne och du i ditt blod fara ned i fördärvet.

9:10  Övergiv icke en gammal vän, ty en ny kan ej förliknas vid honom. En ny vän är såsom nytt vin: när det bliver gammalt, dricker du det med förnöjelse.

9:11  Avundas icke en syndare hans härlighet, ty du vet icke vilken ände det skall taga med honom.

9:12  Finn ej heller ditt behag i de ogudaktigas välgång; tänk därpå att de ej skola gå fria ända till sin grav.

9:13  Håll dig fjärran ifrån den som har makt att döda, så skall du icke behöva känna fruktan för ditt liv. Men kommer du i hans närhet, så förgå dig ej, på det att han icke må beröva dig livet. Besinna väl att du går fram mitt ibland snaror och vandrar omkring på fästningstinnar.

9:14  Sök lära känna din nästa så mycket du förmår, och gå till råds med dem som äro visa.

9:15  Allenast med de förståndiga må du giva dig i samtal, och allt vad du talar om må gälla den Högstes lag.

9:16  Rättfärdiga män vare dina bordskamrater, och i Herrens fruktan må du hava din berömmelse.

9:17  Konstnärens hand gör verket prisat, och fursten aktas vis för sina ords skull.

9:18  En munvig man är fruktad i sin stad, och den som är obetänksam i sina ord, han gör sig förhatlig.

Chapter 10

10:1  En vis furste håller sitt folk i tukt, och där en förståndig man styr, där råder god ordning.

10:2  Sådan fursten är, sådana äro hans tjänare, och sådan styresmannen i en stad är, sådana äro alla dess inbyggare.

10:3  En ovis konung bereder sitt folks fördärv, men en stad bliver folkrik genom de mäktiges insikt.

10:4  I Herrens hand ligger makten över jorden, och när tiden är inne, sätter han rätte mannen till härskare över den.

10:5  I Herrens hand ligger en mans framgång, och han förlänar ämbetsmannen hans ära.

10:6  Vredgas ej på din nästa, vad orätt som än sker dig; och när våldsgärningar begås mot dig, så håll dig stilla.

10:7  Både inför Herren och inför människor är övermod förhatligt, och att kränka någons rätt är synd inför både honom och dem.

10:8  Herradömet flyttas över från ett folk till ett annat för missgärningars och våldshandlingars och vinningslystnads skull.

10:9  Varför förhäver sig den som stoft och aska, ja, den vilkens inälvor kunna giva sig ut, medan han ännu lever?

10:10  Långvarig är sjukdomen; den gäckar läkarens konst: i dag är han konung, i morgon är han död!

10:11  Ty när en människa dör, då bliva kryp, smådjur och maskar hennes lott.

10:12  Övermodet begynner med att en människa avfaller från Herren, och med att hennes hjärta viker av ifrån hennes Skapare.

10:13  Ty synden är övermodets begynnelse, och den som håller fast vid synden, av honom flödar styggelse. Fördenskull har Herren låtit underliga hemsökelser drabba de övermodiga, och han har förgjort dem i grund.

10:14  Härskares troner har Herren störtat omkull och uppsatt ödmjuka män i deras ställe.

10:15  Folk har Herren ryckt upp med rötterna och i deras ställe planterat dem som voro ringa.

10:16  Befolkade länder har Herren förhärjat, han har förgjort dem ända ned till jordens grundvalar.

10:17  Han har bortryckt deras inbyggare från människors tal och förgjort dem, och han har utplånat deras åminnelse på jorden.

10:18  Icke är övermodet skapat för människor eller häftig vrede för dem som äro födda av kvinnor.

10:19  Vilket släkte är ärofullt? Människors släkte. Vilket släkte är ärofullt? Deras som frukta Herren. Vilket släkte är ärelöst? Människors släkte. Vilket släkte är ärelöst? Deras som överträda buden.

10:20  Bland bröder är den ärad, som är deras hövding, så ock i Herrens ögon de som frukta honom.

10:22  Den rike, den ansedde, den fattige - allas berömmelse är Herrens fruktan.

10:23  Det är icke rätt att förakta en fattig man som är vis, ej heller höves det att ära en syndare.

10:24  Stormannen, domaren och den mäktige bliva ärade; men ingen bland dem är större än den som fruktar Herren.

10:25  En träl som är vis få fria män tjäna, och den som är förståndig knorrar icke däröver.

10:26  Ställ dig icke vis, när du skall utföra ditt arbete, och håll dig ej förnäm, när du är i trångmål.

10:27  Bättre är den som arbetar och har allting i överflöd än den som håller sig förnäm och lider brist på bröd.

10:28  Min son, ära dig själv i all ödmjukhet, och tillräkna dig själv heder efter förtjänst.

10:29  Vem skall skaffa den rätt, som gör orätt mot sig själv, och vem skall ära den som missaktar sitt eget liv?

10:30  Den fattige bliver ärad på grund av sitt förstånd, och den rike bliver ärad på grund av sin rikedom.

10:31  Men om någon bliver ärad såsom fattig, huru mycket mer då såsom rik! Och om någon är ärelös såsom rik, huru mycket mer då såsom fattig!

Chapter 11

11:1  Den ödmjukes vishet upplyfter hans huvud och giver honom en plats ibland stormän.

11:2  Prisa ingen för hans skönhets skull, och fatta ej motvilja mot någon för hans utseendes skull.

11:3  Bland bevingade varelser är biet en av de minsta, men vad det frambringar är det yppersta av allt sött.

11:4  Yvs icke över kläderna som du bär, och förhäv dig ej på din äras dag Ty underbara äro Herrens gärningar, och vad han gör är förborgat för människor.

11:5  Många furstar hava måst sätta sig nere på marken, rnen den som ingen tänkte på, han har fått bära en krona.

11:6  Många härskare hava blivit höljda med vanära, och ansedda män hava blivit givna i andras våld.

11:7  Klandra icke, förrän du har undersökt saken; överväg först, och straffa sedan.

11:8  Svara icke, förrän du har hört till slut, och fall ej en annan i talet.

11:9  Tvista icke om en sak som ej kommer dig vid, och när syndare gå till rätta med varandra, så håll dig undan.

11:10  Min son, syssla icke med mångahanda; om du tager dig mycket före, så skall du ej bliva ostraffad. Om du jagar efter mycket, så skall du icke nå det, och om du vill fly därifrån, så skall du ej komma undan.

11:11  Den ene arbetar och mödar sig och avlas, och dess mer går det tillbaka för honom.

11:12  Den andre är trög och behöver andras hjälp, lider brist på kraft och har överflöd på fattigdom; men Herrens ögon skåda på honom till hans bästa, och han upprättar honom ur hans förnedring.

11:13  Ja, han upplyfter hans huvud, så att många måste förundra sig över honom.

11:14  Lycka och olycka, liv och död, fattigdom och rikedom - alltsammans kommer från Herren.

11:17  Vad Herren giver, det få de fromma behålla, och vad han vill, det har alltid framgång.

11:18  Mången bliver rik genom sin månhet och gnidighet, men detta är den lön som beskäres honom:

11:19  medan han säger: »Jag har kommit till ro, nu vill jag njuta av mitt goda», vet han icke huru lång tid skall förlida, förrän han måste lämna det åt andra och själv dö.

11:20  Stå fast i din uppgift, och lev i den, ja, åldras i ditt värv.

11:21  Förundra dig icke över syndarens gärningar, förtrösta på Herren, och förbliv vid ditt arbete. Ty det är lätt i Herrens ögon att hastigt och oväntat göra den fattige rik.

11:22  Herrens välsignelse är den frommes lön, och på kort tid låter han sin välsignelse blomstra upp.

11:23  Säg icke: »Vad nytta kan jag väl göra, och vad gott kan jag vänta härefter?»

11:24  Säg ej heller: »Jag har nog, och vad ont kan härefter drabba mig?»

11:25  På lyckans dag glömmer man olyckan, och på olyckans dag minnes man icke lyckan.

11:26  Ty det är lätt för Herren att på dödsdagen vedergälla en människa efter hennes vägar.

11:27  En kort stunds ofärd bringar det förra överflödet i glömska, och vid en människas slut komma hennes gärningar i dagen.

11:28  Prisa ingen lycklig före hans död. Hurudan en man har varit, det kan man se på hans efterkommande.

11:29  För icke vem som helst in i ditt hus, ty mångfaldiga äro den listiges försåt.

11:30  Likt en lockfågel i sin bur är den övermodiges hjärta,

11:31  och lik spejaren spanar han efter ditt fall. Försåtligt vänder han gott tills ont, och på det allra bästa sätter han en fläck.

11:32  Av en enda gnista bliver en stor eld, och syndaren ligger i försåt för att få utgjuta blod.

11:33  Tag dig i akt för den illasinnade, ty han stämplar ont; låt honom icke sätta en fläck på dig för evärdlig tid.

11:34  Tag en främling i ditt hus, och han skall där komma förvirring och oro åstad och göra dig själv till en främling för dina egna.

Chapter 12

12:1  Om du vill göra gott, så se till, mot vem du gör det; då skall du få tack för dina välgärningar.

12:2  Gör den fromme gott, så skall du undfå vedergällning, om icke av honom, så dock av den Högste. Välgärningar må ej bevisas den som framhärdar i det onda eller den som icke själv övar välgörenhet.

12:3  Giv åt den som är god, men tag dig ej an syndaren.

12:5  Gör den ödmjuke gott, men giv intet åt den ogudaktige. Undanhåll denne ditt bröd; nej, giv det icke åt honom, på det att han icke därigenom må få makt över dig. Ty i dubbelt mått skall du få ont igen för allt gott som du har gjort mot honom.

12:6  Också den Högste hatar ju syndare, och de ogudaktiga låter han få sitt straff.

12:8  I medgången lär man icke känna vännen, och i motgången bliver ej ovännen fördold.

12:9  När en man har medgång, hava hans ovänner sorg; och när han har motgång, drager sig också vännen undan.

12:10  Tro aldrig någonsin din ovän; ty såsom kopparen höljer sig med ärg, så ock hans ondska.

12:11  Om han än ödmjukar sig och går där med nedböjt huvud, så giv dock noga akt och tag dig till vara för honom. Det skall då gå dig, såsom när man polerar en metallspegel: du skall märka att han ej till slutet kan behålla sin ärg.

12:12  Ställ honom icke vid din sida, på det att han ej må stöta omkull dig och intaga din plats. Sätt honom ej på din högra sida, på det att han icke må fika efter din stol. Du kunde då på sistone få sanna mina ord och med bitter smärta tänka på vad jag har sagt.

12:13  Vem har väl medlidande med en ormtjusare som bliver biten eller med någon av dem som befatta sig med vilda djur?

12:14  Lika litet har man medlidande med den som umgås med en syndare och invecklar sig i hans synder.

12:15  Han stannar väl hos dig till en tid, men om du slår in på en annan väg, så håller han icke ut.

12:16  Med sina läppar talar väl ovännen söta ord, men i sitt hjärta lägger han råd om att störta dig i gropen. Med sina ögon fäller väl ovännen tårar, men om han finner tillfälle, bliver han ej mätt på blod.

12:17  Om en olycka träffar dig, finner du honom före dig på platsen, och under sken av att vilja hjälpa slår han benen undan dig.

12:18  Han skakar huvudet och klappar i händerna, han tisslar och tasslar och visar dig en ny uppsyn.

Chapter 13

13:1  Den som kommer vid tjära, han bliver orenad, och den som umgås med den övermodige bliver honom lik.

13:2  Tag icke på dig en börda som är för tung för dig, och umgås ej med en som är mäktigare och rikare än du. Vad har lerkrukan att göra med kitteln? Han stöter till, och hon går sönder.

13:3  Den rike gör orätt och bannar därjämte, den fattige lider orätt och får dessutom göra avbön.

13:4  Om du kan vara honörn till nytta, så brukar han dig, men om du intet förmår, då frågar han icke efter dig.

13:5  Om du har något, så lever han gärna samman med dig; han tömmer din pung, utan att göra sig några betänkligheter.

13:6  Behöver han dig, så leder han dig vilse; han ler mot dig och ingiver dig förhoppningar. Han talar vackra ord till dig och säger: »Varmed kan jag stå dig till tjänst?»

13:7  Han kommer dig att skämmas genom sina gästabud, till dess han har tömt din pung både två och tre gånger; och sedan, på sistone, gör han narr av dig. När han därefter får se dig, frågar han ej mer efter dig, utan skakar huvudet mot dig.

13:8  Var på din vakt, så att du icke bliver vilseledd och förödmjukad i din fåkunnighet.

13:9  Om en mäktig man kallar på dig, så håll dig tillbaka; så mycket ivrigare skall han då kalla på dig.

13:10  Var ej påträngande, på det att du icke må stötas tillbaka; håll dig ej heller för långt borta, på det att du icke rnå bliva glömd.

13:11  Stå ej efter att få tala med honom såsom med din like, och tro icke hans många ord. Ty genom sitt myckna ordflöde frestar han dig, och under sken av vänlighet utforskar han dig.

13:12  Obarmhärtig är han som ej tiger med vad som har blivit sagt; icke skall han spara på misshandling och bojor.

13:13  Var på din vakt och se dig noga för, ty du går på branten av ditt fall.

13:15  Vart levande väsen älskar sin like, och var människa den som står henne närmast. Alla varelser sluta sig samman: efter sina släkten; så bör ock en man hålla sig till sin like.

13:17  Icke kan vargen hava någon gemenskap med lammet; lika litet syndaren med den gudfruktige.

13:18  Icke kan frid råda mellan hyenan och hunden, och icke kunna rik och fattig leva i frid med varandra.

13:19  Vildåsnorna i öknen äro lejonens jaktbyte; så äro ock de fattiga de rikas bete.

13:20  Ödmjukhet är en styggelse för den övermodige; likaså är den fattige en styggelse för den rike.

13:21  Om en rik man förlorar fästet, så stödes han av sina vann er, men om en ringa man faller, får han ytterligare en stöt av sina vänner.

13:22  Om en rik man vacklar, så finnas många som hålla honom uppe; talar han än otillbörliga ord, så giver man honom dock rätt. Om en ringa man vacklar, så bannar man honom därjämte; säger han något tänkvärt, så lånar man honom dock ej sitt öra.

13:23  När en rik man talar, tiga alla stilla, och man höjer hans ord till skyarna. När en fattig talar, då säger man: »Vern är denne?», och snavar han, så slår man därtill omkull honom.

13:24  Något gott är rikedomen, när synd icke låder därvid; ett ont är fattigdomen efter den ogudaktiges mening.

13:25  En människas ansikte skiftar alltefter hennes sinnesstämning, så att hon än visar en ljus uppsyn, än en mörk.

13:26  Ett glatt ansikte är tecken på ett förnöjt sinne; men att utfinna tänkespråk kräver mödosam eftertanke.

Chapter 14

14:1  Säll är den man som icke felar med sin mun och ej gnages av sorg över någon synd.

14:2  Säll är den som icke fördömes av sin egen själ, och som ej har förlorat sitt hopp.

14:3  För gnidaren passar det icke att vara rik. Och vad har den snåle för gagn av penningar?

14:4  Den som samlar, men ej unnar sig själv något, han samlar åt andra, och av hans goda skola andra frossa.

14:5  Den som är hård mot sig själv, vem skulle han vara god emot? En sådan får aldrig någon glädje av sina penningar.

14:6  Ingen är värre än den som är missunnsam mot sig själv; just detta är straffet för hans ondska.

14:7  Gör han än något gott, så gör han det av glömska, och på sistone röjer han sin ondska.

14:8  En ond människa är den som har ett missunnsamt öga, den som vänder bort sitt ansikte och icke frågar efter andra.

14:9  Den giriges öga låter sig ej nöja med det som har blivit honom tilldelat, och usel orättfärdighet kommer själen att förtorka.

14:10  Ett ont öga ser missunnsamt på själva brödet och lider brist vid det egna bordet.

14:11  Min son, gör dig själv gott, efter måttet av vad du äger, och frambär åt Herren värdiga offergåvor.

14:12  Kom ihåg att döden icke fördröjer sig. Vad dödsriket har beslutit har ej blivit yppat för dig.

14:13  Gör din vän gott, förrän du går hädan; räck ut din hand och giv honom, efter din förmåga.

14:14  Försumma icke en glad dag, och försaka ej din del i en oskyldig njutning.

14:15  Måste du icke åt en annan lämna dina mödors lön, och ditt arbetes frukt till att fördelas genom lott?

14:16  Giv och tag, och gör dig inga betänkligheter; ty i dödsriket söker man förgäves goda dagar.

14:17  Allt levande åldras såsom en klädnad; sedan urminnes tid är ju så förordnat: »Du skall döden dö.»

14:18  Likt lövverket som grönskan på ett lummigt träd - en del faller av, och en annan del spricker ut - är det släkte som består av kött och blod: ett släkte dör bort, och ett annat födes till liv.

14:19  Vart människoverk multnar och tager en ände, och den som utförde det, han går bort med det.

14:20  Säll är den man som tänker på visheten, och som överlägger med sig själv i sitt förstånd,

14:21  den som begrundar hennes vägar i sitt hjärta och eftersinnar hennes hemligheter.

14:22  Begiv dig ut efter henne såsom en spanare, och ställ dig på lur där hon träder in.

14:23  Ja, säll är den som blickar in genom hennes fönster och lyssnar vid hennes dörrar:

14:24  som rastar nära hennes hus och slår ned sina tältpluggar vid hennes väggar;

14:25  som reser sitt tält invid henne och tager in i ett sådant ljuvligt härbärge;

14:26  som ställer sina barn under hennes skygd och tager sin viloplats under hennes grenar;

14:27  som söker skygd hos henne undan hettan och vilar ut i hennes härlighet.

Chapter 15

15:1  Så gör den som fruktar Herren; ja, den som håller fast vid lagen, han vinner henne.

15:2  Hon kommer honom till mötes likasom en moder, och likasom en ung maka tager hon emot honom.

15:3  Hon giver honom förståndets bröd att äta och vishetens vatten att dricka.

15:4  Han stöder sig vid henne och vacklar icke, han förlitar sig på henne och kommer ej på skam.

15:5  Hon upphöjer honom över hans närmaste och upplåter hans mun i församlingen.

15:6  Glädje får han till arvedel, ja, en fröjdekrahs och ett evärdligt namn.

15:7  Oförståndiga människor kunna aldrig vinna henne, och syndiga män få icke skåda henne.

15:8  Fjärran är hon från de övermodiga, och lögnare hava henne icke i sina tankar.

15:9  Lovsång ljuder icke väl i syndarens mun, ty den är honom ej ingiven av Herren.

15:10  Nej, ur ett vist hjärta må lovprisning frambäras, och där är den en gåva av Herren.

15:11  Säg icke: »Det är Herren som är skulden till mitt avfall»; ty det han hatar, det får du icke göra.

15:12  Säg icke: »Han själv har förlett mig»; ty han behöver ingen syndare.

15:13  Allt vad styggelse heter, det hatar Herren, och de som frukta honom hava icke behag därtill.

15:14  Han skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes fria vilja.

15:15  Om du vill, så kan du hålla buden, och att öva trohet står i ditt eget val.

15:16  Han har satt framför dig eld och vatten; efter vilket du vill kan du räcka ut din hand.

15:17  Framför människan ligga liv och död; och vilket hon väljer skall varda henne givet.

15:18  Ty stor är Herrens vishet; väldig är han i makt, och allting ser han.

15:19  Och hans ögon äro vända till dem som frukta honom, och han känner allt vad en människa har för händer.

15:20  Men ingen bjöd han att vara ogudaktig, och ingen gav han lov till att synda.

Chapter 16

16:1  Åstunda icke en stor skara dåliga barn, och gläd dig ej över ogudaktiga söner.

16:2  Får du än många barn, så gläd dig ej över dem, om icke Herrens fruktan finnes hos dem.

16:3  Lita icke på att de skola få leva, och gör dig ej säker om att de skola bestå. Ty ett enda barn kan vara bättre än tusen, och att dö barnlös är bättre än att hava ogudaktiga barn.

16:4  En enda förståndig man kan bliva fader till en folkrik stad, men en hel stam av orättfärdiga varder utrotad.

16:5  Mycket sådant har jag skådat med mina ögon; ja, om ännu märkligare ting har mitt öra hört.

16:6  I en församling av syndare uppflammar eld, och över ett gensträvigt folk uppflammar vrede.

16:7  Herren hade ingen misskund med forntidens jättar, när de i sin väldighet reste sig upp emot honom.

16:8  Han skonade icke det folk som Löt bodde ibland; han höll dem för en styggelse för deras fräckhets skull.

16:9  Han hade ej förbarmande med det folk som var hemfallet åt fördärv, dem som blevo utrotade i sina synder.

16:10  Så gick det ock med skaran av de sex hundra tusen som hade gaddat sig samman i sina hjärtans hårdhet.

16:11  Ja, gällde det allenast en enda hårdnackad man, förunderligt vore, om han bleve ostraffad. Ty barmhärtighet finnes hos Herren, men också vrede; han är mäktig i att förlåta, men han utgjuter ock vrede.

16:12  Så stor som hans barmhärtighet är, så stor är hans tuktan; envar dömer han efter hans gärningar.

16:13  Icke kan syndaren undkomma med sitt rov, och den frommes förväntan sviker han ej.

16:14  All god gärning skall han främja; envar skall få efter vad han har gjort.

16:17  Säg icke: »Jag är fördold för Herren, icke tänker väl någon på mig i höjden. Bland så många människor kan jag ej bliva ihågkommen. Ja, vad är min själ i den oändliga skapelsen?»

16:18  Se, himmelen och himlarnas himmel bäva, så ock havsdjupet och jorden, när han låter sin hemsökelse drabba.

16:19  Ja, bergen och jordens grundvalar skälva och darra, när han ser på dem.

16:20  Och sådant begrundar man icke i sitt hjärta! Nej, vem besinnar hans vägar?

16:21  Likasom stormvinden, som människan icke kan se, så äro de flesta av hans verk förborgade.

16:22  »Vem kan kungöra hans rättfärdighets gärningar? Eller vem kan vänta ut dem? Nej, länge dröjer det, till dess han fullbordar sitt beslut.»

16:23  Så tänker den som har ringa förstånd; ja, en oförnuftig och förvillad man tänker sådan dårskap.

16:24  Hör mig, min son, och lär dig förstånd, och akta i ditt hjärta på mina ord.

16:25  Jag vill yppa en lära, vägd på våg, och med noggrannhet meddela förstånd.

16:26  När Herren skapade sina verk i begynnelsen, ja, redan då han danade dem, bestämde han deras särskilda lotter.

16:27  Han ordnade för evig tid sina verk och fastställde deras herradömen för alla tider. De bliva icke hungriga eller trötta, och de höra ej upp med att utföra sina värv.

16:28  De stöta icke emot varandra, och aldrig äro de ohörsamma mot hans befallningar.

16:29  Därefter skådade Herren på jorden och uppfyllde den med sitt goda.

16:30  Med allahanda levande väsen betäckte han den, och dit vända de åter tillbaka.

Chapter 17

17:1  Herren skapade människan av jord, och han lät henne åter vända tillbaka till jorden.

17:2  Några få dagar, noga avmätta, beskärde han dem, och han gav dem makt över allt som är på jorden.

17:3  Han beklädde dem med kraft efter det mått som anstod dem, och till sin avbild skapade han dem.

17:4  Han lät fruktan för dem komma över allt levande och gav dem makt att råda över fyrfotadjur och fåglar.

17:6  Förnuft och tunga och ögon gav han dem; han gav dem öron, och ett hjärta, så att de skulle kunna tänka.

17:7  Med förstånd och insikt uppfyllde han dem, och han lärde dem vad gott och ont är.

17:8  Han satte sitt öga i deras hjärtan, för att kunna visa dem huru stora hans verk äro.

17:9  Så skulle de kunna förtälja hans väldiga gärningar

17:10  och prisa hans heliga namn.

17:11  Därtill förlänade han dem kunskap, och en lag till liv gav han dem till besittning.

17:12  Ett evigt förbund upprättade han med dem, och sina rätter lärde han dem.

17:13  Deras ögon fingo skåda hans härlighets majestät, o ,ch hans rösts härlighet hörde deras öra.

17:14  Han sade till dem: »Tagen eder till vara för allt vad orätt är», och gav dem befallning, envar angående hans nästa.

17:15  Deras vägar ligga alltid uppenbara inför honom, de äro icke fördolda för hans ögon.

17:17  (Över vart och ett av de andra folken har han insatt en furste, men Israel är Herrens egen besittning.)

17:19  Alla deras gärningar ligga inför honom klara såsom solen, och hans ögon äro oavvänt riktade på deras vägar.

17:20  Deras missgärningar äro icke fördolda för Herren, och alla deras synder ligga uppenbara inför honom.

17:22  En mans barmhärtighet förvarar han såsom en signetring, och en människas godhet aktar han noga såsom sin ögonsten.

17:23  En gång skall han stå upp och vedergälla dern och låta vedergällningen komma över vars och ens huvud.

17:24  Men dem som vilja bättra sig tillstädjer han att vända om, och han uppmuntrar dem som äro nära att uppgiva hoppet.

17:25  Så omvänd dig nu till Herren, och hör upp med att.synda; bönfall inför hans ansikte, och undvik det som kan komma dig på fall.

17:26  Kom tillbaka till den Högste, och vänd om från orättfärdigheten, och hata av hjärtat allt vad styggelse heter.

17:27  Vem prisar den Högste i dödsriket? Allenast de som leva hembära honom lov.

17:28  Hos den döde tystnar tacksägelsen - han är ju icke ens mer till; den som har liv och hälsa, han prisar Herren.

17:29  Huru stor är icke Herrens barmhärtighet och hans förlåtande nåd mot dem som omvända sig till honom!

17:30  Ty människorna kunna icke vara fullkomliga; människors barn äro ju icke odödliga.

17:31  Vad är väl klarare än solen? Och ändå sviker dess sken. Huru mycket mer då människan, vilkens sinne är vänt till kött och blod!

17:32  Herren mönstrar himlahöjdens härskaror, men människorna äro allasammans stoft och aska.

Chapter 18

18:1  Han som lever i evighet, han har skapat det alltsammans.

18:2  Herren allena har rätten på sin sida.

18:4  Åt ingen har han givit makt att förkunna hans verk. Och vem kan väl utrannsaka hans väldiga gärningar?

18:5  Vem kan mäta hans väldiga makt? Och vem kan därjämte skildra hans nådesbevis?

18:6  Intet kan tagas bort och intet läggas till; och ingen kan utrannsaka Herrens underbara verk.

18:7  När någon menar sig vara färdig därmed, då är han allenast vid begynnelsen; och när han menar sig hava kommit till slutet, då står han där rådlös.

18:8  Vad är väl människan, och vad duger hon till? Vad gott eller vad ont kan hon komma åstad?

18:9  Talet av en människas dagar är, när det når högt, hundra år.

18:10  Såsom en vattendroppe i havet eller såsom ett sandkorn, så äro hennes få år i den oändliga tiden.

18:11  Fördenskull är Herren långmodig mot dem och utgjuter över dem sin barmhärtighet.

18:12  Han ser och vet huru svår deras ände är; fördenskull giver han sin förlåtelse i rikt mått.

18:13  En människas barmhärtighet sträcker sig till hennes nästa, men Herrens barmhärtighet till allt levande. Han agar och tuktar och undervisar; han för till rätta, såsom en herde sin hjord.

18:14  Han förbarmar sig över dem som taga emot tuktan och över dem som med iver följa hans rätter.

18:15  Min son, när du gör gott, så gör det utan förebråelser; och fäll aldrig sårande ord, när du giver en gåva.

18:16  Daggen mildrar ju den brännande hettan; likaså kan ett ord vara förmer än gåvan.

18:17  Ja, ett ord kan vara mer värt än en god gåva, men bådadera finnas hos den som gärna gör gott.

18:18  En dåre talar ovänligt hårda ord, och den missunnsammes gåva kommer ögon att försmäkta.

18:19  Lär först själv, innan du talar, och sörj för din hälsa, förrän sjukdomen kommer.

18:20  Rannsaka dig själv, förrän dom fälles; då skall du i hemsökelsens stund finna förlåtelse.

18:21  Ödmjuka dig, innan du har blivit sjuk, och visa ånger i samma stund som du syndar.

18:22  Låt ej hindra dig från att i rätt tid infria ditt löfte, och vänta icke till din dödsstund med att göra dig fri ifrån det.

18:23  Överväg noga, innan du gör ett löfte, och var icke lik en som frestar Herren.

18:24  Tänk på vreden under dina sista dagar, och på domens stund, när Herren vänder sitt ansikte ifrån dig.

18:25  Tänk på hungerns tid, medan du ännu har allt tillfyllest, på fattigdom och brist, under rikedomens dagar.

18:26  Från morgonen till aftonen ändrar sig tiden, så skiftar allting hastigt om inför Herren.

18:27  En vis man är på sin vakt i allt, och i frestelsens stund tager han sig till vara för felsteg.

18:28  Var och en som är förståndig känner visheten; och den som har funnit henne, honom giver han sitt lov.

18:29  De som förstå visa ord, de lägga ock själva vishet i dagen och låta träffande ordspråk flöda.

18:30  Följ icke dina begärelser, utan hejda dina lustar.

18:31  Om du giver medhåll åt din själs begärelse, så skall den göra dig till ett ämne för dina fienders skadeglädje.

18:32  Hav icke din glädje i yppig vällevnad, på det att du ej må bliva utarmad genom att taga del i sådant liv.

18:33  Bliv ej en tiggare genom att hålla dryckesgillen för lånade penningar, medan du själv intet har i din pung.

Chapter 19

19:1  En arbetare som är hemfallen åt dryckenskap bliver icke rik; den som föraktar det ringa, han kommer inom kort på obestånd.

19:2  Vin och kvinnor leda förståndiga män på avvägar, och den som håller sig till skökor, han är besinningslös mer än dessa.

19:3  Han skall bliva ett byte för förruttnelse och maskar, ja, en besinningslös människa skall ryckas bort.

19:4  Den som är för snartrogen, han är lättsinnig, och den som så försyndar sig, han felar mot sig själv.

19:5  Den som glades över ondskan drager över sig dom,

19:6  men den som hatar skvaller, han slipper mycket ont.

19:7  För aldrig vidare vad någon har sagt; du skall alls intet förlora därpå.

19:8  Omtala det icke, vare sig för vän eller ovän; håll det dolt, såframt du därmed icke begår synd.

19:9  Ty när man väl har hört dig, tager man sig i akt för dig, och vid lägligt tillfälle skall man låta dig känna sitt hat.

19:10  Har du hört ett rykte, låt det då dö med dig; var lugn, du kommer icke att sprängas sönder därav.

19:11  För ett ryktes skull gripes en dåre av födslovåndor, såsom en barnaföderska för fostrets skull.

19:12  Likt en pil som har fastnat i låret är ett rykte som har kommit in i en dåres inre.

19:13  Tag din vän i förhör; kanhända är han icke skyldig. Men om han är skyldig, så tillrättavisa honom, för att han icke må fela på nytt.

19:14  Tag din nästa i förhör; kanhända har han icke sagt det. Men om han har sagt det, så tillrättavisa honom, för att han icke må göra det en gång till.

19:15  Tag din vän i förhör; ty ofta är förtalet framme. Och tro icke allt vad som säges.

19:16  Mången förgår sig, men utan ond avsikt. Och vem har icke syndat med sin tunga?

19:17  Tag din nästa i förhör, innan du talar strängt till honom, och lämna rum för den Högstes lag.

19:20  Ingen vishet finnes utan Herrens fruktan, och till visheten hör alltid att man gör efter lagen.

19:22  Men vishet är ej att vara förfaren i ondska, och syndares rådklokhet är icke förstånd.

19:23  Mången gång är vishet styggelse, och mången dåre har föga av ondska.

19:24  Bättre är att vara gudfruktig, om ock underlägsen i insikt, än att vara rik på förstånd, men tillika överträda lagen.

19:25  Mången gång är skarpsinnig klokskap orättfärdig, och mången handlar vrångt för att bringa rätten i dagen.

19:26  Mången går nedböjd i sorgdräkt, medan hans inre är fullt av svek.

19:27  Han hänger huvudet och låtsar sig vara döv på ena örat, men när han är obemärkt, överraskar han dig.

19:28  Och om han hindras att försynda sig mot dig av brist på kraft, skall han dock göra dig illa, så snart han får tillfälle.

19:29  På utseendet kännes mannen, och den vise kännes på sitt sätt att skicka sig.

19:30  Klädseln och skrattet och gången, de röja vem och hurudan en människa är.

Chapter 20

20:1  Mången gång sker tillrättavisning i otid, och mången gång är den klok, som tiger.

20:2  Långt bättre är att tillrättavisa än att bära agg; och den som erkänner sitt fel, han bliver besparad mycket ont.

20:4  Lik en snöpt man som trånar efter att beröva en jungfru hennes oskuld är den som vill skipa rätt genom våld.

20:5  Mången som tiger befinnes vara vis, men mången gör sig förhatlig genom mycket ordande.

20:6  Mången tiger, eftersom han intet har att svara; men mången tiger, därför att han vet sin tid.

20:7  En vis man tiger, till dess tiden är inne; men skrävlaren och dåren taga ej den rätta tiden i akt.

20:8  Den som har överflöd på ord bliver avskydd, och den som uppträder med maktspråk, han gör sig förhatlig.

20:9  Mången gång ligger lycka i en människas olycka, och av vinning bliver mången gång förlust.

20:10  Mången gåva bliver för givaren utan gagn, men mången gåva vedergälles dubbelt.

20:11  För mången leder hans anseende till förödmjukelse, men mången får ur förnedringen upplyfta huvudet.

20:12  Mången köper mycket för en ringa penning, men får dock betala det sjufalt.

20:13  Den vise gör sig omtyckt genom sitt tal, men dårars fagra ord äro förspillda.

20:14  En dåres gåva länder dig icke till gagn, ty med giriga blickar ser han efter vedergällning.

20:15  Knappa äro hans gåvor, men många hans hårda ord, och han spärrar upp munnen såsom en utropare. I dag lånar han ut, i morgon kräver han igen; förhatlig är en sådan människa.

20:16  Dåren säger: »Jag har ingen vän, och jag får ingen tack för mina välgärningar. De som äta mitt bröd hava onda tungor.»

20:17  Huru ofta och av huru många bliver ej en sådan förhånad!

20:18  Bättre är att falla på marken än att komma på fall genom tungan; på det sättet komma de onda på fall med hast.

20:19  Ord i orätt stund röja en obehaglig människa; i de ouppfostrades mun äro sådana ord vanliga.

20:20  Ett tänkespråk från en dåres mun vinner intet bifall, ty han uttalar det icke i rätta stunden.

20:21  Mången hindras av sin fattigdom ifrån att synda; så slipper han att få sin vila störd av samvetskval.

20:22  Mången bereder sitt eget fördärv genom blyghet, ja, fördärvar sig själv genom att skicka sig såsom en fåkunnig.

20:23  Mången giver för skams skull löften åt en vän och skaffar sig därmed oförskyllt en fiende i honom.

20:24  En svår fläck på en människa är lögnen; i de ouppfostrades mun är den vanlig.

20:25  Bättre är en tjuv än en som har till vana att ljuga; men båda skola de få fördärv till arvedel.

20:26  En lögnaktig människas sinnesart är en vanheder för henne, och hennes skam följer henne beständigt åt.

20:27  Den vise främjar sitt eget bästa genom sina ord, och en förståndig man vinner ynnest hos de store.

20:28  För den som brukar sin jord stiger säden i bingen, och den som äger stormäns ynnest, han får orättfärdighet överskyld.

20:29  Skänker och gåvor förblinda de vises ögon, och såsom en munkavle hindra de dem att tala bestraffande ord.

20:30  Dold vishet och förborgad skatt, vartill gagna de båda?

20:31  Bättre är den som döljer sin dårskap än den som döljer sin vishet.

Chapter 21

21:1  Min son, har du syndat, så gör det icke mer, och bed om förlåtelse för vad du förut har brutit.

21:2  Fly för synden såsom för en orm; ty om du kommer den för nära, så stinger den dig. Dess tänder äro såsom lejontänder, och de dräpa människors själar.

21:3  All orättfärdighet är såsom ett tveeggat svärd; för det sår som den giver finnes ingen läkedom.

21:4  Tyranni och våld föröda rikedom; på det sättet bliver den övermodiges hus förött.

21:5  Bönen från den fattiges mun når fram till Herrens öron, och med hast får han sin rätt.

21:6  Den som hatar bestraffning, han är inne på syndarens väg; men den som fruktar Herren, han omvänder sig av hjärtat.

21:7  På långt håll gör sig storskrävlaren känd, men den förståndige märker när han tager miste.

21:8  Den som bygger sitt hus med andras penningar, han är lik en som samlar sten till sin egen gravhög.

21:9  De orättfärdigas hop är såsom en packe blår, och deras ände är att förtäras av eldslåga.

21:10  Syndarens väg är jämn och väl stenlagd, men vid dess slut öppnar sig dödsrikets djup.

21:11  Den som håller lagen, han är herre över sitt sinne; och fulländningen av Herrens fruktan är visheten.

21:12  Den som icke är klok, han kan icke mottaga tuktan, men det finnes en klokhet som är rik på bittra följder.

21:13  En vis mans kunskap väller fram såsom en översvämmande flod, och hans rådklokhet är såsom en flödande källa.

21:14  En dåres inre är såsom ett sprucket krus; ingen kunskap kan han hålla kvar.

21:15  Om den förståndige får höra ett vist ord, så prisar han det och fogar ett annat därtill. Om den lättfärdige hör det, så misshagar det honom, och han kastar det bakom ryggen.

21:16  Dårens tal är såsom en börda på en vandring, men på den insiktsfulles läppar bor behag.

21:17  Till den förståndiges mun lyssnar man gärna i församlingen, och hans ord begrundar man i sitt hjärta.

21:18  Lik ett hus som ligger i spillror är visheten för dåren, och den oförståndiges kunskap visar sig i ord utan mening.

21:19  Såsom bojor om fötterna gäller tukt för de oförnuftiga, och såsom handbojor på högra handen.

21:20  Dåren brister ut i gapskratt, men en klok man småler på sin höjd helt stilla.

21:21  Såsom ett gyllene smycke aktas tukt av den förståndige, och såsom en prydnad på högra armen.

21:22  Dåren skyndar med ilande steg in i ett hus, men den väl förfarne dröjer försynt vid ingången.

21:23  Den vettlöse spejar från dörren in i huset, men den väluppfostrade stannar därutanför.

21:24  Att lyssna vid dörren visar brist på uppfostran, och den förståndige skulle känna sådant såsom tryckande skam.

21:25  Pratmakarnas läppar orda om det som icke angår dem, men de förståndiga väga sina ord på våg.

21:26  Dårarna hava hjärtat i munnen, men de visas hjärta är deras mun.

21:27  När den ogudaktige förbannar vedersakaren, då förbannar han sig själv.

21:28  Örontasslaren sätter fläckar på sig själv, och han gör sig hatad där han bor.

Chapter 22

22:1  Den late kan liknas vid en smutsad sten; envar visslar åt den för dess föraktlighets skull.

22:2  Den late kan liknas vid en gödselklump; envar som tager upp den skakar smutsen av handen.

22:3  Det är en skam för en fader att hava fött en vanartig son, och att få en sådan dotter, det för skada med sig.

22:4  En förståndig dotter får sig en man, men den som drager skam över de sina, hon bliver sin fader till sorg.

22:5  Den fräcka drager skam över både sin fader och sin man och bliver föraktad av båda.

22:6  Såsom musik i sorgetid är att tala i orätt stund; men aga och tukt äro alltid vishet.

22:7  Att undervisa en dåre är såsom att limma ihop en lerkruka, såsom att väcka en sovande ur djup sömn.

22:8  Att tala för en dåre är såsom att tala för en som håller på att somna; när man har slutat, säger han: »Vad var det?»

22:11  Gråt över en död, ty hans ljus är slocknat; gråt ock över en dåre, ty hans förstånd är slocknat. Gråt mindre bittert över en död, ty han har kommit till ro; men dårens liv är värre än döden.

22:12  Sorgen efter en död varar i sju dagar, men över en dåre och en ogudaktig i alla hans livsdagar.

22:13  Tala icke mycket med den oförnuftige, och sök ej den fåkunniges umgänge. Tag dig till vara för honom, så att du ej ådrager dig förtret. Då skall du ej heller bliva nedsmutsad, när han skakar på sig. Undvik honom, så skall du finna ro och slippa att plågas av hans galenskap.

22:14  Vad finnes, som är tyngre än bly? Vilket namn skulle det väl bära annat än »dåre»?

22:15  Sand och salt och en klump järn, sådant är lättare att bära än en fåkunnig människa.

22:16  Ett bjälkverk, infogat i en byggnad, går icke isär vid en jordstöt. Sådant är det sinne som har sitt fäste i välbetänkta rådslag; i farans stund rädes det icke.

22:17  Ett sinne som stadigt vilar på klok eftertanke, det är såsom sandblandad puts på en slät vägg.

22:18  Grus som ligger fritt uppe på en hög plats kan icke stå emot vinden. Sådant är det sinne som är försagt genom dåraktigt tänkesätt; det kan icke stå emot någon förskräckelse.

22:19  En stöt i ögat driver fram tårar, en stöt mot hjärtat framkallar smärta.

22:20  Kastar man sten på fåglar, så skrämmer man bort dem; och skymfar man en vän, så upplöser man vänskapen.

22:21  Om du drager ditt svärd mot en vän, så uppgiv ej hoppet; ty återgång är möjlig.

22:22  Om du upplåter din mun mot en vän, så var icke rädd; ty förlikning är möjlig. Men skymf och övermod, röjd hemlighet och svekfullt angrepp — är sådant på färde, då flyr var vän sin kos.

22:23  Sök att vinna förtroende hos din nästa, medan han är fattig, på det att du må få dela hans överflöd, när det går honom väl. Stanna kvar hos honom i nödens tid, så skall du, när han får ärva, dela arvet med honom.

22:24  Före elden kommer dunst från ugnen och rök; så gå smädelser före blodsutgjutelse.

22:25  Jag vill icke blygas för att skydda min vän, och jag vill ej gömma mig undan för honom.

22:26  Och om något ont skulle hända mig för hans skull, så skall envar som får höra därom taga sig i akt för honom.

Chapter 23

23:1  O Herre, min fader, du som härskar över mitt liv, låt mig icke komma på fall genom dem.

23:2  Ack att ett gissel vore berett för min tanke och ett vishetens tuktoris för mitt hjärta, så att skonsamhet icke övades, när jag felar, eller överseende, när jag syndar med dem!

23:3  Då skulle icke mina felsteg bliva: så många och mina synder så talrika. Då skulle jag ej komma på fall i mina motståndares åsyn, och min fiende skulle icke få glädja sig över mig.

23:4  O Herre, min fader och mitt livs Gud, giv mig icke till pris åt deras rådslag. Låt icke mina ögon se efter vad högt är,

23:5  och håll begärelsen borta ifrån mig.

23:6  Låt ej bukens begär och köttets lust få makt över mig, och låt mig icke hemfalla åt ett skamlöst sinnelag.

23:7  Hören, I barn, om munnens tukt; den som aktar härpå skall icke låta sig fångas.

23:8  Genom sina läppar snärjes syndaren; smädaren och den övermodige komma genom dem på fall.

23:9  Vänj icke din mun vid att svärja, och tag ej till vana att nämna den Heliges namn.

23:10  En tjänare som man oavlåtligen måste tukta bliver ju aldrig fri ifrån blånader; så bliver den som ständigt svär och nämner det namnet aldrig någonsin ren från synd.

23:11  En man som ofta svär begår mycken synd, och plågan skall icke vika från hans hus. Om han försyndar sig, så vilar hans skuld på honom; och frågar han ej därefter, så har han ådragit sig dubbel skuld. Och om han svär i onödan, så skall han ej bliva ostraffad, nej, hemsökelser i mängd skola drabba hans hus.

23:12  Det finnes ett talesätt som är att akta lika med döden. Må det aldrig bliva hört i Jakobs arvedel! Nej, allt sådant må vara fjärran ifrån de fromma, och de må icke inveva sig i synder.

23:13  Vänj icke din mun vid ohyfsad råhet, ty sådan för med sig syndiga ord.

23:14  Tänk på din fader och din moder, när du sitter i en krets av stormän, så att du icke glömmer dem i dessas närvaro och genom din onda vana bevisar dig såsom en dåre. Du kunde då komma att önska att du aldrig hade blivit till och förbanna den dag då du föddes.

23:15  En människa som vänjer sig vid smädligt tal låter icke tukta sig under hela sitt liv.

23:16  Två slags människor begå mycken synd, och det tredje drager över sig vrede. Likt en brinnande eld är ett sinne som är upptänt av begär; det slocknar icke, förrän det har blivit förtärt. En människa som övar otukt på sitt eget kött hör icke upp, förrän elden har förbränt henne.

23:17  En lösaktig människa smakar allt bröd sött; hon tröttnar icke, förrän hennes liv är till ända.

23:18  En man som går åstad för att begå äktenskapsbrott säger vid sig själv: »Vem ser mig? Mörker omgiver mig, och väggarna skyla mig, och ingen ser mig; vad har jag att frukta? Mina synder skall den Högste icke komma ihåg.»

23:19  Människoögon allenast är vad han fruktar. Men han betänker icke att Herrens ögon äro tiotusenfalt klarare än solen, och att de blicka ned på människors alla vägar och skåda in i de hemligaste vrår.

23:20  Allting är känt av honom, redan innan det blev till, så ock sedan det har blivit fullbordat.

23:21  En sådan man skall få sitt straff på gatorna i staden, och han skall bliva gripen där han minst förmodar.

23:22  Likaså går det ock en kvinna som har övergivit sin make och skaffar en arvinge i huset med en främmande man.

23:23  Ty först och främst har hon varit ohörsam mot den Högstes lag; vidare har hon förbrutit sig mot sin man; för det tredje har hon i otukt begått äktenskapsbrott och med en främmande man skaffat barn i huset.

23:24  En sådan kvinna skall föras fram inför menigheten, och över hennes barn skall hemsökelse komma.

23:25  Hennes barn skola icke slå rot, och hennes grenar icke bära frukt.

23:26  Det minne hon efterlämnar skall förbannas, och hennes skam skall icke utplånas.

23:27  Och så skola de efterlevande lära sig att intet är bättre än Herrens fruktan, och intet ljuvare än att akta på Herrens bud.

Chapter 24

24:1  Visheten prisar sig själv och berömmer sig mitt ibland sitt folk.

24:2  I den Högstes församling upplåter hon sin mun och berömmer sig inför hans härskara:

24:3  Jag utgick från den Högstes mun, och såsom en dimma övertäckte jag jorden.

24:4  Jag tog min boning i himlahöjderna, och min tron stod på en molnpelare.

24:5  Jag allena genomfor himlarunden och hade min väg genom avgrundsdjupet.

24:6  Bland havets vågor och över hela jorden, bland alla folk och folkslag härskade jag.

24:7  Hos alla dessa sökte jag en vilostad. I vems arvedel skulle jag väl finna ett hem?

24:8  Då fick jag en befallning från alltings skapare; han som hade skapat mig lät mig finna en varaktig boning. Han sade: »Slå upp din boning i Jakob; i Israel skall du hava din arvedel.»

24:9  Före all tid, i begynnelsen skapade han mig, och aldrig någonsin skall jag upphöra att finnas till.

24:10  I det heliga tabernaklet gjorde jag tjänst inför honom; likaså fick jag en fast boning på Sion.

24:11  I den stad som han älskar lät han mig sammalunda finna ro, och i Jerusalem är nu mitt herradöme.

24:12  Och jag slog rot hos ett ärat folk, i Herrens ägolott, i hans arvedel.

24:13  Jag sköt i höjden såsom en ceder på Libanon, såsom en cypress på Hermons berg.

24:14  Jag sköt i höjden såsom en palm i Engedi, såsom en rosenbuske i Jeriko, såsom ett skönt olivträd på fältet; såsom en lönn sköt jag i höjden.

24:15  Jag spridde doft såsom kanel och välluktande aspalatus; såsom finaste myrra utsände jag vällukt, såsom galban, sjönagel och stakte och såsom rökelsemolnet i tabernaklet.

24:16  Jag sträckte ut mina grenar såsom en terebint; präktiga och sköna voro mina grenar.

24:17  Jag slog ut i fägring såsom ett vinträd, och mina blommor gåvo präktig frukt i myckenhet.

24:19  Så kommen då till mig, I som haven åstundan efter mig, och matten eder med mina håvor.

24:20  Ty att tänka på mig är sötare än honung, och att hava mig till besittning är förmer än renaste honung.

24:21  De som äta av mig, de skola hungra efter mer, och de som dricka av mig skola törsta efter mer.

24:22  Den som lyssnar till mig, han skall icke komma på skam, och de som beflita sig om mig skola icke synda,

24:23  Allt detta gäller Guds, den Högstes, förbunds bok, den lag som Moses gav åt oss, en arvedel för Jakobs menighet;

24:25  den lag som låter vishet flöda såsom Fison och såsom Tigris i förstlingsfruktens tid;

24:26  som låter insikt rikligen strömma såsom Eufrat och såsom Jordan vid skördetiden;

24:27  som låter tukt stråla fram såsom ljuset, såsom Geon vid tiden för fruktskörden.

24:28  Den förste lärde icke känna henne till fullo, ej heller den siste har utrannsakat henne.

24:29  Ty djupare än havet är hennes tanke, ja, än det stora havsdjupet hennes rådslag.

24:30  Men jag var såsom en kanal från en flod och såsom en vattenledning som ledde ut i lustgården.

24:31  Jag sade: »Jag vill vattna min örtagård och rikligen fukta mina trädgårdssängar.» Men se, då blev kanalen för mig till en flod, och min flod blev till ett hav.

24:32  Alltfort vill jag låta tukt stråla fram såsom morgonrodnaden och låta den lysa vida omkring.

24:33  Alltfort vill jag låta min lära strömma fram såsom profetiskt tal och lämna den efter mig till alla kommande släktled.

24:34  Så sen då att jag icke har mödat mig för mig själv allena, utan för alla dem som fara efter visheten.

Chapter 25

25:1  Tre ting behaga mig väl och äro sköna inför Herren och inför människor: endräkt mellan bröder och vänskap mellan grannar, och att man och hustru komma väl överens.

25:2  Men tre slags människor hatar min själ, och jag harmas högeligen över att sådana skola få leva: en fattig som är övermodig, en rik som är en lögnare och en oförnuftig åldring som är en äktenskapsbrytare.

25:3  Har du underlåtit att samla i din ungdom, huru skulle du då kunna finna något på din ålderdom?

25:4  Huru väl anstår det icke gråhårsman att fälla rättsutslag och gamla män att veta råd!

25:5  Huru väl anstår icke vishet åldringar och eftertanke och rådklokhet män i ärad ställning!

25:6  Rik erfarenhet är åldringars ärekrans, och Herrens fruktan är deras berömmelse.

25:7  Nio ting som hava kommit i mina tankar prisar jag i mitt hjärta, och om det tionde vill jag tala med min tunga: en man som har glädje av sina barn; den som, medan han lever, får se sina fienders fall;

25:8  säll är ock den som får levas samman med en förståndig hustru, den som icke felar med sin tunga och den som ej behöver tjäna en som icke är honom värdig;

25:9  säll är den som har undfått förstånd och den som får tala för lyssnande öron.

25:10  Huru stor är icke den som har funnit visheten! Dock är han ej förmer än den som fruktar Herren.

25:11  Herrens fruktan övergår allt annat; den som håller fast vid den, vem kan han förliknas vid?

25:13  Vilka sår som helst, blott icke hjärtesår! Vilken ondska som helst, blott icke kvinnoondska!

25:14  Vilken hemsökelse som helst, blott icke hemsökelse genom ovänner! Och vilken hämnd som helst, blott icke mina fienders hämnd!

25:15  Intet huvud är farligare än ormens huvud, och ingen vrede är värre än fiendens vrede.

25:16  Hellre ville jag bo tillsammans med ett lejon eller en drake än bo samman med en ond kvinna.

25:17  En kvinnas ondska förvandlar hennes utseende och gör hennes uppsyn mörk såsom en björns.

25:18  I kretsen av sina grannar sätter hennes man sig ned, och ofrivilligt suckar han bittert.

25:19  Ringa är all elakhet i jämförelse med en kvinnas elakhet. Må syndarens lott drabba en sådan!

25:20  Såsom en sandig backe för en gammal mans fötter är en munvig hustru för en stillsam man.

25:21  Låt ej förleda dig av en kvinnas skönhet, och fatta icke åtrå till en kvinna.

25:22  Vrede och oförsynthet och stor smälek vållas av att en hustru försörjer sin man.

25:23  Nedslaget sinne och dyster uppsyn och hjärtesår vållas av en ond hustru. Maktlösa händer och vacklande knän vållas av en hustru som icke gör sin man lycklig.

25:24  Med en kvinna tog synden sin begynnelse, och för hennes skull måste vi alla dö.

25:25  Låt icke vattnet taga sig fritt lopp, och låt ej en ond hustru få någon makt.

25:26  Om hon icke vill gå vid din hand, så skär av bandet mellan dig och henne.

Chapter 26

26:1  Säll är den man som har en god hustru; hans dagars tal varder fördubblat.

26:2  En dugande hustru gör sin man glädje, och han får fullborda sina år i frid.

26:3  En god hustru är en god lott, och hon kommer på dens lott, som fruktar Herren.

26:4  Evad han är rik eller fattig, är hans hjärta förnöjt, och hans uppsyn är alltid glad.

26:5  För tre ting rädes mitt hjärta, och för det fjärde fruktar jag storligen: förtal i staden och folkskockning och falsk angivelse - alltsammans värre än döden.

26:6  Hjärtesorg och grämelse vållas av en kvinna som är svartsjuk på en annan, så ock av en stingande tunga som omtalar saken för alla.

26:7  En ond hustru är såsom ett bångstyrigt par oxar; att taga en sådan är såsom att fatta i en skorpion.

26:8  En drucken kvinna väcker stor harm, och hon döljer icke sin skam.

26:9  En kvinnas lösaktighet röjes av hennes ögonkast och märkes på hennes blickar.

26:10  Håll sträng vakt över en tuktlös dotter; finge hon för stor frihet, kunde hon bruka den till självsvåld,

26:11  Följ med vaksamhet en kvinna som har oblyga ögon, och förvånas icke, om hon förbryter sig mot dig.

26:12  Såsom en törstig vandrare öppnar sin mun och dricker av närmaste vatten, hurudant det än är, så sätter hon sig ned framför var tältplugg och öppnar sitt koger för var pil.

26:13  En hustrus behag bereder hennes man fägnad, och hennes förstånd fyller hans ben med märg.

26:14  En tystlåten hustru är en Herrens gåva, och ett väl tuktat sinne kan med intet betalas.

26:15  En blygsam hustru är en ljuvlighet utan mått, och ingenting kan uppväga ett återhållsamt sinne.

26:16  Lik solen, när den går upp på Herrens himmel, är en god hustrus skönhet i hennes välordnade hus.

26:17  Lik lampan som skiner på den heliga ljusstaken är ansiktets skönhet på en välväxt gestalt.

26:18  Lika gyllene pelare på fotstycken av silver äro välformade ben på stadiga hälar.

26:28  Över två ting är mitt hjärta bedrövat, och över det tredje gripes jag av harm: när en krigsman får lida nöd till följd av fattigdom, och när förståndiga män bliva ringaktade, och när någon vänder om från rättfärdighet till synd; en sådan må Herren bereda för svärdet.

Chapter 27

27:1  För penningars skull hava många syndat, och den som far efter mycket vänder blicken från rätta hållet.

27:2  Såsom en plugg tränger in i fogen mellan stenar, så skjuter synden sig in mellan säljaren och köparen.

27:3  Den som icke med allvar håller fast vid Herrens fruktan, hans hus bliver med hast omstörtat.

27:4  När ett såll skakas, stannar orenligheten kvar; likaså stannar smutsen hos människan kvar i hennes tankar.

27:5  Såsom lerkärl prövas i ugnen, så lär man känna en människa genom hennes tänkesätt.

27:6  Frukten röjer trädets skötsel, likaså tänkandet en människas sinnelag.

27:7  Prisa ingen, förrän du har hört hans tankar, ty på det sättet lär man känna människor.

27:8  Om du far efter rättfärdigheten, så skall du vinna den och ikläda dig den såsom en praktskrud.

27:9  Fåglarna slå ned bland sina likar, och sanningen vänder åter till dem som öva den.

27:10  Såsom lejonet lurar på sitt byte, så lurar synden på dem som göra vad orätt är.

27:11  Vad den gudfruktige talar är alltid vishet, men den oförnuftige skiftar såsom månen.

27:12  Var sparsam med tiden, när du är bland oförståndiga människor, men dröj länge kvar bland de eftertänksamma.

27:13  Dårars tal är en styggelse, och deras skratt är en syndig utsvävning.

27:14  Storsvärjarens tal kommer håren att resa sig, och när sådana kiva, måste man stoppa till öronen.

27:15  Kiv mellan övermodiga vållar blodsutgjutelse, och deras otidigheter äro leda att höra.

27:16  Den som röjer hemligheter förlorar allt förtroende; han finner aldrig en hjärtevän.

27:17  Älska din vän, och visa dig trofast mot honom; men har du röjt hans hemligheter, så löp ej vidare efter honom.

27:18  Ty såsom man dödar sin fiende, så har du dödat vänskapen mellan dig och din broder.

27:19  Och såsom man släpper en fågel ur handen, så har du låtit din broder fara och kan ej mer infånga honom.

27:20  Skynda icke efter honom, ty han är redan långt borta; han har kommit undan likasom hinden ur snaran.

27:21  Ty ett sår kan man förbinda, och efter smädelse är förlikning möjlig, men för den som har röjt hemligheter finnes ej något hopp.

27:22  Den som blinkar med ögonen, han stämplar ont, och ingen kan fria sig för honom.

27:23  I din närvaro är han söt i munnen och kan icke nog beundra vad du säger, men efteråt ändrar han sitt språk och gör så, att man stöter sig på dina ord.

27:24  Mycket hatar jag, men intet så mycket som en sådan; också Herren hatar en dylik människa.

27:25  Den som kastar en sten i höjden, han träffar sitt eget huvud, och ett försåtligt hugg sårar åt olika håll.

27:26  Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som lägger ut en snara, han fångas själv i den.

27:27  Om någon gör något ont, så faller det tillbaka på honom själv, men han förstår icke varifrån det kommer.

27:28  De övermodiga håna och smäda, men straffet lurar såsom ett lejon på dem.

27:29  De som glädjas över de frommas fall, de skola fångas i snaran, och grämelse skall förtära dem, förrän de dö.

Chapter 28

28:1  Den som hämnas skall få erfara Herrens hämnd; hans synder skall Herren tillräkna honom utan försköning.

28:2  Förlåt din nästa den orätt han har gjort; då skall ock du få tillgift för dina synder, när du beder.

28:3  En människa behåller vrede mot en annan, och ändå begär hon läkedom av Herren!

28:4  Med en människa, som är hennes like, har hon intet förbarmande, och ändå beder hon om förlåtelse för sina egna synder!

28:5  Om den som själv är kött behåller agg mot andra, vem skall då bringa försoning för hans synder?

28:6  Tänk på änden, och hör upp med att hysa fiendskap, på förgängelse och död, och förbliv vid budorden.

28:7  Tänk på budorden, och hys icke agg mot din nästa, på den Högstes förbund, och överse med andras fel.

28:8  Avhåll dig från strid, så skall du synda mindre; ty en häftig människa upptänder strid,

28:9  och en syndare vållar split mellan vänner och utsår förtal bland dem som leva l frid.

28:10  Ju mer bränsle där är, dess häftigare brinner det; och ju större stridskrafterna äro, dess hetare bliver striden. Ju mäktigare någon är, dess starkare bliver hans förtörnelse; och ju rikare någon är, dess högre stiger hans vrede.

28:11  En tvist som hastigt bryter lös upptänder eld, och en strid som hastigt bryter lös kommer blodsutgjutelse åstad.

28:12  Om du blåser på en gnista, så flammar den upp, och om du spottar på den, så slocknar den; och det ena såväl som det andra kommer från din mun.

28:13  Förbannen örontasslaren och den tvetungade, ty många som levde i frid hava de störtat i fördärvet.

28:14  Tredje mans tunga har kommit många på fall och drivit dem ifrån folk till folk. Fasta städer har hon rivit ned, och mäktiga herrars hus har hon omstörtat.

28:15  Tredje mans tunga har jagat dugande hustrur från deras hem och berövat dem deras mödors lön.

28:16  Den som aktar på henne, han finner aldrig någon ro och får icke bo i lugn.

28:17  Gisselslag framkalla blånader, men tungans slag krossa ben.

28:18  Många hava fallit för svärdsegg, dock icke så många som för tungans skull.

28:19  Säll är den som har blivit beskärmad för henne, och som icke har råkat ut för hennes raseri, som icke har måst släpa på hennes ok och icke har varit bunden med hennes fjättrar.

28:20  Ty hennes ok är ett ok av järn, och hennes fjättrar äro koppar-fjättrar.

28:21  En ond död är den död som hon tillskyndar; ja, själva dödsriket är att föredraga framför henne.

28:22  Över de fromma får hon dock aldrig någon makt, och de skola icke brännas av hennes låga.

28:23  De som övergiva Herren, de falla i hennes våld; i dem får hon bränsle, så att hon icke slocknar. Hon slappes lös mot dem såsom ett lejon, och såsom en panter sliter hon sönder dem.

28:24  Upp, hägna in dina ägor med törnhäck, och sätt dörr och rigel för din mun.

28:25  Sätt lås för ditt silver och ditt guld, och skaffa dig våg och vikt för dina ord.

28:26  Var på din vakt, så att du icke slinter genom tungan och faller omkull i dens åsyn, som ligger i försåt för dig.

Chapter 29

29:1  Den som vill öva barmhärtighet, han lånar åt sin nästa; och den som stöder honom med sin hand håller buden.

29:2  Låna åt din nästa, när han är i nöd; och betala igen åt din nästa på utsatt tid.

29:3  Stå fast vid ditt ord, och visa dig trofast mot honom, så skall du städse få vad du behöver.

29:4  Mången anser ett lån för ett fynd och bereder så den förtret, som hjälpte honom.

29:5  Till dess han får det, kysser han sin nästas hand och talar i ödmjuk ton om hans penningar. Men när tiden att betala är inne, då gör han uppskov och betalar med jämrande ord och skyller på dåliga tider.

29:6  Kan han betala, får den andre med knapp nöd hälften igen och måste räkna till och med det såsom ett fynd. Kan han det icke, har han berövat den andre hans penningar, och denne har oförskyllt fått sig en fiende i honom. Förbannelser och skymford giver han i betalning, och i stället för med ära betalar han med vanheder.

29:7  För sådan ondskas skull draga sig många undan; de frukta för att oförskyllt bliva berövade vad de äga.

29:8  Men gäller det en betryckt, så hav tålamod med honom, och låt honom icke vänta på din välgärning.

29:9  Tag dig an den fattige för budordets skull, och låt honom icke i sin fattigdom gå tomhänt bort.

29:10  Förlora hellre ditt silver på en broder och en vän, än du låter det rosta bort under stenen.

29:11  Samla din skatt efter den Högstes bud, så skall den gagna dig mer än guld.

29:12  Slut in välgörenhet i dina förrådskamrar, så skall den rädda dig ur all ofärd.

29:13  Bättre än en stark sköld och än ett fast spjut skall den strida för dig mot ovännen.

29:14  Den som är god går i borgen för sin nästa, men den som har mist all skam lämnar honom utan hjälp.

29:15  Förgät icke en borgensmans välgärningar; han har ju givit sig själv för dig.

29:16  Syndaren föröder sin borgensmans egendom,

29:17  och den som är otacksam i sitt sinne lämnar sin räddare i sticket.

29:18  Borgen har störtat många i fördärvet, som levde i välmåga, och vräkt dem omkring såsom vågen i havet. Mäktiga män har den drivit från hus och hem, så att de hava måst irra omkring bland främmande folk.

29:19  Syndaren råkar i borgensförbindelser, och den som far efter vinning, han råkar inför domstol.

29:20  Tag dig an din nästa, allt efter vad du förmår, men var på din vakt, så att du ej själv råkar illa ut.

29:21  Det viktigaste för livet är mat och dryck och kläder och hus till att skyla nakenheten.

29:22  Bättre är den fattiges liv under eget brädskjul än läckra rätter i främmande hus.

29:23  Har du litet eller mycket, låt dig nöja därmed; så skall du slippa att höra dig skymfas för din härkomsts skull.

29:24  Det är ett uselt liv att gå från hus till hus; och där man lever såsom främling, får man ej öppna sin mun.

29:25  Utan tack får du bjuda på mat. och dryck, och därtill får du höra sårande ord:

29:26  »Träd hitfram, främling, red till bordet, och om du har något, så giv mig att äta.»

29:27  »Gå din väg, främling, och giv rum för förnämt folk. Min frände har kommit på besök; här måste övas gästvänskap.»

29:28  Tungt är sådant för en man med förstånd: bannor för härkomsts skull och hårda ord av borgenärer.

Chapter 30

30:1  Den som älskar sin son, han spar icke på riset, på det att han till slut må få glädje av honom.

30:2  Den som håller sin son i tukt, han får gagn av honom, och bland sina bekanta skall han få berömma sig av honom.

30:3  Den som undervisar sin son kommer att väcka avund hos sin fiende, och inför sina vänner får han fröjda sig över honom.

30:4  När en sådan fader har gått hädan, är det såsom vore han ej död, ty han har lämnat efter sig en som är honom lik.

30:5  Medan han levde, såg han honom och gladdes; och när han gick hädan, kände han ingen bedrövelse.

30:6  För sina fiender har han lämnat efter sig en hämnare och åt sina vänner en som återgäldar välgärningar.

30:7  Den som klemar med sin son plåstrar om hans skråmor, och så snart han höres gråta, fylles han av ängslan.

30:8  En häst som icke tämjes bliver bångstyrig, och en son som ej hålles efter bliver självsvåldig.

30:9  Kela med din son, och han skall bliva en skräck för dig; lek tillsammans med honom, och han skall göra dig sorg.

30:10  Glamma ej med honom, på det att du icke sedan må bedrövas med honom och på sistone få »ömma tänder» för hans skull.

30:11  Låt honom ej få sin vilja fram, medan han är ung, och överse icke med hans fel.

30:12  Böj hans nacke, medan han är ung, och gör hans länder mjuka, medan han är liten. Han kunde annars bliva styvsint och visa dig olydnad, och så kunde du få komma att utstå hjärtekval.

30:13  Tukta din son, och håll honom till arbete, för att han ej i sin vanartighet må begå något anstötligt.

30:14  Bättre vara fattig, men frisk och stark, än vara rik, men plågad av sjukdom.

30:15  Hälsa och välbefinnande är bättre än allt guld i världen, och en stark kropp är bättre än omätlig rikedom.

30:16  Ingen större rikedom finnes än kroppens hälsa, och ingen glädje övergår hjärtats glädje.

30:17  Bättre är att dö än att leva ett kvalfyllt liv, bättre är den eviga ron än långvarig sjukdom.

30:18  Läckerheter, uppdukade inför den som ej kan öppna munnen, äro såsom maträtter, framsatta vid en grav.

30:19  Vad nytta har en avgudabild av offret? Den kan ju varken äta eller känna lukt. Så är det ock med den som bliver hemsökt av Herren:

30:20  han ser på maten och suckar, lik den snöpte som omfamnar en jungfru och suckar.

30:21  Överlämna dig icke åt sorgen, och plåga ej dig själv med ditt grubbel.

30:22  Glädje i hjärtat är liv för en människa, och fröjd förökar en mans dagar.

30:23  Gör dig inga betänkligheter, utan uppmuntra ditt hjärta; och håll sorgen långt borta ifrån dig. Ty sorgen har dödat många, och den har ingen nytta med sig.

30:24  Avund och vrede förkorta livet, och bekymmer gör gammal i förtid.

30:25  Den som är frikostig och fägnar sig åt läckra rätter, han sörjer ock för att mat icke skall fattas honom.

Chapter 31

31:1  Vaka för rikedoms skull tär på hullet, och bekymmer för sådan driver sömnen på flykten.

31:2  Näringsbekymmer förjaga slummern, likasom svår sjukdom håller människan vaken.

31:3  Den rike mödar sig, under det han hopar ägodelar; och när han vilar sig, mättar han sig med sina läckerheter.

31:4  Den fattige mödar sig och har därvid knappt sitt uppehälle; och när han vilar sig, infinner sig nöden.

31:5  Den som älskar guldet går icke fri ifrån synd, och den som jagar efter penningar, han far vilse.

31:6  Många hava kommit på fall för guldets skull; ja, deras fördärv stod plötsligt mitt framför dem.

31:7  Ett giller är guldet för dem som bliva dårade därav, och varhelst en oförnuftig finnes, fångas han därmed.

31:8  Säll är den rike som är befunnen ostrafflig, och som icke har låtit sig förledas av guldet.

31:9  Var finnes han, så att vi få prisa honom säll? Ty något underbart har han gjort bland sitt folk.

31:10  Vem blev prövad i sådant och befunnen fullkomlig? Han vore berömmelse värd. Var finnes den som ej förbröt sig, fastän han hade kunnat det, den som ej gjorde vad ont var, fastän han hade förmått det?

31:11  Den mannens lycka skall fast bestå, och om hans välgörenhet skall man förtälja i församlingen.

31:12  Sitter du vid ett rikt bord, så gapa icke över vad där bjudes, och säg ej: »Här var mycket att få!»

31:13  Betänk att ett missunnsamt öga är ett ont ting. Intet har blivit skapat, som är värre än ögat; fördenskull måste det fälla tårar på vart ansikte.

31:14  När någon annan ser efter något, så sträck ej din hand därefter, och stöt icke ihop med honom i fatet.

31:15  Bedöm din nästas önskningar efter dina egna, och tänk dig noga för i var sak.

31:16  Ät såsom en människa av det som är framsatt för dig, och ät ej glupskt, på det att du icke må väcka motvilja."

31:17  Var den förste som slutar, såsom höviskt är; och var ej omättlig, på det att du icke må väcka anstöt,

31:18  Och om du sitter i lag med flera, så sträck icke ut din hand före de andra.

31:19  Med huru litet låter icke den väluppfostrade sig nöja! Han slipper ock att ligga och pusta på sitt läger.

31:20  Sömnlöshet, äckel och bukrev, av sådant plågas en omättlig man. Man får sund sömn, när magen är måttligt fylld; bittida står man upp, och med friska själskrafter.

31:21  Men om du har fått för mycket av läckerheterna, gå då och kasta upp, så skall du få lugn igen.

31:22  Hör mig, min son, och förakta mig icke, så skall du på sistone få sanna mina ord. Var flink i allt vad du företager dig, så skall du aldrig träffas av någon sjukdom.

31:23  Den som håller ett gästfritt bord, han bliver prisad av alla, och vittnesbördet om hans förträfflighet är sant.

31:24  Över den som håller ett njuggt bord knorrar man i hela staden, och vittnesbördet om hans njugghet är riktigt.

31:25  Var icke en hjälte i att dricka vin, ty många äro de"som vinet har fördärvat.

31:26  Ugnen prövar stålet, sedan det har doppats i vatten; likaså prövar vinet hjärtan, när övermodiga män strida.

31:27  Vin är såsom liv för människan, om man dricker det i tillbörligt mått. Hurudant bliver väl livet för den som är utan vin? Det är ju skapat till glädje för människor.

31:28  En fröjd för hjärtat och en glädje for sinnet är vinet, när det drickes i rätt tid och i lagom mått.

31:29  Men bitterhet i sinnet vållar vinet, när det drickes i myckenhet, under upphetsning och slagsmål.

31:30  Ruset ökar dårens hetsighet och driver honom till försyndelser; det försvagar hans kraft och ådrager honom därtill sår.

31:31  Gå icke till rätta med din nästa vid ett dryckeslag, och visa honom ej förakt, när han är upprymd. Säg intet skymfande ord till honom, och ansätt honom icke med skuldfordran.

Chapter 32

32:1  Har man valt dig till värd, så förhäv dig icke; var bland gästerna såsom en av dem. Sörj först för dem, och sätt dig sedan själv.

32:2  När du har fullgjort ditt värv, så intag själv din plats, för att sedan få glädja dig för de andras skull och för de goda anordningarna mottaga ärekransen.

32:3  Tala, du åldring, ty det höves dig, med noggrann insikt, men hindra ej musiken.

32:4  Där öronfägnad bjudes må du ej låta ditt tal flöda, och bär icke fram din vishet i otid.

32:5  Såsom en signetsten av karbunkel på ett smycke av guld är skön musik vid ett festligt lag.

32:6  Såsom en signetsten av smaragd i en infattning av guld är vacker sång till sött vin.

32:7  Tala, du yngling, när det är av nöden, två gånger högst, om du bliver tillspord.

32:8  Fatta dig kort, säg mycket i få ord; visa att du kan tiga, om du också vet något.

32:9  Är du bland stormän, sök då ej att hålla dig lika med dem; och när en annan talar, så prata icke vitt och brett,

32:10  Före dundret kommer ljungelden farande, och före den blygsamme går bevågenheten.

32:11  Bryt upp i tid, och dröj icke bland de sista; skynda dig hem, och glöm dig ej kvar.

32:12  Därhemma må du förlusta dig och göra vad dig lyster, men försynda dig icke med övermodigt tal.

32:13  Och prisa under allt detta din Skapare, honom som rikligen mättar dig med sitt goda.

32:14  Den som fruktar Herren tager emot tukt, och de som bittida söka honom, de skola vinna hans välbehag.

32:15  Den som forskar i lagen, han skall finna mättnad i den, men för skrymtaren bliver den till en stötesten.

32:16  De som frukta Herren finna det rätta och låta domslut lysa fram såsom ljus.

32:17  En syndig man avböjer tillrättavisning, och efter eget behag finner han ut rättsgrunder,

32:18  En klok man lämnar aldrig en tanke obeaktad, men främlingen och den övermodige sky icke för något.

32:19  Gör intet utan eftertanke; och när du så har gjort något, ångra dig då icke.

32:20  Gå icke på en förfallen väg, på det att du ej må snäva på steniga ställen.

32:21  Känn dig icke säker ens på en jämn väg;

32:22  tag dig till vara till och med för dina egna barn.

32:23  Förlita dig på dig själv i allt vad du företager dig, ty också det är att hålla buden.

32:24  Den som förlitar sig på lagen, han aktar på dess bud, och den som förtröstar på Herren, han skall ej lida något men.

Chapter 33

33:1  Den som fruktar Herren, honom vederfares intet ont, och kommer han än i frestelse, hjälper Herren honom ut igen.

33:2  En vis man hatar icke lagen, men den som skrymtar med den, han är såsom ett skepp i storm.

33:3  Den förståndige sätter sin lit till lagen; ja, lagen synes honom tillförlitlig såsom ett svar från urim.

33:4  Bered dig på vad du skall säga; då skall man lyssna till dig. Rusta dig med vishet, och svara sedan.

33:5  En dåres hjärta är såsom hjulet på en vagn, och hans tanke såsom hjulnavet, som vrider sig runt.

33:6  En vän som är en gycklare liknar en brunstig hingst; den gnäggar under envar som rider på den.

33:7  Varför har den ena dagen företrade framför den andra, då likväl var dag i året får sitt ljus från solen?

33:8  Genom Herrens vishet hava de åtskilts från varandra, och han har inrättat olika tider och högtider.

33:9  Somliga har han upphöjt och helgat, och andra har han satt bland vanliga dagars tal.

33:10  Och människorna — de äro allasammans av stoft, och av jord blev Adam danad;

33:11  men i sin stora vishet har Herren gjort åtskillnad mellan dem och för dem utstakat olika vägar.

33:12  Somliga har han välsignat och upphöjt, och somliga har han helgat och låtit komma sig nära. Men andra har han förbannat och ödmjukat och störtat från deras plats.

33:13  Såsom leret är i krukmakarens hand, så att han formar det efter sitt behag, så äro ock människorna i hans hand, som har skapat dem, så att han giver dem efter vad honom rätt synes.

33:14  Det onda har sin motsats i det goda, och döden har sin motsats i livet; sammalunda har den fromme sin motsats i syndaren.

33:15  Se på alla den Högstes verk: de té sig sammalunda två och två; det ena har sin motsats i det andra.

33:16  Och jag - såsom den siste har jag mödat mig, såsom en som gör efterskörd efter vinbärgarna.

33:17  Genom Herrens välsignelse har jag hunnit framom de andra, och såsom en vinbärgare har jag fyllt pressen.

33:18  Veten att jag icke har strävat för mig själv allena, utan för alla dem som söka undervisning.

33:19  Så hören mig då, I stormän bland folket; lyssnen, I hövdingar i menigheten.

33:20  Låt icke son eller hustru, broder eller vän taga väldet över dig, så länge du lever. Och giv icke bort dina ägodelar åt en annan; du kunde ju få ångra dig och nödgas bedja att få dem igen.

33:21  Medan du ännu lever och livsande är kvar i dig, må du icke avstå din plats åt någon människa.

33:22  Ty det är bättre att dina barn få bedja dig om hjälp, än att du måste se dina söner i händerna.

33:23  Var den bestämmande i allt vad du gör, och låt ingen fläck komma på din ära.

33:24  När dina levnadsdagar hava nått sitt slut och din sista stund är inne, då må du skifta arvet.

33:25  Foder och piska och börda äro för åsnan, bröd och tuktan och arbete äro för tjänaren.

33:26  Håll din tjänare till arbete, så får du själv ro; låt hans händer vila, och han skall fika efter friheten.

33:27  Ok och töm böja nacken; hugg och slag passa för en illvillig tjänare.

33:28  Driv honom till arbete, så att han icke går fåfäng;

33:29  ty fåfäng gå lär mycket ont.

33:30  Sätt honom till att arbeta, såsom det höves honom; och lyder han icke, så belägg honom med tunga bojor. Men driv det icke för långt med någon människa, och gör intet utan rätt och skäl.

33:31  Har du en enda tjänare, så håll honom såsom dig själv; ty för ditt blod har du köpt honom. Har du en enda tjänare, så behandla honom såsom en broder; ty du behöver honom såsom dig själv.

33:32  Om du behandlar honom illa, så att han löper bort ifrån dig,

33:33  på vilken väg vill du då söka efter honom?

Chapter 34

34:1  Den fåkunnige gör sig tomma och bedrägliga förhoppningar, och de oförnuftiga låta sig oroas av drömmar.

34:2  Lik en som griper efter skuggan och jagar efter vinden är den som förlitar sig på drömmar.

34:3  En drömsyn är såsom en spegelbild, såsom avbilden av ett ansikte gent emot ansiktet självt.

34:4  Vad rent kan det finnas i det som är orent? Vad sant i det som är lögn?

34:5  Spådomar, järtecken och drömmar äro fåfängliga; de äro yrselbilder i själen, lika en kvinnas i barnsnöd.

34:6  Såframt de ej äro dig sända med bud från den Högste, så lägg dem icke på hjärtat.

34:7  Många hava låtit sig ledas vilse av sina drömmar och svikits i sitt hopp till dem.

34:8  Lagen går osvikligen i fullbordan, och vishet från tillförlitliga läppar vinner uppfyllelse.

34:9  En väiuppfostrad man vet mycket, och den mångförfarne har visa ting att förkunna.

34:10  Den som intet har erfarit vet föga,

34:11  men den som har farit vida omkring, han är rik på visdom.

34:12  Mycket har jag sett under mina irrfärder, och min insikt är större, än mina ord låta förstå.

34:13  Ofta har jag varit i dödsfara, men blev räddad, tack vare allt som jag hade lärt.

34:14  De som frukta Herren, deras ande skall förbliva vid liv,

34:15  ty deras hopp står till honom som räddar dem.

34:16  Den som fruktar Herren förfaras alls icke; han rädes alls icke, ty Herren är hans hopp.

34:17  Den som fruktar Herren - salig är hans själ.

34:18  På vem förlitar han sig? Och vem är hans stöd?

34:19  Herrens ögon äro vända till dem som älska honom; ett mäktigt beskärm och ett fast stöd är han, ett skygd rnot den brännande vinden och ett skygd mot middagshettan. Han bevarar dem för att stöta emot och hjälper dem, så att de icke falla.

34:20  Han höjer deras mod och upplyser deras ögon; han giver läkedom och liv och välsignelse.

34:21  Den som offrar av orättfånget gods, hans gåva är en bespottelse;

34:22  och de orättfärdigas bespottelser äro ej Gud till behag.

34:23  Icke har den Högste behag till de ogudaktigas offergåvor, ej heller förlåter han synder för mängden av offer.

34:24  Att frambära offer av fattigas ägodelar är såsom att slakta en son i hans faders åsyn.

34:25  Av armodets bröd beror de fattigas liv; den som berövar dem det, han är en blodsman.

34:26  Att avhända någon hans livsuppehälle är detsamma som att dräpa sin nästa,

34:27  och att förhålla dagakarlen hans lön, det är att utgjuta blod.

34:28  Den ene bygger upp, och den andre river ned - vad hava de vunnit därpå annat än mödor?

34:29  Den ene beder, och den andre förbannar - vilkenderas röst skall Herren höra?

34:30  Den som tvår sig efter beröring med en död och kommer vid honom igen, vad har han vunnit genom sin tvagning?

34:31  Så är det ock med den som fastar för sina synders skull, men sedan går och gör samma synder igen: vem skall väl höra hans bön, och vad har han vunnit genom att ödmjuka sig?

Chapter 35

35:1  Att hålla lagen är att frambära rikliga offergåvor,

35:2  att akta på buden är att offra tackoffer.

35:3  Att återgälda välgärningar är att frambära spisoffer,

35:4  och att öva barmhärtighet är att offra lovoffer.

35:5  Det som täckes Herren är att man avhåller sig från ondska, och försoningsoffer är att avhålla sig från orättfärdighet.

35:6  Träd icke fram inför Herrens ansikte med tomma händer.

35:7  Ty allt sådant bör man göra för budordets skull.

35:8  Den rättfärdiges offer gör altaret fett, och dess vällukt stiger upp inför den Högste.

35:9  En rättfärdig mans spisoffer täckes Gud, och det som därav offras till åminnelseoffer skall ej bliva förgätet.

35:10  Med frikostigt öga må du ära Herren, och var ej njugg med den förstling dina händer bära fram.

35:11  Närhelst du frambär en gåva, så gör det med glatt ansikte, och helga din tionde under glädje.

35:12  Giv åt den Högste, efter vad han har givit åt dig, och med frikostigt öga, efter vad du med dina händer har förvärvat.

35:13  Ty Herren är en som vedergäller; ja, sjufalt skall han vedergälla dig.

35:14  Försök ej att muta honom, ty mutor tager han icke emot;

35:15  och förlita dig icke på orättfärdigt offer. Ty Herren är en rätt domare, och han har icke anseende till personen.

35:16  Han tager icke parti mot den fattige, utan han hör den förorättades bön.

35:17  Han föraktar icke den faderlöses rop, ej heller änkan, när hon utgjuter sin klagan.

35:18  Flyta icke änkans tårar ned över hennes kind,

35:19  och anklagar hon ej med sitt rop den som frampressade dem?

35:20  Den som tjänar Gud, såsom honom behagar, han täckes honom, och hans bön når upp till skyarna.

35:21  Den betrycktes bön tränger genom skyarna, och han giver sig icke till freds, förrän den har hunnit ända fram; han slutar ej, förrän den Högste kommer med hjälpen.

35:22  Ja, Herren skall fälla rättvis dom och skall skipa rätt. Sannerligen, han skall icke dröja, ej heller skall han visa långmodighet mot de obarmhärtiga, till dess han har krossat deras länd

35:23  och utkrävt hämnd på hednafolken; till dess han har förgjort våldsmännens hop och brutit sönder de orättfärdigas spiror;

35:24  till dess han har vedergällt envar efter hans gärningar, och människorna deras verk alltefter deras uppsåt;

35:25  till dess han har skaffat sitt folk rätt och berett det glädje genom sin barmhärtighet.

35:26  Ljuvligt kommer hans barmhärtighet i nödens stund, såsom regnmoln i torkans tid.

Chapter 36

36:1  Förbarma dig över oss, du som är Gud över allting, och se till oss,

36:2  och låt fruktan för dig komma över alla hednafolk.

36:3  Lyft din hand mot de främmande folken, och låt dem få skåda din makt.

36:4  Såsom du inför deras ögon har bevisat dig helig på oss, så bevisa dig nu ock härlig på dem inför våra ögon,

36:5  och låt dem få lära känna, såsom ock vi hava fått, att ingen Gud finnes förutom dig, o Herre.

36:6  Gör nya tecken, och utför åter undergärningar;

36:7  förhärliga din hand och din högra arm.

36:8  Väck upp din förtörnelse, och Utgjut din vrede.

36:9  Röj undan motståndaren, och tillintetgör fienden.

36:10  Påskynda tiden, och tänk på att änden må komma, för att man må förtälja dina väldiga gärningar.

36:11  I den glödande vreden må de förtäras till sista man; ja, låt fördärvet drabba dem som förtrycka ditt folk.

36:12  Krossa huvudet på fiendernas furstar, på dem som säga: »Ingen finnes förutom oss.»

36:13  Församla alla Jakobs stammar, så att de få taga sin arvedel i besittning såsom i forna dagar.

36:14  Förbarma dig, Herre, över det folk som är uppkallat efter ditt namn, över Israel, som du har räknat likt en förstfödd son.

36:15  Hav misskund med din helgedoms stad, med Jerusalem, den stad där du har din viloplats.

36:16  Uppfyll Sion med jubel över dig, och ditt tempel med din härlighet.

36:17  Avlägg ett vittnesbörd för dem som du skapade i begynnelsen, och låt de profetior gå i uppfyllelse, som uttalades i ditt namn.

36:18  Låt dem som förbida dig få sin lön, och låt dina profeter befinnas sannfärdiga. Hör, o Herre, dina tjänares bön,

36:19  efter din nåd mot ditt folk; och låt så alla dem som bo på jorden förnimma att du är Herren, den evige Guden.

36:20  Allt slags mat kan buken mottaga, men somlig mat smakar bättre än annan.

36:21  Såsom gommen urskiljer smaken på vilt, så urskiljer ett förståndigt hjärta lögnaktigt tal.

36:22  En vrångsint man kommer bedrövelse åstad, men den mångförfarne låter den falla tillbaka på honom själv.

36:23  En kvinna får hålla till godo med vilken man som helst, men den ena dottern är att föredraga framför den andra.

36:24  En kvinnas skönhet gör mannens uppsyn glad och övergår allt annat som han kan åstunda.

36:25  Om mildhet och saktmod bo på hennes tunga, så har hennes man icke sin like bland människor.

36:26  Den som förvärvar sig en hustru, han begynner väl sitt förvärv, han får en hjälp som honom höves och ett fast stöd att vila vid.

36:27  Där hägnad icke finnes, där bliva ägorna skövlade; och där ingen hustru finnes, där går mannen omkring och suckar.

36:28  Vem vågar väl lita på den lättrustade stråtrövaren, som ilar från den ena staden till den andra? Så är det ock med en man som icke har eget bo, utan tager in, varhelst natten överfaller honom.

Chapter 37

37:1  Alla vänner säga: »Också jag ar vän»; men mången vän är vän allenast till namnet.

37:2  Måste man icke gräma sig till döds, när en kamrat och vän förvandlas till ovän?

37:3  O du onda sinnelag, varifrån har da vällt fram för att översvämma jorden med falskhet?

37:4  Mången kamrat fröjdar sig med sin vän i glädjens tid, men bliver i nödens stund hans motståndare.

37:5  Mången kamrat delar sin väns mödor för magens skull, men när strid hotar, griper han till skölden.

37:6  Förgät icke din vän i ditt hjärta, och glöm ej bort honom mitt i ditt välstånd.

37:7  Alla rådgivare bjuda väl på råd, men mången giver råd till sin egen fördel.

37:8  Tag dig i akt för en rådgivare, och sök först att få veta vad som göres honom själv behov - han kan ju giva råd till sin egen fördel - så att han icke lämnar dig till pris åt slumpen

37:9  och säger till dig: »Lyckosam är din väg», men sedan ställer sig ett stycke ifrån, för att se huru det skall gå dig.

37:10  Gå icke till råds med den som ser snett på dig, och håll ditt rådslag hemligt för dina avundsmän.

37:11  Gå icke till råds med en kvinna om hennes medtävlerska eller med den fege om krig; med en köpman om varubyte eller med en köpare om försäljning; med den missunnsamme om tacksamhetsbevisning eller med den obarmhärtige om givmildhet; med den tröge om något som skall uträttas eller med en för år lejd arbetare om vad som skall göras vid årets slut, eller med en lat tjänare om strängt arbete. Lita aldrig på sådana, när det gäller att taga råd.

37:12  Nej, håll dig i stället alltid till den gudfruktige, till den om vilken du vet att han håller buden, den som i sitt hjärta är så sinnad som du och vill lida med dig, om du kommer på fall.

37:13  Låt ock det råd gälla, som ditt eget hjärta giver; du har ju ingen trognare vän än ditt hjärta.

37:14  Ja, en människas själ plägar stundom giva bättre besked än sju väktare som sitta högt uppe i ett vakttorn.

37:15  Men, förutom allt detta, bed till den Högste att han i trofasthet leder din väg.

37:16  Överläggning må vara begynnelsen till vart företag, och var handling må föregås av rådslag.

37:17  Såsom följder av sinnets om-skiftningar

37:18  komma fyra ting i dagen: gott och ont, liv och död; men det som beständigt råder över dessa är tungan.

37:19  Mången klok man är en lärare för många andra, men förstår icke att gagna sig själv.

37:20  Mången som synes vis gör sig förhatlig genom sina ord; en sådan går helt miste om livets njutningar.

37:21  Ty han har icke av Herren fått gåvan att behaga; ja, han är i saknad av all verklig vishet.

37:22  Mången är vis allenast till sin egen nytta, och frukterna av hans insikt äro synliga på hans kropp.

37:23  Den verkligt vise är en lärare för sitt folk, och frukterna av hans insikt äro osvikliga.

37:24  Den verkligt vise får skörda rik välsignelse, och alla som se honom prisa honom säll.

37:25  En mans liv utgöres av några få dagar, men Israels dagar kunna icke räknas.

37:26  Den som är vis bland sitt folk vinner ära, och hans namn skall leva evinnerligen.

37:27  Min son, pröva under ditt leverne vad du tål, ocn lägg märke till vad som är dig skadligt, och avhåll dig från sådant.

37:28  Ty vad som helst är ej nyttigt för vem som helst, och vem som helst finner sig icke väl av vad som helst.

37:29  Var aldrig omåttlig i någon njutning, och var ej glupsk, när det bjudes på läckerheter.

37:30  Ty mycket mat vållar ohälsa, och omåttlighet leder ända till dödlig sjukdom.

37:31  För omåttlighets skull hava många mist livet, men den som tager sig i akt, han förlänger sitt liv.

Chapter 38

38:1  Visa läkaren tillbörlig heder, ty du kan komma att behöva honom; också honom har ju Herren skapat.

38:2  Ja, från den Högste kommer läkedomen, och av konungen får läkaren mottaga skänker.

38:3  Läkarens konst upplyfter hans huvud, och bland stormän är han hedrad.

38:4  Herren har låtit jorden frambringa läkemedel, och den som är förståndig föraktar dem icke.

38:5  Gjordes icke vattnet sött genom ett stycke trä, för att hans makt skulle bliva känd?

38:6  Och han själv har förlänat människor insikt, för att han skulle bliva förhärligad genom de underbara ting han har skapat.

38:7  Genom dem skaffar läkaren bot och tager bort den sjukes plåga;

38:8  salvoberedaren tillreder genom dem en konstmässig blandning. Ja, Guds verk taga aldrig slut, och från honom kommer välsignelse över hela jorden.

38:9  Min son, om du bliver sjuk, så var icke försumlig, utan bed till Herren, så skall han göra dig frisk igen.

38:10  Avhåll dig ifrån felsteg, och bevara dina händer ostraffliga, och rena ditt hjärta från allt slags synd.

38:11  Frambär välluktande offer och åminnelseoffer av fint mjöl, och låt din offergåva vara fet, likasom vore det ute med dig.

38:12  Men jämväl för läkaren må du lämna rum, och håll honom ej på avstånd, ty också honom behöver du.

38:13  Understundom ligger ock en god utgång i läkarnas händer;

38:14  ty också de bedja till Herren att han skall hjälpa dem att skaffa lindring och bot till den sjukes vederfående.

38:15  Den som syndar mot sin Skapare, han falle i läkarehänder!

38:16  Min son, när någon är död, så fäll tårar över honom, och stäm upp en klagosång, såsom det höves under djup sorg. Sköt om hans dödakropp, såsom honom tillkommer, och anse ej hans begravning såsom något likgiltigt.

38:17  Bitter vare din klagan och heta dina tårar; sörj honom, såsom kan förtjänar, en dag eller två, för att undgå förtal, och låt sedan trösta dig i sorgen.

38:18  Ty av sorg kommer död, och hjärtesorg bryter ned livskraften.

38:19  I hemsökelsens tid giver ej heller sorgen vika, och fattigmans liv tär på sinnet.

38:20  Överlämna dig icke åt sorgen; slå den ifrån dig, och tänk på änden.

38:21  Förgät icke detta, ty en död vänder aldrig åter; honom gagnar du icke, men väl skadar du dig själv.

38:22  Betänk, att såsom det har gått honom, så skall det ock gå dig: »I går mig, och i dag dig.»

38:23  När den döde har kommit till ro, må du ock låta hans minne hava ro; och låt trösta dig över honom, då nu hans ande har flytt.

38:24  Den skriftlärdes vishet vinnes genom lämplig ledighet, och den som är fri ifrån sysslor, han kan bliva vis.

38:25  Huru kan den bliva vis, som går bakom plogen och har sin berömmelse i att hantera oxpiken, som kör oxar och är upptagen med vad de uträtta, och vilkens tal rör sig om tjurkalvar?

38:26  Han tänker allenast på att draga fram fårorna, och hans oavlåtliga omsorg är att skaffa kvigorna foder.

38:27  Så är det ock med alla hantverkare och byggmästare, vilka om natten äro i verksamhet såsom om dagen; så ock med dem som gravera signetringar, och som tålmodigt utföra omväxlande figurer. De tänka allenast på att göra bilden lik, och deras oavlåtliga omsorg är att fullborda arbetet.

38:28  Så är det ock med smeden, där han sitter invid städet och noga synar sitt smide. Hettan från elden pressar fram hans svett, och han kämpar med värmen från ässjan. Till släggans dån lyssnar hans öra, och hans blick är fäst på mönsterbilden till det redskap han förfärdigar. Han tänker allenast på huru han skall fullborda sina arbeten, och hans oavlåtliga omsorg är att till slut giva dem ett prydligt utseende.

38:29  Så är det ock med krukmakaren, där han sitter vid sitt arbete och driver skivan med fötterna. Han är ständigt i bekymmer för sitt arbete, och i hans yrke går allt ut på antalet.

38:30  Med sin hand formar han leret, och med fötterna arbetar han det mjukt. Han tänker allenast på att fullborda glaseringen, och hans oavlåtliga omsorg är att hålla ugnen ren.

38:31  Alla dessa förlita sig på sina händer, och envar lägger i sitt arbete vishet i dagen.

38:32  Dem förutan kan ingen stad byggas, och de behöva icke leva såsom främlingar eller vandra omkring.

38:33  Men till folkets rådplägningar hämtas de icke, och i folkförsamlingen vinna de ingen utmärkelse. På domarsätet sitta de icke, och förbundet med dess stadgar begrunda de ej. De framlägga icke lära och domslut, och där ordspråk uttänkas, där äro de ej att finna.

38:34  Men livets timliga ordning stödja de, och deras bön gäller utövningen av deras yrke.

Chapter 39

39:1  Han forskar i alla de gamles visdom och sysselsätter sig ivrigt med profeternas utsagor.

39:2  Han aktar noga på vad namnkunniga män förtälja och tränger in i tänkespråkens ordvändningar.

39:3  Han forskar efter ordspråkens förborgade mening och fördjupar sig i tänkespråkens gåtor.

39:4  Bland stormän gör han tjänst, och inför fursten träder han fram. Han färdas genom främmande folks länder, ty med både gott och ont bland människor gör han sig förtrogen.

39:5  Med all sin håg söker han Herren, sin Skapare, och inför den Högste bönfaller han. Han upplåter sin mun i åkallan och beder om tillgift för sina synder.

39:6  Om Herren, den Store, det vill, så varder han uppfylld med förstånds ande. Han låter visdomsord rikligen flöda, och i sin bön prisar han Herren.

39:7  Han använder rätt sin rådklokhet och sitt förstånd, och Herrens hemligheter begrundar han.

39:8  Han framlägger sin lära och undervisning, och av Herrens förbunds lag berömmer han sig.

39:9  Många prisa hans insikt, och aldrig någonsin skall den varda förgäten. Hans åminnelse skall icke upphöra, och hans namn skall leva från släkte till släkte.

39:10  Om hans vishet skola folken förtälja, och hans lov skall man förkunna i församlingen.

39:11  Om han får leva, skall han efterlämna ett namn, större än tusendens; och om han får gå till ro, ökar han än mer sin berömmelse.

39:12  Ytterligare vill jag med eftertänksamhet uttala mig; full, såsom fullmånen, är jag av tankar.

39:13  Lyssnen till mig, I mina fromma barn, så skolen I grönska såsom rosenbusken, där den växer vid vattenbäcken.

39:14  I skolen sprida ljuvlig vällukt såsom rökelsen och skjuta blomster såsom liljan. Låten eder doft utströmma, och stämmen upp en lovsång. Loven Herren för alla hans gärningar.

39:15  Given hans namn ära, och tacken honom med lovprisning, med edra läppars sånger och med harpospel. Ja, så skolen I sjunga i eder lovsång:

39:16  Övermåttan härliga äro alla Herrens verk, och allt vad han bjuder, det sker på sin rätta tid.

39:17  Icke må man säga: »Vad är detta?», »Vartill är detta?» Ty allt bliver efterfrågat i sin tid. På hans ord reste sig vattnet upp såsom i en hög, och på hans muns befallning samlades det i sina förvaringsrum.

39:18  På hans bud sker allt vad han har beslutit, och ingen finnes, som kan hindra hans frälsning.

39:19  Alla människors gärningar äro uppenbara inför honom, och intet kan fördöljas för hans ögon.

39:20  Hans blickar gå från den ena tidsåldern till den andra, och intet är underbart i hans ögon.

39:21  Icke må man säga: »Vad är detta?», »Vartill är detta?» Ty allting är skapat för sin särskilda uppgift.

39:22  Hans välsignelse övertäcker jorden såsom en ström och vattnar den såsom en översvämmande flod.

39:23  Likaledes bliva ock folken rov för hans vrede, såsom, när han en gång förvandlade vattenrikt land till salthed.

39:24  För de fromma äro hans vägar jämna, men för de orättfärdiga äro de fulla av stötestenar.

39:25  Vad gott är har från begynnelsen blivit berett för de goda, men vad ont är för syndarna.

39:26  Det förnämsta av allt som är nödigt för en människas liv är vatten, eld, järn och salt, vetemjöl, honung och mjölk, druvans blod, olja och kläder.

39:27  Allt detta bliver för de gudfruktiga till något gott, men för syndarna vändes det till något ont.

39:28  Det finnes vindar som äro skapade till straffdom, och som i sitt raseri låta sina gisselslag drabba hårt. I tillintetgörelsens stund utgjuta de sin kraft och stilla så hans vrede, som har skapat dem.

39:29  Eld och hagel, hungersnöd och pest, alltsammans är det skapat till straffdom,

39:30  så ock vilddjurs tänder, skorpioner och ormar och svärdet som straffar och förgör de ogudaktiga.

39:31  De fröjda sig över hans bud och hålla sig redo för sina olika uppgifter på jorden; och när deras tid kommer, lyda de villigt hans ord.

39:32  Fördenskull har jag från begynnelsen varit fast i min övertygelse och har begrundat det och upptecknat det:

39:33  alla Herrens verk äro fullkomliga och utföra i rätt tid alla sina olika uppgifter.

39:34  Icke må man säga: »Det ena är sämre än det andra», ty allting varder gillat, när dess tid kommer.

39:35  Så sjungen då av allt hjärta och med hög röst, och loven Herrens namn.

Chapter 40

40:1  Stor möda är beredd för alla människor, och ett tungt ok vilar på Adams barn. Från den dag då de utgå ur sin moders liv, intill den dag då de vända åter till allas moder:

40:2  tunga tankar och hjärteoro, framtidsomsorg, dödens dag.

40:3  Från den som tronar i härlighet till den som sitter djupt nere i stoft och aska,

40:4  från den som bär purpur och krona till den som är höljd i grovt säcktyg:

40:5  vrede och avund, oro och bävan, fruktan för döden, agg och kiv. Till och med när man vilar på sitt läger, förvirrar sömnen om natten ens tankar.

40:6  Man njuter liten eller ingen vila; sedan är det i drömmen, såsom när man står på vakt. Ja, man skrämmes genom sin själs syner, lik en som är stadd på flykt ur en strid.

40:7  Just när det gäller ens räddning, vaknar man upp och förundrar sig över att ingen fara var på färde.

40:8  Bland allt levande, från människan till boskapen - och över syndarna i ytterligare sjufalt mått -

40:9  råda pest och blodsutgjutelse, strid och svärd, olyckor och hungersnöd, förödelse och plåga.

40:10  För de orättfärdiga är allt sådant berett; för deras skull kom ju ock den stora floden.

40:11  Allt som är av jord vänder åter till jorden, och allt som är vatten flyter tillbaka till havet.

40:12  Mutor och orättfånget gods bliva alltid om intet, men redlighet består evinnerligen.

40:13  De orättfärdigas skatter äro såsom en vinterbäck, som torkar ut, och såsom ett starkt tordön, vars dunder dör bort, när regnet kommer.

40:14  Den redlige gläder sig över att upplåta sin hand, men lagöverträdarna tyna bort och bliva till intet.

40:15  De ogudaktigas avkomlingar skjuta icke grenar i mängd, och orena rotskott växa på kala klippan. De likna vassen vid var vattensamling och vid var flodbrädd, vilken ryckes bort före allt annat gräs.

40:17  Men godhet är lik en välsignad lustgård, och barmhärtighet förbliver evinnerligen.

40:18  Ljuvt är livet för den förnöjsamme och arbetsamme, men den som finner en skatt, han är förmer än båda.

40:19  Att få barn och att bygga en stad, det giver namnet bestånd, men en hustru utan tadel aktas förmer än båda.

40:20  Vin och musik fröjda hjärtat, men kärlek till visheten är förmer än båda.

40:21  Flöjt och psaltare frambringa ljuva toner, men en mild tunga är förmer än båda.

40:22  Behag och skönhet äro en lust för ögat, men åkerfältets grönska är det mer än båda.

40:23  En vän och en kamrat infinna sig i rätta stunden, men hustrun vid mannens sida är förmer än båda.

40:24  En broder och en hjälpare infinna sig i nödens stund, men barmhärtigheten är en frälsare som är förmer än båda.

40:25  Guld och silver göra foten stadig, men rådklokhet är i anseende förmer än båda.

40:26  Rikedom och styrka höja modet, men Herrens fruktan är förmer än båda. Där Herrens fruktan finnes, fattas intet, ja, där den finnes, behöver man icke söka hjälp.

40:27  Herrens fruktan är såsom en välsignad lustgård, och han har omgivit den med en oförliknelig härlighet.

40:28  Min son, akta dig för att leva ett tiggarliv; ty bättre är att dö än att tigga.

40:29  Den som ser efter en annans bord, hans leverne är icke att räkna såsom liv. Han besmittar sin själ med den andres rätter, men den som är förståndig och väluppfostrad, han tager sig till vara.

40:30  I den skamlöses mun ljuder tiggarbönen söt, men i hans inre brinner en eld.

Chapter 41

41:1  O död, huru bitter är icke tanken på dig för en människa som lever i ro bland sina ägodelar, för en man som njuter ostört lugn och har framgång i allt, och som ännu förmår göra sig till godo bordets läckerheter!

41:2  O död, huru ljuv är icke din lott för en människa som är behövande och orkeslös, för den som är utgammal och bekymrar sig för allting, och för den som är missmodig och har uppgivit hoppet!

41:3  Räds icke för dödens lott; tänk på dem som voro före dig och dem som komma efter dig.

41:4  Denna lott är av Herren bestämd för allt levande. Varför skulle du då vara gensträvig mot den Högstes beslut? Du må få leva tio år eller hundra eller tusen - i dödsriket höres intet klander över levnadens längd.

41:5  Vederstyggliga barn äro syndarnas barn, sådana som dväljas i de ogudaktigas boningar.

41:6  För syndarnas barn går deras arv om intet, och vid deras avkomma låder beständig skam.

41:7  En ogudaktig fader bliver bannad av sina barn, därför att de få utstå skam för hans skull.

41:8  Ve eder, I ogudaktige, I som haven övergivit den Högstes lag!

41:9  Ty när I föröken eder, sker det till fördärv, och när I själva bliven födda, sker det till förbannelse; och när I dön, bliver förbannelse eder del.

41:10  Såsom allt som är av jord vänder åter till jorden, så gå de ogudaktiga ifrån förbannelse till fördärv.

41:11  Människors sorg gäller de dödas kroppar, men ett gott namn varder icke utplånat.

41:12  Var rädd om ditt namn, ty det får du längre behålla än rika gyllene skatter i tusental.

41:13  Ett gott livs dagar äro lätt räknade, men ett gott namn förbliver evinnerligen.

41:14  Mina barn, bevaren stilla min undervisning. Men dold vishet och förborgad skatt, vartill gagna de båda?

41:15  Bättre är den som döljer sin dårskap än den som döljer sin vishet.

41:16  Alltså, kännen blygsel i enlighet med mina ord. Ty icke all blygsel är berättigad, och icke allt bliver av alla med rätta ansett för gott.

41:17  Blygens inför fader och moder för otukt, inför styresman och makthavande för lögn,

41:18  inför domare och överhetsperson för förseelser, inför menighet och folkförsamling för lagbrott, inför medbröder och vän för orättrådighet,

41:19  inför folket på den ort där du vistas, för stöld; blygs för att bryta ed och fördrag och för att stödja dig på armbågen, när du äter, och för att ställa dig skymfligt avvisande, när det gäller att taga eller giva;

41:20  blygs inför den som hälsar för att icke hälsa igen, för att se på en lösaktig kvinna

41:21  och för att vända ansiktet bort ifrån en frände; för att undandraga någon hans andel och lott och för att beskåda en annan mans hustru;

41:22  för att hava för mycket att skaffa med din tjänstekvinna - ställ dig icke vid hennes bädd -; blygs inför vänner för hårt tilltal - tala ej hårda ord, sedan du har givit en gåva -;

Chapter 42

42:1  för att sprida ett rykte som du har hört och för att yppa vad som borde hållas hemligt. Om du så gör, visar du dig verkligt blygsam och skall finna nåd inför var man. För följande ting må du icke blygas, och ej må du av anseende till personen försynda dig häri:

42:2  för den Högstes lag och förbundet eller för rätten, så att du skulle frikänna den ogudaktige;

42:3  för att göra upp med följeslagare och reskamrat, för att skifta arv med fränder;

42:4  för noggrannhet i fråga om våg och vikt eller för förvärv, vare sig det gäller mycket eller litet;

42:5  för penningar, förtjänade genom handel och köpenskap, för att med stränghet tukta barnen eller för att hudstryka en elak tjänare.

42:6  Där en ond hustru finnes, där är det gott att hava ett signet, och där många händer finnas, där må du låsa väl till.

42:7  Räkna och väg det som du vill anförtro i någons förvar, och skriv upp alla utgifter och inkomster.

42:8  Blygs icke för att tillrättavisa den oförnuftige och dåren eller en utlevad åldring som är anklagad för otukt. Därigenom visar du dig vara verkligt fostrad, och så skall du vinna gillande bland alla människor.

42:9  En dotter är sin fader en anledning till hemligt nattvak, och oron för henne förjagar hans sömn: medan hon är ung, för att hon skall bliva överårig, och när hon har blivit gift, för att hon skall bliva försmådd av sin man;

42:10  medan hon är jungfru, för att hon skall bliva Vanärad och i sin faders hus bliva havande; när hon har man, för att hon skall begå något felsteg eller i sitt äktenskap bliva ofruktsam.

42:11  Håll sträng vakt över en tuktlös dotter, så att hon ej gör dig till ett ämne för dina fienders skadeglädje, och vållar att du bliver omtalad i staden och instämd inför folket och sålunda bliver utskämd bland den stora hopen.

42:12  Se icke på någon människa för hennes skönhets skull, och sitt ej i kvinnors sällskap.

42:13  Ty från kläder kommer mal och från en kvinna kvinnoondska.

42:14  Bättre är en obehaglig man än en behagsjuk kvinna; och en kvinna som är de sina till skam vållar nesa. -

42:15  Nu vill jag tänka på Herrens verk, och vad jag har sett vill jag förtälja. Genom Herrens ord hava hans verk blivit danade, och efter hans behag har hans beslut blivit fullbordat.

42:16  Den strålande solen skådar ned på allt, och vad han har gjort är uppfyllt av hans härlighet.

42:17  Icke har Herren givit de heliga makt till att förtälja alla de underbara ting som han, Herren, den Allsmäktige, har gjort till att fast bestå, för att världsalltet skulle äga säkert bestånd genom hans härlighet.

42:18  Djupet utrannsakar han, så ock människohjärtat, och han utgrundar deras listiga anslag. Ty Herren besitter all kunskap, och han skådar in i tidernas tecken.

42:19  Det förgångna och det tillkommande gör han kunnigt, och han uppdagar spåren av det förborgade.

42:20  Ingen tanke undgår honom, och icke ett enda ord är fördolt för honom.

42:21  Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika. De kunna varken ökas eller minskas, och av någon rådgivare har han icke behov.

42:22  Huru härliga äro icke alla hans verk! Och dock kan man ej se mer än en gnista därav.

42:23  Allt detta lever och förbliver till evig tid, och alltsammans står honom till tjänst, alltefter sina olika uppgifter.

42:24  Allt är tvåfaldigt, det ena svarar mot det andra, och intet har han skapat, som sviker.

42:25  Det ena främjar det andras bästa. Ja, vem kan se sig mätt på hans härlighet?

Chapter 43

43:1  Himlahöjdens stolthet är det klara fästet; himmelens gestalt erbjuder en härlig anblick.

43:2  När solen visar sig vid sin uppgång, kommer den såsom en budbärare, ett underbart redskap, ett verk av den Högste.

43:3  När den är i sin middagshöjd, uttorkar den jorden; ja, vem kan bestå för dess hetta?

43:4  Man hettar upp ugnen vid arbeten som fordra värme, men trefalt starkare bränner solen bergen. Den sprider glödande ångor, den sänder ut ljusstrålar och bländar så ögat.

43:5  Stor är Herren, som har danat den; och efter hans bud ilar den fram på sin färd.

43:6  Och månen - i allt tager den sin tid i akt, den utvisar tidsskiftena och är ett tidsåldrarnas tecken.

43:7  Det är månen som giver tecken till när högtiderna skola firas, himlaljuset, som avtager i sken, sedan det har nått sin fullhet.

43:8  Månaden har efter den sitt namn; den ökar sig underbart under sin växling. Den är en signaleld för härskarorna i höjden, där den sprider sitt sken på himmelens fäste.

43:9  Skön på himlavalvet är stjärnornas glans, ett strålande smycke på Herrens himmel.

43:10  På den Heliges bud ställa de upp sig i ordning och förtröttas icke på sina poster.

43:11  Se på regnbågen, och lova honom som har danat den. övermåttan skön är den i sin glans.

43:12  Den välver sig över himmelen med sin strålande ring; den Högstes händer hava spänt den.

43:13  Genom sin befallning kommer han plötsligt snön att falla, och han sänder med hast ut sina hämnande ljungeldar.

43:14  Fördenskull upplåta sig förrådshusen, så att molnen flyga ut såsom fåglar.

43:15  Genom sin väldiga makt giver han molnen styrka, så att hagelstenar falla ned i sönderbrutna stycken.

43:16  Ljudet av hans dunder kommer jorden att skälva, och vid hans anblick bäva bergen.

43:17  Efter hans vilja blåser sunnanvinden och nordanstormen och virvelvinden. Snöflingorna strör han ut lika nedsvävande fåglar, och lika en gräshoppssvärm som slår ned äro de, där de falla.

43:18  Över skönheten av snöns vita färg förundrar sig ögat, och över flingornas fall råkar sinnet i häpnad.

43:19  Rimfrosten strör han ut över jorden såsom salt; och när den fryser samman, bliver den till vassa taggar.

43:20  Kall blåser nordanvinden; då fryser vattnet till is. Den sänker sig över var vattensamling; då beklädes vattnet såsom med pansar.

43:21  Ja, han föröder bergen och förbränner heden och avsveder grönskan såsom med eld.

43:22  Till läkedom för allt kommer dimman med hast; daggen faller och friskar upp allt efter hettan.

43:23  Genom sitt rådslut bragte han havsdjupet till vila och lät öar växa upp däri.

43:24  De som segla på havet förtälja om dess farlighet, och vi förundra oss över vad våra öron få höra.

43:25  Där finnas sällsamma och underbara ting, en brokig mångfald av allahanda varelser, havsvidundrens värld.

43:26  Genom hans makt bliver hans budbärares väg lyckosam, och genom hans ord äger allting bestånd.

43:27  Mycket kunna vi väl säga, och dock nå vi aldrig slutet. Summan av våra ord är: Han är allt.

43:28  Om vi vilja prisa honom, huru skola vi mäkta det? Ty han är den Store, ja, han är större än alla sina verk.

43:29  Fruktansvärd är Herren och högeligen stor, och underbar är hans makt.

43:30  Prisen och upphöjen Herren, så mycket I förmån; han övergår dock allt edert lov. Ja, upphöjen honom, och uppbjuden all eder kraft; förtröttens icke, ty I kunnen dock aldrig nå slutet.

43:31  Vem har sett honom, så att han skulle kunna beskriva honom? Och vem kan prisa honom, såsom han är värd?

43:32  Mycket förborgat finnes, som är ännu större än allt detta, ty endast föga hava vi sett av hans verk.

43:33  Ja, allting har Herren gjort, men de fromma har han förlänat visheten.

Chapter 44

44:1  Nu vilja vi prisa ärorika män, våra fäder efter deras tidsföljd.

44:2  Stor härlighet har Herren berett genom dem; sitt majestät har han uppenbarat från uråldrig tid.

44:3  Män som hava härskat i sina riken, och män som hava vunnit ett namn genom sin makt; som hava givit råd genom sin insikt, och som hava framburit förkunnelse genom profetior;

44:4  som hava varit folkets ledare genom sina rådslag och genom sin insikt i dess skriftlärdom, och som med visa ord hava meddelat sin undervisning;

44:5  som hava uppfunnit visor till att sjunga och författat och upptecknat diktverk;

44:6  rika män, utrustade med ägodelar, som hava levat fredligt i sina boningsorter -

44:7  alla dessa hava i sin tid hållits i ära och åtnjutit berömmelse, medan de levde.

44:8  Somliga bland dem hava lämnat efter sig ett namn, så att man förkunnar deras lov.

44:9  Av andra har icke någon aminnelse blivit bevarad, utan de hava försvunnit, som om de aldrig hade funnits till. Ja, det är med dem, som om de aldrig hade varit födda, och likaså med deras barn efter dem.

44:10  Men de som nu följa äro fromma män, vilkas rättfärdiga gärningar icke hava blivit förgätna.

44:11  Hos deras släkt förbliver det goda de hava efterlämnat, och deras kvarlåtenskap förbliver i deras efterkommandes besittning.

44:12  Deras släkt står fast i förbundet, och deras barn för deras skull.

44:13  Till evig tid bliver deras släkt beståndande, och deras ära skall icke utplånas.

44:14  Deras kroppar ligga begravna i frid, och deras namn lever från släkte till släkte.

44:15  Om deras vishet förtälja folken, och deras lov förkunnar man i församlingen.

44:16  Henok var välbehaglig för Herren och blev tagen bort, ett föredöme i bättring för kommande släkten.

44:17  Noa blev befunnen ostrafflig och rättfärdig; i vredens tid tjänade han såsom en lösepenning. Fördenskull blev en kvarleva lämnad på jorden vid den tid då floden kom.

44:18  Ett evigt förbund blev slutet med honom, att allt levande icke vidare skulle utplånas genom någon flod.

44:19  Abraham var en stor fader till många folk, och på hans ära blev icke någon fläck funnen.

44:20  Han höll den Högstes lag och trädde i förbund med honom. På sitt kött fullbordade han förbundet, och i prövningen blev han befunnen trogen.

44:21  Fördenskull fastställde Herren åt honom genom ed att folken skulle varda välsignade i hans säd, och att han skulle göra honom tallös såsom jordens stoft och upphöja hans säd så högt som stjärnorna och giva dem en besittning från hav till hav, och ifrån floden intill jordens ända.

44:22  Också åt Isak fastställde han på samma sätt, för Abrahams, hans faders, skull, välsignelsen för alla människor, och förbundet.

44:23  Han lät den ock vila på Jakobs huvud; han utmärkte honom med sin välsignelse och förlänade honom arvet. Han utskiftade hans arvslotter och fördelade dem bland de tolv stammarna.

Chapter 45

45:1  och var älskad av både Gud och människor, Moses, vilkens minne vare välsignat.

45:2  Han gjorde honom i härlighet lik de heliga och gjorde honom stor genom den skräck han injagade hos fienderna.

45:3  Genom dennes ord lät han tecken inträffa med hast; han förhärligade honom inför konungar och gav honom befallning till hans folk och lät honom se en skymt av sin härlighet.

45:4  För hans trohets och saktmods skull avskilde han honom till heligt värv; han utvalde honom bland alla levande.

45:5  Han lät honom höra sin röst och lät honörn träda in i töcknet. Och han gav honom sina bud med egen hand, livets och kunskapens lag, för att han skulle undervisa Jakob om förbundet och Israel om hans rätter.

45:6  Han upphöjde Aron, en helig man, den förres like, dennes broder av Levi stam.

45:7  Han upprättade i hans person ett evigt förbund och gav honom prästadöme bland folket. Han hugnade honom med en skön skrud och omgjordade honom med en härlig dräkt.

45:8  Ja, han beklädde honom med den högsta ståt och prydde honom med präktiga kläder, med benkläder och kåpa och efod.

45:9  Och han hängde omkring honom en krans av granatäpplen, så ock en mängd av gyllene bjällror runt omkring, för att det skulle klinga, när han gick, så att klangen hördes i templet, till en påminnelse för hans folks barn.

45:10  Han utrustade honom med den heliga klädnaden, med guld och mörkblått och purpurrött garn i konstvävnad, med domsskölden, med urim och tummim,

45:11  med tvinnat rosenrött garn, ett konstrikt arbete, med dyrbara stenar, graverade såsom signetringar, i infattning av guld, ett verk av stensnidarkonst, till åminnelse försedda med inristad skrift, efter antalet av Israels stammar.

45:12  På huvudbindeln satte han ett gyllene diadem, varpå den heliga inskriften var ingraverad, ett härligt praktstycke, ett präktigt arbete. Alltsammans var en lust för ögonen, en skön prydnad.

45:13  Före honom har aldrig något sådant funnits, och aldrig har någon av annan släkt fått bära en sådan klädnad; det få allenast hans egna söner och hans avkomlingar i alla tider.

45:14  Hans offer förbrännas helt och hållet, två gånger om dagen, för beständigt.

45:15  Moses företog handfyllning med honom och smorde honom med helig olja. Och till en evärdlig förordning blev det fastställt för honom och för hans efterkommande, så länge himmelen består, att de skulle göra tjänst inför Herren, och att de skulle vara hans präster och välsigna hans folk i hans namn.

45:16  Han utvalde honom bland alla levande till att frambära brännoffer åt Herren, rökelse och vällukt till åminnelse, och till att bringa försoning för folket.

45:17  Och han gav honom sina bud och makt över sina rättsförordningar, för att han skulle lära Jakob hans vittnesbörd och undervisa Israel i hans lag.

45:18  Mot honom rotade sig främmande män samman, och de grepos av avund mot honom, i öknen, Datan och Abiron och deras folk och Koras hop, i förtörnelse och vrede.

45:19  Herren såg det, och det behagade honom icke, och de blevo tillintetgjorda genom svår förtörnelse. Han lät under ske med dem, så att han lät dem förtäras genom sin eldslåga.

45:20  Och han förlänade Aron ännu större härlighet, och han beskärde honom hans arvedel: förstlingen av alla förstlingsfrukter tilldelade han honom; främst beredde han honom bröd till att mätta sig med.

45:21  Ja, av Herrens offer skulle de hava sitt underhåll, de offer som han hade bestämt åt honom och hans efterkommande.

45:22  Men i folkets land skulle han icke hava någon arvedel, och ingen lott skulle han hava bland folket: »Ty jag själv», sade Herren, »skall vara din lott och arvedel.»

45:23  Och Finees, Eleasars son, är den tredje i ära, därför att han nitälskade i Herrens fruktan och grep in vid folkets avfall, i sitt hjärtas redliga nit, och bragte försoning för Israel.

45:24  Fördenskull blev ock ett fridsförbund upprättat med honom, att han skulle vara en föreståndare för helgedomen och för sitt folk, så att prästadömets högsta värdighet skulle tillhöra honom och hans efterkommande, till evärdlig tid.

45:25  Och såsom ett förbund blev upprättat med David, Jessais son, av Juda stam, att konungavärdigheten skulle gå i arv från son till son allenast, på samma sätt skulle det ock vara med Arons och hans efterkommandes arvsrätt.

45:26  Herren give eder vishet i edra hjärtan till att styra hans folk med rättfärdighet, på det att dess lycka aldrig måtte gå om intet, ej heller dess härlighet, släkte efter släkte.

Chapter 46

46:1  En hjälte i strid var Josua, Nuns son, Moses’ efterföljare såsom profet, han som, enligt vad hans namn utsäger , blev stor såsom frälsare för Herrens utvalda. Ja, han utkrävde hämnd på de fiender som reste sig upp, för att så förhjälpa Israel till sin besittning.

46:2  Huru härlig tedde han sig icke, när han lyfte sin hand och sträckte ut sitt svärd mot städerna!

46:3  Vem före honom stod stark såsom han? Ja, Herrens krig förde han.

46:4  Var det icke genom honom som solen gick tillbaka, så att en dag blev så lång som två?

46:5  Han åkallade den högste härskaren, när fienderna trängde honom på alla sidor. Och den store Herren bönhörde honom genom att sända tunga, väldiga hagelstenar.

46:6  Han slungade dem mot det fientliga folket och förgjorde motståndarna på sluttningen. Så skulle hedningarna få pröva på hans vapen och förnimma att han inför Herrens ansikte förde sin strid; också efterföljde han ju den Allsmäktige.

46:7  Redan i Moses’ tid bevisade han sin fromhet, han och Kaleb, Jefonnes son, i det att de sökte stå menigheten emot och hindra folket ifrån synd och tysta ned dess onda knorrande.

46:8  Och så blevo dessa två allena räddade bland skaran av de sex hundra tusen, till att föra folket in i dess arvedel, in i det land som flöt av mjölk och honung.

46:9  Och Herren förlänade Kaleb kraft; ja, ända till hans ålderdom förblev den hos honom, så att han kunde draga upp till Bergsbygden. Och jämväl hans efterkommande fingo en besittning,

46:10  för att alla Israels barn skulle få se att det är gott att efterfölja Herren.

46:11  Domarna, envar med sitt namn, så många av dem, som ej trolöst avföllo i sina hjärtan, och så många som icke vände sig bort ifrån Herren - deras minne vare välsignat!

46:12  Deras ben skjute skott ur deras gravar, och må deras namn gå i arv på deras söner.

46:13  Älskad av sin Herre var Samuel, en Herrens profet, som grundade konungadömet och smorde furstar över hans folk.

46:14  Efter Herrens lag dömde han menigheten; och Herren såg till Jakob.

46:15  I följd av sin trohet blev han prövad tillförlitlig såsom profet, och på grund av sina ord blev han befunnen sannfärdig såsom siare.

46:16  Och han åkallade Herren, den Allsmäktige, när hans fiender trängde honom på alla sidor; han frambar därvid ett dilamm såsom offer.

46:17  Och Herren dundrade från himmelen, han lät sin röst höras med starkt dån.

46:18  Och han slog i grund tyriernas hövdingar och filistéernas alla furstar.

46:19  Och förrän han somnade in i den eviga sömnen, betygade han inför Herren och hans smorde: »Intet, icke så mycket som ett par skor, har jag tagit från någon människa.» Det fanns ej heller någon som kunde anklaga honom.

46:20  Jämväl sedan han hade avsomnät, profeterade han och förutsade för konungen hans död. Och han lät sin röst höras ur jordens djup för att genom sitt profetiska ord utplåna folkets orättfärdighet.

Chapter 47

47:1  Och efter denne uppstod Natan och verkade såsom profet i Davids dagar.

47:2  Såsom det feta avskiljes från tackoffret, så var David avskild från andra israeliter.

47:3  Han lekte med lejon såsom med killingar och med björnar såsom med lamm.

47:4  Slog han icke i sin ungdom ihjäl jätten och tog så bort försmädelsen ifrån folket, i det han lyfte sin hand med slungstenen och slog Goljats stolta skryt till marken? Ja, han åkallade Herren, dens Högste, och Herren lade styrka i hans högra hand, till att nedgöra den starke kämpen och till att upphöja hans folks horn.

47:6  Så ärade man honom för de tio tusens skull och prisade honom för den välsignelse han hade undfått av Herren, under det man hembjöd åt honom ärans krona.

47:7  Ty han slog i grund fienderna runt omkring och tillintetgjorde filistéerna, som stodo honom emot; ja, ända till denna dag har han krossat deras horn.

47:8  Vid allt vad han företog sig hembar han tacksägelse åt den helige Högste med sköna ord. Av allt sitt hjärta sjöng han, och han hade sin Skapare kär.

47:9  Sångare ställde han upp framför altaret och lät genom deras röster ljuvliga sånger klinga.

47:10  Han förlänade glans åt festerna och inrättade välordnade högtider året igenom; man prisade vid dem Herrens heliga namn, så att helgedomen genljöd därav ända ifrån morgonen.

47:11  Herren borttog hans synder och upphöjde för evigt hans horn; han slöt med honom ett förbund angående konungadömet och förlänade honom ärans tron i Israel.

47:12  Efter honom uppstod hans vise son, som för hans skull fick hava ro vida omkring.

47:13  Salomo fick vara konung under en tid av fred, och Gud gav honom ro på alla sidor, för att han skulle uppföra ett hus i hans namn och grunda en helgedom för evärdlig tid.

47:14  Huru vis var du icke i din ungdom! Fylld, såsom en flod, var du av insikt.

47:15  Din ande omfattade hela jorden, och du uppfyllde den med sinnrika ordspråk.

47:16  Till avlägsna öar nådde ditt rykte, och du blev älskad för den fred som du beredde.

47:17  Genom dina sånger, liknelser och ordspråk och genom din uttydningskonst väckte du beundran i länderna.

47:18  I Herren Guds namn, hans som kallas Israels Gud, samlade du guld såsom tenn och hopade silver såsom bly.

47:19  Men du skänkte din kraft åt kvinnor och lät dem få väldet över din kropp.

47:20  Du satte en fläck på din ära och vanhelgade din säd. Så drog du vrede över dina barn och vållade bitter grämelse för din dårskaps skull.

47:21  Därför blev nu väldet delat, och ur Efraim framgick ett gensträvigt rike.

47:22  Men Herren låter aldrig sin barmhärtighet fara, och aldrig låter han något av sina verk bliva till intet. Aldrig utplånar han sin utvaldes avkomma; nej, han utrotar aldrig dens barn, som älskar honom. Så gav han ock åt Jakob en kvarleva och åt David en telning, som utgick från honom.

47:23  Och Salomo gick till vila hos sina fäder och lämnade efter sig sin son, stor i dårskap och liten i förstånd, Roboam, som genom sitt rådslut bragte folket till att avfalla. Så kom ock Jeroboam, Nabats son, som förledde Israel till synd och öppnade för Efraim syndens väg.

47:24  Och folkets synder förökades storligen, så att de blevo bortförda från sitt land.

47:25  Ja, de foro efter allt slags ondska, intill dess straffdomen kom över dem.

Chapter 48

48:1  Därefter uppstod Elias, en profet lik en eld, vilkens ord brann såsom en fackla.

48:2  Han lät hungersnöd drabba folket, och genom sin nitälskan kom han deras antal att förminskas.

48:3  Genom Herrens ord tillslöt han himmelen; likaså lät han eld tre gånger falla ned.

48:4  Huru härlig tedde du dig icke, Elias, i dina undergärningar! Ja, vem är dig lik, så att han skulle kunna berömma sig därav,

48:5  du som uppväckte en död från de döda, från dödsriket, genom den Högstes ord;

48:6  du som störtade konungar ned i fördärvet, och höga herrar från deras sjukläger;

48:7  du som på Sina förnam straffförkunnelsen, och på Koreb hämndens domar;

48:8  du som smorde konungar till att öva vedergällning, och profeter till efterföljare åt dig;

48:9  du som blev upptagen i en stormvind av eld, i en vagn, dragen av eldshästar;

48:10  du som står redo för kommande tider, såsom det är skrivet, till att stilla vreden, innan den bryter ut, och till att vända fädernas hjärtan till barnen och upprätta Jakobs stammar!

48:11  Saliga äro de som skola få se dig; ja, saliga äro ock de som redan hava insomnat i ro. Ty också vi skola förvisso få leva.

48:12  Sedan Elias hade överskyggts av stormvinden, blev Elisa uppfylld av hans ande. Så länge denne levde, kunde ingen furste få honom att vackla, och ingen fick makt över honom.

48:13  Ingenting översteg hans förmåga, och ännu i graven hade hans kropp profetisk kraft.

48:14  Medan han levde, gjorde han tecken, och när han var död, voro hans gärningar underbara.

48:15  Trots allt detta bättrade folket sig icke och avstod ej från sina synder, till dess de blevo bortförda såsom byte från sitt land och förskingrades över hela jorden; allenast en ringa del av folket lämnades kvar, så ock en furste åt Davids hus.

48:16  Några av dessa gjorde det som var välbehagligt för Herren, men andra begingo synder i myckenhet.

48:17  Esekias befäste sin stad och drog in en vattenledning i den. Han högg igenom den hårda klippan med järn och byggde dammar för vattnet.

48:18  I hans dagar drog Sennakerim ditupp, och han sände Rabsake åstad. Denne lyfte sin hand mot Sion och for i sitt övermod ut i hädelser.

48:19  Då skälvde deras hjärtan och deras händer, de våndades såsom barnaföderskor.

48:20  De åkallade Herren, den barmhärtige, och uträckte sina händer mot honom. Och den Helige hörde dem snarligen från himmelen och förlossade dem genom Esaias.

48:21  Han slog assyriernas läger, och hans ängel förgjorde dem.

48:22  Ty Esekias gjorde det som var välbehagligt för Herren och höll sig stadigt på sin fader Davids vägar; och dessa förelades honom av Esaias, profeten, den store och i sina syner sannfärdige.

48:23  I hans dagar gick solen tillbaka, och han förlängde konungens liv.

48:24  Med mäktig ande skådade han det tillkommande och tröstade de sörjande på Sion.

48:25  Han uppenbarade vad som skulle komma, intill en avlägsen framtid, och det förborgade, förrän det ännu hade inträffat.

Chapter 49

49:1  Josias’ åminnelse är såsom en fin rökelseblandning, tillagad med salvoberedarens konst. I vars och ens mun är den söt såsom honung, och den är såsom musik vid ett festligt lag.

49:2  Rätt handlade han, då när folket omvände sig, och han skaffade bort laglöshetens styggelser.

49:3  Han riktade sitt hjärta till Herren, i de laglösas dagar befäste han Guds fruktan.

49:4  Förutom David och Esekias och Josias försyndade de sig allasammans, ty de övergåvo den Högstes lag; så blevo Juda konungar till intet.

49:5  Ja, de måste överlåta sitt horn åt andra och sin ära åt ett främmande folk;

49:6  och det satte eld på den utvalda, heliga staden och ödelade dess gator.

49:7  Detta skedde genom Jeremias, ty honom hade de misshandlat. Och dock hade han redan i moderlivet blivit helgad till profet, till att upprycka och förgöra och fördärva, såsom ock till att uppbygga och plantera.

49:8  Hesekiel fick i en syn skåda Herrens härlighet, som han visade honom på kerubernas vagn.

49:9  Också hotade han fienderna med slagregn, men lovade dem gott, som vandrade på rätta vägar.

49:10  Och de tolv profeterna — må deras ben skjuta skott ur deras gravar. Ty de tröstade Jakob och ingåvo dem ett fast hopp om förlossning.

49:11  Huru skola vi väl prisa Sorobabel? Han var såsom en signetring på högra handen.

49:12  Och huru prisa Josua, Josedeks son? I sin tid byggde de upp Guds hus och uppförde ett tempel, helgat åt Herren, berett till evig härlighet.

49:13  Och Neemias - hans minne är ärat; han byggde upp åt oss de fallna murarna och lät sätta in portar och bommar och åter bebygga våra boningsplatser.

49:14  Aldrig har någon blivit skapad på jorden, som var Henok lik; också han blev ju levande borttagen från jorden.

49:15  Ej heller har någon annan man sådan som Josef blivit född; en hövding var han över sina bröder, en stödjepelare för folket. Till och med hans ben vårdade sig Herren om.

49:16  Sem och Set åtnjöto ära bland människor, men över alla levande varelser i skapelsen står Adam.

Chapter 50

50:1  Simon, Onias’ son, översteprästen, satte under sin levnad Guds hus i stånd och befäste templet i sin tid.

50:2  Av honom uppfördes muren, den höga ringmuren omkring helgedomen.

50:3  I hans tid blev en vattenbehållare uthuggen, en damm, lik ett hav i omfång.

50:4  Han sörjde för sitt folk, så att det ej skulle komma på fall, och gjorde staden stark mot belägringar.

50:5  Huru härlig tedde han sig icke, när han vände sig mot folket, när han trädde fram ur rummet bakom förlåten:

50:6  lik morgonstjärnan mellan skyar, lik fullmånen under högtidsdagarna;

50:7  lik solen, när den lyser på den Högstes tempel, och lik bågen, när den skimrar bland glänsande skyar;

50:8  lik rosor i förstlingsfruktens tid, lik liljor vid vattenkällor, lik Libanons grönska under sommarens dagar;

50:9  lik brinnande rökelse i fyrfatet, lik ett kärl av gediget guld, prytt med allahanda dyrbara stenar;

50:10  lik ett olivträd med rildig frukt och lik en cypress som höjer sig mot molnen!

50:11  När han tog på sig sin äreskrud och iklädde sig sin fulla ståt, när han steg upp på det heliga brännoffersaltaret, då spred han glans över helgedomens förgård.

50:12  Och när han tog emot offerstyckena ur prästernas händer, medan han själv stod invid altarets härd, då omgåvo hans bröder honom såsom en krans, lika unga cedrar på Libanon; runt omkring honom stodo de lika palmstammar.

50:13  Ja, alla Arons söner stodo där i sin härlighet, med Herrens offer i sina händer, inför Israels hela menighet.

50:14  Och till att avsluta tjänsten vid altaret och för att skönt fullända offret åt den Högste och Allsmäktige

50:15  sträckte han ut sin hand efter kannan och utgöt drickoffer av druvans blod; vid brännoffersaltarets fot utgöt han det, den Högste, alltings konung, till välbehaglig lukt.

50:16  Då stötte Arons söner i basun och blåste i trumpeterna av drivet silver. De läto en stark trumpetklang ljuda för att bringa folket i åminnelse inför den Högste.

50:17  Då skyndade på en gång allt folket att falla ned till jorden på sina ansikten för att tillbedja sin Herre, den allsmäktige Guden, den Högste.

50:18  Och sångarna prisade honom med sina röster, och över de täta skarorna ljöd ljuvligt deras sång.

50:19  Och folket bad till Herren, den Högste, och tillbad inför den Barmhärtige, till dess hyllningen åt Herren var fullbordad och de hade avslutat gudstjänsten.

50:20  Sedan steg han ned och upplyfte sina händer över Israels barns hela menighet, för att utdela Herrens välsignelse med sina läppar och berömma sig av hans namn.

50:21  Och ännu en gång föllo de ned för att mottaga välsignelsen från den Högste.

50:22  Och nu, prisen honom som är Gud över allting, honom som allestädes gör stora ting, som från moderlivet leder vår levnad uppåt, och som handlar med oss efter sin barmhärtighet.

50:23  Give han eder glädje i edra hjärtan, och låte han frid råda under våra dagar i Israel, likasom i fordom tid.

50:24  Låte han sin barmhärtighet vila över oss, och när hans tid kommer, förlosse han oss.

50:25  Över två folk harmas min själ, och det tredje är icke något folk:

50:26  de sorn äro bosatta på Seirs berg och filistéerna och det dåraktiga folk som bor i Sikem.

50:27  Insiktsfylld och förståndig undervisning har jag upptecknat i denna bok, jag, Jesus, son till Eleasar, son till Syrak, från Jerusalem; och vishet har jag låtit flöda ur mitt hjärta.

50:28  Säll är den som sysselsätter sig härmed; ja, den som lägger det på hjärtat, han varder vis.

50:29  Ty om han gör därefter, så skall han få kraft till allt, eftersom Herrens fruktan skall leda hans fjät.

Chapter 51

51:1  Jag vill tacka dig, Herre, konung, och prisa dig, Gud, min frälsare. Ja, jag tackar ditt namn,

51:2  därför att du har blivit min beskärmare och hjälpare och har förlossat mitt liv ifrån fördärvet och från den förtalande tungans snara, från deras läppar, som fara med lögn. Och inför mina motståndare har du bevisat dig såsom min hjälpare;

51:3  du har förlossat mig, efter din stora barmhärtighet och enligt ditt stora namn, från deras rytande, som voro färdiga att uppsluka mig, från deras våld, som traktade efter mitt liv, från det myckna betryck som hade kommit över mig;

51:4  från att kvävas av branden som omvärvde mig, och mitt ur den eld som jag icke själv hade tänt;

51:5  ur dödsrikets djupa svalg och från den orena tungan och det lögnaktiga talet,

51:6  från den orättfärdiga tungans pilar. Min själ nalkades döden, och mitt liv var nära dödsrikets djup.

51:7  De omgåvo mig på alla sidor, och ingen fanns, som kunde hjälpa. Jag såg mig om efter bistånd från människor, men jag fann intet.

51:8  Då tänkte jag på din barmhärtighet, o Herre, och på allt vad du har gjort av ålder, huru du befriar dem som förbida dig och frälsar dem ifrån fiendernas våld.

51:9  Och jag lät mitt bönerop uppstiga från jorden och bad om räddning från döden.

51:10  Jag anropade Herren, min fader och herre, att han icke skulle övergiva mig i nödens tid, i en stund då jag stod hjälplös mot övermodet.

51:11  Jag sade: »Jag vill prisa ditt namn beständigt och lovsjunga dig under tacksägelse.» Då blev min bön hörd;

51:12  ty du frälste mig ifrån fördärvet och befriade mig ifrån den onda tiden. Fördenskull vill jag tacka och prisa dig, ja, jag vill lova Herrens namn.

51:13  Medan jag ännu var ung, och förrän jag hade begynt mina irrfärder, sökte jag, öppet inför alla, vishet i min bön.

51:14  I min ungdom bad jag om henne, och intill mitt yttersta vill jag söka efter henne.

51:15  Hon prunkade likasom en mognande druvklase; mitt hjärta fröjdade sig över henne. Min fot trädde in på en jämn väg; allt ifrån min ungdom har jag följt hennes spår.

51:16  Något litet böjde jag mitt öra till henne och mottog hennes ord, och jag inhämtade mycken lärdom.

51:17  Mer och mer förkovrades Jag däri; ära vill jag giva honom som förlänade mig visheten.

51:18  Jag tänkte efter, huru jag skulle handla enligt hennes bud, jag nitälskade för det goda; och jag skall aldrig komma på skam.

51:19  Min själ har kämpat med henne, och noggrannhet iakttog jag i allt vad jag gjorde. Jag uträckte mina händer mot höjden och sörjde över mina förseelser mot henne.

51:20  Jag vände min håg till henne och fann henne i hennes renhet. Förstånd förvärvade jag hos henne allt ifrån begynnelsen; fördenskull skall jag icke bliva övergiven av henne.

51:21  Ja, i mitt innersta var jag upptänd av iver att söka efter henne; fördenskull förvärvade jag mig ock en dyrbar skatt.

51:22  Herren gav mig min tungas konst såsom min lön, och med den vill jag prisa honom.

51:23  Så kommen då hit till mig, I olärde, och dväljens i mitt lärohus.

51:24  Sägen, varför stån I ännu tillbaka i dessa stycken, och varför skola edra själar plågas av så svår törst?

51:25  Jag har upplåtit min mun och talat; förvärven eder nu vishet utan penningar.

51:26  Bojen eder hals under hennes ok, och låten eder själ mottaga undervisning. Nära är hon, så att I kunnen finna henne.

51:27  Sen med egna ögon att jag har gjort mig allenast ringa möda, men att jag dock har vunnit mycken ro.

51:28  Om I än köpen undervisning för en stor summa silver, så skolen I dock förvärva guld i myckenhet med den.

51:29  Eder själ fröjde sig över Guds barmhärtighet; och blygens icke för att prisa honom.

51:30  Utfören edert verk, medan tid är; när hans tid kommer, skall han då låta eder undfå eder lön.