SweKarlXII1873 - Psalms

Chapter 1

1:1  Säll är den, som icke vandrar uti de ogudaktigas råd, och icke träder in uppå de syndares väg; ej heller sitter der de bespottare sitta;

1:2  Utan hafver lust till Herrans lag, och talar om hans lag både dag och natt.

1:3  Han är såsom ett trä, planteradt vid vattubäcker, hvilket sina frukt bär i sinom tid, och dess löf förfalna intet; och hvad han gör, det lyckas väl.

1:4  Men de ogudaktige äro icke så; utan såsom agnar, som vädret bortförer.

1:5  Derföre blifva icke de ogudaktige i domenom, eller syndarena i de rättfärdigas församling.

1:6  Ty Herren känner de rättfärdigas väg; men de ogudaktigas väg förgås.

Chapter 2

2:1  Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?

2:2  Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:

2:3  Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.

2:4  Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.

2:5  Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.

2:6  Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.

2:7  Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

2:8  Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.

2:9  Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.

2:10  Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.

2:11  Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.

2:12  Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.

Chapter 3

3:1  En Psalm Davids, då han flydde för sin son Absalom.

3:2  Ack! Herre, huru månge äro mine fiender! Och så månge sätta sig upp emot mig.

3:3  Månge säga om mina själ: Hon hafver ingen hjelp när Gudi. Sela.

3:4  Men du, Herre, äst skölden för mig, och den mig till äro sätter, och mitt hufvud upprätter.

3:5  Jag ropar till Herran med mine röst, så hörer han mig af sitt helga berg. Sela.

3:6  Jag ligger och sofver, och vaknar upp; ty Herren uppehåller mig.

3:7  Jag fruktar mig intet för mång hundrad tusend, de som lägga sig emot mig allt omkring.

3:8  Upp, Herre, och hjelp mig, min Gud; ty du slår alla mina fiendar på kindbenet, och sönderbryter de ogudaktigas tänder. När Herranom finner man hjelp; och din välsignelse öfver ditt folk. Sela.

Chapter 4

4:1  En Psalm Davids, till att föresjunga på strängaspel.

4:2  Hör mig, när jag ropar, mine rättfärdighets Gud; du som tröstar mig i ångest; var mig nådelig, och hör mina bön.

4:3  I herrar, huru länge skall min ära skämd varda? Hvi hafven I fåfängeligheten så kär, och älsken lögnen? Sela.

4:4  Besinner dock, att Herren förer sina heliga underliga; Herren hörer, när jag åkallar honom.

4:5  Varden I vrede, så synder icke; taler med edor hjerta på edra sänger, och bider. Sela.

4:6  Offrer rättfärdighet, och tröster uppå Herran.

4:7  Månge säga: Huru skulle den visa oss hvad godt är? Men upplyft, Herre, öfver oss dins ansigtes ljus.

4:8  Du fröjdar mitt hjerta, ändock de andre mycket vin och korn hafva. Jag ligger och sofver allstinges i frid; ty allena du, Herre, hjelper mig, att jag må säker bo.

Chapter 5

5:1  En Psalm Davids, till att föresjunga för arfvet.

5:2  Herre, hör min ord; gif akt uppå mitt tal.

5:3  Gif akt uppå, mitt rop, min Konung, och min Gud; ty jag vill bedja inför dig.

5:4  Herre, bittida hör mina röst; bittida vill jag skicka mig till dig, och taga der vara, uppå.

5:5  Ty du äst icke den Gud, hvilkom ett ogudaktigt väsende behagar; den der ond är, han blifver icke för dig.

5:6  De storordige bestå intet för din ögon; alla ogerningsmän hatar du.

5:7  Du förgör de lögnaktiga; Herren hafver en styggelse vid de blodgiruga och falska.

5:8  Men jag vill gå in i ditt hus på, dina stora barmhertighet, och tillbedja emot ditt helga tempel i dine fruktan.

5:9  Herre, led mig i dine rättfärdighet, för mina fiendars skull; gör din väg rättan för mig.

5:10  Ty uti deras mun är intet visst: deras innersta är vedermöda; deras strupe är en öppen graf; med deras tungor skrymta de.

5:11  Döm dem, Gud, att de måga falla af sitt uppsåt; drif dem ut för deras stora öfverträdelses skull; ty de äre dig gensträfvige.

5:12  Låt glädja sig alla dem som trösta uppå dig, evinnerliga låt dem fröjda sig; ty du beskärmar dem; låt dem i dig glade vara, som ditt Namn kärt hafva. Ty du, Herre, välsignar de rättfärdiga; du kröner dem med nåde, såsom med en sköld.

Chapter 6

6:1  En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta stränger.

6:2  Ack! Herre, straffa mig icke i dina vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

6:3  Herre, var mig nådelig, ty jag är svag; hela mig, Herre, ty mine ben äro förskräckte;

6:4  Och min själ är svårliga förskräckt; ack! Herre, huru länge?

6:5  Vänd dig, Herre, och undsätt mina själ; hjelp mig för dina mildhets skull.

6:6  Ty i döden tänker man intet på dig; ho vill tacka dig i helvete?

6:7  Jag är så trött af suckande; jag gör mina säng flytande i hela nattene, och väter mitt lägre med mina tårar.

6:8  Mitt ansigte är förfallet af sorg, och är gammalt vordet; ty jag varder trängd på alla sidor.

6:9  Viker ifrå mig, alle ogerningsmän; ty Herren hörer min gråt.

6:10  Herren hörer mina bön; mina bön anammar Herren. Alle mine fiender komme på skam, och förskräckes svårliga; vände sig tillbaka, och komme på skam hasteliga.

Chapter 7

7:1  Davids oskyldighet, der han om söng Herranom, för Chus ords skull, den Jeminitens.

7:2  Uppå dig, Herre, tröstar jag, min Gud; hjelp mig ifrån alla mina förföljare, och undsätt mig;

7:3  Att de icke få mina själ fatt såsom lejon, och sönderslita henne efter ingen hjelpare är.

7:4  Herre min Gud, hafver jag sådant gjort, och är orätt i mina händer;

7:5  Hafver jag vedergullit dem ondt, som mig med frid läto, eller gjort dem skada, som mine fiender voro utan sak;

7:6  Så förfölje min fiende mina själ, och få henne fatt, och nedtrampe mitt lif på markena, och lägge mina äro uti stoft. Sela.

7:7  Statt upp, Herre, i dine vrede; upphäf dig öfver mina fiendars grymhet; och hjelp mig åter in i det ämbete, som du mig befallt hafver;

7:8  Att folket må åter församla sig till dig; och för deras skull kom upp igen.

7:9  Herren är domare öfver folken; döm mig, Herre, efter mina rättfärdighet och fromhet.

7:10  Låt på de ogudaktigas ondsko en ände varda, och fordra de rättfärdiga; ty du, rättfärdige Gud, pröfvar hjerta och njurar.

7:11  Min sköld är när Gudi, hvilken de rätthjertade hjelper.

7:12  Gud är en rätt domare, och en Gud, som dageliga hotas.

7:13  Vill man icke omvända sig, så hafver han hvässt sitt svärd, och spänt sin båga och måttar till;

7:14  Och hafver lagt der dödelig skott uppå; sina pilar hafver han tillredt, till att förderfva.

7:15  Si, denne hafver ondt i sinnet, med olycko är han hafvandes; men ett fel skall han föda.

7:16  Han hafver grafvit ena grop, och kastat der grant ut, och är i den gropena fallen, som han gjort hade.

7:17  Hans olycka skall uppå hans hufvud komma, och hans arghet uppå hans hjessa falla. Jag tackar Herranom för hans rättfärdighets skull, och vill lofva Herrans Namn, dens Aldrahögstas.

Chapter 8

8:1  En Psalm Davids, till att föresjunga på Gittith.

8:2  Herre, vår Herre, huru härligit är ditt Namn i all land, der man tackar dig i himmelen.

8:3  Utaf unga barnas och spenabarnas mun hafver du ena magt upprättat, för dina ovänners skull; att du skall nederlägga ovännen, och den hämndgiruga.

8:4  Ty jag skall se himlarna, dins fingers verk; månan och stjernorna, som du beredt hafver.

8:5  Hvad är menniskan, att du tänker på henne; eller menniskones son, att du låter dig vårda om honom?

8:6  Du skall låta honom en liten tid af Gudi öfvergifven varda; men med äro och härlighet skall du kröna honom.

8:7  Du skall göra honom till en herra öfver dina händers verk; all ting hafver du under hans fötter lagt:

8:8  Får och fä alltsamman; vilddjuren också dertill;

8:9  Foglarna under himmelen, och fiskarna i hafvet, och hvad i hafvena går. Herre, vår Herre, huru härligit är ditt Namn i all land.

Chapter 9

9:1  En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga.

9:2  Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.

9:3  Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;

9:4  Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.

9:5  Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.

9:6  Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.

9:7  Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.

9:8  Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.

9:9  Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.

9:10  Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.

9:11  Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.

9:12  Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.

9:13  Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.

9:14  Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;

9:15  På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.

9:16  Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.

9:17  Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. Sela.

9:18  Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta.

9:19  Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.

9:20  Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda. Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. Sela.

Chapter 10

10:1  Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

10:2  Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

10:3  Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

10:4  Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

10:5  Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

10:6  Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

10:7  Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

10:8  Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

10:9  Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

10:10  Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

10:11  Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

10:12  Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

10:13  Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

10:14  Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

10:15  Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

10:16  Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

10:17  De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

10:18  Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.

Chapter 11

11:1  En Psalm Davids, till att föresjunga. Jag förtröstar på Herran; huru sägen I då till mina själ, att hon skall flyga, såsom en fogel på edro berge?

11:2  Ty si, de ogudaktige spänna bågan, och lägga sina pilar på strängen, till att dermed hemliga skjuta de fromma.

11:3  Ty de sönderrifva grunden; hvad skulle den rättfärdige uträtta?

11:4  Herren är i sitt helga tempel; Herrans stol är i himmelen; hans ögon se deruppå; hans ögnahvarf pröfva menniskors barn.

11:5  Herren pröfvar den rättfärdiga; hans själ hatar den ogudaktiga, och dem der gerna orätt bruka.

11:6  Han skall låta regna öfver de ogudaktiga ljungande, eld och svafvel; och skall gifva dem oväder till löna.

11:7  Herren är rättfärdig, och hafver rätthetena kär; derföre, att deras ansigte skådar uppå det rätt är.

Chapter 12

12:1  En Psalm Davids, till att föresjunga på åtta stränger.

12:2  Hjelp, Herre; de helige äro förminskade; och de trogne äro få ibland menniskors barn.

12:3  Den ene talar med den andra onyttig ting; och skrymta, och lära utaf oens hjerta.

12:4  Herren utrote allt skrymteri och de tungo, som stor ord talar;

12:5  De der säga: Vår tunga skall hafva öfverhandena; oss bör tala; ho är vår herre?

12:6  Efter nu de elände förtryckte varda, och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall.

12:7  Herrans tal är klart, såsom genomluttradt silfver i enom lerdegel, bepröfvadt sju resor.

12:8  Du Herre, bevara dem, och förvara oss för detta slägtet, till evig tid. Ty det varder allestäds fullt med ogudaktiga, der sådana löst folk ibland menniskorna rådande är.

Chapter 13

13:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

13:2  Herre, huru länge vill du så platt förgäta mig? Huru länge fördöljer du ditt ansigte för mig?

13:3  Huru länge skall jag sörja i mine själ, och ängslas i mitt hjerta dagliga? Huru länge skall min ovän förhäfva sig öfver mig?

13:4  Skåda dock, och hör mig, Herre min Gud; upplys min ögon, att jag icke bortsomnar i dödenom:

13:5  Att min ovän icke skall berömma sig att han är mig öfvermägtig vorden, och mine motståndare glädja sig att jag nedre ligger.

13:6  Men jag tröstar deruppå, att du så nådelig äst; mitt hjerta gläder sig, att du så gerna hjelper. Jag vill sjunga Herranom, att han så väl emot mig gör.

Chapter 14

14:1  En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt väsende; det är ingen, som väl gör.

14:2  Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att han se skulle om der någor förståndig vore, och efter Gud frågade.

14:3  Men de äro alle afvekne, och allesammans odogse; det är ingen, som väl gör, ja icke en.

14:4  Vill då ingen af de ogerningsmän det märka? de som mitt folk uppfräta, på det de måga föda sig; men Herran åkalla de intet.

14:5  Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

14:6  I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

14:7  Ack! att hjelpen af Zion öfver Israel komme, och Herren sitt fångna folk förlossade; så skulle Jacob glad vara, och Israel fröjda sig.

Chapter 15

15:1  En Psalm Davids. Herre, ho skall bo i dine hyddo? Ho skall blifva på ditt helga berg?

15:2  Den som vandrar utan vank, och gör rätt, och talar sanningen af hjertat;

15:3  Den med sine tungo icke förtalar, och icke gör sin nästa ondt, och sin nästa icke skämmer.

15:4  Den som de ogudaktiga för intet aktar; men dem som Herran frukta, ärar han, den som sinom nästa svär, och håller det;

15:5  Den som icke gifver sina penningar på ocker, och tager icke skänker öfver den oskyldiga. Den det gör, han skall blifva vid sig evinnerliga.

Chapter 16

16:1  Ett gyldene klenodium Davids. Bevara mig, Gud; förty jag tröstar uppå dig.

16:2  Jag hafver sagt till Herran: Du äst ju Herren; jag måste för dina skull lida.

16:3  För de heliga, som på jordene äro, och för de härliga, till dem hafver jag allt mitt behag.

16:4  Men de som efter en annan löpa, skola stor bedröfvelse hafva; jag vill icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i minom mun.

16:5  Men Herren är mitt gods och min del; du uppehåller min arfvedel.

16:6  Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfvedel tillfallen.

16:7  Jag lofvar Herran, den mig råd gifvit hafver; tukta mig också mine njurar om nattena.

16:8  Jag hafver Herran för ögon alltid: ty han är mig på högra handene; derföre skall jag väl blifva vid mig.

16:9  Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga.

16:10  Ty du skall icke låta mina själ uti helvete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse.

16:11  Du kungör mig vägen till lifvet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt väsende på dine högra hand evinnerliga.

Chapter 17

17:1  En bön Davids. Herre, hör rätthetena; gif akt uppå mitt rop, förnim mina bön, den icke utaf en falsk mun går.

17:2  Tala du i mine sak, och se du uppå hvad rätt är.

17:3  Du pröfvar mitt hjerta, och besöker det om nattena, och ransakar mig, och finner intet; jag hafver satt mig före, att min mun icke öfverträda skall.

17:4  Jag förvarar mig i dina läppars orde, för menniskors gerningar, på mördarens väg.

17:5  Behåll min gång på dinom stigom, att min steg icke slinta.

17:6  Jag ropar till dig, att du Gud ville höra, mig; böj din öron till mig, hör mitt tal.

17:7  Bevisa, dina underliga godhet, du, deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem som sig emot dina högra hand sätta.

17:8  Bevara mig såsom en ögnasten; beskärma mig under dina vingars skugga;

17:9  För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina ovänner, som efter mina själ stå allt omkring.

17:10  Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stor ord.

17:11  Hvar vi gå, så äro de kringom oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jordena;

17:12  Såsom ett lejon, som rof begärar; såsom ett ungt lejon, som i kulone sitter.

17:13  Herre, statt upp, öfverfall honom, och nederslå honom; undsätt mina själ ifrå de ogudaktiga, med ditt svärd;

17:14  Ifrå dine hands menniskom, Herre, ifrå denne verldenes menniskom, hvilka sin del hafva medan de lefva; dem du buken fyller med dina håfvor; de der barn nog hafva, och låta sina återlefvor sinom barnom.

17:15  Men jag vill skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag vill mätt varda, när jag uppvakar efter ditt beläte.

Chapter 18

18:1  En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;

18:2  Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet;

18:3  Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.

18:4  Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst.

18:5  Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig.

18:6  Helvetes band hafva omfattat mig, och dödsens snaror öfverfallit mig.

18:7  När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron.

18:8  Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var.

18:9  Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf.

18:10  Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter.

18:11  Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar.

18:12  Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var.

18:13  Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande.

18:14  Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande.

18:15  Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem.

18:16  Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst.

18:17  Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten.

18:18  Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;

18:19  De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst.

18:20  Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig.

18:21  Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet.

18:22  Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud.

18:23  Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig.

18:24  Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.

18:25  Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon.

18:26  Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from;

18:27  Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.

18:28  Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du.

18:29  Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.

18:30  Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa.

18:31  Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom.

18:32  Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud?

18:33  Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank.

18:34  Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder.

18:35  Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan.

18:36  Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.

18:37  Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.

18:38  Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem.

18:39  Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.

18:40  Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.

18:41  Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare.

18:42  De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet.

18:43  Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen.

18:44  Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig.

18:45  Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig.

18:46  De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.

18:47  Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd.

18:48  Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig;

18:49  Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga.

18:50  Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne; Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.

Chapter 19

19:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

19:2  Himlarna förtälja Guds äro, och fästet förkunnar hans händers verk.

19:3  En dag säger det dem andra, och en natt kungör det de andro.

19:4  Intet mål eller tal är, der man deras röst icke hörer.

19:5  Deras snöre går ut i all land, och deras tal intill verldenes ändar; han hafver gjort solene ena hyddo i dem;

19:6  Och hon går ut såsom en brudgumme utu sinom kammar, och fröjdar sig såsom en hjelte till att löpa vägen.

19:7  Hon går upp vid himmelens ända, och löper omkring åter till samma ändan; och intet blifver för hennes hetta förskyldt.

19:8  Herrans lag är utan vank, och vederqvicker själarna; Herrans vittnesbörd är visst, och gör de enfaldiga visa.

19:9  Herrans befallningar äro rätta, och fröjda hjertat; Herrans bud äro klar, och upplysa ögonen.

19:10  Herrans fruktan är ren, och blifver evinnerliga; Herrans rätter äro sanne, allesamman rättfärdige.

19:11  De äro kosteligare än guld, och mycket fint guld; de äro sötare än hannog, och hannogskaka.

19:12  Ock varder din tjenare igenom dem förmanad; och den dem håller, han hafver stor lön.

19:13  Ho kan märka huru ofta han bryter? Förlåt mig mina hemliga brister.

19:14  Bevara ock din tjenare för de stolta, att de icke få råda öfver mig; så blifver jag utan vank, och oskyldig för stor missgerning. Låt dig täckas mins muns tal, och mins hjertans tankar för dig, Herre, min tröst och min förlossare.

Chapter 20

20:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

20:2  Herren höre dig i nödene; Jacobs Guds Namn beskydde dig.

20:3  Han sände dig hjelp af helgedomenom, och styrke dig utaf Zion.

20:4  Han tänke uppå all din spisoffer; och din bränneoffer vare fet. Sela.

20:5  Han gifve dig hvad ditt hjerta begärar, och fullborde all din anslag.

20:6  Vi fröjde oss, att du oss hjelper; och i vår Guds Namn rese vi baneret upp; Herren fullborde alla dina böner.

20:7  Nu märker jag, att Herren hjelper sin smorda, och hörer honom i sinom helga himmel; hans högra hand hjelper väldeliga.

20:8  De andre förlåta sig på vagnar och hästar; men vi tänke på Herrans vår Guds Namn.

20:9  De äro nederstötte och fallne; men vi stå upprätte. Hjelp, Herre; Konungen höre oss, när vi rope.

Chapter 21

21:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

21:2  Herre, Konungen fröjdar sig i dine kraft; och huru ganska glad är han af dine hjelp!

21:3  Du gifver honom hans hjertas önskan, och förvägrar intet hvad hans mun beder. Sela.

21:4  Ty du öfverskuddar honom med god välsignelse; du sätter ena gyldene krono uppå hans hufvud.

21:5  Han beder dig om lif; så gifver du honom ett långt lif, alltid och evinnerliga.

21:6  Han hafver stora äro af dine hjelp; du lägger lof och prydelse uppå honom.

21:7  Ty du sätter honom till en välsignelse evinnerliga; du fröjdar honom med dins anletes fröjd.

21:8  Ty Konungen hoppas uppå Herran, och skall igenom dens Högstas godhet fast blifva.

21:9  Din hand skall finna alla dina fiendar; din högra hand skall finna dem som dig hata.

21:10  Du skall göra dem såsom en glödande ugn, när du dertill ser; Herren skall uppsluka dem i sine vrede; elden skall uppfräta dem.

21:11  Deras frukt skall du förgöra utaf jordene, och deras säd ifrå menniskors barn.

21:12  Ty de tänkte att göra dig ondt, och togo de råd före, som de icke fullborda kunde.

21:13  Ty du skall göra dem till skuldror; med dina strängar skall du emot deras anlete skjuta. Herre, upphöj dig i dine kraft; så vilje vi sjunga och lofva dina magt.

Chapter 22

22:1  En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder.

22:2  Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

22:3  Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

22:4  Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

22:5  Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

22:6  Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

22:7  Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

22:8  Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

22:9  Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

22:10  Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

22:11  På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

22:12  Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

22:13  Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

22:14  De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

22:15  Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

22:16  Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

22:17  Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

22:18  Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

22:19  De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

22:20  Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

22:21  Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

22:22  Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

22:23  Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

22:24  Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

22:25  Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

22:26  Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

22:27  De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

22:28  Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

22:29  Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

22:30  Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

22:31  Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn. De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.

Chapter 23

23:1  En Psalm Davids. Herren är min herde, mig skall intet fattas.

23:2  Han föder mig på en grön äng, och förer mig till friskt vatten.

23:3  Han vederqvicker mina själ; han förer mig in på rätta vägen, för sitt Namns skull.

23:4  Och om jag än vandrade i enom mörkom dal, fruktade jag intet ondt; ty du äst när mig; din käpp och staf trösta mig.

23:5  Du bereder till mig ett bord emot mins fiendar; du smörjer mitt hufvud med oljo, och inskänker fullt för mig.

23:6  Godhet och barmhertighet skola följa mig i alla mina lifsdagar; och jag skall blifva i Herrans hus evinnerliga.

Chapter 24

24:1  En Psalm Davids. Jorden är Herrans, och hvad deruti är; jordenes krets, och hvad derpå bor.

24:2  Ty han hafver grundat henne på hafvena, och på floderna beredt henne.

24:3  Ho skall gå uppå Herrans berg? Och ho kan stå uti hans helga rum?

24:4  Den oskyldiga händer hafver, och renhjertad är; den ej lust hafver till lösaktiga läro, och svär icke falskeliga;

24:5  Han skall undfå välsignelse af Herranom, och rättfärdighet af sins helsos Gud.

24:6  Detta är den slägt, som efter honom frågar, den ditt ansigte, Jacob, söker. Sela.

24:7  Görer portarna vida, och dörrarna i verldene höga, att ärones Konung må draga derin.

24:8  Hvilken är den samme ärones Konung? Det är Herren, stark och mägtig, Herren mägtig i strid.

24:9  Görer portarna vida, och dörrarna i verldene höga, att ärones Konung må draga derin.

24:10  Hvilken är den samme ärones Konung? Det är Herren Zebaoth; han är ärones Konung. Sela.

Chapter 25

25:1  En Psalm Davids. Efter dig, Herre, längtar jag.

25:2  Min Gud, Jag hoppas uppå dig; låt mig icke komma på skam, att mine ovänner icke skola glädja sig öfver mig.

25:3  Ty ingen kommer på skam, den dig förbidar; men de löse föraktare komma på skam.

25:4  Herre, visa mig dina vägar, och lär mig dina stigar.

25:5  Led mig i dine sanning, och lär mig; ty du äst den Gud, som mig hjelper; dagliga förbidar jag dig.

25:6  Tänk Herre, på dina barmhertighet, och uppå dina godhet, den af verldenes begynnelse varit hafver.

25:7  Tänk icke uppå mins ungdoms synder, och min öfverträdelse; men tänk uppå mig, efter dina barmhertighet, för dina godhets skull, Herre.

25:8  Herren är god och from; derföre undervisar han syndarena på vägenom.

25:9  Han leder de elända rätt, och lärer de elända sin väg.

25:10  Alle Herrans vägar äro godhet och sanning, dem som hans förbund och vittnesbörd hålla.

25:11  För ditt Namns skull, Herre, var mine missgerning nådelig, den stor är.

25:12  Hvilken är den der fruktar Herran, han skall lära honom den bästa vägen.

25:13  Hans själ skall bo i det goda, och hans säd skall besitta landet.

25:14  Herrans hemlighet är ibland dem som frukta honom; och sitt förbund låter han dem få veta.

25:15  Mine ögon se alltid till Herran; ty han skall taga min fot utu nätet.

25:16  Vänd dig till mig, och var mig nådelig; ty jag är ensam och elände.

25:17  Mins hjertans ångest är stor; för mig utu mine nöd.

25:18  Se uppå min jämmer och eländhet, och förlåt mig alla mina synder.

25:19  Se deruppå, att mine fiender så månge äro, och hata mig med orätt.

25:20  Bevara min själ, och fräls mig; låt mig icke komma på skam, ty jag förtröstar uppå dig.

25:21  Fromhet och rätthet, bevare mig; ty jag förbidar dig.

25:22  Gud löse Israel utaf allo sine nöd.

Chapter 26

26:1  En Psalm Davids. Herre, skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig. Jag hoppas på Herran; derföre skall jag icke falla.

26:2  Pröfva mig, Herre, och försök mig; ransaka mina njurar och mitt hjerta.

26:3  Ty din godhet är för min ögon, och jag vandrar i dine sanning.

26:4  Jag sitter icke när de fåfänga, menniskor, och hafver icke omgängelse med de falska.

26:5  Jag hatar de ondas församling, och sitter icke när de ogudaktiga.

26:6  Jag tvår mina händer med oskyldighet, och håller mig, Herre, intill ditt altare;

26:7  Der man hörer tacksägelses röst, och der man predikar all din under.

26:8  Herre, jag hafver dins hus boning kär, och det rum der din ära bor.

26:9  Ryck icke mina själ bort med syndarena, eller mitt lif med de blodgiruga;

26:10  Hvilke omgå med arga list, och taga gerna gåfvor.

26:11  Men jag vandrar oskyldeliga; förlös mig, och var mig nådelig.

26:12  Min fot går rätt; i församlingene vill jag lofva dig, Herre.

Chapter 27

27:1  En Psalm Davids. Herren är mitt ljus och min helsa; för hvem skall jag frukta mig? Herren är mins lifs kraft; för hvem skulle jag grufva mig?

27:2  Derföre, om de onde mine motståndare och fiender till mig vilja, till att fräta mitt kött, måste de stöta sig och falla.

27:3  Om än en här lade sig emot mig, så fruktade sig ändå mitt hjerta intet; om en strid hofve sig upp emot mig, så förlåter jag mig uppå honom.

27:4  Ett beder jag af Herranom, det hade jag gerna; att jag i Herrans hus blifva må i alla mina lifsdagar, till att skåda den sköna Herrans Gudstjenst, och besöka hans tempel.

27:5  Ty han öfvertäcker mig i sine hyddo i ondom tid; han förgömmer mig hemliga i sitt tjäll, och upphöjer mig på ene klippo;

27:6  Och skall nu upphöja mitt hufvud öfver mina fiendar, som omkring mig äro; så vill jag i hans hyddo lof offra; jag vill sjunga och lofsäga Herranom.

27:7  Herre, hör mina röst, när jag ropar; var mig nådelig, och hör mig.

27:8  Mitt hjerta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansigte; derföre söker jag ock, Herre, ditt ansigte.

27:9  Fördölj icke ditt ansigte för mig, och bortdrif icke din tjenare i vredene; ty du äst min hjelp; öfvergif mig icke, och drag icke handena ifrå mig, Gud, min salighet.

27:10  Ty min fader och min moder öfvergifva mig; men Herren upptager mig.

27:11  Herre, visa mig din väg, och led mig på den rätta stigen, för mina fiendars skull.

27:12  Gif mig icke uti mina fiendars vilja; ty falsk vittne stå emot mig, och göra mig orätt skamlöst.

27:13  Men jag tror dock, att jag se skall Herrans goda, uti de lefvandes lande.

27:14  Förbida Herran; var tröst och oförfärad, och förbida Herran.

Chapter 28

28:1  En Psalm Davids. När jag ropar till dig, Herre, min tröst, så tig mig icke; på det, när du tiger, jag icke varder dem lik, som i kulona fara.

28:2  Hör mine böns röst, när jag ropar till dig; när jag upplyfter mina händer till din helga chor.

28:3  Drag mig icke bort ibland de ogudaktiga, och ibland de ogerningsmän, som vänliga tala med sin nästa, och hafva ondt i hjertat.

28:4  Gif dem efter sina gerningar, och efter sitt onda väsende; gif dem efter sina händers verk; betala dem det de förtjent hafva.

28:5  Ty de vilja icke akta uppå Herrans gerningar, eller uppå hans händers verk; derföre skall han nederslå, och icke uppbygga dem.

28:6  Lofvad vare Herran; ty han hafver hört mine böns röst.

28:7  Herren är min starkhet, och min sköld; uppå honom hoppades mitt hjerta, och mig är hulpet; och mitt hjerta är gladt, och jag vill tacka honom med mine viso.

28:8  Herren är deras starkhet; han är den starke, som sin smorda hjelper.

28:9  Hjelp ditt folk, och välsigna ditt arf, och föd dem, och upphöj dem till evig tid.

Chapter 29

29:1  En Psalm Davids. Bärer fram Herranom, I väldige; bärer fram Herranom äro och starkhet.

29:2  Bärer fram Herranom hans Namns äro; tillbedjer Herran i heligo prydning.

29:3  Herrans röst går på vattnen; ärones Gud dundrar; Herren på stor vatten.

29:4  Herrans röst går med magt; Herrans röst går härliga.

29:5  Herrans röst sönderbryter cedrer; Herren sönderbryter cedrer i Libanon;

29:6  Och låter dem springa såsom en kalf; Libanon och Sirion, såsom en ung enhörning.

29:7  Herrans röst afhugger såsom en eldslåge.

29:8  Herrans röst berörer öknena; Herrans röst berörer öknena Kades.

29:9  Herrans röst berörer hinderna, och blottar skogarna; och i hans tempel skall hvar och en säga honom äro.

29:10  Herren sitter till att göra ena flod, och Herren blifver en Konung i evighet.

29:11  Herren skall gifva sino folke kraft; Herren skall välsigna sitt folk med frid.

Chapter 30

30:1  En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning.

30:2  Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig.

30:3  Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.

30:4  Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro.

30:5  I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid.

30:6  Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen.

30:7  Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.

30:8  Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.

30:9  Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

30:10  Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet?

30:11  Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare.

30:12  Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje; På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet.

Chapter 31

31:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

31:2  Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

31:3  Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

31:4  Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

31:5  Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

31:6  Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

31:7  Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

31:8  Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

31:9  Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

31:10  Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

31:11  Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

31:12  Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

31:13  Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

31:14  Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

31:15  Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

31:16  Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

31:17  Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

31:18  Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete.

31:19  Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

31:20  Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

31:21  Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

31:22  Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

31:23  Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

31:24  Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva. Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.

Chapter 32

32:1  En undervisning Davids. Säll är den, hvilkom öfverträdelsen förlåten är, dem synden öfverskyld är.

32:2  Säll är den menniska, som Herren icke tillräknar missgerning; i hvilkens anda ingen falskhet är.

32:3  Ty då jag ville förtigat, försmäktade min ben, genom min dagliga gråt.

32:4  Ty din hand var dag och natt svår på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. Sela.

32:5  Derföre bekänner jag dig mina synd, och förskyler intet mina missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herranom min öfverträdelse; då förlätst du mig mine synds missgerning. Sela.

32:6  För detta skola alle helige bedja dig i rättom tid; derföre, när store vattufloder komma, skola de intet räcka intill dem.

32:7  Du äst mitt beskärm, bevara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeliga fröjdas. Sela.

32:8  Jag vill undervisa dig, och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mine ögon.

32:9  Varer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafva; hvilkom man måste lägga bett och betsel i munnen, om de icke till dig vilja.

32:10  Den ogudaktige hafver många plågor; men den som hoppas uppå Herran, honom skall barmhertighet omfatta.

32:11  Fröjder eder af Herranom, och varer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme.

Chapter 33

33:1  Fröjder eder af Herranom, I rättfärdige; de fromme skola prise honom härliga.

33:2  Tacker Herranom med harpor; och lofsjunger honom på psaltare af tio stränger.

33:3  Sjunger honom en ny viso; sjunger väl på strängaspel med klingande ljud.

33:4  Ty Herrans ord är sannfärdigt; och hvad han lofvar, det håller han visserliga.

33:5  Han älskar rättfärdighet och dom; jorden är full af Herrans godhet.

33:6  Himmelen är gjord genom Herrans ord, och all hans här genom hans muns anda.

33:7  Han håller vattnet i hafvet tillsammans, såsom uti en lägel; och lägger djupen i det fördolda.

33:8  All verlden frukte Herran; honom rädes allt det som på jordene bor.

33:9  Ty om han säger, så sker det; om han bjuder, så är det gjordt.

33:10  Herren gör Hedningarnas råd omintet, och vänder folks tankar.

33:11  Men Herrans råd blifver evinnerliga; hans hjertas tankar i evighet.

33:12  Saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är; det folk, som han till ett arf utkorat hafver.

33:13  Herren skådar neder af himmelen, och ser all menniskors barn.

33:14  Utaf sinom fasta stol ser han uppå alla de som på jordene bo.

33:15  Han böjer allas deras hjerta; han aktar uppå alla deras gerningar.

33:16  Enom Konung hjelper intet hans stora magt; enom kämpa varder icke hulpet genom hans stora kraft.

33:17  Hästar hjelpa ock intet, och deras stora starkhet frälsar intet.

33:18  Si, Herrans öga ser uppå dem som frukta honom; de som uppå hans godhet trösta;

33:19  Att han skall fria deras själ ifrå dödenom, och föda dem i hårdom tid.

33:20  Vår själ väntar efter Herranom; han är vår hjelp och sköld.

33:21  Ty vårt hjerta gläder sig af honom, och vi hoppes på hans helga Namn.

33:22  Din godhet, Herre, vare öfver oss, såsom vi på dig förtröste.

Chapter 34

34:1  En Psalm Davids, då han förvandlade sitt ansigte för Abimelech, den honom ifrå sig dref, och han gick sin väg.

34:2  Jag vill lofva Herran i allom tid; hans lof skall alltid vara i minom mun.

34:3  Min själ skall berömma sig af Herranom, att de elände skola höra det, och glädja sig.

34:4  Priser med mig Herran, och låter oss med hvarannan upphöja hans Namn.

34:5  Då jag sökte Herran, svarade han mig, och frälste mig utur all min fruktan.

34:6  De som uppå honom se, de varda upplyste, och deras ansigte varder icke till skam.

34:7  De denne elände ropade, hörde honom Herren; och halp honom utur all hans nöd.

34:8  Herrans Ängel lägrar sig omkring dem som frukta honom, och hjelper dem ut.

34:9  Smaker och ser, huru ljuflig Herren är; säll är den som tröster uppå honom.

34:10  Frukter Herran, I hans helige; ty de som frukta honom, de hafva ingen brist.

34:11  De rike skola törstige vara och hungra; men de som Herran söka, hafva ingen brist på något godt.

34:12  Kommer hit, barn, hörer mig; jag vill lära eder Herrans fruktan.

34:13  Hvilken är den som ett godt lefvande begärar, och gerna goda dagar hade?

34:14  Bevara dina tungo för det ondt är, och dina läppar, att de intet bedägeri tala.

34:15  Låt af det onda, och gör det goda; sök friden, och far efter honom.

34:16  Herrans ögon se uppå de rättfärdiga, och hans öron på deras ropande.

34:17  Men Herrans ansigte står öfver dem som ondt göra, så att han utskrapar deras åminnelse af jordene.

34:18  Då de rättfärdige ropa, så hörer Herren; och hjelper dem utur alla deras nöd.

34:19  Herren är hardt när dem som ett förbråkadt hjerta hafva; och hjelper dem som ett bedröfvadt mod hafva.

34:20  Den rättfärdige måste mycket lida; men Herren hjelper honom utu thy allo.

34:21  Han bevarar honom all hans ben, att icke ett sönderbrutet varder.

34:22  Den ogudaktiga skall det onda dräpa; och de som hata den rättfärdiga, de skola brottslige varda. Herren förlöser sina tjenares själar; och alle de som trösta på honom, skola icke varda brottslige.

Chapter 35

35:1  En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

35:2  Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

35:3  Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

35:4  Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

35:5  Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

35:6  Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

35:7  Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

35:8  Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

35:9  Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

35:10  All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

35:11  Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

35:12  De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

35:13  Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

35:14  Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

35:15  Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

35:16  Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

35:17  Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

35:18  Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

35:19  Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

35:20  Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

35:21  Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

35:22  Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

35:23  Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

35:24  Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

35:25  Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

35:26  Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

35:27  Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

35:28  Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

Chapter 36

36:1  En Psalm Davids, Herrans tjenares, till att föresjunga.

36:2  Jag säger i sanningene, att de ogudaktige arge skalkar äro; ty när dem är ingen Gudsfruktan.

36:3  De rosa hvarannan inbördes, att de måga främja sina onda saker, och skämma andra.

36:4  All deras lära är skadelig och lögn; de låta ock intet undervisa sig, att de måtte något godt göra;

36:5  Utan de tänka till skada på deras säng; och stå faste på den onda vägen, och sky för intet ondt.

36:6  Herre, din godhet räcker så vidt som himmelen är, och din sanning så vidt som skyarna gå.

36:7  Din rättfärdighet står såsom Guds berg, och dine rätter såsom stor djup. Herre, du hjelper både menniskom och fänad.

36:8  Huru dyr är din godhet, Gud, att menniskors barn tröst hafva under dina vingars skugga!

36:9  De varda druckne utaf dins hus rika håfvor, och du skänker dem med vällust, såsom med enom ström.

36:10  Ty när dig är en lefvandes källa, och i dino ljuse se vi ljus.

36:11  Utbred dina godhet öfver dem som känna dig, och dina rättfärdighet öfver de fromma.

36:12  Låt mig icke undertrampad varda af de stolta, och de ogudaktigas hand omstörte mig icke; Utan låt de ogerningsmän der falla, att de måga bortdrifne varda, och icke bestå kunna.

Chapter 37

37:1  En Psalm Davids. Harmas icke öfver de onda; var icke nitisk öfver de ogerningsmän.

37:2  Ty såsom gräs varda de snart afhuggne, och såsom gröna örter skola de förvissna.

37:3  Haf hopp till Herran, och gör det godt är; blif i landet, och föd dig redeliga.

37:4  Haf dina lust i Herranom; han skall gifva dig hvad ditt hjerta önskar.

37:5  Befalla Herranom din väg, och hoppas uppå honom; han skall väl görat;

37:6  Och skall frambära dina rättfärdighet såsom ett ljus, och din rätt såsom en middag.

37:7  Förbida Herran, och vänt efter honom. Harmas icke öfver den, hvilkom all ting, efter hans vilja, lyckosamliga framgå.

37:8  Håll tillbaka af vrede, och öfvergif grymhet; blif icke vred, så att du ock illa gör.

37:9  Ty de onda skola utrotade varda; men de, som vänta efter Herran, skola ärfva landet.

37:10  Det är ännu en liten tid, så är den ogudaktige intet mer; och när du efter hans rum ser, skall han borto vara.

37:11  Men de elände skola ärfva landet, och lust hafva i storom frid.

37:12  Den ogudaktige trugar den rättfärdiga, och biter sina tänder tillsamman öfver honom.

37:13  Men Herren ler åt honom; ty han ser att hans dag kommer.

37:14  De ogudaktige draga ut svärdet, och bända sin båga, att de skola fälla den elända och fattiga, och slagta de fromma.

37:15  Men deras svärd skall gå in i deras hjerta, och deras båge skall sönderbrista.

37:16  Det litsla, som en rättfärdig hafver, är bättre än många ogudaktigas stora håfvor.

37:17  Ty de ogudaktigas arm skall sönderbrytas; men Herren håller de rättfärdiga vid magt.

37:18  Herren känner de frommas dagar, och deras gods skall blifva evinnerliga.

37:19  De skola icke på skam komma i den onda tiden, och i hårdom årom skola de nog hafva.

37:20  Ty de ogudaktige skola förgås; och Herrans fiender, om de än vore såsom en kostelig äng, skola de likväl försvinna, såsom en rök försvinner.

37:21  Den ogudaktige borgar, och betalar intet; men den rättfärdige är barmhertig och mild.

37:22  Ty hans välsignade ärfva landet; men hans förbannade varda utrotade.

37:23  Af Herranom varder sådana mans gång främjad, och han hafver lust till hans väg.

37:24  Om han faller, varder han ej bortkastad; ty Herren håller honom vid handen.

37:25  Jag hafver ung varit, och är gammal vorden, och hafver ännu aldrig sett den rättfärdiga förlåten, eller hans säd efter bröd gå.

37:26  Han är alltid barmhertig, och lånar gerna; och hans säd skall välsignad varda.

37:27  Låt af det onda, och gör det goda, och blif i evig tid.

37:28  Ty Herren älskar rätten, och öfvergifver icke sina heliga; evinnerliga varda de bevarade; men de ogudaktigas säd skall utrotad varda.

37:29  De rättfärdige ärfva landet, och blifva derinne evinnerliga.

37:30  Dens rättfärdigas mun talar vishet, och hans tunga lärer rätten.

37:31  Hans Guds lag är i hans hjerta; hans steg slinta icke.

37:32  Den ogudaktige vaktar uppå den rättfärdiga, och aktar dräpa honom.

37:33  Men Herren låter honom icke uti hans händer, och fördömer honom icke, då han dömd varder.

37:34  Förbida Herran, och håll hans väg, så skall han upphöja dig, så att du skall ärfva landet. Du skall se, att de ogudaktige utrotade varda.

37:35  Jag hafver sett en ogudaktig, den var fast väldig, och utbredde sig, och grönskades såsom ett laurbärsträ.

37:36  Då man gick der framom, si, så var han borto; jag frågade efter honom, då vardt han ingenstäds funnen.

37:37  Blif from, och håll dig rätt; ty slikom skall det på sistone väl gå.

37:38  Men de öfverträdare skola tillsammans förgås, och de ogudaktige på sistone utrotade varda.

37:39  Men Herren hjelper de rättfärdiga; han är deras starkhet i nöd;

37:40  Och Herren skall vara dem biståndig, och hjelpa dem; han skall undsätta dem ifrå de ogudaktiga, och frälsa dem; ty de trösta uppå honom.

Chapter 38

38:1  En Psalm Davids, till åminnelse.

38:2  Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

38:3  Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

38:4  Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

38:5  Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

38:6  Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

38:7  Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

38:8  Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

38:9  Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

38:10  Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

38:11  Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

38:12  Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

38:13  Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

38:14  Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

38:15  Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

38:16  Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

38:17  Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

38:18  Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

38:19  Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

38:20  Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

38:21  Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

38:22  Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig. Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.

Chapter 39

39:1  En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun.

39:2  Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

39:3  Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

39:4  Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

39:5  Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

39:6  Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. Sela.

39:7  De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

39:8  Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

39:9  Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

39:10  Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

39:11  Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

39:12  När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. Sela.

39:13  Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder. Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.

Chapter 40

40:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

40:2  Jag förbidde Herran; och han böjde sig till mig, och hörde mitt rop;

40:3  Och drog mig utu den grufveliga kulone, och utu träcken; och satte mina fötter uppå ett hälleberg, så att jag visst gå kan;

40:4  Och hafver gifvit mig en ny viso i munnen till att lofva vår Gud. Det skola månge se, och frukta Herran, och hoppas uppå honom.

40:5  Säll är den som sitt hopp sätter till Herran, och icke vänder sig till de högfärdiga, och de der med lögn umgå.

40:6  Herre, min Gud, stor äro din under, och dine tankar som du på oss bevisar; dig är ingen ting lik. Jag vill förkunna dem, och deraf säga, ändock de stå icke till att räkna.

40:7  Offer och spisoffer behaga dig intet; men öronen hafver du öppnat mig. Du vill hvarken bränneoffer eller syndoffer.

40:8  Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig.

40:9  Din vilja, min Gud, gör jag gerna; och din lag hafver jag i mitt hjerta.

40:10  Jag vill predika rättfärdigheten uti den stora församlingen. Si, jag vill icke låta stoppa mig munnen till; Herre, du vetst det.

40:11  Dina rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjerta; om dina sanning och om dina salighet talar jag. Jag fördöljer icke dina godhet och trohet, uti den stora församlingen.

40:12  Men, Herre, vänd dock icke dina barmhertighet ifrå mig; låt dina godhet och trohet bevara mig alltid.

40:13  Ty mig är ondt uppåkommet, der intet tal på är; mina synder hafva tagit mig fatt, så att jag icke se kan; de äro flera än håren på mitt hufvud, och mitt hjerta hafver öfvergifvit mig.

40:14  Låt det täckas, dig, Herre, att du undsätter mig; skynda dig, Herre, till att hjelpa mig.

40:15  Skämme sig, och på skam komme, alle de som efter mina själ stå, att de skola förgöra henne; falle tillrygga, och komme på skam de mig ondt unna.

40:16  Förskräcke sig uti sine skam de som öfver mig ropa: Så, så.

40:17  Fröjde sig och vare glade i dig, alle de som fråga efter dig; och de som dina salighet älska, säga alltid: Herren vare högeliga lofvad. Ty jag är fattig och elände, men Herren sörjer för mig. Du äst min hjelpare och förlossare; min Gud, förtöfva icke.

Chapter 41

41:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

41:2  Säll är den, som låter sig vårda; om den fattiga; honom skall Herren hjelpa i den onda tiden.

41:3  Herren skall bevara honom, och hålla honom i lifve, och låta honom gå väl på jordene, och icke gifva honom uti hans fiendars vilja.

41:4  Herren skall vederqvicka honom på hans sotesäng; du hjelper honom ifrån alla hans krankhet.

41:5  Jag sade: Herre, var mig nådelig; hela mina själ, ty jag hafver syndat emot dig.

41:6  Mine ovänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås?

41:7  De komma till att skåda, och menat dock intet af hjertat; utan söka något, det de lasta måga, gå bort och förat ut.

41:8  Alle de som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfver mig.

41:9  De hafva beslutit ett skalkastycke öfver mig: När han ligger, skall han intet uppstå igen.

41:10  Och min vän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna.

41:11  Men du, Herre, var mig nådelig, och hjelp mig upp, så vill jag vedergälla dem.

41:12  Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafver, att min fiende icke skall glädja sig öfver mig.

41:13  Men mig uppehåller du för mina fromhets skull, och ställer mig inför ditt ansigte evinnerliga. Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån nu, allt intill evighet. Amen, Amen.

Chapter 42

42:1  En undervisning, Korah barnas, till att föresjunga.

42:2  Såsom hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, Gud, till dig.

42:3  Min själ törster efter Gud, efter den lefvande Gud. När skall jag dertill komma, att jag måtte se Guds ansigte?

42:4  Mine tårar äro min spis dag och natt, då man dagliga till mig säger: Hvar är nu din Gud?

42:5  När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta vid mig sjelfvan; ty jag ville gerna gå med hopenom, och med dem vandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse ibland hopen som högtid hålla.

42:6  Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han hjelper mig med sitt ansigte.

42:7  Min Gud, bedröfvad är min själ i mig; derföre tänker jag på dig, i det land vid Jordan, och Hermonim, på de litsla bergena.

42:8  Dine floder fräsa fast, så att ett djup brusar här, och ett djup der; alle dine vattuvågor och böljor utöfver mig.

42:9  Om dagen hafver Herren utlofvat sina godhet, och om nattene sjunger jag honom, och beder till mins lifs Gud.

42:10  Jag säger till Gud, min klippa: Hvi hafver du förgätit mig? Hvi måste jag gå så sorgse, när min fiende mig tränger?

42:11  Det är såsom ett mord i mina ben, att mine fiender skämma mig; då de dagliga till mig säga: Hvar är nu din Gud? Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.

Chapter 43

43:1  Döm mig, Gud, och uträtta min sak emot det oheliga folk; och fräls mig ifrå de falska och onda menniskor.

43:2  Ty du äst, Gud, min starkhet; hvi bortdrifver du mig? Hvi låter du mig gå så sorgse, då min fiende tränger mig?

43:3  Sänd ditt ljus och dina sanning, att de leda mig, och föra mig till ditt helga berg, och till dina boning;

43:4  Att jag ingår till Guds altare, till Gud, som min glädje och fröjd är, och tackar dig, Gud, på harpo, min Gud.

43:5  Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.

Chapter 44

44:1  En undervisning Korah barnas, till att föresjunga.

44:2  Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom.

44:3  Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat.

44:4  Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem.

44:5  Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger.

44:6  Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta.

44:7  Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig;

44:8  Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss.

44:9  Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. Sela.

44:10  Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här?

44:11  Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss.

44:12  Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna.

44:13  Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före.

44:14  Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.

44:15  Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.

44:16  Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;

44:17  Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.

44:18  Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.

44:19  Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;

44:20  Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.

44:21  Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;

44:22  Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.

44:23  Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.

44:24  Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.

44:25  Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?

44:26  Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena. Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.

Chapter 45

45:1  En brudvisa och undervisning, Korah barnas, om rosena, till att föresjunga.

45:2  Mitt hjerta diktar en skön viso, jag vill sjunga om en Konung; min tunga är en god skrifvares penne.

45:3  Du äst den dägeligaste ibland menniskors barn. Täckelige äro dine läppar; derföre välsignar dig Gud evinnerliga.

45:4  Bind ditt svärd vid din sido, du hjelte; och pryd dig härliga.

45:5  Lyckosamliga gånge dig i dinom skrud; drag fram för sanningenes skull, och till att behålla de elända vid rätt; så skall din högra hand bevisa under.

45:6  Skarp äro din skott; så att folken för dig skola nederfalla, midt ibland Konungens fiendar.

45:7  Gud, din stol blifver alltid och i evighet; dins rikes spira är en rättvis spira.

45:8  Du älskar rättfärdigheten, och hatar ogudaktigt väsende; derföre hafver Gud, din Gud, smort dig med glädjenes oljo, mer än dina medbröder.

45:9  Dina kläder äro klart myrrham, aloe och kezia; när du i dine sköna härlighet utu de elphenbenspalats utgår.

45:10  Uti dinom skrud gå Konungadöttrar. Bruden står på dine högra hand, uti klart kosteligit guld.

45:11  Hör dotter, se uppå, och böj dina öron; förgät ditt folk, och dins faders hus;

45:12  Så skall Konungen få lust till dina dägelighet; ty han är din Herre, och du skall tillbedja honom.

45:13  Dottren Tyrus skall vara der med skänker; de rike i folkena skola bedja inför dig.

45:14  Konungens dotter är ganska härlig invärtes; hon är klädd i gyldene stycke.

45:15  Man förer henne uti stickad kläder in till Konungen; och hennes leksystrar, jungfrurna, som efter henne gå, förer man till dig.

45:16  Man förer dem med glädje och gamman, och de gå in i Konungens palats.

45:17  Uti dina fäders stad skall du söner få; dem skall du sätta till Förstar i hela verldene. Jag skall tänka uppå ditt Namn, barn efter barn; derföre skola folken tacka dig alltid och i evighet.

Chapter 46

46:1  En visa, Korah barnas, om ungdomen, till att föresjunga.

46:2  Gud är vår tillflykt och starkhet; en hjelp uti de stora bedröfvelser, som oss uppåkomne äro.

46:3  Derföre frukte vi oss intet, om än verlden förginges, och bergen midt i hafvet sönko;

46:4  Om än hafvet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen omkullföllo. Sela.

46:5  Likväl skall Guds stad lustig blifva med sina brunnar, der dens Högstas helga boningar äro.

46:6  Gud är när dem derinne; derföre skall han väl blifva. Gud hjelper honom bittida.

46:7  Hedningarna måste förtvifla, och Konungariken falla; jorden måste förgås, då han sig höra låter.

46:8  Herren Zebaoth är med oss. Jacobs Gud är vårt beskydd. Sela.

46:9  Kommer, och ser Herrans verk, den på jordene sådana förstöring gör.

46:10  Den örlig stillar i hela verldene, sönderbryter bågan, sönderbråkar spetsen, och uppbränner vagnarna med eld.

46:11  Varer stilla, och besinner att jag är Gud. Jag skall vinna pris ibland Hedningarna; jag skall vinna pris på jordene. Herren Zebaoth är med oss. Jacobs Gud är vårt beskydd. Sela.

Chapter 47

47:1  En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas.

47:2  Klapper med händerna, all folk, och fröjdens Gudi med gladsamma röst.

47:3  Ty Herren, den Aldrahögste, är förskräckelig, en stor Konung på hela jordene.

47:4  Han skall tvinga folk under oss, och Hedningar under våra fötter.

47:5  Han utväljer oss till en arfvedel, Jacobs härlighet, den han älskar. Sela.

47:6  Gud är uppfaren med fröjd, och Herren med klar basun.

47:7  Lofsjunger, lofsjunger Gudi; lofsjunger, lofsjunger vårom Konung.

47:8  Ty Gud är Konung på hela jordene. Lofsjunger honom förnufteliga.

47:9  Gud är Konung öfver Hedningarna. Gud sitter på sinom helga stol. Förstarne ibland folken äro församlada till ett folk Abrahams Gudi; ty Gud är fast upphöjd, när herrarna på jordene.

Chapter 48

48:1  En Psalmvisa, Korah barnas.

48:2  Stor är Herren, och högt berömd, uti vår Guds stad, på hans helga berg.

48:3  Det berget Zion är såsom en skön telning, på hvilko hela landet tröster; på den sidone norrut ligger den stora Konungens stad.

48:4  Gud är känd i hans palats, att han beskärmaren är.

48:5  Ty si, Konungar äro församlade, och med hvarannan framdragne.

48:6  De hafva förundrat sig, då de detta sågo; vordo häpne och omstörta.

48:7  Bäfvande är dem der påkommet, ångest såsom ene födande qvinno.

48:8  Du sönderbråkar skeppen i hafvet, igenom östanväder.

48:9  Såsom vi hört hafve, så se vi det på Herrans Zebaoths stad, vår Guds stad. Gud håller honom vid magt evinnerliga. Sela.

48:10  Gud, vi förbide dina godhet i ditt tempel.

48:11  Gud, såsom ditt Namn, så är ock ditt lof, allt intill verldenes ändar; din högra hand är full med rättfärdighet.

48:12  Berget Zion fröjde sig, och Juda döttrar vare glada, för dina rätters skull.

48:13  Går omkring Zion och beskåder det; täljer dess torn;

48:14  Gifver granna akt uppå dess murar, och upphöjer dess palats; på det man derom må förkunna för efterkommanderna. Ty denne Guden är vår Gud, alltid och evinnerliga; han förer oss såsom ungdomen.

Chapter 49

49:1  En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas.

49:2  Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;

49:3  Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.

49:4  Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.

49:5  Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.

49:6  Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?

49:7  Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.

49:8  Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;

49:9  Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;

49:10  Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.

49:11  Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.

49:12  Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.

49:13  Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.

49:14  Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. Sela.

49:15  De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva.

49:16  Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. Sela.

49:17  Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;

49:18  Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;

49:19  Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.

49:20  Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset. Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.

Chapter 50

50:1  En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.

50:2  Af Zion går upp Guds härliga sken.

50:3  Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.

50:4  Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.

50:5  Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.

50:6  Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. Sela.

50:7  Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.

50:8  För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.

50:9  Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;

50:10  Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.

50:11  Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.

50:12  Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.

50:13  Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?

50:14  Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.

50:15  Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.

50:16  Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;

50:17  Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?

50:18  När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.

50:19  Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.

50:20  Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.

50:21  Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.

50:22  Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.

50:23  Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.

Chapter 51

51:1  En Psalm Davids, till att föresjunga;

51:2  Då den Propheten Nathan till honom kom, när han till BathSeba ingången var.

51:3  Gud, var mig nådelig, efter dina godhet, och afplana mina synd, efter dina stora barmhertighet.

51:4  Två mig väl af mine missgerning, och rensa mig ifrå mine synd.

51:5  Förty jag känner mina missgerning, och min synd är alltid för mig.

51:6  Mot dig allena hafver jag syndat, och illa gjort för dig; på det du må rätt blifva i din ord, och icke straffad blifva, då du dömd varder.

51:7  Si, jag är af syndelig säd född, och min moder hafver mig i synd aflat.

51:8  Si, du hafver lust till sanningen, den i det fördolda ligger; du låter mig veta den hemliga visheten.

51:9  Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig, att jag må snöhvit varda.

51:10  Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat hafver, måga fröjda sig.

51:11  Vänd bort ditt ansigte ifrå mina synder, och afplana alla mina missgerningar.

51:12  Skapa i mig, Gud, ett rent hjerta, och gif i mig en ny viss anda.

51:13  Förkasta mig icke ifrå ditt ansigte, och tag icke din Helga Anda ifrå mig.

51:14  Tröst mig igen med dine hjelp, och den frimodige anden uppehålle mig.

51:15  Ty jag vill lära öfverträdarena dina vägar, att syndarena måga vända sig till dig.

51:16  Fräls mig ifrå blodskulder, Gud, som min Gud och Frälsare är; att min tunga må lofva dina rättfärdighet.

51:17  Herre, upplåt mina läppar, att min mun må förkunna din pris.

51:18  Ty du hafver icke lust till offer, eljest ville jag väl gifva dig det; och bränneoffer behaga dig intet.

51:19  De offer, som Gudi behaga, äro en bedröfvad ande. Ett bedröfvadt och förkrossadt hjerta varder du, Gud, icke föraktandes. Gör väl vid Zion, efter dina nåde; uppbygg murarna i Jerusalem. Då skola dig behaga rättfärdighetenes offer, bränneoffer och heloffer; då skall man oxar uppå ditt altare offra.

Chapter 52

52:1  En undervisning Davids, till att föresjunga;

52:2  Då Doeg den Edomeen kom, och bebådade Saul, och sade: David är uti Ahimelechs hus kommen.

52:3  Hvad högmodas du, tyrann, att du kan skada göra? efter dock Guds godhet ännu dagliga varar.

52:4  Din tunga far efter skada, och skär med lögn, såsom en skarp rakoknif.

52:5  Du talar heldre ondt än godt, och heldre falskt än rätt. Sela.

52:6  Du talar gerna allt det som till förderf tjenar, med falska tungo.

52:7  Derföre skall ock Gud med allo förderfva dig, och sönderkrossa dig, och utu hyddone rycka dig, och utu de lefvandes lande utrota dig. Sela.

52:8  Och de rättfärdige skola det se, och frukta sig, och skola le åt honom.

52:9  Si, det är den man, som icke höll Gud för sina tröst; utan förlät sig uppå sin stora rikedom, och var mägtig till att göra skada. Men jag skall blifva såsom ett grönt; oliveträ i Guds hus; jag förlåter mig på Guds godhet alltid och förutan ända. Jag tackar dig evinnerliga, ty du kan väl görat, och vill förbida ditt Namn, ty dine helige hafva der fröjd utinnan.

Chapter 53

53:1  En undervisning Davids, i chorenom ymsom till att föresjunga.

53:2  De galne säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse vordne uti deras onda väsende; ingen är som godt gör.

53:3  Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, att han måtte se, om der någor förståndig vore, den efter Gud frågade.

53:4  Men de äro alle affallne, och allesammans odugelige; der är ingen, som godt gör, ja, icke en.

53:5  Vilja då de ogerningsmän icke låta säga sig, de der mitt folk fräta, på det de skola föda sig? Gud åkalla de intet.

53:6  Men der frukta de sig, der intet fruktande är; ty Gud förskingrar de plågares ben. Du gör dem till skam, ty Gud förmår dem. Ack, att den hjelp utaf Zion öfver Israel komma måtte, och Gud sitt fångna folk förlöste; så skulle Jacob fröjda sig, och Israel glad vara.

Chapter 54

54:1  En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel;

54:2  Då de af Siph kommo, och sade till Saul: David hafver fördolt sig när oss.

54:3  Hjelp mig, Gud, genom ditt Namn, och skaffa mig rätt genom dina magt.

54:4  Gud, hör min bön; förnim mins muns tal.

54:5  Ty stolte sätta sig emot mig, och våldsverkare stå efter mina själ; och hafva intet Gud för ögon. Sela.

54:6  Si, Gud står med mig; Herren uppehåller mina själ.

54:7  Han skall betala minom fiendom det onda; förstör dem genom dina trohet; Så vill jag göra dig ett glädjeoffer, och tacka, Herre, dino Namne, att det så trösteligit är. Ty du hjelper mig utur all min nöd, att mina ögon måga på mina fiendar lust se.

Chapter 55

55:1  En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel.

55:2  Gud, hör mina bön, och fördölj dig icke för mitt bedjande.

55:3  Akta uppå mig, och hör mig, huru jämmerliga jag klagar och gråter;

55:4  Att fienden så ropar, och den ogudaktige tränger; ty de vilja komma mig på skada, och äro mig svårliga vrede.

55:5  Mitt hjerta ängslas i mitt lif, och dödsens fruktan är fallen uppå mig.

55:6  Fruktan och bäfvande är mig uppåkommet, och grufvelse hafver öfverfallit mig.

55:7  Jag sade: O! hade jag vingar såsom dufvor, att jag måtte flyga, och någorstäds blifva;

55:8  Si, så ville jag draga mig långt bort, och blifva i öknene. Sela.

55:9  Jag ville skynda mig, att jag måtte undkomma för storm och oväder.

55:10  Gör, Herre, deras tungor oens, och låt dem förgås; ty jag ser orätt och trätor i stadenom.

55:11  Sådant går dag och natt allt omkring, innan hans murar; möda och arbete är derinne.

55:12  Orätten regerar derinne; lögn och bedrägeri vänder intet igen uppå hans gator.

55:13  Om min fiende skämde mig, ville jag det lida; och om min hatare trugade mig, ville jag gömma mig bort för honom.

55:14  Men du äst min stallbroder, min skaffare, och min kände vän.

55:15  Vi, som vänliga omginges inbördes med hvarannan, vi vandrade i Guds hus tillhopa.

55:16  Döden öfverfalle dem, och fare sig lefvande uti helvetet; ty all skalkhet är uti deras hop.

55:17  Men jag vill ropa till Gud, och Herren skall hjelpa mig.

55:18  Om afton, morgon och middag vill jag klaga och gråta; så skall han höra mina röst.

55:19  Han förlöser mina själ ifrå dem som vilja till verka med mig, och skaffar henne ro; ty de äro många emot mig.

55:20  Gud skall hörat, och späka dem, den alltid blifver. Sela. Ty de vända sig icke, och frukta Gud intet;

55:21  Ty de lägga sina händer uppå hans fridsamma, och ohelga hans förbund.

55:22  Deras mun är halare än smör, och hafva dock örlig i sinnet; deras ord äro lenare än olja, och äro dock bar svärd.

55:23  Kasta dina omsorg uppå Herran, han skall försörja dig; och skall icke låta den rättfärdiga i oro blifva till evig tid. Men Gud, du skall nederstörta dem uti den djupa kulona; de blodgiruge och falske skola icke komma till sin halfva ålder; men jag hoppas uppå dig.

Chapter 56

56:1  Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath.

56:2  Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

56:3  Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

56:4  När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

56:5  Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

56:6  Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

56:7  De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

56:8  Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet (säga de). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

56:9  Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

56:10  Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

56:11  Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

56:12  Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

56:13  Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill. Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.

Chapter 57

57:1  Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då han för Saul flydde in i kulona.

57:2  Gud, var mig nådelig, var mig nådelig; ty uppå dig tröstar min själ, och under dina vingars skugga hafver jag tillflykt, tilldess att det onda går öfver.

57:3  Jag ropar till Gud, den Aldrahögsta; till Gud, den på min jämmer en ända gör.

57:4  Han sänder af himmelen, och hjelper mig ifrå mina förtryckares försmädelse. Sela. Gud sänder sina godhet och trohet.

57:5  Jag ligger med mine själ ibland lejon. Menniskors barn äro lågar; deras tänder äro spjut och pilar, och deras tungor skarp svärd.

57:6  Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och dina äro öfver alla verldena.

57:7  De ställa för min gång nät, och nedertrycka mina själ; de grafva för mig ena grop, och falla sjelfve deruti. Sela.

57:8  Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofva.

57:9  Vaka upp, min ära, vaka upp, psaltare och harpor; bittida vill jag uppvaka.

57:10  Herre, jag vill tacka dig ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland Hedningarna.

57:11  Ty din godhet är så vidt som himmelen är, och din sannfärdighet så vidt som skyarna gå. Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din ära öfver alla verldena.

Chapter 58

58:1  Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke förgicks.

58:2  Ären I då dumbar, att I icke tala viljen hvad rätt är; och döma hvad likt är, I menniskors barn?

58:3  Ja, af blotta ondsko gören I orätt i landena; och följen efter med edra händer, och gören öfvervåld.

58:4  De ogudaktige äro afvoge af moderlifvet; de ljugare fara ville allt ifrå moderlifvet.

58:5  De rasa såsom en orm rasar; såsom en döf huggorm, den sitt öra tillstoppar;

58:6  Att han icke skall höra kjusarens röst; besvärjarens, den väl besvärja kan.

58:7  Gud, sönderbryt deras tänder i deras mun. Sönderslå, Herre, oxlatänderna af de unga lejon.

58:8  De skola förgås såsom vatten, det bortflyter. De skjuta med sina pilar, men de gå sönder.

58:9  De förgås, såsom en snigel försmäktas; såsom ene qvinnos otidig börd, se de intet solena.

58:10  Förr än edor törne på buskanom mogne varda, skall vreden i växtenom bortrycka dem.

58:11  Den rättfärdige skall glädja sig, när han en sådana hämnd ser; och skall två sina fötter uti dens ogudaktigas blod; Att man skall säga: Den rättfärdige måste det ju njuta; Gud är ju ännu domare på jordene.

Chapter 59

59:1  Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då Saul sände bort, och lät bevara hans hus, på det att han måtte dräpa honom.

59:2  Fräls mig, min Gud, ifrå mina fiendar, och beskydda mig för dem som sig emot mig sätta.

59:3  Fräls mig ifrå de ogerningsmän, och hjelp mig ifrå de blodgiriga.

59:4  Ty si, Herre, de vakta efter mina själ; de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.

59:5  De löpa, utan min skuld, och bereda sig. Vaka upp, och möt mig, och se dertill.

59:6  Du, Herre Gud Zebaoth, Israels Gud, vaka upp, och hemsök alla Hedningar. Var ingom nådelig af dem, som sådane förstockade ogerningsmän äro. Sela.

59:7  Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.

59:8  Si, de tala med hvarannan; svärd äro i deras läppar. Ho skulle det höra?

59:9  Men, Herre, du skall le åt dem, och bespotta alla Hedningar.

59:10  För deras magt håller jag mig intill dig; ty Gud är mitt beskärm.

59:11  Gud bevisar mig rikeliga sina godhet; Gud låter mig lust se på mina fiendar.

59:12  Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med dine magt, Herre, vår sköld, och nedslå dem.

59:13  Deras lära är allsamman synd, och blifva fast i sine högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.

59:14  Förgör dem utan alla nåd; förgör dem, så att de intet mer äro, och besinna måga, att Gud är rådandes i Jacob, öfver alla verldena. Sela.

59:15  Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.

59:16  Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta om de icke mätte varda.

59:17  Men jag vill sjunga om dina magt, och lofva om morgonen dina godhet; ty du äst mitt beskärm och tillflykt i mine nöd. Jag vill lofsjunga dig, min tröst; ty du, Gud, äst mitt beskärm, och min gunstige Gud.

Chapter 60

60:1  Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära;

60:2  Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend.

60:3  Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.

60:4  Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.

60:5  Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.

60:6  Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.

60:7  På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.

60:8  Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.

60:9  Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.

60:10  Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.

60:11  Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?

60:12  Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här? Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.

Chapter 61

61:1  En Psalm Davids, till att föresjunga på strängaspel.

61:2  Hör, Gud, mitt rop, och akta uppå mina bön.

61:3  Härnedre på jordene ropar jag till dig, när mitt hjerta i ångest är: För mig dock uppå en hög klippo.

61:4  Ty du äst min tillflykt; ett starkt torn för mina fiendar.

61:5  Jag vill bo uti dine hyddo till evig tid, och min tröst hafva under dina vingar. Sela.

61:6  Ty du, Gud, hörer mina löften; du lönar dem väl, som ditt Namn frukta.

61:7  Du gifver Konungenom långt lif, att hans år vara ifrå slägte till slägte;

61:8  Att han må evigliga för Gudi sittandes blifva. Bevisa honom godhet och trohet, att de bevara honom; Så vill jag lofsjunga dino Namne evinnerliga, att jag må betala mina löften dageliga.

Chapter 62

62:1  En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga.

62:2  Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.

62:3  Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.

62:4  Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?

62:5  De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela.

62:6  Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.

62:7  Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.

62:8  När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.

62:9  Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela.

62:10  Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.

62:11  Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.

62:12  Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är. Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.

Chapter 63

63:1  En Psalm Davids, då han var i Juda öken.

63:2  Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.

63:3  Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.

63:4  Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.

63:5  Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.

63:6  Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.

63:7  När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.

63:8  Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.

63:9  Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

63:10  Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.

63:11  De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva. Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.

Chapter 64

64:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

64:2  Hör, Gud, mina röst, i mine klagan. Bevara mitt lif för den grufveliga fiendan.

64:3  Förskyl mig för de ondas församling; för deras hop, som illa göra;

64:4  De der skärpa sina tungor, såsom ett svärd, och skjuta med sina förgiftiga ord, såsom med pilar;

64:5  Att de måga lönliga skjuta den fromma; med hast skjuta de uppå honom, utan all fruktan.

64:6  De äro djerfve med sin onda anslag, och talas vid, huru de snaror lägga vilja, och säga: Ho kan se dem?

64:7  De dikta skalkhet, och hållat hemliga; de äro illfundige, och hafva listig skalkastycke före.

64:8  Men Gud skall hasteliga skjuta dem, så att dem skall svida efter.

64:9  Deras egen tunga skall fälla dem; så att dem bespotta skall hvar och en, som dem ser.

64:10  Och alla menniskor, som det se, skola frukta sig, och säga: Det hafver Gud gjort; och förmärka, att det är hans gerning. De rättfärdige skola fröjda sig af Herranom, och förtrösta uppå honom, och alla fromma hjertan skola deraf berömma sig.

Chapter 65

65:1  En Psalm Davids, för en viso till att föresjunga.

65:2  Gud, man lofvar dig i stillhet i Zion, och dig betalar man löfte.

65:3  Du hörer bön, derföre kommer allt kött till dig.

65:4  Vår missgerning trycker oss hardeliga. Förlåt oss våra synder.

65:5  Säll är den du utväljer, och hafver honom till dig, att han skall bo i dina gårdar; han hafver en rik tröst af ditt hus, det helga templet.

65:6  Hör oss, efter den underliga rättfärdigheten, Gud vår salighet; du, som äst allas hopp, på jordene, och fjerran på hafvet.

65:7  Du, som bergen stadig gör i sine kraft, och begjordad äst med magt;

65:8  Du, som stillar hafsens fräsande, dess böljors fräsande, och folks buller;

65:9  Att de, som vid de landsändar bo, skola förskräcka sig för din tecken; du gläder allt det som röres, både om morgon och om afton.

65:10  Du besöker landet, och vattnar det, och gör det mycket rikt; Guds källa hafver vatten tillfyllest; du låter dess korn väl trifvas; ty alltså brukar du landet.

65:11  Du vattnar dess fårar, och fuktar det upplöjdt är; med regn gör du det blött, och välsignar dess växt.

65:12  Du kröner året med ditt goda, och din fotspår drypa af fetma.

65:13  De boningar i öknena äro ock feta, så att de drypa; och högarna äro allt omkring lustige. Hjordmarken är full med får, och dalarna stå tjockt med säd; så att man glädes dervid, och sjunger.

Chapter 66

66:1  En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.

66:2  Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.

66:3  Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.

66:4  All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. Sela.

66:5  Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.

66:6  Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.

66:7  Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. Sela.

66:8  Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;

66:9  Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.

66:10  Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.

66:11  Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.

66:12  Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.

66:13  Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;

66:14  Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.

66:15  Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. Sela.

66:16  Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.

66:17  Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.

66:18  Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.

66:19  Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.

66:20  Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.

Chapter 67

67:1  En Psalmvisa, till att föresjunga på strängaspel.

67:2  Gud vare oss nådelig, och välsigne oss; han låte sitt ansigte lysa oss; Sela.

67:3  Att vi på jordene måge känna hans väg, ibland alla Hedningar hans salighet.

67:4  Gud, dig tacke folk; all folk tacke dig.

67:5  Folken fröjde sig och glädjes, att du dömer folken rätt, och regerar folken på jordene. Sela.

67:6  Gud, dig tacke folk; all folk tacke dig.

67:7  Landet gifver sina frukt. Gud, vår Gud välsigna oss. Gud välsigne oss, och all verlden frukte honom.

Chapter 68

68:1  En Psalmvisa Davids, till att föresjunga.

68:2  Gud stånde upp, att hans fiender måga förströdde varda, och de honom hata, fly för honom.

68:3  Fördrif dem, såsom en rök fördrifven varder; såsom vax försmälter för eld, så förgånge de ogudaktige för Gudi.

68:4  Men de rättfärdige fröjde sig, och vare glade för Gudi, och fröjde sig af hjertat.

68:5  Sjunger Gudi, lofsjunger hans Namne; görer honom väg, som sakta framfar; han heter Herren; och glädjens för honom.

68:6  Den en fader är åt faderlösa, och en domare för enkom; han är Gud i sin helga boning;

68:7  En Gud, som dem ensammom gifver huset fullt med barn; den der fångar utförer i rättom tid, och låter de affälliga blifva i det torra.

68:8  Gud, då du utdrogst för ditt folk, då du gick i öknene; Sela.

68:9  Då bäfvade jorden, och himlarna dröpo för denna Guden i Sinai; för Gudi, som Israels Gud är.

68:10  Men nu gifver du, Gud, ett nådeligit regn; och ditt arf, det torrt är, vederqvicker du;

68:11  Att din djur måga bo deruti. Gud, du vederqvicker de elända med dine godhet.

68:12  Herren gifver ordet, med en stor Evangelisters skara.

68:13  Konungarna för härarna äro med hvarannan vänner, och husäran utskifter rofvet.

68:14  När I liggen i markene, så glimmar det såsom dufvovingar, hvilke såsom silfver och guld glittra.

68:15  När den Allsmägtige allestäds ibland dem Konungar sätter, så varder klart, der mörkt är.

68:16  Guds berg är ett fruktsamt berg, ett stort och fruktsamt berg.

68:17  Hvi springen I, stor berg? Gud hafver lust till att bo på detta berget, och Herren blifver der ock evinnerliga.

68:18  Guds vagn är mång tusende tusend. Herren är ibland dem på det helga Sinai.

68:19  Du hafver farit upp i höjdena, och hafver fångat fängelset; du hafver undfått gåfvor för menniskorna; de affällige ock, att Herren Gud skall ändå likväl blifva der.

68:20  Lofvad vare Herren dagliga. Gud lägger oss ena bördo uppå; men han hjelper oss ock. Sela.

68:21  Vi hafve en Gud, en Gud, den der hjelper, och Herran, Herran, den ifrå döden frälsar.

68:22  Men Gud skall sönderslå hufvudet på sina fiendar, samt med deras hjessa, som blifva i deras synder.

68:23  Dock säger Herren: Jag vill hemta somliga ibland de feta; utu hafsens djup vill jag somliga hemta.

68:24  Derföre skall din fot uti fiendernas blod färgad varda, och dine hundar skola det slicka.

68:25  Man ser, Gud, huru du går; huru du, min Gud och Konung, i helgedomenom går.

68:26  De sångare gå framföre, der näst de spelmän, ibland pigor som slå på trummor.

68:27  Lofver Herran Gud i församlingomen, för Israels brunn.

68:28  Der är rådandes ibland dem den litsle BenJamin, Juda Förstar, med deras hopar, Sebulons Förstar, Naphthali Förstar.

68:29  Din Gud hafver upprättat ditt rike, det stärk, Gud, i oss; ty det är ditt verk.

68:30  För ditt tempels skull i Jerusalem, skola Konungar föra dig skänker.

68:31  Straffa djuret i rören, oxahoparna ibland deras kalfvar, de der drifva för penningars skull. Han förströr de folk, som gerna örliga.

68:32  De Förstar utur Egypten skola komma; Ethiopien skall utsträcka sina händer till Gud.

68:33  I Konungariken på jordene, sjunger Gudi; lofsjunger Herranom. Sela.

68:34  Den der vistas i himmelen, allestädes af begynnelsen; si, han skall gifva sino dundre kraft.

68:35  Gifver Gudi magten; hans härlighet är i Israel, och hans magt i skyn. Gud är underlig i sinom helgedom; han är Israels Gud, han skall gifva folkena magt och kraft. Lofvad vare Gud.

Chapter 69

69:1  En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga.

69:2  Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

69:3  Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

69:4  Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

69:5  De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

69:6  Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

69:7  Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

69:8  Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

69:9  Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

69:10  Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

69:11  Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

69:12  Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

69:13  De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

69:14  Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

69:15  Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

69:16  Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

69:17  Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

69:18  Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

69:19  Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

69:20  Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

69:21  Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

69:22  Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

69:23  Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

69:24  Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

69:25  Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

69:26  Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

69:27  Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

69:28  Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

69:29  Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

69:30  Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

69:31  Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

69:32  Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

69:33  De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

69:34  Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

69:35  Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

69:36  Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.

Chapter 70

70:1  En Psalm Davids, till att föresjunga, till åminnelse.

70:2  Skynda dig, Gud, till att frälsa mig; Herre, till att hjelpa mig.

70:3  Skämme sig, och komme på skam, de som efter mine själ stå; vände tillrygga, och komme på skam, de mig ondt önska;

70:4  Att de måtte på skam komma igen, som öfver mig ropa: Så, så.

70:5  Fröjde, och glädje sig i dig, de som efter dig fråga; och de som dina salighet älska, säga alltid: Gud vare högeliga lofvad. Men jag är eländig och fattig; Gud, var snar till mig; ty du äst min hjelpare och förlossare; min Herre, fördröj icke.

Chapter 71

71:1  Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

71:2  Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

71:3  Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

71:4  Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

71:5  Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

71:6  Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

71:7  Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

71:8  Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

71:9  Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

71:10  Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

71:11  Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

71:12  Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

71:13  Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

71:14  Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

71:15  Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

71:16  Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

71:17  Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

71:18  Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

71:19  Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

71:20  Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

71:21  Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

71:22  Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

71:23  Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

71:24  Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.

Chapter 72

72:1  Salomos. Gud, gif Konungenom din dom, och dina rättfärdighet Konungens son;

72:2  Att han må föra ditt folk till rättfärdighet, och hjelpa dina elända.

72:3  Låt bergen frambära frid ibland folket, och högarna rättfärdighet.

72:4  Han skall behålla det elända folk vid rätt, och hjelpa de fattiga, och förtrycka de försmädare.

72:5  Man skall frukta dig, så länge sol och måne varar, ifrå barn och intill barnabarn.

72:6  Han skall nederkomma såsom regn uppå ullskinn; såsom droppar, de der markena fukta.

72:7  I hans tid skall den rättfärdiga blomstras, och stor frid, tilldess att månen intet mer är.

72:8  Han skall varda rådandes ifrå det ena hafvet till det andra, och ifrån älfvene allt intill verldenes ändar.

72:9  För honom skola buga de som i öknene äro, och hans fiender skola sleka stoftet.

72:10  De Konungar vid hafvet och på öarna skola bära fram skänker; de Konungar utaf rika Arabien och Seba skola tillföra gåfvor.

72:11  Alle Konungar skola tillbedja honom; alle Hedningar skola tjena honom.

72:12  Ty han skall frälsa den fattiga som ropar, och den elända som ingen hjelpare hafver.

72:13  Han skall vara dem usla och fattiga nådelig, och de fattigas själar skall han hjelpa.

72:14  Han skall förlösa deras själar utu bedrägeri och öfvervåld, och deras blod skall dyrt aktadt varda för honom.

72:15  Han skall lefva, och man skall gifva honom af guld utu rika Arabien, och man skall alltid bedja inför honom, dagliga skall man lofva honom.

72:16  På jordene ofvanpå bergen skall korn stå tjockt; hans frukt skall bäfva såsom Libanon, och skall grönskas i städerna, såsom gräs på jordene.

72:17  Hans Namn skall blifva evinnerliga; så länge solen varar, skall hans Namn räcka intill efterkommanderna; och genom honom skola de välsignade varda; alle Hedningar skola prisa honom.

72:18  Lofvad vare Herren Gud, Israels Gud, den allena under gör.

72:19  Och lofvadt vare hans härliga Namn evinnerliga; och all land varde full med hans äro. Amen, Amen.

72:20  En ända hafva Davids böner, Isai sons.

Chapter 73

73:1  En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

73:2  Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

73:3  Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

73:4  Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

73:5  De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

73:6  Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

73:7  De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

73:8  De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

73:9  Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

73:10  Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

73:11  Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

73:12  Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

73:13  Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

73:14  Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

73:15  Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

73:16  Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

73:17  Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

73:18  Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

73:19  Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

73:20  Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

73:21  Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

73:22  Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

73:23  Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

73:24  Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

73:25  När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

73:26  Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

73:27  Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

73:28  Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Chapter 74

74:1  En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?

74:2  Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.

74:3  Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.

74:4  Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.

74:5  Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;

74:6  Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.

74:7  De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.

74:8  De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.

74:9  Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.

74:10  Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?

74:11  Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?

74:12  Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.

74:13  Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.

74:14  Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.

74:15  Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.

74:16  Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.

74:17  Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.

74:18  Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.

74:19  Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.

74:20  Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.

74:21  Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.

74:22  Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.

74:23  Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.

Chapter 75

75:1  En Psalm och visa Assaphs, att han icke förgicks, till att föresjunga.

75:2  Vi tacke dig, Gud, vi tacke dig, och förkunne din under, att ditt Namn så när är.

75:3  Ty i sinom tid skall jag rätt döma.

75:4  Jorden bäfvar, och alle de derpå bo; men jag håller hennes pelare stadiga. Sela.

75:5  Jag sade till de stortaliga: Berömmer eder icke så; och till de ogudaktiga: Trugens icke uppå välde;

75:6  Trugens icke så fast uppå edart välde; taler icke så halsstyft.

75:7  Det hafver ingen nöd hvarken af östan eller vestan, eller af de berg i öknene.

75:8  Ty Gud är domare; denna förnedrar han, och den andra upphöjer han.

75:9  Ty Herren hafver en skål i handene, och med starkt vin fullt inskänkt, och skänker derutaf; men de ogudaktige måste alle dricka, och utsupa dräggena.

75:10  Men jag vill förkunna evinnerliga, och lofsjunga Jacobs Gudi; Och vill sönderbryta allt de ogudaktigas våld; att de rättfärdigas välde skall upphöjdt varda.

Chapter 76

76:1  En Psalm och visa Assaphs, på strängaspel, till att föresjunga.

76:2  Gud är känd i Juda; i Israel är hans Namn härligit.

76:3  I Salem är hans tjäll, och hans boning i Zion.

76:4  Der sönderbryter han bågans pilar, sköld, svärd och strid. Sela.

76:5  Du äst härligare och mägtigare, än de röfvareberg.

76:6  De stolte måste beröfvade varda, och afsomna; och alle krigare måste låta händerna falla.

76:7  För ditt näpsande, Jacobs Gud, faller i sömn både vagn och häst.

76:8  Du äst förskräckelig; ho kan för dig stå, då du vred äst?

76:9  När du låter höra domen af himmelen, så förskräckes jorden, och varder stilla;

76:10  När Gud uppstår till att döma, på det han skall hjelpa alla elända på jordene. Sela.

76:11  När du ena mennisko straffar, så måste man bekänna dig, att du redo äst till att straffa andra flera.

76:12  Lofver, och håller det Herranom edrom Gud, alle I som omkring honom ären. Bärer fram skänker dem förskräckeliga; Den der Förstomen borttager modet, och förskräckelig är ibland Konungarna på jordene.

Chapter 77

77:1  En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga.

77:2  Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.

77:3  Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.

77:4  När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela.

77:5  Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.

77:6  Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.

77:7  Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.

77:8  Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?

77:9  Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?

77:10  Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela.

77:11  Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.

77:12  Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;

77:13  Och talar om all din verk, och säger om din anslag:

77:14  Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?

77:15  Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.

77:16  Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela.

77:17  Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.

77:18  De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.

77:19  Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.

77:20  Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår. Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.

Chapter 78

78:1  En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.

78:2  Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;

78:3  De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;

78:4  Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.

78:5  Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;

78:6  På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;

78:7  Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;

78:8  Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;

78:9  Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.

78:10  De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;

78:11  Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.

78:12  För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.

78:13  Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.

78:14  Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.

78:15  Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;

78:16  Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.

78:17  Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;

78:18  Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;

78:19  Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?

78:20  Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?

78:21  Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;

78:22  Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.

78:23  Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;

78:24  Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.

78:25  De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.

78:26  Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;

78:27  Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;

78:28  Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.

78:29  Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.

78:30  Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,

78:31  Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.

78:32  Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.

78:33  Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.

78:34  När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;

78:35  Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;

78:36  Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.

78:37  Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.

78:38  Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.

78:39  Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.

78:40  De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.

78:41  De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.

78:42  De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;

78:43  Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.

78:44  Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.

78:45  Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;

78:46  Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.

78:47  Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.

78:48  Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.

78:49  Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.

78:50  Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.

78:51  Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;

78:52  Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.

78:53  Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;

78:54  Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;

78:55  Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.

78:56  Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;

78:57  Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;

78:58  Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;

78:59  Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;

78:60  Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;

78:61  Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;

78:62  Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.

78:63  Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.

78:64  Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.

78:65  Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;

78:66  Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;

78:67  Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;

78:68  Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;

78:69  Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;

78:70  Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.

78:71  Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.

78:72  Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.

Chapter 79

79:1  En Psalm Assaphs. Gud, Hedningarna äro in i ditt arf fallne; de hafva orenat ditt helga tempel, och af Jerusalem stenhopar gjort.

79:2  De hafva gifvit dina tjenares lekamen foglomen under himmelen till att äta, och dina heligas kött djuromen på markene.

79:3  De hafva utgjutit deras blod omkring Jerusalem, såsom vatten; och der var ingen, som begrof.

79:4  Vi äre vårom grannom till en försmädelse vordne; till spott och hån dem som omkring oss äro.

79:5  Herre, huru länge vill du så allstings vred vara; och ditt nit, såsom en eld, brinna låta?

79:6  Utgjut dina grymhet öfver Hedningarna, de dig intet känna, och uppå de Konungariken, som ditt Namn intet åkalla.

79:7  Ty de hafva uppätit Jacob, och hans hus förödt.

79:8  Tänk icke uppå våra förra missgerningar. Förbarma dig öfver oss snarliga, ty vi äre fast eländige vordne.

79:9  Hjelp du oss, Gud vår hjelpare, för dins Namns äros skull; fräls oss, och förlåt oss våra synder, för ditt Namns skull.

79:10  Hvi låter du Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud? Låt hämnden öfver dina tjenares blod, som utgjutet är, kunnig varda, ibland Hedningarna, för vår ögon.

79:11  Låt för dig komma de fångars suckande; efter din stora arm behåll dödsens barn.

79:12  Och vedergäll vårom grannom sjufaldt uti deras sköte deras försmädelse, der de dig, Herre, med försmädt hafva.

79:13  Men vi, ditt folk och din fosterfår, tackom dig evinnerliga, och förkunnom ditt lof förutan ända.

Chapter 80

80:1  En Psalm Assaphs, om gyldene rosena, till att föresjunga.

80:2  Hör, Israels Herde, du som leder Joseph såsom får; bete dig, du som sitter på Cherubim.

80:3  Uppväck dina magt, du som för Ephraim, BenJamin och Manasse äst, och kom oss till hjelp.

80:4  Gud, tröst oss, och låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.

80:5  Herre Gud Zebaoth, huru länge vill du vred vara öfver dins folks bön?

80:6  Du spisar dem med tårars bröd, och skänker dem ett stort mått, fullt med tårar.

80:7  Du lätst alla våra grannar banna oss, och våra fiendar bespotta oss.

80:8  Gud Zebaoth, tröst oss; låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.

80:9  Du hafver hemtat ditt vinträ utur Egypten, och hafver fördrifvit Hedningarna, och planterat det.

80:10  Du hafver röjt vägen för thy, och låtit det väl rota sig, så att det hafver uppfyllt landet.

80:11  Bergen äro med dess skugga öfvertäckte, och med dess qvistar Guds cedreträ.

80:12  Du hafver utsträckt dess qvistar intill hafvet, och dess telningar allt intill älfvena.

80:13  Hvi hafver du så sönderbrutit dess gård, att deraf rifver allt det som der framom går?

80:14  De vildsvin hafva uppgräfvit det, och de vilddjur hafva afbitit det.

80:15  Gud Zebaoth, vänd dig dock; skåda neder af himmelen, och se härtill, och besök detta vinträt;

80:16  Och håll det vid magt, som din högra hand planterat hafver, och det du dig stadeliga utvalt hafver.

80:17  Se dertill, och straffat; att på det brännande och rifvande må en ände varda.

80:18  Din hand beskydde dins högra hands folk, och de menniskor, som du dig stadeliga utvalt hafver;

80:19  Så vilje vi intet ifrå dig vika. Låt oss lefva, så vilje vi åkalla ditt Namn. Herre Gud Zebaoth, tröst oss. Låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.

Chapter 81

81:1  På Gittith, till att föresjunga, Assaphs.

81:2  Sjunger Gudi gladeliga, den vår starkhet är; fröjdens Jacobs Gudi.

81:3  Tager Psalmer, och för hit trummor, lusteliga harpor med psaltare.

81:4  Blåser med basuner i nymånaden, i våra löfhyddohögtid.

81:5  Ty detta är en sed i Israel, och en Jacobs Guds rätt.

81:6  Det hafver han till ett vittnesbörd satt i Joseph, då de utur Egypti land drogo, och främmande tungomål hört hade;

81:7  Och jag deras axlar ifrån bördone friade, och deras händer vid krukorna qvitta vordo.

81:8  Då du åkallade mig i nödene, halp jag dig ut, och bönhörde dig, då tordönen öfverföll dig; och försökte dig vid trätovattnet. Sela.

81:9  Hör, mitt folk, jag vill betyga ibland dig; Israel, du skall höra mig;

81:10  Att ibland dig ingen annar Gud är, och du ingen främmande Gud tillbeder.

81:11  Jag är Herren din Gud, som dig utur Egypti land fört hafver. Låt din mun vidt upp, låt mig uppfylla honom.

81:12  Men mitt folk hörde intet mina röst, och Israel är intet om mig.

81:13  Så hafver jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de måga vandra efter sitt råd.

81:14  Om mitt folk ville mig hörsamt vara, och Israel på minom vägom gå,

81:15  Så ville jag snart nederlägga deras fiendar, och vända mina hand emot deras motståndare.

81:16  Och de som Herran hata, skulle fela uppå honom; men deras tid skulle evinnerliga vara, Och jag skulle spisa dem med bästa hvete, och mätta dem med hannog utu hälleberget.

Chapter 82

82:1  En Psalm Assaphs. Gud står uti Guds församling, och är domare ibland gudarna.

82:2  Huru länge viljen I döma orätt, och föresätta de ogudaktigas person? Sela.

82:3  Skaffer dem fattiga och faderlösa rätt, och hjelper dem elända och torftiga till rätta.

82:4  Hjelper den föraktada och fattiga, och förlöser honom utu de ogudaktigas våld.

82:5  Men de låta intet säga sig, och aktat intet; de gå allt i mörkret; derföre måste alla landsens grundvalar falla.

82:6  Jag hafver väl sagt: I ären gudar, och allesammans dens Högstas barn;

82:7  Men I måsten dö såsom menniskor, och såsom en tyrann förgås.

82:8  Statt upp, Gud, och döm jordena; ty du äst en Herre öfver alla Hedningar.

Chapter 83

83:1  En Psalmvisa Assaphs.

83:2  Gud, tig dock icke så, och var dock icke så stilla; Gud, lid det dock icke så.

83:3  Ty si, dine fiender rasa, och de som dig hata, sätta upp hufvudet.

83:4  De hafva listig anslag emot ditt folk, och rådslå emot dina fördolda.

83:5  Kommer, säga de, låter oss utrota dem, så att de intet folk äro; att på Israels namn icke skall mer tänkt varda.

83:6  Ty de hafva förenat sig med hvarannan, och ett förbund emot dig gjort:

83:7  De Edomeers hyddor, och de Ismaeliters, de Moabiters, och Hagariters,

83:8  De Gebaliters, Ammoniters, och Amalekiters, de Philisteers, samt med dem i Tyro.

83:9  Assur hafver ock gifvit sig till dem, och hjelpa Lots barnom. Sela.

83:10  Gör dem såsom de Midianiter, såsom Sisera, såsom Jabin vid den bäcken Kison;

83:11  Hvilke förderfvade vordo vid Endor, och vordo till träck på jordene.

83:12  Gör deras Förstar såsom Oreb och Seeb; alle deras öfverstar, såsom Seba och Zalmunna;

83:13  De der säga: Vi vilje intaga Guds hus.

83:14  Min Gud, gör dem såsom en hvärfvel, och såsom strå för väder,

83:15  Såsom en eld, den skog förbränner, och såsom en låga, den berg upptänder.

83:16  Alltså förfölj dem med ditt väder, och förskräck dem med ditt oväder.

83:17  Gör deras ansigten fulla med blygd, att de efter ditt Namn. Herre, söka måste;

83:18  Skämme sig, och förskräckes alltid ju mer och mer, och till skam komme, och förgås. Så skola de förnimma, att du med ditt Namn heter Herre allena, och den Högste i allo verldene.

Chapter 84

84:1  En Psalm Korah barnas, på Gittith, till att föresjunga.

84:2  Huru lustige äro dina boningar, Herre Zebaoth!

84:3  Min själ längtar och trängtar efter Herrans gårdar. Min kropp och själ fröjda sig uti lefvandes Gudi.

84:4  Ty foglen hafver funnit ett hus, och svalan sitt bo, der de sina ungar lägga; nämliga ditt altare, Herre Zebaoth, min Konung och min Gud.

84:5  Salige äro de som i dino huse bo, de lofva dig till evig tid. Sela.

84:6  Salige äro de menniskor, som dig för sin starkhet hålla, och af hjertat efter dig vandra;

84:7  De der gå genom jämmerdalen, och göra der källor; och lärarena varda med mycken välsignelse prydde.

84:8  De vinna den ena segren efter den andra, att man se må, att den rätte Guden är i Zion.

84:9  Herre Gud Zebaoth, hör min bön; akta härtill, Jacobs Gud. Sela.

84:10  Gud, vår sköld, skåda dock; se uppå din smordas rike.

84:11  Ty en dag uti dina gårdar är bättre, än eljest tusende. Jag vill heldre vakta dörrena uti mins Guds huse, än länge bo uti de ogudaktigas hyddom.

84:12  Ty Herren Gud är sol och sköld. Herren gifver nåd och äro; dem frommom skall intet godt fattas. Herre Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå dig.

Chapter 85

85:1  En Psalm Korah barnas, till att föresjunga.

85:2  Herre, du som fordom vast dino lande nådelig, och förlossade de fångar af Jacob;

85:3  Du som tillförene dino folke missgerning förlåtit hafver, och alla deras synder öfvertäckt; Sela.

85:4  Du som tillförene alla dina vrede borttagit hafver, och vändt dig ifrå dine vredes grymhet;

85:5  Tröst oss, Gud vår Frälsare, och låt af dine ogunst till oss.

85:6  Vill du då till evig tid uppå oss vred vara; och låt dina vrede gå evinnerliga?

85:7  Vill du då icke åter vederqvicka oss; att ditt folk må glädja sig öfver dig?

85:8  Herre, bete oss dina nåde, och hjelp oss.

85:9  Ack! att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sino folke och sinom heligom frid tillsade; på det de icke skola på någon galenskap komma.

85:10  Dock är ju hans hjelp när dem som frukta honom, att i vårt land skall ära bo;

85:11  Att godhet och trohet mötas tillsamman, rättfärdighet och frid kyssas;

85:12  Att trohet må växa på jordene, och rättfärdighet skåda neder af himmelen;

85:13  Att ock Herren oss godt gör; på det vårt land må sina frukt gifva; Att rättfärdighet må ändå för honom blifva, och sin rätta gång hafva.

Chapter 86

86:1  En bön Davids. Herre, böj neder dina öron, och hör mig; ty jag är elände och fattig.

86:2  Bevara mina själ, ty jag är helig; hjelp du, min Gud, dinom tjenare, som sig uppå dig förlåter.

86:3  Herre, var mig nådelig; ty jag ropar dagliga till dig.

86:4  Fröjda dins tjenares själ; förty efter dig, Herre, trängtar jag.

86:5  Ty du, Herre, äst god och nådelig, af stor godhet allom dem som åkalla dig.

86:6  Förnim, Herre, mina bön, och akta uppå mina böns röst.

86:7  Uti mine nöd åkallar jag dig, att du dock ville höra mig.

86:8  Herre, dig är ingen lik ibland gudarna, och ingen är, som så göra kan som du.

86:9  Alle Hedningar, de du gjort hafver, skola komma och tillbedja för dig, Herre, och ära ditt Namn;

86:10  Att du så stor äst, och gör under, och allena Gud äst.

86:11  Visa mig, Herre, din väg, att jag må vandra i dine sanning; behåll mitt hjerta vid det ena, att jag ditt Namn fruktar.

86:12  Jag tackar dig, Herre, min Gud, af allt mitt hjerta, och ärar ditt Namn evinnerliga.

86:13  Ty din godhet är stor öfver mig, och du hafver frälst mina själ utu det djupa helvetet.

86:14  Gud, de stolte sätta sig emot mig, och de tyranners hop står mig efter mina själ, och hafva dig intet för ögon.

86:15  Men du, Herre Gud, äst barmhertig och nådelig, tålig, och af stora mildhet och trohet.

86:16  Vänd dig till mig, var mig nådelig; stärk din tjenare med dine magt, och hjelp dine tjenarinnos son.

86:17  Gör ett tecken med mig, att mig väl går, att de set, som mig hata, och skämma sig, att du med mig står, Herre, och tröstar mig.

Chapter 87

87:1  En Psalmvisa Korah barnas. Han är fast grundad på de helga bergen.

87:2  Herren älskar Zions portar, öfver alla Jacobs boningar.

87:3  Härlig ting varda i dig predikade, du Guds stad. Sela.

87:4  Jag vill predika låta för Rahab och Babel, att de mig känna skola. Si, de Philisteer och Tyrer, samt med de Ethioper, varda der födde.

87:5  Man skall i Zion säga, att allahanda folk derinne födt varder, och att han, den Högste, bygger honom.

87:6  Herren skall predika låta i allahanda tungomål, att ock någre af dem skola der födde varda. Sela.

87:7  Och de sångare skola alle i dig sjunga till skiftes, såsom i en dans.

Chapter 88

88:1  En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens.

88:2  Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.

88:3  Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.

88:4  Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet.

88:5  Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.

88:6  Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.

88:7  Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.

88:8  Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. Sela.

88:9  Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.

88:10  Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.

88:11  Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? Sela.

88:12  Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?

88:13  Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?

88:14  Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.

88:15  Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?

88:16  Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.

88:17  Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.

88:18  De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans. Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.

Chapter 89

89:1  En undervisning Ethans, dens Esrahitens.

89:2  Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;

89:3  Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.

89:4  Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:

89:5  Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela.

89:6  Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.

89:7  Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?

89:8  Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.

89:9  Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.

89:10  Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.

89:11  Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.

89:12  Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.

89:13  Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.

89:14  Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.

89:15  Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.

89:16  Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.

89:17  De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.

89:18  Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.

89:19  Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.

89:20  På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.

89:21  Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.

89:22  Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.

89:23  Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;

89:24  Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.

89:25  Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.

89:26  Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.

89:27  Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.

89:28  Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.

89:29  Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.

89:30  Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.

89:31  Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;

89:32  Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;

89:33  Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.

89:34  Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.

89:35  Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.

89:36  Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;

89:37  Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.

89:38  Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela.

89:39  Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.

89:40  Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.

89:41  Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.

89:42  Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.

89:43  Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.

89:44  Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.

89:45  Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.

89:46  Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela.

89:47  Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?

89:48  Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?

89:49  Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela.

89:50  Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?

89:51  Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;

89:52  Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.

Chapter 90

90:1  En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

90:2  Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

90:3  Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

90:4  Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

90:5  Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

90:6  Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

90:7  Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

90:8  Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

90:9  Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

90:10  Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

90:11  Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

90:12  Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

90:13  Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

90:14  Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

90:15  Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

90:16  Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

90:17  Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.

Chapter 91

91:1  Den der under dens Högstas bekärm sitter, och under dens Allsmägtigas skugga blifver,

91:2  Han säger till Herran: Mitt hopp och min borg; min Gud, den jag hoppas uppå.

91:3  Ty han frälsar dig ifrå jägarens snaro, och ifrå den skadeliga pestilentie.

91:4  Han skall betäcka dig med sina fjädrar, och ditt hopp skall vara under hans vingar; hans sanning är spjut och sköld;

91:5  Att du icke torf förskräckas för nattenes stygghet; för de skott, som om dagen flyga;

91:6  För pestilentie, som i mörkrena vankar; för den sjuko, som om middagen förderfvar.

91:7  Om tusende falla vid dina sido, och tiotusende vid dina högra sido, så skall det dock intet drabba uppå dig.

91:8  Ja, du skall med din ögon se lust, och skåda huru dem ogudaktigom vedergullet varder.

91:9  Ty Herren är ditt hopp; den Högste är din tillflykt.

91:10  Dig varder intet ondt vederfarandes, och ingen plåga skall nalkas dine hyddo.

91:11  Ty han hafver befallt sinom Änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.

91:12  De skola bära dig på händerna, att du icke stöter din fot på stenen.

91:13  På lejon och huggormar skall du gå, och trampa uppå det unga lejonet och drakan.

91:14  Han begärar mig, ty vill jag uthjelpa honom; han känner mitt Namn, derföre vill jag beskydda honom.

91:15  Han åkallar mig, ty vill jag höra honom; jag är när honom i nödene; jag skall taga honom derut, och låta honom till äro komma.

91:16  Jag skall mätta honom med långt lit, och skall bete honom mina salighet.

Chapter 92

92:1  En Psalm till att sjunga på Sabbathsdagen.

92:2  Det är en kostelig ting att tacka Herranom, och lofsjunga dino Namne, du Aldrahögste;

92:3  Om morgonen förkunna dina nåde. och om aftonen dina sanning;

92:4  På tio stränger, och psaltare; med spelande på harpo.

92:5  Ty, Herre, du låter mig gladeligen sjunga om dine verk, och jag berömmer dina händers verk.

92:6  Herre, huru äro dine verk så store! dine tankar äro så svåra djupe.

92:7  En galen tror det intet, och en dåre aktar sådant intet.

92:8  De ogudaktige grönskas såsom gräs, och de ogerningsmän blomstras alle; tilldess de förderfvade varda till evig tid.

92:9  Men du, Herre, äst den Högste, och blifver evinnerliga.

92:10  Ty si, dine fiender, Herre, si, dine fiender skola förgås, och alle ogerningsmän måste förströdde varda.

92:11  Men mitt horn skall upphöjdt varda, såsom ens enhörnings, och jag varda smord med färska oljo.

92:12  Och mitt öga skall lust se på mina fiendar, och mitt öra skall lust höra på de arga, som sig emot mig sätta.

92:13  Den rättfärdige skall grönskas, såsom ett palmträ; han skall växa, såsom ett cedreträ på Libanon.

92:14  De der planterade äro uti Herrans hus, de skola i vår Guds gårdom grönskas.

92:15  Och om de än gamle varda, skola de likväl blomstras, fruktsamme och färske vara; Att de förkunna skola, att Herren så from är; min tröst, och intet orätt är i honom.

Chapter 93

93:1  Herren är Konung och härliga beprydd; Herren är beprydd, och hafver begynt ett rike, så vidt som verlden är, och tillredt det, att det blifva skall.

93:2  Ifrå den tiden står din stol fast; du äst evig.

93:3  Herre, vattuströmmarna upphäfva sig, vattuströmmarna upphäfva sitt fräsande; vattuströmmarna upphäfva sina böljor.

93:4  De vågar i hafvet äro stora, och fräsa grufveliga; men Herren är ännu större i höjdene.

93:5  Din ord äro en rätt lära; helighet, Herre, är dins hus prydning evinnerliga.

Chapter 94

94:1  Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.

94:2  Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.

94:3  Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;

94:4  Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?

94:5  Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.

94:6  Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;

94:7  Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.

94:8  Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?

94:9  Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?

94:10  Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.

94:11  Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.

94:12  Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;

94:13  Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.

94:14  Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.

94:15  Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.

94:16  Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?

94:17  Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.

94:18  Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.

94:19  Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.

94:20  Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.

94:21  De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.

94:22  Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.

94:23  Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.

Chapter 95

95:1  Kommer, låter oss glädjas Herranom, och fröjdas för vår salighets tröst.

95:2  Låt oss med tack komma inför hans ansigte, och fröjdas för honom med Psalmer.

95:3  Ty Herren är en stor Gud, och en stor Konung öfver alla gudar.

95:4  Ty i hans hand är hvad som jorden bär, och bergshöjderna äro också hans.

95:5  Ty hans är hafvet, och hans händer hafva det torra beredt.

95:6  Kommer, låter oss tillbedja, och knäböja, och nederfalla för Herranom, den oss gjort hafver.

95:7  Ty han är vår Gud, och vi hans fosterfolk, och hans händers får.

95:8  I dag om I hans röst hören, så förstocker icke edor hjerta, såsom i Meriba skedde, såsom i Massa i öknene;

95:9  Der edre fäder försökte mig, förnummo och sågo min verk;

95:10  Att jag i fyratio år mödo hade med detta folk, och sade: Det är sådant folk, att deras hjerta alltid vill den orätta vägen, och de mina vägar icke lära vilja;

95:11  Så att jag svor i mine vrede: De skola icke komma till mina rolighet.

Chapter 96

96:1  Sjunger Herranom en ny viso; sjunger Herranom all verlden.

96:2  Sjunger Herranom, och lofver hans Namn; prediker den ena dagen efter den andra hans salighet.

96:3  Förtäljer ibland Hedningarna hans äro, ibland all folk hans under.

96:4  Ty Herren är stor, och högt prisandes; underlig öfver alla gudar.

96:5  Ty alle folkens gudar äro afgudar; men Herren hafver gjort himmelen.

96:6  Det står härliga och kosteliga till för honom, och går väldeliga och lofliga till i hans helgedom.

96:7  I folk, bärer fram Herranom; bärer fram Herranom äro och magt.

96:8  Bärer fram Herranom hans Namns äro; bärer skänker, och kommer i hans gårdar.

96:9  Tillbedjer Herran i heligo prydning; hela verlden frukte honom.

96:10  Säger ibland Hedningarna, att Herren är Konung, och hafver sitt rike, så vidt som verlden är, beredt, att det blifva skall; och dömer folken rätt.

96:11  Himmelen fröjde sig, och jorden vare glad. hafvet fräse, och hvad deruti är.

96:12  Marken vare glad, och allt det derpå är, och låter all trä i skogen fröjda sig,

96:13  För Herranom; ty han kommer; ty han kommer till att döma jordena; han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, och folken med sine sanning.

Chapter 97

97:1  Herren är Konung, dess fröjde sig jorden, och öarna fröjde sig, så månge som de äro.

97:2  Moln och mörker är omkring honom; rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse.

97:3  Eld går framför honom, och uppbränner hans ovänner allt omkring.

97:4  Hans ljungande lyser på jordenes krets; jorden ser det, och förskräckes.

97:5  Bergen försmälta såsom vax för Herranom; för hela jorderikes Herra.

97:6  Himlarna förkunna hans rättfärdighet; och all folk se hans äro.

97:7  Skämme sig alle de som belätom tjena, och berömma sig af afgudar; tillbedjer honom alle gudar.

97:8  Zion hörer det, och är glad; och Juda döttrar fröjda sig, Herre, öfver ditt regemente.

97:9  Ty du, Herre, äst den Högste i all land; du är fast upphöjd öfver alla gudar.

97:10  I som älsken Herran, hater det onda; (Herren) bevarar sina heligas själar; ifrå de ogudaktigas hand skall han frälsa dem.

97:11  Dem rättfärdiga skall alltid ljus uppgå igen, och frommom hjertom glädje.

97:12  I rättfärdige, fröjder eder af Herranom, och tacker honom, och priser hans helighet.

Chapter 98

98:1  En Psalm. Sjunger Herranom en ny viso, ty han gör underlig ting; han vinner seger med sine högra hand, och med sinom helga arm.

98:2  Herren låter förkunna sina salighet; för folken låter han uppenbara sina rättfärdighet.

98:3  Han tänker uppå sina nåde och sanning Israels huse; alle verldenes ändar se vår Guds salighet.

98:4  Glädjens Herranom, all verlden; sjunger, priser och lofver.

98:5  Lofver Herran med harpor, med harpor och psalmer;

98:6  Med trummeter och basuner; fröjdens för Herranom, Konungenom.

98:7  Hafvet fräse, och hvad deruti är; jordenes krets, och de deruppå bo.

98:8  Vattuströmmarna fröjde sig, och all berg vare glad,

98:9  För Herranom; ty han kommer till att döma jordena; han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, och folken med rätt.

Chapter 99

99:1  Herren är Konung, derföre vredgas folken; han sitter på Cherubim, derföre upprörer sig verlden.

99:2  Herren är stor i Zion, och hög öfver all folk.

99:3  Man tacke ditt stora och underliga Namn, det heligt är.

99:4  Uti denna Konungens rike älskar man det rätt är; du gifver fromhet, du skaffar dom och rättfärdighet i Jacob.

99:5  Upphöjer Herran vår Gud; tillbedjer vid hans fotapall; ty han är helig.

99:6  Mose och Aaron ibland hans Prester, och Samuel ibland dem som hans Namn åkalla; de åkallade Herran, och han bönhörde dem.

99:7  Han talade med dem genom en molnstod; de höllo hans vittnesbörd och bud, som han dem gaf.

99:8  Herre, du äst vår Gud; du bönhörde dem; du, Gud, gaf dem till, och straffade deras verk.

99:9  Upphöjer Herran vår Gud, och tillbedjer på hans helga berg; tv Herren vår Gud är helig.

Chapter 100

100:1  En Tackpsalm. Fröjdens Herranom, all verlden.

100:2  Tjener Herranom med fröjd; kommer för hans ansigte med glädskap.

100:3  Förnimmer, att Herren är Gud; han hafver gjort oss, och icke vi sjelfve, till sitt folk, och till sin fosterfår.

100:4  Går in i hans portar med tackande; uti hans gårdar med lofvande; tacker honom, lofver hans Namn.

100:5  Ty Herren är god, och hans nåd varar evinnerliga, och hans sanning ifrå slägte till slägte.

Chapter 101

101:1  En Psalm Davids. Om nåd och rätt vill jag sjunga; och dig, Herre, lofsäga.

101:2  Jag handlar försigteliga och redeliga med dem som mig tillhöra, och vandrar troliga i mitt hus.

101:3  Jag tager mig ingen ond sak före; jag hatar öfverträdaren, och låter honom icke när mig blifva.

101:4  Ett vrångt hjerta måste vika ifrå mig; den onda lider jag icke.

101:5  Den sin nästa hemliga baktalar, honom förgör jag; den der storlåtig är och högt sinne hafver, honom lider jag icke.

101:6  Mine ögon se efter de trogna i landena, att de måga när mig bo; och hafver gerna fromma tjenare.

101:7  Falskt folk håller jag icke i mitt hus; ljugare trifvas icke när mig.

101:8  Bittida förgör jag alla ogudaktiga i landena, att jag må utrota alla ogerningsmän utu Herrans stad.

Chapter 102

102:1  En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter.

102:2  Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.

102:3  Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.

102:4  Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.

102:5  Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.

102:6  Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.

102:7  Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.

102:8  Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.

102:9  Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.

102:10  Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;

102:11  För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.

102:12  Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.

102:13  Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.

102:14  Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.

102:15  Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;

102:16  Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;

102:17  Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.

102:18  Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.

102:19  Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.

102:20  Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;

102:21  Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;

102:22  På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;

102:23  När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.

102:24  Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.

102:25  Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.

102:26  Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.

102:27  De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.

102:28  Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända. Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.

Chapter 103

103:1  En Psalm Davids. Lofva Herran, min själ, och allt det uti mig är, hans helga Namn.

103:2  Lofva Herran, min själ, och förgät icke, hvad godt han dig gjort hafver;

103:3  Den dig alla dina synder förlåter, och helar alla dina brister;

103:4  Den ditt lif förlöser ifrå förderf, och kröner dig med nåd och barmhertighet;

103:5  Den dig uppfyller med tröst, att du dägelig varder, och gör dig ung och frisk såsom en örn.

103:6  Herren skaffar rättfärdighet och dom, allom dem som orätt lida.

103:7  Han hafver låtit Mose veta sina vägar; Israels barn sin verk.

103:8  Barmhertig och nådelig är Herren, tålig och af stora mildhet.

103:9  Han träter icke till evig tid, och vredgas icke evinnerliga.

103:10  Han handlar icke med oss efter våra synder, och vedergäller oss icke efter våra missgerningar.

103:11  Ty så hög som himmelen öfver jordena är, låter han sina nåd väldig vara öfver dem som frukta honom.

103:12  Så långt som öster är ifrå vester, låter han vår öfverträdelse vara ifrån oss.

103:13  Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen, så förbarmar sig Herren öfver dem som frukta honom.

103:14  Ty han vet hvad vi för ett verk äre; han tänker derpå, att vi stoft äre.

103:15  En menniska är i sitt lefvande såsom gräs; hon blomstras såsom ett blomster på markene.

103:16  När vädret deröfver går, så är det intet mer der, och dess rum känner det intet mer.

103:17  Men Herrans nåd varar ifrån evighet till evighet, öfver dem som frukta honom; och hans rättfärdighet intill barnabarn,

103:18  När dem som hans förbund hålla, och tänka uppå hans bud, att de derefter göra.

103:19  Herren hafver beredt sin stol i himmelen, och hans rike skall råda öfver allt.

103:20  Lofver Herran, I hans Änglar, I starke hjeltar, som hans befallning uträtten, att man hans ords röst höra skall.

103:21  Lofver Herran, alle hans härar; I hans tjenare, som hans vilja gören.

103:22  Lofver Herran, all hans verk uti all hans herradömes rum; min själ lofve Herran.

Chapter 104

104:1  Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

104:2  Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

104:3  Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

104:4  Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

104:5  Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

104:6  Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

104:7  Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

104:8  Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

104:9  Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

104:10  Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

104:11  Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

104:12  När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

104:13  Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

104:14  Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

104:15  Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

104:16  Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

104:17  Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

104:18  De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

104:19  Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

104:20  Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

104:21  De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

104:22  Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

104:23  Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

104:24  Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

104:25  Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

104:26  Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

104:27  Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

104:28  Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

104:29  Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

104:30  Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

104:31  Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

104:32  Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

104:33  Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

104:34  Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

104:35  Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

Chapter 105

105:1  Tacker Herranom, och prediker hans Namn; förkunner hans verk ibland folken.

105:2  Sjunger om honom, och lofver honom; taler om all hans under.

105:3  Lofver hans helga Namn; deras hjerta, som Herran söka, glädje sig.

105:4  Fråger efter Herranom, och efter hans magt; söker hans ansigte alltid.

105:5  Tänker uppå hans underliga verk, som han gjort hafver; uppå hans under, och uppå hans ord;

105:6  I Abrahams hans tjenares säd, I Jacobs hans utkorades barn.

105:7  Han är Herren vår Gud; han dömer i hela verldene.

105:8  Han tänker evinnerliga uppå sitt förbund; på det ord han lofvat hafver till mång tusend, slägte ifrå slägte;

105:9  Det han gjort hafver med Abraham; och på eden med Isaac;

105:10  Och satte det Jacob till en rätt, och Israel till ett evigt förbund;

105:11  Och sade: Dig vill jag gifva det landet Canaan, edars arfs lott;

105:12  Då de få och ringa voro, och främlingar derinne.

105:13  Och de foro ifrå folk till folk; ifrå det ena riket till annat folk.

105:14  Han lät ingen menniska göra dem skada, och näpste Konungar för deras skull:

105:15  Kommer intet vid mina smorda, och görer intet ondt minom Prophetom.

105:16  Och han lät en dyr tid komma i landet, och förtog dem allt bröds uppehälle.

105:17  Han sände en man framför dem; Joseph vardt såld till en träl.

105:18  De tvingade hans fötter i fjettrar; hans kropp måste jern ligga;

105:19  Tilldess hans ord kom, och Herrans tal pröfvade honom.

105:20  Då sände Konungen bort, och lät gifva honom lös; herren öfver folken böd låta honom ut.

105:21  Han satte honom till en herra öfver sitt hus; till en föreståndare öfver alla sina ägodelar;

105:22  Att han skulle undervisa hans Förstar, efter sitt sätt, och lära hans äldsta vishet.

105:23  Och Israel for in uti Egypten, och Jacob vardt en främling i Hams land.

105:24  Och han lät sitt folk svåliga växa, och gjorde dem mägtigare än deras fiender.

105:25  Han förvände deras hjerta, så att de hans folk hätske vordo, och tänkte till att förtrycka hans tjenare med list.

105:26  Han sände sin tjenare Mose; Aaron, den han utvalt hade.

105:27  De samme gjorde hans tecken ibland dem, och hans under i Hams land.

105:28  Han lät mörker komma, och gjordet mörkt; och de voro icke hans ordom ohörsamme.

105:29  Han förvände deras vatten i blod, och dräp deras fiskar.

105:30  Deras land gaf myckna paddor ifrå sig; ja, uti deras Konungars kamrar.

105:31  Han sade, då kom ohyra; löss uti alla deras landsändar.

105:32  Han gaf dem hagel till regn; eldslåga uti deras land;

105:33  Och slog deras vinträ och fikonaträ, och förderfvade trän i deras landsändar.

105:34  Han sade, då kommo gräshoppor, gräsmatkar otalige;

105:35  Och de uppåto allt gräset i deras land, och uppfrätte frukten på deras mark;

105:36  Och slog allt förstfödt uti deras land, alla deras första arfvingar.

105:37  Och han förde dem ut med silfver och guld, och ibland deras slägter var ingen krank.

105:38  Egypten var glad, att de utdrogo; ty deras fruktan var uppå dem fallen.

105:39  Han utsträckte en molnsky till skjul, och eld om nattena till att lysa.

105:40  De bådo, och han lät komma åkerhöns; och han mättade dem med himmelsbröd.

105:41  Han öppnade bergsklippona, och vatten flöt derut, så att bäcker flöto i torra öknene.

105:42  Ty han tänkte på sitt helga ord, det han till Abraham sin tjenare talat hade.

105:43  Alltså förde han sitt folk ut med fröjd, och sina utkorade med glädje;

105:44  Och gaf dem Hedningarnas land, så att de folks gods intogo;

105:45  På det de skulle hålla hans rätter, och bevara hans lag. Halleluja.

Chapter 106

106:1  Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.

106:2  Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?

106:3  Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.

106:4  Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;

106:5  Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.

106:6  Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.

106:7  Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.

106:8  Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.

106:9  Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;

106:10  Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.

106:11  Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.

106:12  Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.

106:13  Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.

106:14  Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.

106:15  Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.

106:16  Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.

106:17  Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.

106:18  Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.

106:19  De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;

106:20  Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.

106:21  De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;

106:22  Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.

106:23  Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.

106:24  Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;

106:25  Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.

106:26  Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;

106:27  Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.

106:28  Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;

106:29  Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.

106:30  Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.

106:31  Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.

106:32  Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.

106:33  Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.

106:34  De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;

106:35  Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;

106:36  Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.

106:37  Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;

106:38  Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;

106:39  Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.

106:40  Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;

106:41  Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.

106:42  Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.

106:43  Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.

106:44  Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;

106:45  Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;

106:46  Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.

106:47  Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.

106:48  Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.

Chapter 107

107:1  Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:

107:2  Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;

107:3  Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;

107:4  De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;

107:5  Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.

107:6  Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;

107:7  Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.

107:8  De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

107:9  Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;

107:10  De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.

107:11  Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;

107:12  Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.

107:13  Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;

107:14  Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.

107:15  De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

107:16  Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.

107:17  De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.

107:18  De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.

107:19  Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.

107:20  Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.

107:21  De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

107:22  Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.

107:23  De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;

107:24  De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;

107:25  När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.

107:26  Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;

107:27  Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.

107:28  Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;

107:29  Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.

107:30  Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.

107:31  De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

107:32  Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;

107:33  De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;

107:34  Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.

107:35  Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;

107:36  Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;

107:37  Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.

107:38  Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;

107:39  De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.

107:40  Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.

107:41  Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.

107:42  Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.

107:43  Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.

Chapter 108

108:1  En Psalmvisa Davids.

108:2  Gud, det är mitt rätta allvar, jag vill sjunga. och lofva; min ära också.

108:3  Vaka upp, psaltare och harpa, jag vill bittida uppe vara.

108:4  Jag vill tacka dig, Herre, ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland menniskorna;

108:5  Ty din nåd räcker så vidt som himmelen är; och din sanning så vidt som skyarna gå.

108:6  Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din äro öfver all land;

108:7  På det dine älskelige vänner måga förlossade varda; hjelp med dina högra hand, och bönhör mig.

108:8  Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill skifta Sichem, och afmäta den dalen Succoth.

108:9  Gilead är min, Manasse är ock min, och Ephraim är mins hufvuds magt. Juda är min Förste.

108:10  Moab är mitt tvättekar; jag vill sträcka mina skor öfver Edom; öfver de Philisteer vill jag fröjdas.

108:11  Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho vill leda mig intill Edom?

108:12  Skall icke du göra det, Gud, som oss förkastat hafver, och drager icke ut, Gud, med vårom här?

108:13  Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskos hjelp är fåfängelig. I Gudi vilje vi bevisa manlig verk; han skall underträda våra fiendar.

Chapter 109

109:1  En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

109:2  Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

109:3  Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

109:4  Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

109:5  De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

109:6  Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

109:7  Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

109:8  Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

109:9  Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

109:10  Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

109:11  De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

109:12  Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

109:13  Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

109:14  På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

109:15  Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

109:16  Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

109:17  Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

109:18  Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

109:19  Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

109:20  Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

109:21  Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

109:22  Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

109:23  Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

109:24  Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

109:25  Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

109:26  Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

109:27  Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

109:28  Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

109:29  Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

109:30  Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

109:31  Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.

Chapter 110

110:1  En Psalm Davids. Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar till din fotapall.

110:2  Herren skall sända dins rikes spiro utaf Zion; var rådandes ibland dina fiendar.

110:3  Efter din seger skall ditt folk välviljeliga offra dig i heligo prydning; dine barn varda dig födde såsom daggen af morgonrodnaden.

110:4  Herren hafver svorit, och honom skall det intet ångra: Du äst en Prest evinnerliga, efter Melchisedeks sätt.

110:5  Herren på dine högra hand skall slå Konunga i sine vredes tid.

110:6  Han skall döma ibland Hedningarna; han skall göra stora slagtningar. Han skall sönderkrossa hufvudet öfver stor land.

110:7  Han skall dricka af bäcken på vägenom, derföre skall han upphäfva hufvudet.

Chapter 111

111:1  Halleluja. Jag tackar Herranom af allo hjerta, uti de frommas råd, och i församlingene.

111:2  Store äro Herrans verk; den som uppå dem aktar, hafver lust deraf.

111:3  Hvad han skickar, det är lofligit och härligit, och hans rättfärdighet blifver evinnerliga.

111:4  Han hafver gjort en åminnelse till sina under, den nådelige och barmhertige Herren.

111:5  Han gifver mat dem som frukta honom; han tänker evinnerliga uppå sitt förbund.

111:6  Han låter förkunna små väldiga gerningar sino folke, att han skall gifva dem Hedningarnas arf.

111:7  Hans händers verk äro sanning och rätt; all hans bud äro rättsinnige.

111:8  De blifva vid magt alltid och evinnerliga, och ske troliga och redeliga.

111:9  Han sänder sino folke förlossning; han lofvar, att hans förbund skall evinnerliga blifva; heligt och förskräckeligit är hans Namn.

111:10  Herrans fruktan är vishetenes begynnelse; det är ett godt förstånd, den derefter gör; hans lof blifver evinnerliga.

Chapter 112

112:1  Halleluja. Säll är den som Herran fruktar, den som stor lust hafver till hans bud.

112:2  Hans säd skall väldig vara på jordene; de frommas slägte skall välsignadt varda.

112:3  Rikedom och ymnoghet skall vara i hans hus, och hans rättfärdighet blifver evinnerliga.

112:4  Dem fromma går ljus upp i mörkret, af den nådeliga, barmhertiga och rättfärdiga.

112:5  Säll är den som barmhertig är, och gerna lånar; och lagar så sina saker, att han ingom orätt gör.

112:6  Ty han skall blifva evinnerliga; den rättfärdige skall aldrig förgäten varda.

112:7  När en plåga kommer, fruktar han sig intet; hans hjerta hoppas stadeliga uppå Herran.

112:8  Hans hjerta är tröst, och fruktar sig intet, tilldess han på sina fiendar lust ser.

112:9  Han utströr, och gifver dem fattigom; hans rättfärdighet blifver evinnerliga; hans horn skall upphöjdt varda med äro.

112:10  Den ogudaktige skall det se, och honom skall förtrytat; sina tänder skall han bita tillsamman, och förgås; ty hvad de ogudaktige gerna vilja, det blifver omintet.

Chapter 113

113:1  Halleluja. Lofver, I Herrans tjenare, lofver Herrans Namn.

113:2  Lofvadt vare Herrans Namn, ifrå nu och i evighet.

113:3  Ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången, vare Herrans Namn lofvadt.

113:4  Herren är hög öfver alla Hedningar; hans ära går så vidt som himmelen är.

113:5  Hvilken är såsom Herren vår Gud, den sig så högt satt hafver?

113:6  Och ser uppå det nedriga, i himmelen och på jordene;

113:7  Den som den ringa upprättar utu stoftet, och upplyfter den fattiga utu träcken;

113:8  Att han skall sätta honom bredovid Förstar, vid hans folks Förstar;

113:9  Den der låter den ofruktsamma bo i huset, att hon en glad barnamoder varder! Halleluja.

Chapter 114

114:1  Då Israel ut ur Egypten drog, Jacobs hus ifrå främmande folk.

114:2  Då vardt Juda hans helgedom, Israel hans välde.

114:3  Hafvet såg det, och flydde; Jordanen vände tillbaka.

114:4  Bergen sprungo såsom lamb; högarna såsom ung får.

114:5  Hvad var dig, du haf, att du flydde; och du Jordan, att du tillbakavände?

114:6  I berg, att I sprungen såsom lamb; I högar, såsom ung får?

114:7  För Herranom bäfvade jorden, för Jacobs Gud;

114:8  Den bergsklipporna förvandlar uti vattusjöar, och stenen i vattukällor.

Chapter 115

115:1  Icke oss, Herre, icke oss, utan dino Namne, gif ärona, för dina nåde och sannings skull.

115:2  Hvi skulle Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud?

115:3  Men vår Gud är i himmelen; han kan göra hvad han vill.

115:4  Men deras afgudar äro silfver och guld, med menniskors händer gjorde.

115:5  De hafva mun, och tala intet; de hafva ögon, och se intet.

115:6  De hafva öron, och höra intet; de hafva näso, och lukta intet.

115:7  De hafva händer, och taga intet; fötter hafva de, och gå intet; och tala intet genom deras hals.

115:8  De som sådana göra, äro likaså, alle de som hoppas uppå dem.

115:9  Men Israel hoppes uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

115:10  Aarons hus hoppes uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

115:11  De der Herran frukta, hoppes ock uppå Herran; han är deras hjelp och sköld.

115:12  Herren tänker uppå oss, och välsignar oss; han välsignar Israels hus, han välsignar Aarons hus.

115:13  Han välsignar dem som frukta Herran, både små och stora.

115:14  Herren välsigne eder, ju mer och mer, eder och edor barn.

115:15  I ären Herrans välsignade, den himmel och jord gjort hafver.

115:16  Himmelen allt omkring är Herrans; men jordena hafver han gifvit menniskors barnom.

115:17  De döde kunna dig, Herre, intet lofva; ej heller de som nederfara i det stilla;

115:18  Utan vi lofve Herran, ifrå nu och i evighet. Halleluja.

Chapter 116

116:1  Det är mig ljuft, att Herren hörer mina röst och mina bön;

116:2  Att han böjer sina öron till mig; derföre vill jag åkalla honom i mina lifsdagar.

116:3  Dödsens snaror hade omfattat mig, och helvetes ångest hade råkat uppå mig; jag kom i jämmer och nöd.

116:4  Men jag åkallade Herrans Namn: O! Herre, fräls mina själ.

116:5  Herren är nådelig och rättfärdig, och vår Gud är barmhertig.

116:6  Herren bevarar de enfaldiga; när jag nederligger så hjelper han mig.

116:7  Var nu åter tillfrids, min själ; ty Herren gör dig godt.

116:8  Ty du hafver uttagit mina själ utu dödenom, mina ögon ifrå tårar, min fot ifrå fall.

116:9  Jag vill vandra för Herranom uti de lefvandes lande.

116:10  Jag tror, derföre talar jag; men jag varder svårliga plågad.

116:11  Jag sade i min häpenhet: Alla menniskor äro lögnaktige.

116:12  Huru skall jag vedergälla Herranom alla hans välgerningar, som han mig gör?

116:13  Jag vill taga den helsosamma kalken, och predika Herrans Namn.

116:14  Jag vill betala mina löften Herranom, för allt folk.

116:15  Hans helgons död är dyr hållen för Herranom.

116:16  O! Herre, jag är din tjenare; jag är din tjenare, dine tjenarinnos son; du hafver sönderslitit mina band.

116:17  Dig vill jag offra tacksägelse, och predika Herrans Namn.

116:18  Jag vill betala mina löften Herranom, för allt hans folk;

116:19  Uti gårdarna åt Herrans hus, uti dig, Jerusalem. Halleluja.

Chapter 117

117:1  Lofver Herran, alle Hedningar; priser honom, all folk.

117:2  Ty hans nåd är väldig öfver oss, och Herrans sanning (varar) i evighet. Halleluja.

Chapter 118

118:1  Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar evinnerliga.

118:2  Nu säge Israel: Hans godhet varar evinnerliga.

118:3  Nu säge Aarons hus: Hans godhet varar evinnerliga.

118:4  Nu säge de som Herran frukta: Hans godhet varar evinnerliga.

118:5  Uti ångest åkallade jag Herran; och Herren bönhörde mig, och tröste mig.

118:6  Herren är med mig, derföre fruktar jag mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

118:7  Herren är med mig, till att hjelpa mig; och jag vill lust se på mina fiendar.

118:8  Det är godt att förtrösta på Herran, och icke förlåta sig på menniskor.

118:9  Det är godt att förtrösta uppå Herran, och icke förlåta sig på Förstar.

118:10  Alle Hedningar belägga mig; men i Herrans Namn vill jag förgöra dem.

118:11  De kringhvärfva mig på alla sidor; men i Herrans Namn vill jag nederlägga dem.

118:12  De omlägga mig såsom bi, de släcka såsom eld i törne; men i Herrans Namn vill jag förgöra dem.

118:13  Man stöter mig, att jag falla skall; men Herren hjelper mig.

118:14  Herren är min magt, och min psalm; och är min salighet.

118:15  Man sjunger med glädje om seger uti de rättfärdigas hyddom; Herrans högra hand behåller segren.

118:16  Herrans högra hand är upphöjd; Herrans högra hand behåller segren.

118:17  Jag skall icke dö, utan lefva, och förkunna Herrans gerningar.

118:18  Herren näpser mig väl; men han gifver mig icke dödenom.

118:19  Upplåter mig rättfärdighetenes portar, att jag må der ingå, och tacka Herranom.

118:20  Det är Herrans port, de rättfärdige skola der ingå.

118:21  Jag tackar dig, att du näpste mig, och halp mig.

118:22  Den stenen, som byggningsmännerna förkastade, är till en hörnsten vorden.

118:23  Det är skedt af Herranom, och är ett under för vår ögon.

118:24  Detta är den dagen, den Herren gör; låt oss på honom fröjdas och glädjas.

118:25  O! Herre, hjelp; o! Herre, låt väl gå.

118:26  Lofvad vare den som kommer i Herrans Namn; vi välsigne eder, som af Herrans hus ären.

118:27  Herren är Gud, den oss upplyser; pryder högtidena med löf, allt intill hornen på altaret.

118:28  Du äst min Gud, och jag tackar dig; min Gud, jag vill prisa dig.

118:29  Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar evinnerliga.

Chapter 119

119:1  Salige äro de som utan vank lefva, de som i Herrans lag vandra.

119:2  Salige äro de som hans vittnesbörd hålla; de som af allo hjerta söka honom.

119:3  Ty de som på hans vägom vandra, de göra intet ondt.

119:4  Du hafver budit, att hålla dina befallningar fliteliga.

119:5  O! att mitt lif hölle dina rätter med fullt allvar.

119:6  När jag skådar uppå all din bud, så kommer jag icke på skam.

119:7  Jag tackar dig af rätt hjerta, att du lärer mig dina rättfärdighets rätter.

119:8  Dina rätter vill jag hålla; öfvergif mig dock aldrig.

119:9  Huru skall en yngling sin väg ostraffeliga gå? När han håller sig efter din ord.

119:10  Jag söker dig af allo hjerta; Låt mig icke fela om din bud.

119:11  Jag behåller din ord i mitt hjerta, på det jag icke skall synda emot dig.

119:12  Lofvad vare du, Herre; lär mig dina rätter.

119:13  Jag vill med mina läppar förtälja alla dins muns rätter.

119:14  Jag fröjdar mig af dins vittnesbörds väg, såsom af allahanda rikedomar.

119:15  Jag talar det du befallt hafver, och ser på dina vägar.

119:16  Jag hafver lust till dina rätter, och förgäter icke din ord.

119:17  Gör väl med din tjenare, att jag må lefva och hålla din ord.

119:18  Öppna mig ögonen, att jag må se under i din lag.

119:19  Jag är en gäst på jordene; fördölj icke din bud för mig.

119:20  Min själ är all sönderkrossad för trängtans skull, efter dina rätter alltid.

119:21  Du näpser de stolta; förbannade äro de som vika ifrå din bud.

119:22  Vänd ifrå mig försmädelse och föraktelse; ty jag håller din vittnesbörd.

119:23  Sitta ock Förstarna och tala emot mig; men din tjenare talar om dina rätter.

119:24  Jag hafver lust till din vittnesbörd; de äro mine rådgifvare.

119:25  Min själ ligger i stoft; vederqvick mig efter ditt ord.

119:26  Jag förtäljer mina vägar, och du bönhörer mig; lär mig dina rätter.

119:27  Undervisa mig dina befallningars väg, så vill jag tala om din under.

119:28  Jag grämer mig så att hjertat mig försmäktas; styrk mig efter ditt ord.

119:29  Vänd ifrå mig den falska vägen, och unna mig din lag.

119:30  Jag hafver utvalt sanningenes väg; dina rätter hafver jag mig föresatt.

119:31  Jag håller mig intill din vittnesbörd; Herre, låt mig icke på skam komma.

119:32  När du mitt hjerta tröstar, så löper jag dins buds väg.

119:33  Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill ändan.

119:34  Undervisa mig, att jag må bevara din lag, och hålla dem af allo hjerta.

119:35  För mig in på din buds stig, ty jag hafver der lust till.

119:36  Böj mitt hjerta till din vittnesbörd, och icke till girighet.

119:37  Vänd bort min ögon, att de icke se efter onyttig läro; utan vederqvick mig på dinom väg.

119:38  Låt din tjenare hålla din bud stadeliga för din ord, att jag må frukta dig.

119:39  Vänd ifrå mig den försmädelse, som jag fruktar; ty dine rätter äro lustige.

119:40  Si, jag begärar dina befallningar; vederqvick mig med dine rättfärdighet.

119:41  Herre, låt mig vederfaras dina nåd; dina hjelp efter ditt ord;

119:42  Att jag mina lastare svara må; ty jag förlåter mig uppå ditt ord.

119:43  Och tag ju icke ifrå minom mun sanningenes ord; ty jag hoppas uppå dina rätter.

119:44  Jag vill hålla din lag allstädes, alltid och evinnerliga.

119:45  Och jag vandrar i glädje; ty jag söker dina befallningar.

119:46  Jag talar om din vittnesbörd inför Konungar, och blyges intet;

119:47  Och hafver lust till din bud, och de äro mig käre;

119:48  Och lyfter mina händer upp till din bud, de mig kär äro; och talar om dina rätter.

119:49  Tänk dinom tjenare uppå ditt ord, på hvilket du låter mig hoppas.

119:50  Det är min tröst i mitt elände; ty ditt ord vederqvicker mig.

119:51  De stolte hafva deras gabberi af mig; likväl viker jag icke ifrå din lag.

119:52  Herre, när jag tänker, huru du af verldenes begynnelse dömt hafver, så varder jag tröstad.

119:53  Jag brinner innan, för de ogudaktiges skull, som din lag öfvergifva.

119:54  Dine rätter äro min visa i mino huse.

119:55  Herre, jag tänker om nattena på ditt Namn, och håller din lag.

119:56  Det är min skatt, att jag dina befallningar håller.

119:57  Jag hafver sagt, Herre: Det skall mitt arf vara, att jag dina vägar håller.

119:58  Jag beder inför ditt ansigte af allo hjerta; var mig nådelig efter ditt ord.

119:59  Jag betraktar mina vägar, och vänder mina fötter till din vittnesbörd.

119:60  Jag skyndar mig, och dröjer intet, till att hålla din bud.

119:61  De ogudaktigas rote beröfvar mig; men jag förgäter intet din lag.

119:62  Om midnatt står jag upp, till att tacka dig för dina rättfärdighets rätter.

119:63  Jag håller mig till alla dem som frukta dig, och dina befallningar hålla.

119:64  Herre, jorden är full af dine godhet; lär mig dina rätter.

119:65  Du gör dinom tjenare godt, Herre, efter ditt ord.

119:66  Lär mig goda seder och förståndighet; ty jag tror dinom budom.

119:67  Förr än jag späkt vardt, for jag vill; men nu håller jag ditt ord.

119:68  Du äst mild och god; lär mig dina rätter.

119:69  De stolte dikta lögn öfver mig; men jag håller dina befallningar af allt hjerta.

119:70  Deras hjerta är fett vordet, såsom flott; men jag hafver lust till din lag.

119:71  Det är mig ljuft att du hafver späkt mig, att jag må lära dina rätter.

119:72  Dins muns lag är mig täckare, än mång tusend stycke guld och silfver.

119:73  Din hand hafver gjort och beredt mig; undervisa mig, att jag må lära din bud.

119:74  De som dig frukta, de se mig, och glädja sig; ty jag hoppas uppå din ord.

119:75  Herre, jag vet att dina domar äro rätte, och du hafver troliga späkt mig.

119:76  Din nåd vare min tröst, såsom du dinom tjenare lofvat hafver.

119:77  Låt mig vederfaras dina barmhertighet, att jag må lefva; ty jag hafver lust till din lag.

119:78  Ack! att de stolte måtte komma på skam, som mig med lögn nedertrycka; men jag talar om dina befallningar.

119:79  Ack! att de måtte hålla sig till mig, som dig frukta, och känna din vittnesbörd.

119:80  Mitt hjerta blifve rättsinnigt i dinom rättom, att jag icke på skam kommer.

119:81  Min själ trängtar efter dina salighet; jag hoppas uppå ditt ord.

119:82  Min ögon trängta efter ditt ord, och säga: När vill du trösta mig?

119:83  Ty jag är såsom en lägel i rök; dina rätter förgäter jag icke.

119:84  Huru länge skall din tjenare bida? När vill du dom hålla öfver mina förföljare?

119:85  De stolte grafva mig gropar, hvilka intet äro efter din lag.

119:86  Dine bud äro alltsamman sanning; de förfölja mig med lögn, hjelp mig.

119:87  De hade fulltnär förgjort mig på jordene; men jag öfvergifver icke dina befallningar.

119:88  Vederqvick mig genom dina nåd, att jag må hålla dins muns vittnesbörd.

119:89  Herre, ditt ord blifver evinnerliga, så vidt som himmelen är.

119:90  Din sanning varar i evighet; du hafver tillredt jordena, och hon blifver ståndandes.

119:91  Det blifver dagliga efter ditt ord; ty all ting måste tjena dig.

119:92  Om din lag icke hade min tröst varit, så vore jag förgången i mitt elände.

119:93  Jag vill aldrig förgäta dina befallningar; ty du vederqvicker mig med dem.

119:94  Jag är din, hjelp mig; ty jag söker dina befallningar.

119:95  De ogudaktige vakta uppå mig, att de måga förgöra mig; men jag aktar uppå din vittnesbörd,

119:96  Jag hafver på all ting en ända sett; men ditt bud är varaktigt.

119:97  Huru hafver jag din lag så kär; dageliga talar jag derom.

119:98  Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro; ty det är evinnerliga min skatt.

119:99  Jag är lärdare, än alle mine lärare; ty din vittnesbörd äro mitt tal.

119:100  Jag är förståndigare, än de gamle; ty jag håller dina befallningar.

119:101  Jag förtager minom fotom alla onda vägar, att jag må hålla din ord.

119:102  Jag viker icke ifrå dina rätter; ty du lärer mig.

119:103  Din ord äro minom mun sötare än hannog.

119:104  Ditt ord gör mig förståndigan; derföre hatar jag alla falska vägar.

119:105  Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på minom vägom.

119:106  Jag svär, och vill hållat, att jag dina rättfärdighets rätter hålla vill.

119:107  Jag är svårliga plågad; Herre, vederqvick mig efter ditt ord.

119:108  Låt dig behaga, Herre, mins muns välviljoga offer, och lär mig dina rätter.

119:109  Jag bär mina själ i mina händer alltid, och jag förgäter icke din lag.

119:110  De ogudaktige sätta mig snaror; men jag far icke vill ifrå dina befallningar.

119:111  Din vittnesbörd äro mitt eviga arf; ty de äro mins hjertas fröjd.

119:112  Jag böjer mitt hjerta till att göra efter dina rätter alltid och evinnerliga.

119:113  Jag hatar de ostadiga andar, och älskar din lag.

119:114  Du äst mitt beskärm och sköld; jag hoppas uppå ditt ord.

119:115  Viker ifrå mig, I onde; jag vill hålla min Guds bud.

119:116  Uppehåll mig igenom ditt ord, att jag må lefva; och låt mig icke på skam komma med mitt hopp.

119:117  Stärk mig, att jag må blifva salig; så vill jag alltid lust hafva till dina rätter.

119:118  Du förtrampar alla dem som villa gå om dina rätter; ty deras bedrägeri är alltsammans lögn.

119:119  Du bortkastar alla ogudaktiga på jordene som slagg; derföre älskar jag din vittnesbörd.

119:120  Jag fruktar mig för dig, så att mitt kött skälfver; och förskräcker mig for dina rätter.

119:121  Jag aktar uppå rätt och rättfärdighet; öfvergif mig icke dem som mig öfvervåld göra vilja.

119:122  Beskärma du din tjenare, och tröst honom, att de stolte icke göra mig öfvervåld.

119:123  Mina ögon trängta efter dina salighet, och efter dine rättfärdighets ord.

119:124  Handla med dinom tjenare efter dina nåd; och lär mig dina rätter.

119:125  Jag är din tjenare; undervisa mig, att jag må känna din vittnesbörd.

119:126  Det är tid, att Herren gör der något till; de hafva omintetgjort din lag.

119:127  Derföre älskar jag din bud, öfver guld och öfver fint guld.

119:128  Derföre håller jag rätt fram i alla dina befallningar; jag hatar allan falskan väg.

119:129  Underliga äro din vittnesbörd, derföre håller dem min själ.

119:130  När ditt ord uppenbaradt varder, så fröjdar det, och gör de enfaldiga visa.

119:131  Jag öppnar min mun, och begärar din bud; ty mig längtar efter dem.

119:132  Vänd dig till mig, och var mig nådelig, såsom du plägar göra dem som ditt Namn älska.

119:133  Låt min gång viss vara i dino orde, och låt ingen orätt öfver mig råda.

119:134  Förlös mig ifrå menniskors orätt; så vill jag hålla dina befallningar.

119:135  Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare, och lär mig dina rätter.

119:136  Mine ögon flyta med vatten, att man icke håller din lag.

119:137  Herre, du äst rättfärdig, och rätt är ditt ord.

119:138  Du hafver dina rättfärdighets vittnesbörd, och sanningena hårdeliga budit.

119:139  Jag hafver när harmats till döds, att mine ovänner hafva din ord förgätit.

119:140  Ditt ord är väl bepröfvadt, och din tjenare hafver det kärt.

119:141  Jag är ringa och föraktad; men jag förgäter icke dina befallningar.

119:142  Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning.

119:143  Ångest och nöd hafva drabbat uppå mig; men jag hafver lust till din bud.

119:144  Dins vittnesbörds rättfärdighet är evig; undervisa mig, så lefver jag.

119:145  Jag ropar af allo hjerta, bönhör mig, Herre, att jag må hålla dina rätter.

119:146  Jag ropar till dig, hjelp mig, att jag må hålla din vittnesbörd.

119:147  Jag kommer bittida, och ropar; uppå ditt ord hoppas jag.

119:148  Jag vakar bittida upp, att jag må handla om din ord.

119:149  Hör mina röst efter dina nåde: Herre, vederqvick mig efter dina rätter.

119:150  Mine arge förföljare vilja till mig, och äro långt ifrå din lag.

119:151  Herre, du äst hardt när, och din bud äro alltsamman sanning.

119:152  Men jag vet det långt tillförene, att du din vittnesbörd evinnerliga grundat hafver.

119:153  Se uppå mitt elände, och fräls mig; hjelp mig ut; förty jag förgäter icke din lag.

119:154  Uträtta min sak, och förlossa mig; vederqvick mig igenom ditt ord.

119:155  Saligheten är långt ifrå de ogudaktiga; ty de akta intet dina rätter.

119:156  Herre, din barmhertighet är stor; vederqvick mig efter dina rätter.

119:157  Mine förföljare och ovänner äro månge; men jag viker icke ifrå din vittnesbörd.

119:158  Jag ser de föraktare, och det gör mig ondt, att de icke hålla din ord.

119:159  Si, jag älskar dina befallningar; Herre, vederqvick mig efter din nåd.

119:160  Ditt ord hafver af begynnelsen varit sanning; alle dine rättfärdighets rätter vara evinnerliga.

119:161  Förstarna förfölja mig utan sak, och mitt hjerta fruktar sig för din ord.

119:162  Jag gläder mig öfver din ord, såsom en den stort byte får.

119:163  Lögnene är jag hätsk, och stygges dervid, men din lag hafver jag kär.

119:164  Jag lofvar dig sju resor om dagen, för dine rättfärdighets rätters skull.

119:165  Stor frid hafva de som din lag älska, och de skola icke stappla.

119:166  Herre, jag väntar efter din salighet, och gör efter din bud.

119:167  Min själ håller din vittnesbörd, och hafver dem mycket kär.

119:168  Jag håller dina befallningar, och dina vittnesbörder; ty alle mine vägar äro för dig.

119:169  Herre, låt min klagan för dig komma; undervisa mig efter ditt ord.

119:170  Låt mina bön komma för dig; fräls mig efter ditt ord.

119:171  Mine läppar skola lofva, när du lärer mig dina rätter.

119:172  Min tunga skall tala om ditt ord; ty all din bud äro rätt.

119:173  Låt dina hand vara mig biståndiga; ty jag hafver utkorat dina befallningar.

119:174  Herre, jag längtar efter din salighet, och hafver lust till din lag.

119:175  Låt mina själ lefva, att hon må lofva dig, och dine rätter hjelpa mig.

119:176  Jag är såsom ett villfarande och borttappadt får; sök din tjenare, ty jag förgäter icke din bud.

Chapter 120

120:1  En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

120:2  Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

120:3  Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

120:4  Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

120:5  Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

120:6  Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

120:7  Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.

Chapter 121

121:1  En visa i högre choren. Jag lyfter min ögon upp till bergen, ifrå hvilkom mig hjelp kommer.

121:2  Min hjelp kommer ifrå Herranom, den himmel och jord gjort hafver.

121:3  Han skall icke låta din fot slinta; och den dig bevarar, han sofver icke.

121:4  Si, den som Israel bevarar, han är icke sömnog eller sofver.

121:5  Herren bevarar dig; Herren är din skygd öfver dina högra hand;

121:6  Att solen icke skall skada dig om dagen, eller månen om nattena.

121:7  Herren bevare dig för allt ondt; han bevare dina själ.

121:8  Herren bevara din utgång och ingång, ifrå nu och i evighet.

Chapter 122

122:1  En visa Davids i högre choren. Jag glädes i det mig sagdt är, att vi skole gå in uti Herrans hus;

122:2  Och att våre fötter skola stå i dinom portom, Jerusalem.

122:3  Jerusalem är bygdt, att det skall vara en stad, der man tillsammankomma skall;

122:4  Dit slägterna uppgå skola, nämliga Herrans slägter, till att predika Israels folke, till att tacka Herrans Namne.

122:5  Ty der äro satte stolar till doms, Davids hus stolar.

122:6  Önsker Jerusalem lycko; dem gånge väl, som dig älska.

122:7  Frid vare innan dina murar, och lycka i dina palats.

122:8  För mina bröders och fränders skull vill jag dig frid önska.

122:9  För Herrans vår Guds hus skull vill jag ditt bästa söka.

Chapter 123

123:1  En visa i högre choren. Jag lyfter min ögon upp till dig, du som i himmelen sitter.

123:2  Si, såsom tjenarenas ögon uppå deras herrars händer se; såsom tjenarinnones ögon uppå sine frues händer; alltså se vår ögon uppå Herran vår Gud, tilldess han oss nådelig varder.

123:3  Var oss nådelig, Herre, var oss nådelig; ty vi äre fast fulle med föraktelse.

123:4  Fast full är vår själ af de stoltas begabberi, och de högfärdigas föraktelse.

Chapter 124

124:1  En visa Davids i högre choren. Om Herren icke med oss vore; så säge Israel.

124:2  Om Herren icke med oss vore, när menniskorna sig emot oss sätta,

124:3  Så uppsvulge de oss lefvande, då deras vrede sig öfver oss förgrymmar;

124:4  Så fördränkte oss vatten; strömmar ginge öfver våra själar;

124:5  Vatten ginge allt för högt öfver våra själar;

124:6  Lofvad vare Herren, att han icke gifver oss till rofs uti deras tänder.

124:7  Vår själ är undkommen, såsom en fogel ens foglafängares snaro; snaran är söndergången, och vi äre löse.

124:8  Vår hjelp står i Herrans Namn, den himmel och jord gjort hafver.

Chapter 125

125:1  En visa i högre choren. De som hoppas uppå Herran, de skola icke falla, utan evinnerliga blifva, såsom det berget Zion.

125:2  Omkring Jerusalem äro berg; och Herren är omkring sitt folk, ifrå nu och i evighet.

125:3  Ty de ogudaktigas spira skall icke blifva öfver de rättfärdigas hop; på det de rättfärdige icke skola uträcka sina hand till orättfärdighet.

125:4  Herre, gör väl vid dem som gode och fromhjertade äro.

125:5  Men de som afvika uppå deras vrånga vägar, dem skall Herren bortdrifva med de ogerningsmän. Men frid vare öfver Israel.

Chapter 126

126:1  En visa i högre choren. När Herren Zions fångar lösandes varder, så skole vi varda såsom drömmande.

126:2  Då skall vår mun full med löje varda, och vår tunga full med fröjd: då skall man säga ibland Hedningarna: Herren hafver gjort stor ting med dem.

126:3  Herren hafver gjort stor ting med oss; dess äre vi glade.

126:4  Herre, vänd vårt fängelse, såsom du de strömmar söderut uttorkat hafver.

126:5  De som med tårar så, skola med glädje uppskära.

126:6  De gå åstad och gråta, och bära ut ädla säd; och komma med glädje, och bära sina kärfvar.

Chapter 127

127:1  En visa Salomos, i högre choren. Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som derpå bygga; om Herren icke förvarar staden, så vaka väktarena fåfängt.

127:2  Det är fåfängt, att I bittida uppstån, och sent gån till hvilo, och äten edart bröd med sorg; ty han gifver det sina vänner, vid de sofva.

127:3  Si, barn äro en Herrans gåfva, och lifsfrukt är en skänk.

127:4  Lika som skott uti en stark mans hand, så äro ock de unge dränger.

127:5  Säll är den som sitt koger af dem full hafver; de komma icke på skam, då de med sina fiendar handla i portenom.

Chapter 128

128:1  En visa i högre choren. Säll är den som fruktar Herran, och på hans vägar går.

128:2  Du skall föda dig af dina händers arbete; säll äst du, och väl är dig.

128:3  Din hustru skall vara såsom ett fruktsamt vinträ, allt omkring i ditt hus; dine barn såsom oliveqvistar kringom ditt bord.

128:4  Si, alltså varder välsignad den man, som Herran fruktar.

128:5  Herren skall välsigna dig af Zion, att du skall få se Jerusalems välfärd, i alla dina lifsdagar;

128:6  Och skall få se din barnabarn; frid öfver Israel!

Chapter 129

129:1  En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

129:2  De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

129:3  De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

129:4  Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

129:5  Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

129:6  Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

129:7  Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

129:8  Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Chapter 130

130:1  En visa i högre choren. Utu djupen ropar jag till dig, Herre.

130:2  Herre, hör mina röst; låt din öron akta uppå mins böns röst.

130:3  Om du, Herre, vill tillräkna synderna, Herre, ho kan blifva beståndandes?

130:4  Ty när dig är förlåtelse, att man skall frukta dig.

130:5  Jag vänter efter Herran; min själ vänter, och jag hoppas uppå hans ord.

130:6  Min själ vänter efter Herran, ifrå den ena morgonväkten till den andra.

130:7  Israel hoppes uppå Herran; ty när Herranom är nåd, och mycken förlossning när honom.

130:8  Och han skall förlossa Israel ifrån alla hans synder.

Chapter 131

131:1  En visa Davids i högre choren. Herre, mitt hjerta. är icke högfärdigt, och mina ögon äro icke stolta; och jag vandrar icke i stor ting, de mig för höge äro.

131:2  När jag icke satte och stillte mina själ, så vardt min själ afvand, såsom en ifrå sine moder afvand varder.

131:3  Israel hoppes uppå Herran, ifrå nu och i evighet.

Chapter 132

132:1  En visa i högre choren. Tänk, Herre, uppå David, och uppå allt hans lidande;

132:2  Hvilken Herranom svor, och lofvade dem mägtiga i Jacob:

132:3  Jag vill icke gå i mins hus hyddo, eller lägga mig på mine sängs lägre;

132:4  Jag vill icke låta mina ögon sofva, eller mina ögnalock sömnoga vara;

132:5  Tilldess jag må finna ett rum för Herranom, till en boning dem mägtiga i Jacob.

132:6  Si, vi höre derom i Ephrata; vi hafve funnit det på skogsmarkene.

132:7  Vi vilje gå in uti hans boningar, och tillbedja inför hans fotapall.

132:8  Herre, statt upp till dina ro, du och din magts ark.

132:9  Låt dina Prester kläda sig med rättfärdighet, och dina heliga glädja sig.

132:10  Tag icke bort dins smordas regemente, for din tjenare Davids skull.

132:11  Herren hafver svorit David en sannan ed, der skall han intet ifrå träda: Jag skall sätta dig dins lifs frukt uppå din stol.

132:12  Om dina barn hålla mitt förbund, och min vittnesbörd, som jag dem lärandes varder, så skola ock deras barn sitta på dinom stol evinnerliga.

132:13  Ty Herren hafver utvalt Zion, och hafver lust till att bo der.

132:14  Detta är min hvila evinnerliga, här vill jag bo; ty här behagar mig väl.

132:15  Jag vill välsigna dess spis, och gifva dess fattigom bröd nog.

132:16  Dess Prester vill jag bekläda med salighet, och dess helige skola glädja sig.

132:17  Dersammastäds skall uppgå Davids horn; jag hafver tillredt minom smorda ena lykto.

132:18  Hans fiendar vill jag bekläda med skam; men öfver honom skall hans krona blomstras.

Chapter 133

133:1  En visa Davids i högre choren. Si, huru godt och lustigt är det, att bröder bo endrägteliga tillsammans;

133:2  Såsom kosteligit balsam är, det af Aarons hufvud flyter neder i allt hans skägg, det nederflyter uppå hans kläder;

133:3  Såsom Hermons dagg, och den på Zions berg nederfaller; ty dersammastäds lofvar Herren välsignelse och lif till evig tid.

Chapter 134

134:1  En visa i högre choren. Si, lofver Herran, alle Herrans tjenare; I som stån om nattena i Herrans hus.

134:2  Lyfter edra händer upp i helgedomenom, och lofver Herran.

134:3  Herren välsigne dig af Zion, den himmel och jord gjort hafver.

Chapter 135

135:1  Halleluja. Lofver Herrans Namn; lofver, I Herrans tjenare;

135:2  I som stån i Herrans hus, uti vår Guds gårdar.

135:3  Lofver Herran, ty Herren är god; lofsjunger hans Namn, ty det är ljufligit.

135:4  Ty Herren hafver utvalt sig Jacob; Israel till sin egendom.

135:5  Ty jag vet, att Herren är stor; och vår Herre för alla gudar.

135:6  Allt det Herren vill, det gör han, i himmelen, på jordene, i hafvet, och i all djup;

135:7  Den der låter skyarna uppgå af jordenes ända; den der ljungelden gör, samt med regnet; den der vädret utu hemlig rum komma låter;

135:8  Den der förstfödingen slog uti Egypten, både af menniskor och af boskap;

135:9  Och lät sina tecken och under komma öfver dig, Egypti land, öfver Pharao och alla hans tjenare;

135:10  Den mång folk slog, och drap mägtiga Konungar:

135:11  Sihon, de Amoreers Konung, och Og, Konungen i Basan, och all Konungarike i Canaan;

135:12  Och gaf deras land till arfs, till arfs sino folke Israel.

135:13  Herre, ditt Namn varar i evighet; din åminnelse, Herre, varar förutan ända.

135:14  Ty Herren skall döma sitt folk, och vara sina tjenare nådelig.

135:15  De Hedningars gudar äro silfver och guld, med menniskors händer gjorde.

135:16  De hafva mun, och tala intet; de hafva ögon, och se intet.

135:17  De hafva öron, och höra intet, och ingen ande är i deras mun.

135:18  De som sådana göra, äro lika så; alle de som hoppas på dem.

135:19  Israels hus lofve Herran; lofver Herran, I af Aarons hus.

135:20  I af Levi hus, lofver Herran; I som frukten Herran, lofver Herran.

135:21  Lofvad vare Herren af Zion, den i Jerusalem bor. Halleluja.

Chapter 136

136:1  Tacker Herranom, ty han är god; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:2  Tacker alla gudars Gudi; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:3  Tacker alla herrars Herra; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:4  Den stor under gör allena; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:5  Den himlarna skickeliga gjort hafver; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:6  Den jordena på vatten utsträckt hafver; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:7  Den stor ljus gjort hafver; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:8  Solena till att förestå dagenom; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:9  Månan och stjernorna till att förestå nattena; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:10  Den Egypten slog på deras förstfödingar; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:11  Och utförde Israel ifrå dem; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:12  Med väldiga hand och uträcktom arm; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:13  Den röda hafvet skifte i två delar; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:14  Och lät Israel derigenom gå; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:15  Den Pharao och hans här i röda hafvet störte; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:16  Den sitt folk förde genom öknena; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:17  Den stora Konungar slog; ty hans godhet varar evinnerliga;

136:18  Och drap mägtiga Konungar; ty hans godhet varar evinnerliga:

136:19  Sihon, de Amoreers Konung; ty hans godhet varar evinnerliga:

136:20  Och Og, Konungen i Basan; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:21  Och gaf deras land till arfs; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:22  Till arfs sinom tjenare Israel; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:23  Ty han tänkte på oss, då vi undertryckte voro; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:24  Och förlossade oss ifrå våra fiendar; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:25  Den allo kötte mat gifver; ty hans godhet varar evinnerliga.

136:26  Tacker Gudi af himmelen; ty hans godhet varar evinnerliga.

Chapter 137

137:1  Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

137:2  Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

137:3  Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

137:4  Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

137:5  Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

137:6  Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

137:7  Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

137:8  Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

137:9  Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Chapter 138

138:1  Davids. Jag tackar dig af allo hjerta; inför gudarna vill jag lofsjunga dig.

138:2  Jag vill tillbedja emot ditt helga tempel, och tacka dino Namne för dina godhet och trohet; ty du hafver gjort ditt Namn härligit öfver all ting, genom ditt ord.

138:3  När jag åkallar dig, så bönhör mig, och gif mine själ stora kraft.

138:4  Herre, alle Konungar på jordene tacka dig, att de höra dins muns ord;

138:5  Och sjunga på Herrans vägom, att Herrans ära stor är.

138:6  Ty Herren är hög, och ser uppå det nedriga, och känner de högmodiga. fjerran.

138:7  Om jag midt i ångest vandrar, så vederqvicker du mig, och räcker dina hand öfver mina fiendars vrede; och hjelper mig med dine högra hand.

138:8  Herren skall göra der en ända uppå för mina skuld; Herre, din godhet är evig; förlåt dock icke dina händers verk.

Chapter 139

139:1  En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

139:2  Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

139:3  Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

139:4  Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

139:5  Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

139:6  Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

139:7  Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

139:8  Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der.

139:9  Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

139:10  Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

139:11  Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

139:12  Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

139:13  Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

139:14  Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

139:15  Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

139:16  Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

139:17  Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

139:18  Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

139:19  Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

139:20  Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

139:21  Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

139:22  Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

139:23  Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

139:24  Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.

Chapter 140

140:1  En Psalm Davids, till att föresjunga.

140:2  Fräls mig, Herre, ifrån onda menniskor; bevara mig för vrångvisa män;

140:3  De der ondt tänka i sin hjerta, och dagliga komma örlig åstad.

140:4  De hvässa sina tungo såsom en orm; huggormaförgift är under deras läppar. Sela.

140:5  Bevara mig, Herre, för de ogudaktigas hand. Bevara mig för vrångvisa menniskor, de der tänka till att omstöta min gång.

140:6  De högfärdige sätta mig snaror, och utsträcka mig rep till nät, och gildra för mig vid vägen. Sela.

140:7  Men jag säger till Herran: Du äst min Gud; Herre, förnim mine böns röst.

140:8  Herre, Herre, min starka hjelp; du beskärmar mitt hufvud i stridstidenom.

140:9  Herre, låt icke dem ogudaktiga sitt begär; styrk icke hans onda vilja; de måtte högmodas deraf. Sela.

140:10  Det onda, der mine fiender om rådslå, falle uppå deras hufvud.

140:11  Han skall utskudda öfver dem ljungeld. Han skall med eld slå dem djupt neder i jordena, så att de aldrig mer uppstå skola.

140:12  En ond mun skall ingen lycko hafva på jordene. En vrångvis ond menniska skall förjagad och omstört varda.

140:13  Ty jag vet, att Herren skall uträtta dens eländas sak, och dens fattigas rätt. Och skola de rättfärdige tacka dino Namne, och de fromme skola för ditt ansigte blifva.

Chapter 141

141:1  En Psalm Davids. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig.

141:2  Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer.

141:3  Herre, bevara min mun, och bevara mina läppar.

141:4  Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster.

141:5  Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada.

141:6  Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är.

141:7  Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena.

141:8  Ty uppå dig, Herre, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ.

141:9  Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre.

141:10  De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom.

Chapter 142

142:1  En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var.

142:2  Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

142:3  Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

142:4  När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

142:5  Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

142:6  Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

142:7  Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige. För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Chapter 143

143:1  En Psalm Davids. Herre, hör mina bön, förnim mina bön, för dina sannings skull; bönhör mig, för dina rättfärdighets skull.

143:2  Och gack icke till doms med din tjenare; ty för dig är ingen lefvandes rättfärdig.

143:3  Ty fienden förföljer mina själ, och sönderslår mitt lif till jordena. Han lägger mig i mörkret, såsom de döda i verldene.

143:4  Och min ande är i mig bedröfvad; mitt hjerta är mig i mitt lif förtärdt.

143:5  Jag tänker uppå de förra tider; jag talar om alla dina gerningar, och säger af dina händers verk.

143:6  Jag uträcker mina händer till dig; min själ törster efter dig, såsom en torrjord. Sela.

143:7  Herre, bönhör mig snarliga, min ande förgås; göm icke ditt ansigte bort ifrå mig, att jag dem icke lik varder, som i kulona fara.

143:8  Låt mig bittida höra din nåd; ty jag hoppas på dig. Kungör mig den väg, der jag uppå gå skall; ty mig trängtar efter dig.

143:9  Hjelp mig, Herre, ifrå mina fiendar; till dig hafver jag tillflykt.

143:10  Lär mig göra efter ditt behag; ty du äst min Gud. Din gode Ande före mig på en jemn väg.

143:11  Herre, vederqvick mig, för ditt Namns skull; för mina själ utu nödene, för dina rättfärdighets skull.

143:12  Och förgör mina fiendar, för dina godhets skull, och förgör alla de som mina själ bedröfva; ty jag är din tjenare.

Chapter 144

144:1  En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga;

144:2  Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar;

144:3  Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom?

144:4  Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge.

144:5  Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka.

144:6  Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem.

144:7  Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer;

144:8  Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska.

144:9  Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger;

144:10  Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd.

144:11  Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska;

144:12  Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats;

144:13  Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar;

144:14  Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är.

144:15  Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.

Chapter 145

145:1  Ett lof Davids. Jag vill upphöja dig, min Gud, du Konung, och ditt Namn lofva alltid och förutan ända.

145:2  Jag vill dagliga lofva dig, och ditt Namn prisa alltid och förutan ända.

145:3  Herren är stor, och mycket loflig, och hans storhet är osägelig.

145:4  Barnabarn skola prisa dina verk, och tala om ditt välde.

145:5  Jag vill tala om dina härliga stora äro, och om dina under;

145:6  Att man skall tala om dina härliga gerningar, och att man förtäljer dina härlighet;

145:7  Att man skall prisa dina stora godhet, och lofva dina rättfärdighet.

145:8  Nådelig och barmhertig är Herren, tålig och af stor godhet.

145:9  Herren är allom god, och förbarmar sig öfver all sin verk.

145:10  All din verk, Herre, skola tacka dig, och dine helige lofva dig;

145:11  Och prisa dins rikes äro, och tala om ditt välde;

145:12  Att ditt välde må menniskors barnom kunnogt varda, och dins rikes härliga majestät.

145:13  Ditt rike är ett evigt rike, och ditt herradöme varar förutan ända.

145:14  Herren uppehåller alla de som falla, och uppreser alla de som nederslagne äro.

145:15  Allas ögon vänta efter dig, och du gifver dem sin spis i sinom tid.

145:16  Du upplåter dina hand, och uppfyller allt det som lefver med behag.

145:17  Herren är rättfärdig i alla sina vägar, och helig i alla sina gerningar.

145:18  Herren är när allom dem som åkalla honom, allom dem som med allvar åkalla honom.

145:19  Han gör hvad de gudfruktige begära, och hörer deras rop, och hjelper dem.

145:20  Herren bevarar alla de honom älska, och skall förgöra alla ogudaktiga.

145:21  Min mun skall säga Herrans lof; allt kött lofve hans helga Namn alltid, och förutan ända!

Chapter 146

146:1  Halleluja. Lofva Herran, min själ.

146:2  Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

146:3  Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

146:4  Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

146:5  Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

146:6  Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

146:7  Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

146:8  Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

146:9  Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

146:10  Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Chapter 147

147:1  Lofver Herran; ty att lofva vår Gud är en kostelig ting; det lofvet är ljufligit och dägeligit.

147:2  Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar de fördrefna i Israel.

147:3  Han helar dem som ett förkrossadt hjerta hafva, och förbinder deras sveda.

147:4  Han räknar stjernorna, och nämner dem alla vid namn.

147:5  Vår Herre är stor, och stor är hans magt; och det är obegripeligit, huru han regerar.

147:6  Herren upprättar de elända, och slår de ogudaktiga till jordena.

147:7  Sjunger till skiftes Herranom med tacksägelse, och lofver vår Gud med harpo;

147:8  Den himmelen med skyar betäcker, och gifver regn på jordena; den gräs på bergen växa låter;

147:9  Den boskapenom sitt foder gifver; dem unga korpomen, som ropa till honom.

147:10  Han hafver inga lust till hästars starkhet; icke heller behag till någors mans ben.

147:11  Herren hafver behag till dem som frukta honom; dem som uppå hans godhet hoppas.

147:12  Prisa, Jerusalem, Herran; lofva, Zion, din Gud.

147:13  Ty han gör bommarna fasta för dina portar, och välsignar din barn i dig.

147:14  Han skaffar dinom gränsom frid, och mättar dig med bästa hvete.

147:15  Han sänder sitt tal uppå jordena; hans ord löper snarliga.

147:16  Han gifver snö såsom ull; han strör rimfrost såsom asko.

147:17  Han kastar sitt hagel såsom betar. Ho kan blifva för hans frost?

147:18  Han säger, så försmälter det; han låter sitt väder blåsa, så töar det upp.

147:19  Han kungör Jacob sitt ord, Israel sina seder och rätter.

147:20  Så gör han ingom Hedningom; ej heller låter dem veta sina rätter. Halleluja.

Chapter 148

148:1  Halleluja. Lofver, I himlar, Herran; lofver honom i höjdene.

148:2  Lofver honom, alle hans Änglar; lofver honom, all hans här.

148:3  Lofver honom, sol och måne; lofver honom, alla skinande stjernor.

148:4  Lofver honom, I himlar, allt omkring, och de vatten, som ofvan himmelen äro.

148:5  De skola lofva Herrans Namn; ty han bjuder, så varder det skapadt.

148:6  Han håller dem alltid och evinnerliga; han skickar dem, att de icke annorlunda gå måste.

148:7  Lofver Herran på jordene; I hvalfiskar och all djup;

148:8  Eld, hagel, snö och dimba, stormväder, de hans ord uträtta;

148:9  Berg, och alle högar; fruktsam trä, och alle cedrer;

148:10  Djur och all fänad; krypande djur, och foglar.

148:11  I Konungar på jordene, och all folk; Förstar, och alle domare på jordene;

148:12  Ynglingar och jungfrur; de gamle med de unga;

148:13  Skolen lofva Herrans Namn; ty hans Namn allena är högt; hans lof går så vidt som himmel och jord är.

148:14  Och han upphöjer sins folks horn; alle hans helige skola lofva, Israels barn, det folk, som honom tjenar. Halleluja.

Chapter 149

149:1  Halleluja. Sjunger Herranom en ny viso; de heligas församling skall lofva honom.

149:2  Israel glädje sig af den honom gjort hafver; Zions barn vare glade öfver sin Konung.

149:3  De skola lofva hans Namn i dans; med trummor och harpor skola de spela honom.

149:4  Ty Herren hafver ett behag till sitt folk; han hjelper den elända härliga.

149:5  De helige skola glade vara, och prisa, och lofva i deras säng;

149:6  Deras mun skall upphöja Gud; och skola hafva skarp svärd i sina händer;

149:7  Att de skola hämnas ibland Hedningarna, och straffa ibland folken;

149:8  Till att binda deras Konungar med kedjor, och deras ädlingar med jernfjettrar;

149:9  Att de skola göra dem den rätt, derom skrifvet står: Denna ärona skola alle hans heliga hafva. Halleluja.

Chapter 150

150:1  Halleluja. Lofver Gud i hans helgedom; lofver honom uti hans magts fäste.

150:2  Lofver honom i hans dråpeliga gerningar; lofver honom i hans stora härlighet.

150:3  Lofver honom med basuner; lofver honom med psaltare och harpor.

150:4  Lofver honom med trummor och danser; lofver honom med stränger och pipor.

150:5  Lofver honom med klara cymbaler; lofver honom med välklingande cymbaler.

150:6  Allt det anda hafver lofve Herran. Halleluja.